När jag var inlagd inom psykiatrin vanvårdades jag på en avdelning i två och ett halvt år. Fasthållningar, våld från personalen och bältesläggningar utlöste varandra – allt på rutin. Jag var så traumatiserad att det enda jag ville var att dö, och då kunde de inte skriva ut mig. Istället satt jag inlåst, fysiskt och psykiskt misshandlad, övervakad dygnet runt, i flera år.

Men till slut fick jag byta avdelning. Där tog de bort våldet, bältesläggningarna, tvångsinjektionerna och förnedring, och ersatte det med tröst och daglig psykoterapi. De bemötte mig med medmänsklighet. För första gången på två och ett halvt år kunde jag slappna av, och då kom en enorm trötthet ikapp. Jag var inte vaken särskilt många timmar per dygn. Men jag minns särskilt en personal som gjorde en sak för mig, som för andra kan tyckas vara liten. Hon satt och läste för mig när jag låg i sängen. Ibland somnade jag, men då var det inga problem att läsa om. Det betydde så mycket för mig, och det kommer jag aldrig att glömma. Ovärderligt.