Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Illa behandlad

Jag har mått dåligt under en väldigt lång tid och när jag var inlagd så vart jag så illa behandlad så när jag skadade mig själv så lämna dom mig och brydde sig inte fast att jag hade tvångsvård….

Och jag har till och med varit med om att dom taffsade på mig och jag sa till dom att sluta och sa till cheffen men ingen brydde sig

Olaglig avskiljning

Jag vårdades inneliggande med LPT och hade vak. Fick en förmiddag höra att jag inte längre fick lämna mitt rum enligt läkarens beslut. Jag utgick ifrån att detta var en rumsavskiljning enligt LPT-lagen. Jag stannade därför kvar på rummet med växande ångest över att vara inlåst. Framåt kvällen eller om det är dagen efteråt så ifrågasätter jag beslutet. Jag får då vara ute i korridoren igen. Det framgick senare när jag pratade med mitt ombud samt läste journalen att det inte fanns ett beslut om rumsavskiljning. Utan det stod att jag skulle stanna på mitt rum och ifall jag lämnade rummet så skulle läkaren kontaktas. Jag hade alltså en informell rumsavskiljning. Inget beslut fanns så det kan inte ha varit lagligt.

Anmälan till IVO

Har i många herrans år varit illa bemött av den psykiatriska kliniken i min hemregion. Trakasserierna började i samband med att jag anmälde en person för sexuella övergrepp på mitt barn. Den psykiatriska kliniken lät sig manipuleras av förövaren och hans medberoende. Jag har anmält kliniken flera gånger både till IVO och polisen utan gehör trots tydliga lagbrott. Öppnade idag svaret från IVO avseende min sista anmälan och har äntligen fått gehör. Inte i allt, men på ett par viktiga punkter. En psykiatriker samt hela kliniken får kritik angående en olaglig remiss skriven i avsikt att få mig dåligt bemött inom primärvården. Aktuell psykiatriker får även kritik avseende journaldokumentation.

Så, ge inte upp! Ibland kan man få rätt – trots att vägen dit kan vara väldigt tung.

Blev inte informerad om mina rättigheter

Läkaren på psykiatrin registrera i min journal att jag informerats om mina rättigheter vid lpt, men egentligen sa hen  inget alls. Bokstavligen inget. Nu har jag turen att kunna läsa svenska, läst medicinskrätt och  förstår lagtexer. Men det hjälper inte när något felaktigt har skrivits i journalen. Medvetet eller av rutin/stress vet jag såklart inte.

Sjuksköterska gör egen bedömning

Jag var inskriven enligt hsl, men ville skrivas ut. Jag bönade, bad, skrek och jag grät att jag ville hem. Men ssk sa att jag mådde bättre av att vara där så hon tänkte inte ringa läkaren. Jag upprepade att det inte var hennes bedömning att göra. Att läkaren isf skulle avgöra om jag skulle vara där på lpt. Men hon vägrade och all annan personal blundade. I journalen står det att jag var lugn den dagen/kvällen.

Utskriven fåtal timmar efter bältning

Då har man som anhörig upplevt att en autistisk kille på 18 år, under en ångestattack, blir nedbrottad av 4 väktare och bältad till en säng. Han ropade desperat på sin pappa men pappan fick inte komma in i rummet och lugna ner honom. Killen har aldrig varit våldsam och är världens snällaste. Allt han gjorde var att försöka tränga sig förbi de fyra vakterna som stod framför dörren.

Eftersom han blev utskriven några timmar senare ansåg de uppenbarligen inte att han skulle skada sig själv eller några andra. Ändå valde de ta till en sådan våldsam metod som nedbrottning och bältning utan att ens försöka lugna honom.

En extremt traumatisk upplevelse som gjorde allting värre. Efter detta, som skedde i torsdags, har han börjat stamma. Jag har inga ord på hur arg och besviken jag är på svensk psykvård.

Läkare ordinerar dubbel maxdos

Jag vet inte hur allvarligt detta räknas, jag hade ändå lite tur.

Jag var inlaggd i ungefär en månad, under den tiden fortsatte jag med min vanliga medecinering men så plötsligt skulle de höja den dubbelt så mycket. Trots att den var på max dos. Även personalen som gav mig medecinen tyckte det var konstigt men de följde ordern ändå. Jag gick på 200% dosen i runt en vecka innan de kom och sa att det skett ett misstag och att det var fel och undrade om jag var okej. Tur väl för mig så var jag det, men tänker ibland på vad som hänt om det misstaget skett med en starkare, farligare medecin? Tex en jag tar idag? Det skulle kunna fått dåliga, om inte farliga konsikvenser. Nu hade jag tur, men någon annan kanske inte skulle ha det.

Ätstörningsvården gav mig PTSD

Jag fick en allvarlig ätstörning när jag var 14 år. Till slut kunde jag inte stå på benen och tappade ca 4 kilo i veckan. Till slut blev jag inlagd på barnkliniken med sond i en vecka.

Därefter tog BUPs vårdavdelning över. De var totalt oförberedda när jag kom dit. Jag fick ett litet rum med sönderhackade väggar. De började rota genom mina saker och klippa byxorna jag hade på mig. Första natten bröt jag ihop. Jag kände mig så otrygg och rädd. Under natten hade de ingen kunskap om sonden över huvud taget och jag fick därför inte portionen jag behövde.

Den första veckan fanns ingen planering över huvud taget. Sedan började de sätta sonden i snabbare fart fast barnkliniken hade sagt att man inte fick göra det vilket min mamma började. På kvällen svimmade jag. Även där hade inte personalen en aning om vad de skulle göra.

Efter jag svimmat blev det mer planering. Men de började säga åt min mamma att vara där mindre. Min enda trygghet. Därefter gick allt snabbt utför. De drog mig in i duschen under tvång, ibland upp till tre personer därav män. Ibland låste de ute mig från mitt rum och höll fast mig i korridoren medan jag hade ångest. Samtidigt blev jag förminskad gång på gång. När jag hade ångestattacker så sa de åt mig att låta mindre för att jag skrämde andra och att de inte förstod vad jag hade ångest för. När jag självskadade sa de åt mig att det inte var tillräckligt djupt för att behöva hjälp.

Det var ännu mer och jag fick PTSD av min erfarenhet på slutenvården. De gav mig medicin så att jag skulle ha bättre samtal med dem. Jag kände mig aldrig tillräcklig. När jag fick autismdiagnosen respekterade de inte det. Det tog lång tid innan jag ens var redo för en behandling för PTSD.

Tvingad till ECT utan tvångsvård

Jag blev handgripligen tvingad till ECT trots att jag var på frivilligvård. Det enda som jag sa var att jag inte ville, jag upprepade, upprepade och upprepade detta. De sa att de inte skulle göra någonting, detta lovade de flera gånger. Plötsligt kände jag hur mitt hjärta stannade, som om att jag hade dött. Han sprutade saker rakt in i blodet på mig. Jag trodde att jag dog, vad knappt medveten längre och slutade andas. Efteråt när jag vaknade visste jag ingenting om världen, om mig själv, bara att jag var på en psykiatrisk avdelning. Situationen var extremt skrämmande. Två ”behandlingar” till blev det (de hjälpte inte). Jag hade svår ångest och kunde inte sova i flera år efteråt, dissocierade av stress när jag försökte besöka psykiatrin. Jag fick aldrig någon hjälp med det, ingen ursäkt heller. Min hjärna återhämtade sig på ett halvår. Det är nu många år sedan och det har tagit mig lika lång tid att reparera upp mig själv igen, helt på egen hand.

”Sluta andas sådär töntigt”

Jag skulle bli utsatt för en tvångsåtgärd i form av tvångsmatning – låg på golvet och hade en panikångestattack samtidigt som jag fightades för mitt liv mot personalen. Då kommer enhetschefen gåendes i korridoren (när jag hyperventilerar) och rakt av skriker på mig att jag skulle  ”sluta andas så där töntigt” och att hon skulle polisanmäla mig om jag fortsätter göra motstånd… Notera att jag inte var våldsam, försökte bara ta mig loss i ren och skär panik.