Jag vårdades på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning. En medpatient hade precis kommit in på avdelningen och verkade förvirrad och gick runt i korridoren. Skötarna säger ingenting till patienten utan sitter bara tyst och tittar medans patienten blir mer och mer förvirrad och förtvivlad. Till slut ombeds jag gå till mitt rum och direkt efter hör jag utanför hur de med en ordentlig smäll kastar patienten i golvet. Jag gick ut och kollade hur personalen smällde hens huvud ner i golvet när hen försökte lyfta det under fasthållning.

Inte ett ord eller enda försök att försöka samtala med personen eller erbjuda medicin innan de använde våld. Nästa dag kom patienten tillbaka med en gipsad arm. Jag hör fortfarande den där smällen nästan varje dag som en flashback eftersom händelsen blev ett till trauma för mig. När jag vårdats efter det har jag känt ständig rädsla att bli utsatt för tvång själv och personalen förstår inte när jag hamnar i paniktillstånd för att jag tror att de kommer bruka våld på mig. 

Jag har mått så dåligt att jag behövt vård för hur dåligt jag mått av vårdens agerande. Viktigt att veta är väl att detta varit en av flera händelser där jag vittnat en patient våldsamt hanterats av personal när hen inte var våldsam eller tydligt visat tecken på ångest tidigare, som hade kunnat hjälpas innan situationen blev akut. ”När jag upprepade gånger tagit upp detta med min f.d. psykolog började han varje gång prata om något annat eller vände det till att jag hade sjukdomssymptom i min bipolära sjukdom.

I vilken annan situation detta hade hänt hade jag ringt polisen. Rädslan att ringa 112 var väl att jag själv skulle få höra att jag var ”galen” eller missuppfattade situationen. I värsta fall ”straffas” med tvångsåtgärder själv.