Förtvivlad ringer jag för tankar och fysisk lust att kasta mig framför tågen när jag står på perrongen. Rösten i telefonen säger med släpig röst att jag kan backa på perrongen – utan att problematisera varför tankarna och begäret att göra slut på livet finns.
Jag har slutat ringa akuten då jag inte får hjälp och blir förringad. Hellre dör jag än be om hjälp av psykiatrin igen.