Opsynligas logga

Hånad och förlöjligad av sjuksköterska

Skriver som mamma till son med autism, selektiv mutism och social fobi. Han är inlagd på LPT sedan månader tillbaka men hans mående har försämrats absevärt under inläggning. Han har gått från att må dåligt men ändå vilja ha viss hjälp till att bara vilja dö. Innan inläggning har han aldrig gjort en fluga förnär men under senaste veckorna bältas han 2-4 gr/dag för att han i skräck och panik försöker ta dig ut. Han har blivit livrädd gör personal då han skakar, hyperventilerar, får gråtattacker när de närmar sig. Så klart hsr jag undrar varför det har blivit så här.

Det har framkommit att en viss nattsjuksköterska har hånat och förlöjligat honom genom att säga att han kan sluta grina. Samma nattssk har härmat honom då han väl sagt något, vilket är en oerhört stark kränkning av någon med selektiv mutism. Hon har vägrat ge honom vatten och mediciner. Utan stöd av läkarbeslut har hon tagit hans mobil flertal gånger under bältningar. Ibland har hon vägrat ge honom den. Vid minst ett tillfälle har hon ryckt den ur hans hand och sedan läst. Trots att han har selektiv mutism har hon upprepat samma fråga gång på gång o krävt ett verbalt svar, tills han börjat gråta. Hon har provocerat fram utåtagerande beteende och omedelbart larmat vilket lett till onödiga bältningar.

Fy fan säger jag bara. Jag trodde inte detta förekom inom psykiatrin år 2024.

Mottagningens bristfälliga kontakt

Sedan man stängde min vanliga mottagning och flyttade över mig till en annan öppen har allting gått käpprätt nedför. Man utlovade ny fast vårdkontakt och en smidig övergång varav ingenting infriats. I över sex månader så försökte jag få kontakt med den nya mottagningen helt utan att lyckas. Vid en utredning senare visade det sig att mottagningen medvetet stängt av sin telefon och inte kontaktat de som fördes över.
Det krävdes sex anmälningar till patientnämnden och IVO innan mottagningen tillslut kontaktade mig och igen utlovade fast vårdkontakt i väntan på samtalsstöd och läkare. Månaderna gick och tillslut fick jag en läkartid, där man satte in medicin som gjorde att uppföljningar behövde göras då jag har historik med medicin överkänslighet.
Mottagningen svarade inte längre vid kontakt igen och inga uppföljningar eller information skedde. Jag tvingades själv avsluta medicinering pga bröstsmärtor och inte heller när detta meddelades kontaktade mottagningen mig.
Efter ytterligare 3 anmälningar fick jag åter kontakt med läkaren som inte förstod varför mottagningen inte kontaktat mig, hen gick då in i systemet för att se vad som stod för hen ville även veta vårdplanen, som jag informerade om inte ens fanns.
Läkaren upptäcker då i systemet att jag inte bara är utan vårdplan, mottagningen har inte ens med mig i sin planering eller i listan för planering. Varpå hen uttrycker att detta är väldigt konstigt då hen inte förstår varför mottagningen satt in läkare och mediciner utan att detta gjorts innan.
Så i julklapp fick jag veta av öppenpsykiatrin att man ljugit för mig i över nio månader om att jag fanns med i planeringen, när man i själva verket valt att inte lägga in mig i systemet och ändå satt in medicinering som krävde uppföljning.
Man nekar till att detta skulle bero på anmälningarna jag gjort om bristerna på mottagningen, men samtidigt väljer man att förhindra att jag kan få vård och kontakt med dem efter anmälningar om bla kommunikationen.
Min senaste kontakt med mottagningen var med deras sektionschef, som gjorde tydligt att jag var ett besvär för dem då jag lyft brister och att det är mitt eget fel att jag mår dåligt av mina funktionsnedsättningar. Vård är nämligen inte en garanti och vården ställa inte till svars om de inte uppfyller den såkallade vårdgarantin. Så nu står jag inskriven på en mottagning som inte kontaktar mig och som svartlistat mig som besvärlig då jag lyft brister.
Samtliga anmälningar om vårdskada som skett till IVO och till DO har avslutats med motiveringen från myndigheterna att jag är inte död än, så de behöver inte utreda.

Lyckades smuggla in tabletter

Jag hade varit inlagd en längre period pga upprepade allvarliga intoxer samt självskadebeteende. I perioder visiterade de mig men just den här perioden gjorde dem inte det. Efter en permission lyckades jag smuggla in ett större antal tabletter jag senare tog på avdelningen och hamnade på IVA tillslut. De började visitera mer noggrant senare och det ledde till visiteringar som inte ens var lagliga. Jag fortsatte dock att försöka ta överdoser och skada mig även om jag inte kunde ta överdos just på avdelningen.

Tvångsåtgärd utan läkarordination

Under kvällarna på avdelningen hade jag ofta väldigt hög ångest och jag dunkade ofta huvudet hårt i väggen för att försöka stilla den. Ibland gick det att med ett lågaffektivt bemötande och omtanke att avleda mig men den här kvällen verkade personalen inte ha tid eller ork att försöka med det.

Nattsjuksköterskan erbjöd mig ångestdämpande medicin men jag hade för mycket ångest för att vara mottaglig att ta emot den. Efter att ha försökt ett tag så stormade hon irriterat ut ur mitt rum och jag antog att det var för att ringa jourläkaren för att som så ofta be hen att komma och ordinera tvångsinjektion. Men istället kom hon efter några minuter in i rummet med tabletterna igen. Hon hade handskar på händerna och sa att ”nu får det bli såhär, du måste ta tabletterna”. Hon fick de två skötarna i rummet att hålla fast mig medan hon försökte trycka in tabletterna i min mun. Jag vek undan huvudet varpå hon fick skötarna att hålla fast mitt huvud från varsin sida så att jag inte kunde röra på det. Sjuksköterskan tryckte in tabletterna i min mun och hällde vatten i munnen på mig så jag tvingades svälja. Allt detta gjordes utan någon som helst kontakt med läkare.

När jag kvällen efter hade hög ångest och visste att samma sjuksköterska skulle jobba natt igen. Kvällspersonalen hade försökt ge mig tabletter och satt och försökte lugna ner mig. När jag såg att nattpersonalen snart skulle börja försökte jag desperat få kvällspersonalen att ta undan tabletterna. De frågade varför och jag svarade ”annars kommer x att tvinga i mig dem” (syftandes på sjuksköterskan). Några av de i kvällspersonalen som var på mitt rum då verkade ta mig på allvar men en en skötare som hade jobbat natten innan och varit en av dem som höll fast mitt huvud sa då att jag inte alls hade blivit tvingad att ta medicinerna utan att jag tog dem frivilligt. Då valde resten av personalen att tro på honom istället för mig. Jag vågade inte säga emot eftersom jag var rädd att de skulle göra något liknande.

Ingenstans i min journal nämns det att personalen tvingade i mig, istället lyder jounalanteckningen från den kvällen ungefär såhär: ”Patienten börjar dunka huvudet i väggen under kvällen. Sjuksköterska lyckas ge lugnande medicin, det var mycket spännande”.

Jag förstår fortfarande inte vad som var spännande med att tvinga i någon medicin utan en läkares ordination.

Läkare tycker att man kan dö hemma

När jag var inlagd tillskrevs jag EIPS utan någon form av utredning för att jag hade ett lång gånget självskadebeteende. Utöver det menade man att min autismdiagnos inte stämde. EIPS:en användes för att ursäkta/ rättfärdiga avdelningens vård där det bland annat framkom att bemötandeplanen enbart innefattat att ignorera mig och att de jag litade på inte skulle prata med mig. Jag har alltid haft väldigt svårt att ta hjälp och upplevt mig vara till besvär och avdelningens behandling förstörde mig totalt. När jag till slut blev utskriven var det med läkarens ord att jag ”lika väl kunde dö hemma”. Det ironiska är att jag sedan utreddes på öppenvården och inte alls hade EIPS och den andra autismutredningen som gjordes för ”säkerhetsskull” (i och med att den tidigare som gjorts 1år tidigare utförts på Bup och jag nu var skriven på VUP) klargjorde min autism. Jag förstår inte hur en diagnos kan anses rättfärdiga skuldbeläggande, ignorans och ursäkta vårdfel. Jag var livrädd och utelämnad till en vård vars anpassningar och arbete inte baserades på mitt behov eller förmåga utan snarare för att ursäkta eller skydda det de utsatte mig för. Dessutom förstår jag inte hur man fritt kunde sitta och sätta diagnoser på mig utan något underlag och inte minst hur en diagnos som satts efter en utförlig flera veckor lång utredning 1år tidigare kunde avskrivas för att ”de inte tyckte jag såg autistisk ut”.

Informellt tvång ECT

på inskrivningssamtalet tyckte läkaren att jag behövde ect. jag ville inte pga risker.  jag fick valet att göra det frivilligt eller under tvångsvård. givetvis skrev hon det inte så i journalen.

Jag blev alltså bältad för att jag gick ut ur ett rum

Vid en period när jag var inlagd var det bestämt att jag skulle vara på mitt rum med en personal och inte fick gå ut ur rummet. Om jag gick ut ur rummet skulle de leda eller övertala mig att gå tillbaka. Men en specifik personal, vid två tillfällen, tryckte bara på larmet så fort jag satte foten utanför rummet så att en armé av personal kom och spände fast mig. Jag blev alltså bältad för att jag gick ut ur ett rum.

Läkare skriver vårdintyg preventivt

Jag kom in till psykakuten för att få tillgång till ett mobilt team. Jag mådde dåligt och AT läkaren var orolig och trodde bestämt inläggning. Jag dämpade direkt ner att jag inte behövde läggas in (det var sant), bara för att de kunde skriva LPT om jag ifrågasatte. Även om jag inte skulle neka vård officiellt har de skrivit vårdintyg ”preventivt” tidigare. Han sa att PIVA var rutin vid suicididrisksinläggningar och jag visste att den situationen hade inneburit skräcken för att gråta för högt eftersom inget skyddade mig från att bli tvångsmedicinerad och/eller bältad.

Jag behövde inte bli inlagd, men det var för att beslutsfattande läkare råkade känna mig.

Därefter var jag livrädd för att ifrågasätta vården

Jag var inlagd på en akutpsykiatrisk vårdavdelning under HSL och fick stark sömnmedicin ordinerat (utan min vetskap) redan första kvällen. När  sjuksköterskan kom och gav mig medicinen förklarade jag att jag helst avstod pga att jag inte hade några större problem med sömnen och gärna ville undvika narkotika-klassade preparat. Som respons fick jag ett hårt ”Motsätter du dig vård? Vi har rätt att tvångsvårda och tvångsmedicinera dig i sådana fall.” Jag blev helt paff och svarade att ”nej det gör jag inte?” Fick som svar ”då måste du ta medicinen nu.”

Därefter var jag livrädd för att ifrågasätta vården och behandlingen jag fick. Jag kände mig helt livegen till avdelningen trots att jag på pappret var där helt frivilligt.

Gipsar patient istället för att prata om problematiken

Jag var inlagd under LPT i 16 månader på både en akut psykiatrisk avdelning samt en allmänpsykiatrisk avdelning utan uppehåll. På den allmänna avdelningen så eskalerade mitt självskadebeteende enormt till den grad att det blev livshotande. Istället för att personalen frågade varför jag skadade mig själv så illa, eller försökte stoppa det mer än att naken visitera mig (fick stå helt naken och sedan sätta mig på huk och hosta…) och rev mitt rum upp och ner i jakt efter det jag använde. Så bestämde läkaren att de skulle gipsa mig. Jag hade inget val. Antingen skulle de bälta mig till handkirurgen eller så kunde jag få gå frivilligt. Jag valde till sist att gå frivilligt, men det var aldrig mitt val överhuvudtaget. De gipsade min arm där jag skadat mig som mest, för att får mig att sluta skada mig. De satte gipset över handen (även om jag bara skadat mig på under armen) så att jag inte kunde använda min högra hand överhuvudtaget. Det fick mig inte att skada mig mindre, även om det blev svårare för mig. Gipset löste absolut ingenting såklart eftersom ingen valde att gå ner i djupet på VARFÖR jag gjorde mig så illa. Istället för att prata med mig, försöka komma fram till hur jag skulle hantera min ångest, så fick jag vara gipsad i över en månad. Det var tufft eftersom jag är höger hänt och mesta dels av tiden hade gipset över mina fingrar. Det försvårade min vardag otroligt mycket. Men löste inga problem.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.