Opsynliga

”Det här är ingen akutverksamhet!”

Minns inte hela konversationen men hittade lite anteckningar som jag gjorde efter besöket.
Jag mådde dåligt och hade svårt för att komma på vad jag skulle svara men kom på en del tankar efteråt.

Läkaren: – Man får inte ha centralstimulantia och andra narkotikaklassade läkemedel samtidigt!

Efteråt kom jag på att det var denna läkare som satt in mig på cs och hen visste ju då att jag redan stått på de andra medicinerna långe.

Jag: – Det är så dåligt organiserat här, jag får inte tag på X (min kontaktperson där som jag skrivit meddelande till flera gånger under ca två månader. Hen hade sagt att om jag skriver meddelande via 1177 så ringer hen upp inom någon vecka).
Läkaren: – Det här är ingen akutverksamhet! Vi har patienter hela tiden!

Efteråt tänkte jag att det är väl inte för mycket begärt att de ska göra som de själv sagt att de ska göra? (Ringa upp inom en viss tid).

Jag: – Jag har självmordstankar och -planer varje dag.
Läkaren: säger ingenting, lyfter inte upp blicken, ignorerar mig.

Läs mer om: #Bemötande • #Diskriminering • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 21/3-2023

Att behöva kämpa med näbbar och klor

Jag har fått kämpa med näbbar och klor för vård av och till, och så även när jag flyttade förra året. Det tog månader innan jag ens fick kontakt med vården, och sedan fortsatte det bara i samma lunk. Man höjde min antidepp och pratade om sjukskrivning men det var allt. Nån satte mig på en psykoedukation om depression efter 11 år… hur det skulle hjälpa mig fattade jag inte. Har man levt 11 år med skiten så vet man vad det är, man vet hur man copear. Utbildningen slog dock helt fel. Den kändes skuldbeläggande och lade allt ansvar på mig. Det tog en månad till uppföljningen.

Här kommer dock ett stickspår. Jag flyttade för att studera på folkhögskola, och fick här kontakt med en skolkurator som försökte hjälpa mig. Vid ett tillfälle kommer diagnoser upp. Vi vet att det inte är NPF, och personlighetssyndrom verkar det inte heller vara, jag säger att det som står i journalen är Recidiverande depression och tar upp att det väl skulle kunna vara traumarelaterat eller bipolär, fast jag är ju inte manisk hahahah. Då tittar hon på mig och säger att hon funderat på om jag är Bipolär typ 2. Jag skjuter undan det, jag har ju inga manier, men får då förklarat om hypomani. Kort innan har en vän till mig tagit upp att hon tror jag är feldiagnosticerad. Vännen i fråga är, you guessed it, bipolär.

Tillbaka till psykvården. Efter en månad kommer utvärderingen och man konstaterar att slår den utbildningen så fel, är det kanske något annat i grunden. Man gör SCID-II men hittar inget personlighetsrelaterat. Under ett läkarbesök lyfter jag frågan om bipolär. Det utreds inte här, men läkaren håller med, och jag ska nu få pröva lithium. Det tog en jävla tid, men det känns som att jag nu har en vårdkontakt som lyssnar. Och jag har lite hopp igen.

Läs mer om: #Bemötande • #Bipolärsjukdom • #Depression • #Diagnostisering • #Diskriminering • #Journalföring • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 20/3-2023

Öppenvården och slutenvården sätter olika diagnoser

Det tog många år inom psykiatrin innan jag fick min diagnos dissociativ identitetsstörning (DID). Detta efter en grundlig utredning på öppenpsyk.

Läkarna inom slutenvården satte borderline… utan att göra en utredning. Och än idag vägrar de använda min utredda diagnos. Så öppenvården använder DID och slutenvården bpd/eips.

Det känns oerhört kränkande och irriterande. Det är som att läkarna inom slutenvården inte kan erkänna att de har fel. Varför är det så? Måste de sitta på sina höga hästar? Hur svårt ska det vara liksom…

Läs mer om: #Bemötande • #Diagnostisering • #Diskriminering • #EIPS • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Slutenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 17/3-2023

Psykiatrisk klinik samarbetar med anmäld pedofil

Hatad, förtalad och avskydd av psykiatrin utan att jag har gjort dem någonting. Utan att de känner till någonting om vad jag har varit med om. Ingen dialog har förts med mig. Ingen kommunikation har skett. De valde att kommunicera med dem som angrep mig efter en anmälan mot en pedofil. Nu är det psykiatrin som hotar mig. Lögner skrivs i journalen och efterkonstruktioner görs. Man begår sekretessbrott och lagbrott. Den psykiatriska kliniken valde att samarbeta med en anmäld pedofil som hotade mig och mitt barn. Pedofilen angav tonen och sjukvården lät honom diktera villkoren. Smutskastningen är aktiv fortfarande 25 år efter anmälan och är nu i första hand projicerad till primärvården. Psykiatrin påverkar dem till att de inte ska bevilja mig sjukvård för fysisk ohälsa, vilket sätter mig i en hälsofarlig situation. De har gett mig en primärvård som skapar sjukdomar i stället för att bota. Psykiatrin framställer mig som en lögnerska som man inte ska tro på – inte ens vad gäller fysisk ohälsa. Så när jag söker primärvården för astmatillstånd, andningskollapser och ledskador som kräver operation så nekas jag sjukvård, utredning, behandling och smärtlindring. Jag har blivit utkastad, som ett annat fyllo, från en vårdcentral vid astmatillstånd. Jag nekas läkartider och läkarkontakt. Blir aggressivt och provokativt bemött! Hotas av tvångsvård i mitt ”normala tillstånd”, trots att det är psykiatriker och den psykiatriska kliniken som beter sig extremt illa emot mig. Att hotas av tvångsvård i sitt ”normala tillstånd” innebär att man kan bli tvångsvårdad utan orsak. Psykiatrin utgör därmed ett direkt hot mot mig och min existens i dagsläget.

Läs mer om: #Bemötande • #Diagnostisering • #Diskriminering • #Journalföring • #Lagligt? • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Slutenvård • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet Publicerad

Psykolog glömmer att skriva in diagnos i diagnoslistan

Har väl tidigare skrivit här om hur det tog ca 16 år för mig att få en ptsd-diagnos. Nu har det visat sig att psykologen som utredde mig bara har skrivit i journaltexten att jag har ptsd, inte i diagnoslistan.
Så nu måste jag göra om hela utredningen(!!) med en annan psykolog för att formellt kunna få ptsd som diagnos!
Detta förklarar ju varför en annan psykolog skrev i min journal: ”själv säger hon att hon har ptsd”. H*n hade inte läst den tidigare psykologens anteckningar! (Det sägs att journalen är till för att patienten ska slippa upprepa sin historia och underlätta för personalen att göra sitt jobb men uppenbarligen läser inte vårdpersonalen den så vad är vitsen?)

Så man får väl hoppas att jag får ptsd inskriven under diagnoser någon gång under detta årtionde …
Förväntar mig ingen hjälp av psykiatrin längre.
Tänk om man vore välbärgad, då kunde man få hjälp privat hos nån som faktiskt bryr sig om sina patienter på riktigt.

Läs mer om: #Bemötande • #Diagnostisering • #Journalföring • #MellanStolarna • #Öppenvård • #PTSD • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad

Läkare lyssnar inte – Har sparat 2300 Stesolid

Orkar inte skriva mer nu men jag mår sämre och sämre och psykiatrin sviker mig pga att jag är en jobbig patient som är för insatt i mon situation. Droppen var min restnotering på iktorivil september 2022 som jag har tagit i över 20år utan problem har inga missbruk och ordnade förhållanden som nu är ett minne blott. det krävs licens på iktorivil men läkaren undviker mig och har sen september 2022 skrivit ut kopiösa mängder benso som jag ej vill ha och sagt. Förutom iktorivil 8mg per dag så ska jag tydligen ta 60 mg stesolid plus 50mg oxscacand på det…… iktorivil snart slut och jag tar endast den trots att läkaren undviker mig pga att jag inte mår bra. Har över 2300 stesolid sparat exempelvis. Svårt för mig att skriva mer nu för tiden jag mår bra är slut nu och allt jag tänker kan jag inte förmedla nu. enda jag vill är att få må bra men tåget har gått och Orkar inte leva mer utan processar det som komma skall om 9veckor för då tar min iktorivil slut och då sätter jag på mig fentanyl plåster och som ar. Tappat allt ingen lyssnar och jag orkar verkligen inte prata en sekund mer på vården psykiatrin sviker mig tja psykiatrin har dödat mig. Är så mycket mer att skriva om detta men nu är jag helt slut. Återkommer med mer info.

Läs mer om: #Ångest • #Bemötande • #Depression • #Diskriminering • #Lagligt? • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 2/3-2023

Vet ätstörningsenheter vad autism är?

Jag var på sjukhuset o utreddes av ätstörningsteamet,

hade varit nära o svälta ihjäl mig själv vid flera tillfällen
från 14 års ålder
de gav mig diagnosen ätstörning UNS

och sade att de inte kunde behandla mig,
eftersom jag två år tidigare fått en sen Asperger diagnos, AST, (autism utan utvecklingsstörning)
Var 19 när jag fick min autism diagnos

De saknade kunskap/resurser
att göra en differential diagnos,
dvs att säga vad i ätstörning
som beror på autism,

Ca 50-60 procent av min ätstörning beror på autism, och 40-50% på psykologiska faktorer, (anorexia nervosa)
och går att behandla bort
med autism-anpassad Kbt-terapeut/behandling

Alla deras behandlingsmetoder
var gruppterapi,
och därför kunde de inte
erbjuda mig någon behandling
Eftersom jag saknar förmåga
att läsa andra människors kroppsspråk adekvat pga autism

Mitt boendestöd och sköterskan som är knuten på mitt LSS boende
har fått stötta mig så gott de kan
Men de saknar kunskap om ätstörningar

Jag har fått i mig 80 procent av näringsbehovet via näringsdrycker
i fyra år nu
Jag kan när som helst
börja svälta mig själv igen
Jag lever med ett ständigt dödshot över huvudet

Och måste helt själv
hantera den ångest som kommer
vid intag av mat nu…

Sedan min kommun har skurit ner
på personalen i min LSS bostad,
(för 3 månader sedan)
Så mkt att boendepersonal inte hinner
sitta med mig o kolla så att jag äter

Jag är rädd för att jag ska ramla tillbaka ner i det där svarta hålet…
Jag vill inte hamna där igen

Jag sitter iallafall på kanten av hålet nu…

Jag har slutat gå till daglig verksamhet, (anpassat arbete för personer med funktionsnedsättning)

Jag stannar hemma
och ägnar 100% av min energi
till att få i mig mat o näringsdrycker
och promenera o kolla film
o göra annat som jag mår bra utav

Jag borde ha samma rättigheter!!!
till vård som andra patienter!!!

Att ätstörningsenheten inte vet
vad autism innebär
o inte vill individanpassa sina behandlingsmetoder
Det är inte ok, inte alls ok…

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Autismspektrumtillstånd • #Bemötande • #Diskriminering • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkvalitet Publicerad

Suicidbenägen 12:åring nekas behandling

hade fram och tillbaka försökt få kontakt hos bup när jag var runt 12 år. fick enbart kontakt med några sköterskor från jourteamet i kanske 1 år men tillslut skulle jag få träffa (vad jag tror var) en kurator för att få en riktig samtalskontakt och eventuellt någon behandling. personen jag träffar säger på vårt första (och enda) möte att jag inte mår tillräckligt dåligt för bup och att jag borde söka mig till ungdomsmottagningen istället. jag berättar för henne att jag redan sökt hjälp där och de sa att jag mår för dåligt för dem och behöver få hjälp av bup. men det spelar ingen roll enligt henne, jag mår inte dåligt nog så hon tänker inte erbjuda fortsatt kontakt. jag förstår verkligen inte vad som är ”tillräckligt dåligt” då jag kom till bup som 12 åring efter ett självmordsförsök och de var medvetna om mitt självskadebeteende. jag medicinerades dessutom på bup med antidepressiva, ångestdämpande och sömnmedicin.

fick sen tillslut en kontakt på bup efter ett andra självmordsförsök som fick mig att hamna på akuten. skulle ljuga för mig själv om jag sa att det försöket inte delvis var pga att jag ville bevisa för henne att jag faktiskt mådde dåligt nog. men den kontakten ledde inte direkt till någon hjälp ändå. utvecklade ett tablett missbruk under den tiden som 13-14 åring utan att bup brydde sig och sitter nu som snart 19 åring med en ätstörning, självmordstankar och ett mycket värre självskadebeteende än det jag hade när jag var 12. missbruket är jag 4 år ren från men det var enbart med hjälp av min partner och min egna viljekraft, bup vägrade bry sig och erbjuda något slags stöd.

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Depression • #Diskriminering • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Självskadebeteende • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad

Överläkare väljer att inte behandla hypokalemi

Jag var inlagd på affektiv avdelning för svår ångest och hallucinationer efter att min dåvarande psykolog exponerat mig för mina trauman för snabbt. Jag fick ta blodprover och de visade på svår hypokalemi, dvs under 2,5 mmol/l. Detta var till följd av obehandlad anorexia. Anorexia fanns i anamnesen både inom psykiatrin och den somatiska vården, jag hade dessutom tappat 20 kg på ett halvår. Trots detta fick jag ingen vård för detta. Överläkaren sade åt mig att ”äta en banan” för att få upp mitt kalium.

Ett par veckor efter utskrivning blev jag skickad med ambulans till kardiologen då mitt EKG var avvikande. Mina provsvar visade en måttlig hypokalemi, alltså hade mitt kalium gått upp sedan jag vårdades inom slutenpsykiatrin. Trots att mina värden var bättre än det som uppmättes hos psykiatrin fick jag sex tabletter med kaliumklorid den dagen och ett recept för två veckor av kardiologen.

Personen som valde att inte behandla mig för svår hypokalemi var överläkare och jobbade på ett sjukhus, hen borde ha vetat om att mina värden var så dåliga att de behövde behandlas, men hen valde att inte sätta in läkemedel. Jag hade ingen aning om hur farliga mina kaliumvärden var och hade jag inte kommit till kardiologen i tid hade det kunnat sluta väldigt illa.

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Bemötande • #Mediciner • #Öppenvård • #Slutenvård • #Vårdkvalitet Publicerad

Suicidförsök veckan efter avslutad kontakt

Det var mitt sista möte med psykologen på Bup som jag inte känt tagit mig på allvar eller lyssnat på mig. Det var hennes initiativ att avsluta kontakten och jag minns inte riktigt varför, men jag gissar att hon inte såg ett tillräckligt stort behov.
När jag gick frågade hon om hon borde vara orolig. Jag svarade nej och undrade varför hon skulle vara orolig när hon inte brydde sig. Någon vecka senare gjorde jag mitt första suicidförsök.
Ett decennium senare är jag tillbaka inom psykiatrin sedan flera år tillbaka och jag kan inte låta bli att undra hur mycket lidande och samhälleliga resurser som hade kunnat sparas ifall jag blivit tagen på allvar som tonåring.

Läs mer om: #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Öppenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 16/2-2023