Jag har alltid varit frivilligt inlagd och så även denna gång:

Jag blev inlagd i början av december.

Jag hade varit hem på dagspermission till min lägenhet, försökt gå igenom posten, med mer.
Jag mådde uselt, hade kraftig ångest, fick inte i mig mer än vatten samt lite kaffe. Men jag ville försöka att klara mig och komma igång, åtminstone försöka.

När jag, på eftermiddagen, kom tillbaka till den slutenpsykiatriska allmänvårdsavdelning där jag då var inlagd, var jag dubbelvikt av ångest.
Jag bad om något som kunde lindra min ångest och fick ett kraftigare preparat(jag har glömt bort vad det var) vilket tydligen var insatt.
Ett par timmar senare bad jag om en till dos då den tidigare inte var tillräcklig, fick den dosen av en annan sjuksköterska.

Vid 20.00-tiden(flera andra patienter berättade om vad de sett, tidpunkt och allt) fick jag mitt livs första så kallade ”Black-out”. Allt svartnade.

Det nästa jag minns är när jag vaknar upp på ett betonggolv(det skulle senare visa sig vara den somatiska akuten), liggandes på mage, handfängslad bakom ryggen och runt anklarna. Och med en oerhörd tyngd på ryggen.
Jag kunde inte andas, alls. Det här är något som jag inte önskar någon.
Det skulle senare visa sig vara väktare och poliser.
Jag vred mig runt, försökte få luft men blev medvetslös.

Det nästa jag minnns var att jag vaknade upp i sängen på avdelningen. Handlederna omlindade, kraftigt mörbultad, blåöga.

En av de så kallade kontaktpersonerna på avdelningen kom in och krävde ett urinprov.
De trodde att jag hade droger i kroppen vilket jag aldrig någonsin haft(i min journal står det att somatiska akuten tagit ett drogblodprov men det var negativt)

Efter ett till urinprov, en halvtimme senare, även det negativt, hände inte mer än att någon läkare, halvt som halvt intresserad, frågade hur det här kunde ske.
Hans sjuksköterskor hade minsann inte gjort något fel. Nej, då.
De hade satt mig i en rullstol och kört mig genom kulverten ner till den somatiska akuten och lämpat av mig där.
Sedan hade jag tydligen gått bärsärkagång.

Jag blev senare utskriven och i så pass bra skick att jag, nästa höst påbörjade en yrkeshögskole-utbildning i södra Sverige.
Det var för att bredda mina tidigare utbildningar, att försöka komma tillbaka till arbete, på något vis.
Allt gick mycket bra tills att jag kom hem den tredje veckan.
Då låg det en kallelse till polisförhör på dörrmattan innanför dörren.
Det gällde den händelse som jag beskrivit ovan.

I stället för att kunna koncentrera mig på min utbildning, blev det polisförhör, advokatsamtal, något som kallas frivården skulle göra en utredning.
Dessutom: Min advokat(med specialitet på psykiatrimål) gav mig en lapp där det stod vilka vidimerade journalutdrag som jag behövde. Det gällde i första hand rätt datum.

Men…jag fick inte ut ett enda användbart dokument från den avdelning där jag var inskriven när detta ovan inträffade. Inte ett endaste!

Därtill svek min kontaktperson mig. Jag sökte henne för att kunna få ut papperen, men nej. En person som jag faktiskt litat på.
Det tog hårt.

Jag rang och härjade med psykiatri öppenvården, också, och dagen innan rättegången, tog en irriterad överläkare där emot mig. Sent på eftermiddagen.

Jag förklarade alltsammans. Han blev mycket förvånad men jag lämnade fram visitkortet från min advokat och läkaren föll till föga.
Han skrev omgående ut samt vidimerade de nödvändiga journalutdragen samt kopior av de urinprov som jag lämnade på morgonen efter övergreppet.

Min advokat sade att vi nu hade 60-40 i odds till vår fördel. Inte mer. Det på grund av att det var en väktare som gjort anmälan.

En månad efter rättegången(det var en av väktarna som anmält mig) kom domen. Jag blev visserligen frikänd men tingsrätten var oenig: 3 ville fria, 2 ville ändå fälla mig.

Min utbildning gick fullständigt åt skogen. Jag missade en hel rad av delkurser samt det viktigaste: Säkerhetskursena vilka var ett absolut krav för att få komma ut på kurspraktik.

Så, för att försöka ta ansvar för sitt mående och sitt liv, kom en hel rad allvarliga felgrepp från psykiatrins sida att förstöra i mitt liv.
Och att det var mycket nära att bli fälld i tingsrätten…

Efteråt rang faktiskt avdelningschefen(en sjuksköterska) vid den slutna allvårdsavdelningen till mig och beklagade och ”bad om ursäkt”.
Han kröp och fjäskade sig som jag-vet-inte-vad.
Det var rätt motbjudande att höra på.

Därefter föll jag tillbaka i svårare depression, igen.

Idag är det rent hat mot samhället som driver mig framåt. Inget annat.
Jag lever också helt på samhällets bekostnad. Inget som jag längre skäms för.
Vill inte samhällsapparaten släppa in mig, får samhället betala för vad samhällsspparaten ställt till med.

De felmedicinerande sjuksköterskorna samt min kontaktperson arbetar fortfarande kvar på samma avdelning, inget ansvar har utkrävts, ingen av dem har straffats. Ingenting.

Jag har haft en samtalskontakt via annan instans inom vården. Hen slutar nu men har försökt få psyk att fatta att jag behöver aktiv uppföljning, betydligt oftare än en gång i halvåret. Vi är båda ense om att jag bör få samtalsstöd via psykiatrin alternativt primärvården (som jag inte ger något alls för, men värt ett försök). En person jag hade att göra med för bedömning på psyk berättade för mig att det var svårt att ordna fram nu eftersom det var ont om folk. Professionellt värre att upplysa patienten om det …? Vill de att folk ska må sämre …?

Jag har haft en ätstörning halva mitt liv. För tre år sedan så gick jag tolv veckor dagvård och jag hade hoppats på att bli frisk efter det. Det blev jag inte, men det blev en väldigt stor positiv förändring kring mitt tänkande och agerande kopplat till anorexin.

Efter två års öppenvård kommer jag gå över läkaren överens om att prova att avsluta helt för att ”släppa fokus” på ätstörningen, vilket jag var helt med på. Det kändes bra från början och jag kände mig  ”fri” på ett sätt, ,men läkemedelsförändringar som påverkade min aptit triggade ett återfall, som jag till stor del lyckades vända på egen hand.
Min öppenvård på psykiatrin fick tillslut min tillåtelse att skicka en ny remiss till Ätstörningsenheten och efter att ätstörningen avbokat tiderna så lyckades jag fullfölja och komma dit på bedömning hos en behandlare som jag lärde känna under dagvården. Då jag inte är tillräckligt motiverad för behandling (man är inte det om man inte vill gå upp i vikt tydligen) så kom vi fram till att det vore bra med en stödjande kontakt bara, lite uppföljning om hur det går och även motiverande samtal och hjälp att nå de färdigheter jag faktiskt har. Jag vet att mottagningen är under stor press och det är många som får vänta på vård.

Jag kände mig hemsk som skulle ”ta upp en plats” för jag är ju ”gammal” och de unga med fortfarande formbara hjärnor borde få gå först. Men då försäkrade hen mig om att ingen blir utan vård pga mina tider där, och att det är de som gör prioriteringarna och de har helt enkelt prioriterat att jag ska ha dessa stödjande samtal som kommer att glesas ut med tiden. Nu när jag funderat lite så inser jag hur hemskt det är att jag som patient ska behöva känna så ens, att vara rädd för att någon annan blir utan stöd för att jag får det.

Jag har varit inskriven i öppenvården på VUP 2014–15 (efter ett suicidförsök; då var jag inlagd en vecka) och sedan 2023 efter remiss. Min upplevelse är styrde flesta gör så gott de kan – men att det alltid skärs ned. Jag brukar, med extrem sarkasm, att det är tur att de inte arbetar med livshotande tillstånd. Det är huvudproblemet. Rör inte min psykvård!

Jag var djupt deprimerad och psykiatrin gav mig diagnosen bipolär typ 2. Jag behandlades först med en rad psykofarmaka och sedan under 6 år med litium. Jag gick i terapi som jag själv betalade för och fick insikten att mina problem antagligen hade att göra med mina djupa barndomstrauman. Jag läste på och insåg att litium i längden kommer att påverka njurarna negativt. Jag tog upp med behandlande psykiater att jag ville sluta med medicinen, eftersom jag hade bearbetat så mycket i terapin och mådde bättre. Han svarade: ”Men du jobbar ju, jag ser inga skäl att sluta med medicinen”. Jag slutade ändå, och såhär 14 år senare -utan psykisk ohälsa – är jag väldigt tacksam att jag hade turen att våga gå emot läkaren.

Min kontaktperson på öppenvården är känd för att vara allmänt glömsk och virrig och har odiagnostiserad av ADD .Vid ett flertalet gånger under 2-3 års tid så har hen sagt till mig och bestämt en tid som hen ska ringa mig och hen har sagt att hen måste bli bättre på att skriva ner det för annars glömmer hen bort det. Varför hen inte bokar in tiden i systemet som en telefonkontakt vet jag inte.. men många gånger så glömmer hen bort att hon ska ringa mig, vilket hen själv erkänt. Det händer också att vi kommer fram till någonting där hen har en ”uppgift” att utföra, men hen glömmer bort det också. Jag tycker jättemycket om hen som person och hen är en bra kontaktperson, men att hen alltid glömmer det vi kommer överens om börjar jag bli ganska trött på för det har hänt att vi har avtalat en telefontid specifikt för att avstämma någonting och så ringer hen inte och jag står helt ensam i det.

Jag hade en period av enorm stress både hemma och på jobbet. Jag sjukskrev mig på grund av smärtor i kroppen, det bultade i hela kroppen, det brände som om huden brann, hög pulsen hela dagarna och dålig sömn.

När jag fick träffa läkare så ställde han diagnosen Psykosomatisk stress och skrev ut Benzo utan att ta prover, EKG eller puls.

Benzo fungerade bara tillfälligt och jag tog mer och mer tills det inte fungerade längre. Hela kroppen skakade.

Till slut blev jag suicid och hamnade på psyk där jag bara fick piller, ingen frågade mig om hur jag kände, vad som hänt och de lyssnade inte på något jag sa.

När jag kom ut blev jag inskriven på öppenvården som gav mig Voxra som är mycket stressande och jag hamnade i samma mörka hål igen.

Hamnade i psykiatrin igen, de gav mig ECT utan att jag blev bättre, sedan Venlafaxin som jag gått på sedan dess.

Venlafaxin har gjort att jag haft svårt att slappna av sedan dess, jag har haft mycket problem med yrsel och stress.

Sex år efter dessa händelser har jag insett att Venlafaxinet är roten till den stress jag känt sedan jag fick det.

Jag sökte frivilligt upp psykiatrin som ung vuxna och hade haft ett tufft liv på olika sätt redan .Och efter ca 30 år av helt fel behandling Och fel mediner och även 7 år på behandling hem .Men ett behandling hem utan behandling Måde jag sämre och sämre och tänkte ofta Vad är fel på mig Varför mår jag sämre och sämre och Varför hjälper ingen medicin mig på lång sikt Men till sist fick jag en adhd och atisum dignoser och ptsd och en dbt behandling Och efter avslutad dbt och då nu även rätt diagnos Så började jag förstå mig själv bättre Och tänkte nu får jag hjälp av psykiatrin som verkligen kommer hjälp mig Men psykiatrin mottagning där jag gick var bra på att lova mig hjälp men i verkligheten blev det inte så och när nu på något sätt det blev en kamp igen Att tex få prata med en läkare och att få speciellt läkare att ta mig på allvar och efter många samtal med andra än läkare på mottagning Tex skötare Då började jag tänka Vill jag än en gång gå igenom detta Att försöka få hjälp och om och om bli besviken och lägga den energi på att få hjälp från psykiatrin Nej Jag vet att jag idag överlever utan psykiatrin Genom det jag lärde mig i dbt och genom att tex läsa böcker om tex accetans och andras historia om hur dom hantera livet Och eftersom jag idag vet grunden till varför livet aldrig fungerar normalt för mig Mina npf dignoser och att vissa saker alltid kommer vara tuffa för mig pga mina diagnos Men jag kan hantera det idag Utan att falla tillbaka I destruktiva beteend Tog då beslut att avsluta mig som patient på den psykiatrin mottagning jag gick på Och även en anmälan till IVO För psykiatrin mottagning sätt att bemöta mig Specillt läkare Det som nu blev mitt problem var att jag inte längre hade tillgång till min adhd medicin och vc vill inte skiva ut Eller kan inte Känns konstigt att jag måste ha med psykiatrin att göra pga min adhd medicin Som är hjälpsamt för mig Fundera på att söka annan psykiatrin mottagning och då be om min adhd medicin Men absolut inget annat Är trött på hur vården fungerar och hur mycket energi jag har lagt på att få hjälp och hur många år psykiatrin på något sätt tagit ifrån mig Genom att tex sätta lpt och då tvinga mig att vara kvar på behandling hemmet Trotr jag inte fick någon behandling Och mådde sämre av att vara där Ja ibland måste man ge upp sin kamp och inse att man få fixa det själv Sen hade jag inte kunnat det om jag inte som nu veta varför jag inte fungerar normalt

Jag har en lång historik av psykisk ohälsa; depression och ätstörningar och diverse vårdkontakter och vårdformer. På något sätt har jag fortsatt med livet ”utanför” psykiatrin samtidigt och tog i början av året examen från min universitetsutbildning. Jag fick ett jobb som jag trivdes sådär på, och framåt sommaren sökte jag mig vidare. Jag fick det nya jobbet, mitt drömjobb, och skulle börja efter semestern. Men under semester dalade måendet drastiskt och min mamma fick mig att följa med till psykakuten. Vi hade försökt att använda den självvalda inläggningen som jag hade kontrakt för, men vi ringde dit klockan 20:01. Självvald inläggning i min region är enbart tillgänglig mellan 08:00 och 20:00, så vi blev ombedda att åka till akuten för läkarbedömning.

Jag ville inte bli inlagd och läkaren på akuten satte LPT på mig. Jag var ett vrak. Jag slutade äta, jag självskadade flera gånger på avdelningen och försökte även ta livet av mig men blev påkommen varje gång. Vid ett tillfälle avvek jag också och blev så småningom körd av polis tillbaka till avdelningen. Jag såg ingen mening med att leva och var arg över att alla tvingade mig till det. Läkarna började prata om ECT och informerade mina föräldrar om det. Läkarna sa att om jag inte gick med på ECT skulle vistelsen på avdelningen bli ännu längre. Den var redan flera veckor lång. Alla började tjata på mig om ECT, försökte övertala mig att säga ja för tydligen ger de inte ECT som en tvångsåtgärd (det var i alla fall var skötaren ska till mig). Tillslut sa jag ja, för jag ville på något vis må bra och eftersom alla sa att det var den enda lösningen och min familj led av mitt lidande…

Jag märkte inte riktigt av biverkningarna i början mer än att jag behövde få berättat för mig av mamma vad som hade hänt den senaste tiden och varför jag var inlagd. De säger att det vände för mig efter några behandlingar, att jag började må bättre, men jag vet inte riktigt. Jag är tveksam. Absolut, jag kanske började äta och prata mer, men jag mådde inte bättre egentligen.

Jag blev så småningom utskriven och hoppade direkt på mitt nya jobb. Min hjärna var långsam och jag var skör. Jag försökte stå ut, hålla ut, och familjen pratade om hur bra det var med ECT.
Några månader senare slutade jag med mina mediciner för att jag var återigen trött på allt. Trots drömjobbet. När min öppenvårdsläkare fick veta det på ett läkarsamtal där min mamma närvarade och hon hade fått veta att jag återigen inte mådde bra satte hon LPT.

Ganska snart blev det tal om att göra fler ECT-behandlingar eftersom ”det hade funkat så bra i somras”. Mamma tyckte att de hade gett mig för få behandlingar förra gången. Hon hade hört av någon bekant vars anhörig hade haft x antal behandlingar och nu hade ett helt nytt liv. Det samma borde ju gälla för mig?
Jag ville inte ha ECT, men kände mig tvingad till det. Det kändes som att det var ett ultimatum: må bra och ta ECT eller fortsätt må dåligt och förstör familjen. Så jag sa ja och fick tillbaka biverkningarna av bland annat minnesrubbningar. Så småningom avbröts behandlingarna då någon av läkarna ansåg att ECT inte hade gett den effekt de förväntade sig. I journalen står det att ECT inte ska ges till mig som ett första alternativ i framtiden. Det är jag glad för.

Det var ingen som var elak mot mig. Det var ingen som höll fast mig när jag skulle sövas inför varje behandling. Det var ingen som utsatte mig för något trauma. Min familj ville mitt bästa, läkarna ville att jag skulle överleva och skötarna ville inte öppna dörren och upptäcka att mitt nästa suicidförsök var lyckat under deras övervakning. Jag sa ja för att jag var tvungen, inte för att jag trodde på det eller för att jag ville.

Nu har det snart gått exakt ett år sedan min andra omgång av ECT. Jag lever och jag mår helt okej jämfört med att vara på jakt efter möjligheter att ta mitt liv. Jag tvivlar fortfarande på om livet är värt att leva och önskar ofta att jag vore död. Jag minns väldigt lite från förra året. Knappt något från mitt första jobb efter examen i januari, och lika lite från drömjobbets första halvår efter sommarsemestern. Jag skäms när kollegor pratar om förra årets projekt och arbetsuppgifter och jag inte vet vad de pratar om eftersom allt är borta. Jag känner en otrolig maktlöshet av att ha förlorat så gott som ett helt år av mitt liv, av minnen. Även om minnena kanske inte var positiva i och med hur jag mådde så känns det som att ”de” tog ifrån mig något viktigt. Jag kommer aldrig med göra ECT igen. Även om jag kanske mådde bättre efter några omgångar. Jag minns ju inte, så jag får bara lyssna när min familj säger att det gav effekt i början.

Jag var rädd för innebörden av ECT, av ”elchocker”, och det blev ju inte så bra för min del kanske, men jag vill heller inte säga åt andra att INTE göra det om vården anser att det är lämpligt för just dig. Som för min mammas bekantas anhörig var det livsavgörande. Läkarna och personalen på avdelningen berättade om andra patienter som vände helt och hållet efter behandling och aldrig mer behövde bli inlagda. Det var inte läskigt att få behandlingen. Man sövs och sedan vaknar man upp, antagligen med ont i huvudet och muskelvärk i kroppen och en kraftig förvirring, men biverkningarna av det slaget minskar efter andra och tredje gången. Men JAG skulle inte göra om det. Inte när jag vet vad det kostade mig och att jag sitter här igen, ett år senare, och undrar om livet är värt att leva.

Nästa vår har jag varit inom psykiatrin i elva år.