Jag har alltid varit frivilligt inlagd och så även denna gång:

Jag blev inlagd i början av december.

Jag hade varit hem på dagspermission till min lägenhet, försökt gå igenom posten, med mer.
Jag mådde uselt, hade kraftig ångest, fick inte i mig mer än vatten samt lite kaffe. Men jag ville försöka att klara mig och komma igång, åtminstone försöka.

När jag, på eftermiddagen, kom tillbaka till den slutenpsykiatriska allmänvårdsavdelning där jag då var inlagd, var jag dubbelvikt av ångest.
Jag bad om något som kunde lindra min ångest och fick ett kraftigare preparat(jag har glömt bort vad det var) vilket tydligen var insatt.
Ett par timmar senare bad jag om en till dos då den tidigare inte var tillräcklig, fick den dosen av en annan sjuksköterska.

Vid 20.00-tiden(flera andra patienter berättade om vad de sett, tidpunkt och allt) fick jag mitt livs första så kallade ”Black-out”. Allt svartnade.

Det nästa jag minns är när jag vaknar upp på ett betonggolv(det skulle senare visa sig vara den somatiska akuten), liggandes på mage, handfängslad bakom ryggen och runt anklarna. Och med en oerhörd tyngd på ryggen.
Jag kunde inte andas, alls. Det här är något som jag inte önskar någon.
Det skulle senare visa sig vara väktare och poliser.
Jag vred mig runt, försökte få luft men blev medvetslös.

Det nästa jag minnns var att jag vaknade upp i sängen på avdelningen. Handlederna omlindade, kraftigt mörbultad, blåöga.

En av de så kallade kontaktpersonerna på avdelningen kom in och krävde ett urinprov.
De trodde att jag hade droger i kroppen vilket jag aldrig någonsin haft(i min journal står det att somatiska akuten tagit ett drogblodprov men det var negativt)

Efter ett till urinprov, en halvtimme senare, även det negativt, hände inte mer än att någon läkare, halvt som halvt intresserad, frågade hur det här kunde ske.
Hans sjuksköterskor hade minsann inte gjort något fel. Nej, då.
De hade satt mig i en rullstol och kört mig genom kulverten ner till den somatiska akuten och lämpat av mig där.
Sedan hade jag tydligen gått bärsärkagång.

Jag blev senare utskriven och i så pass bra skick att jag, nästa höst påbörjade en yrkeshögskole-utbildning i södra Sverige.
Det var för att bredda mina tidigare utbildningar, att försöka komma tillbaka till arbete, på något vis.
Allt gick mycket bra tills att jag kom hem den tredje veckan.
Då låg det en kallelse till polisförhör på dörrmattan innanför dörren.
Det gällde den händelse som jag beskrivit ovan.

I stället för att kunna koncentrera mig på min utbildning, blev det polisförhör, advokatsamtal, något som kallas frivården skulle göra en utredning.
Dessutom: Min advokat(med specialitet på psykiatrimål) gav mig en lapp där det stod vilka vidimerade journalutdrag som jag behövde. Det gällde i första hand rätt datum.

Men…jag fick inte ut ett enda användbart dokument från den avdelning där jag var inskriven när detta ovan inträffade. Inte ett endaste!

Därtill svek min kontaktperson mig. Jag sökte henne för att kunna få ut papperen, men nej. En person som jag faktiskt litat på.
Det tog hårt.

Jag rang och härjade med psykiatri öppenvården, också, och dagen innan rättegången, tog en irriterad överläkare där emot mig. Sent på eftermiddagen.

Jag förklarade alltsammans. Han blev mycket förvånad men jag lämnade fram visitkortet från min advokat och läkaren föll till föga.
Han skrev omgående ut samt vidimerade de nödvändiga journalutdragen samt kopior av de urinprov som jag lämnade på morgonen efter övergreppet.

Min advokat sade att vi nu hade 60-40 i odds till vår fördel. Inte mer. Det på grund av att det var en väktare som gjort anmälan.

En månad efter rättegången(det var en av väktarna som anmält mig) kom domen. Jag blev visserligen frikänd men tingsrätten var oenig: 3 ville fria, 2 ville ändå fälla mig.

Min utbildning gick fullständigt åt skogen. Jag missade en hel rad av delkurser samt det viktigaste: Säkerhetskursena vilka var ett absolut krav för att få komma ut på kurspraktik.

Så, för att försöka ta ansvar för sitt mående och sitt liv, kom en hel rad allvarliga felgrepp från psykiatrins sida att förstöra i mitt liv.
Och att det var mycket nära att bli fälld i tingsrätten…

Efteråt rang faktiskt avdelningschefen(en sjuksköterska) vid den slutna allvårdsavdelningen till mig och beklagade och ”bad om ursäkt”.
Han kröp och fjäskade sig som jag-vet-inte-vad.
Det var rätt motbjudande att höra på.

Därefter föll jag tillbaka i svårare depression, igen.

Idag är det rent hat mot samhället som driver mig framåt. Inget annat.
Jag lever också helt på samhällets bekostnad. Inget som jag längre skäms för.
Vill inte samhällsapparaten släppa in mig, får samhället betala för vad samhällsspparaten ställt till med.

De felmedicinerande sjuksköterskorna samt min kontaktperson arbetar fortfarande kvar på samma avdelning, inget ansvar har utkrävts, ingen av dem har straffats. Ingenting.

När jag var inlagd inom psykiatrin vanvårdades jag på en avdelning i två och ett halvt år. Fasthållningar, våld från personalen och bältesläggningar utlöste varandra – allt på rutin. Jag var så traumatiserad att det enda jag ville var att dö, och då kunde de inte skriva ut mig. Istället satt jag inlåst, fysiskt och psykiskt misshandlad, övervakad dygnet runt, i flera år.

Men till slut fick jag byta avdelning. Där tog de bort våldet, bältesläggningarna, tvångsinjektionerna och förnedring, och ersatte det med tröst och daglig psykoterapi. De bemötte mig med medmänsklighet. För första gången på två och ett halvt år kunde jag slappna av, och då kom en enorm trötthet ikapp. Jag var inte vaken särskilt många timmar per dygn. Men jag minns särskilt en personal som gjorde en sak för mig, som för andra kan tyckas vara liten. Hon satt och läste för mig när jag låg i sängen. Ibland somnade jag, men då var det inga problem att läsa om. Det betydde så mycket för mig, och det kommer jag aldrig att glömma. Ovärderligt.

På en av avdelningarna i slutenvården i min stad så placeras patienter dömda till vård tillsammans med två andra ”patientkategorier” som jag inte specificerar för att behålla anonymiteten. Jag har varit på den avdelningen många gånger och snacket går ju alltid, särskilt i rökrummet, och då kunde jag via andra patienter få veta att patient X och Y var där på RPT (rättspsykiatrisk vård) och man kunde också ”snappa upp” det utifrån hur personalen agerade eller pratade med patienten. den enda slutsatsen jag kunde dra av det var att personen var där för att hen hade begått ett brott. Men jag visste inte vilket brott. 

Vid ett vårdtillfälle så var där två patienter, lite äldre än mig, som jag tyckte var snälla och rolig att hänga med i soffan på avdelningen. Personalen sa åt mig att jag skulle ”akta mig” för dem för ”de är inga bra personer” men jag tänkte att de aldrig skulle göra något mot mig och jag vill inte döma personer för saker de har gjort utan för hur de är. Efter att jag fick veta att de båda var dömda till vård så gjorde jag så att jag sökte upp dem på en hemsida som redovisade domar mot personer och det jag fick se gjorde mig rädd. Jag förstod vad personalen menade med att de inte var bra personer. Jag blev utskriven men svängdörrspatient som jag var så var jag snart tillbaka på avdelningen och bara en av de här två personerna var kvar och hen hade ett skov i sin sjukdom och jag var livrädd för honom. Jag visste vad han har gjort för att hamna där och jag visste under vilka ”omständigheter” det hade skett och nu var omständigheterna likadana. 

Vid flera vårdtillfällen har det funnits patienter dömda till vård som jag har varit rädd för och att veta att de har begått ett brott, men inte vad för brott, spädde på rädslan ordentligt. Jag var bara en liten trasig tjej med ptsd pga sexuella övergrepp, självskadebeteende och självmordstankar och i efterhand har jag fått veta att jag varit medpatient till mordbrännare, våldtäktsmän och mördare utan att veta om det. 

Att blanda ”vanliga” patienter med dömda brottslingar utan att de ”vanliga” patienterna får vetskap om det och var de har gjort tycker jag är fel. Det är otryggt.

Jag har mycket ärr från självskada på min kropp, bland annat på armarna och fått höra ”men du som är en sån fin tjej ska väl inte förstöra dig själv på det här viset, det är väl onödigt”