vad görs åt all berättelser de som blivit skadade inom psykvården …skickas de någonstans vem läser om ingen som kan förändra detta kommer ju detta att bli en lång klagomur o j är rädd för att ingen kommer ta detta på allvar …jag vet personer som tagit sitt liv trots ” psykvård” o jag är rädd…Jag är rädd ledsen förtvivlad ångestfylld o lider … av obehandlad k ptsd j gjorde allt j kunde men efter 2 hemska händelser j fick inte hjälp i tid o nu ligger j ner utan hopp så mkt värre j kan ringa 112 men psykakut slänger ut mig hänvisad till öppenvård som hänvisar till psykakut jag” klarade ”
mig tills allt blev värre o nu ensam o skadad ingen lyssnar o anmält något men inte fått rätt trots bevis fotad av polis blåmärke i ansikte en ”vårdare ” slängde ner mig bakifrån på golvet utan anledning då en man patient ofredade mig jag är kvinna o aldrig varit aggressiv eller utagerande vårdaren tryckte ner mig m armbågarna en av flera hemska händelser o trauma som j hade innan även andra patienter såg detta o det anmäldes till ivo..inget hände en tidning ville intervjua mig j orkade inte omen en dag kände jag måste men de sa de de hittade inga underlag …villorkar inte mer
Utslängd gång på gång
jag blir gång på gång hemskickad av läkare på akutpsyk trots att j behöver hjälp har nästan slutat äta har komplex ptsd som lett till svår tung ångest o handlingsförlamad depression kan inte sova j kan inte söka psykakutvård o efter att j blivit utslängd o hotad m vakt ( j är kvinna o vägde under 60 kilo o har inte varit aggressiv eller hotfull då j kommit m ett boendestöd tog de in mig men ville skicka hem mig jag har INTE fått adekvat vård inte heller från öppenvården .när j kommit till psyakut o blivit utskickad 2 ggr en läkare ljög om att j vägrat lämna urinprov efter att boendestödet ifragasatte detta den andra läkaren sa att det är mitt eget ansvar om j vill ta mitt liv när j sa att j behöver hjälp och att j orkar inte leva ..j tog alla tabletter j sagt till läkare på öppenvård att j inte tål o kunde inte sova o de kom med zopiklon hem till mig för de lyssnar inte sen sa de att j skulle söka psykakut igen annars skulle j få handräckning o j har blivit utskickad flera gånger då j fortfarande var fin o vävårdad jag orkade inte o tog alla påsar med zopiklon ca 60 st satt mig i badkaret o försökte ä……nu har det gått över 3-4 år j kom till psyk ändå läkarna som blev anmälda jobbar kvar j fick fel vård blev skickad till ett hemskt hem med allt från boende som kommit fr rättspsyk till psykotiska scizofrena aggressiva o missbrukare fel ställe för någon med komplex ptsd chefen ljög om 0 tollerans på missbruk men ljög de fick rumsarrest o en kille som fått rums arrest blev galen o slogi väggar osv hemskt j klagade till personal ide visste han var påverkad o d slutade m att j blev brutalt o sexuellt misshandlad utanför hans dörr enda vittnett en osykotisk sjuk kvinna j ringde polis o de fotade mig över hela kroppen j blev sparkad mellan benen mm o INGEN krishantering jag fick heller aldrig någon individualterai för mina trauman inte ens en beklagan INGEt hände chefen slutade gud j var inte stark då j ringde öppenvården de ringde mig inte trots. ska j ligga här o dö för ingen vill ta ansvar j har komplex ptsd pga brott j blivit utsatt för har bett om hjälp blivit avfärdad i flera år utslängd från psykakut o psyk j har aldrig haft anorexi men har inte kunnat äta ordenligt i 4 år ligger i mörker hemma o ingen gör något psyket ör hemskt där j blivit misshandlad o rädd för aggressiva patienter o felbehandlad feldiagnostiserad o sömnsvårigheter som de tror j luger om det är skrämmande på psyk j är rädd att skada mig men vill kan inte livet är slut för mig o j undrar hur kan mitt hjärta fortfarande slå jag ber att det ska stanna j är rädd o ensam
Tvångsutskriven
Jag var inlagd pga krisreaktion. En läskig läkare ville ha möte och jag sa att jag inte vågade det utan tryggt sällskap. Jag fick inte välja och läkaren förklarar att han satt vårdintyg och att jag skulle isoleras pga att jag berättat för personal att jag försökt skada mig dagen innan. Jag fick panik och hamnade gråtandes på golvet och bad att få slippa. Jag har en traumatisk uppväxt med liknande bestraffningar. De lyfte upp mig på en brits för att köra mig till isolering och jag kunde inte vara still pga panik, då kom avd chefen och viskade i mitt öra att om jag inte skärpte mig så blev det bältning också. Då låg jag blickstill av ren överlevnadsinstinkt.
Jag hade panik ett dygn i isolering tills nästa läkare kom för bedömning. Hon bad om ursäkt, skrev i min journal att tvångsvård inte var hjälpsamt för mig. Efter ett bra samtal med henne valde jag ändå att stanna på avdelningen.
När den läskiga läkaren såg att jag var kvar men utan LPT så ”tvångsutskrev” han mig. Jag förklarade för honom att jag mådde likadant som när jag blev inlagd, och som när han skrivit vårdintyg och nu när han alltså skrev ut mig. Han sa att jag vägrade medverka i vård (mediciner) och att han inte kunde tvinga mig (utan vårdintyg) och att jag därför inte passade på sluten psykiatrisk avdelning. Han skrev i journalen att om jag sökte vård igen behövdes LPT för att kunna hjälpa mig.
En medpatient försökte packa ihop mina saker medan jag låg på golvet och grät. Jag hade ingenstans att ta vägen och personal kallade på läkaren och frågade vad de skulle göra. Då tittade han in och sa ”sätt patienten i en rullstol med sina grejer och kör ut till entrén och lämna där”. När jag sen låg och grät i entren ville psykakuten lägga in mig igen. De förklarade att den läskiga läkaren inte kunde skriva ut mig förrän nästa dag om annan läkaren skrev in mig.
Nekas hjälp på grund av satt diagnos
Jag utreddes för EIPS men uppfyllde bara några få kriterier och psykologen trodde att min PTSD kunde förklara det. Läkaren satte dock EIPS på mig ändå och sa att det förklarade varför jag var så svår att hjälpa.
Under en period när jag mådde som sämst vägrade man lägga in mig pg att jag hade diagnosen EIPS och menade att personer med EIPS inte klarar av inläggning. Jag åkte in till psykakuten varann kväll i en veckas tid men skickades bara med mängder av mediciner, en gång gav de mig en spruta som gjorde mig helt borta, och skickade hem mig. Jag kunde knappt gå och taxichauffören fick hjälpa mig in i min lägenhet.
Behövde ta en överdos för att få hjälp
Jag hamnade på akuten efter jag druckit för mycket sprit och sen på inlagd på psyk eftersom jag uttryckte suicidala tankar.
Fick sova och tillbringa min tid där utan att bli erbjuden en dusch [visste inte att det fanns] innan jag blev utskriven nästa dag i kläder jag spytt ner. Då de tyckte jag var bra nog trotts att jag sa att jag ville dö och drack mig full varje dag för att orka.
En vecka senare tog jag min första överdos där min mamma hittade mig.
Det behövde gå så långt för att jag skulle få hjälp.
Lämnade självmordsbenägen patient ensam
Jag har försökt att tagit mitt liv flera gånger men den senaste gången blev de som mest allvarligt jag blev medvetslös jag åkte ambulanshelikopter till iva vaknade där efter ett tag jag kunde inte gå eller äta eller dricka och knappt prata dagen efter skickades jag till bup akuten dom brydde sig inte dom sa att jag skulle försöka tänka positivt åh osv dom skickade hem mig men när ja kom hem så försökte jag ta mitt liv igen genom att försöka strypa mig själv jag kom till bup akuten igen dom la in mig i 2 dagar under dom 2 dagarna så låg ja bara inne på mitt rum inte än enda personal kom till mig på hela dagen dom lämnade en självmordsbenägen ensam på sitt rum jag skadade mig inne på avdelningen men dom brydde sig inte dom sa att ja gjorde det för uppmärksamhet efter de så skrev dom ut mig
Medicin utan stöttning
Jag åkte till psykakuten på kvällen, eftersom jag mådde väldigt dåligt och var på gränsen till suicidal. De skickade hem mig, efter ett kort samtal där jag mest grät, med tillräckligt mycket psykofarmaka för att döda på en häst. Det kändes väldigt kontraproduktivt.
Livshotande självsvält
Min son son nyligen hade fyllt 18-år hade utvecklat en stark ätstörning i början av sommaren – 23. Den hade föregåtts av år av depression och köande på BUP med bl a aptitlöshet som följd.
Sonen slutade helt äta, drack bara zero-läsk. Han led fruktansvärt och blev allt mattare för var dag. Vi åkte till akuten några gånger men de hänvisade till akutpsykiatrin som i sin tur bollade tillbaka till akuten och öppenvården inom psykiatrin som i sin tur bollade till hälsocentral som bollade tillbaka till psykiatrin. Så höll vi på. I 23 dygn utan mat och annan dryck än zero-läsk. Ingen tog ansvar.
Vi hade varit på en läkarträff på öppenvården psykiatrin, sonen orkade knappt sitta upp under träffen. Läkaren tog puls och blodtryck, sa att vi skulle åka hem och komma tillbaka om en vecka. 23 dygn utan något annat än zero-läsk! På vägen ut kollapsade sonen och fick hjälp in på akuten. Han var döende och fick ligga på Akutmedicin en vecka med sond och dropp.
Nu är han inlagd med sond igen efter period av total självsvält. Han får alltså somatisk vård men ingen information om näring, svält etc, utredning, diagnos och plan för psykiatrisk behandling mot ätstörningstankarna. Enda kontakten han har med personal är då de kopplar av och på sonden. Han får ha besök 2 timmar/dag. Resterande 22 timmar ligger han ensam i sängen med ätstörningstankar som blir allt starkare i takt med att sonden droppar. Dygn efter dygn, vecka efter vecka. Till saken hör att sonen har selektiv mutism och social fobi så han är rädd för personal och andra patienter och förmår därför inte att kliva upp ur sängen och hitta på något på avdelningen 🙁
Tänk om någon skulle få samma bemötande om hen hade tex livshotande cancer? Att man som cancersjuk får viss somatisk behandling men ingen info om sin medicinering, sjukdomen, vårdplan eller om vad man själv kan göra för att underlätta tillfrisknande. Ambitionsnivån är ofattbart låg inom psykiatrin.
Osjälvständigt personlighetssyndrom
Läkare på akutmottagningen antecknade i journalen att det stödet jag hade från familj var olyckligt och att jag hade tydliga tecken på osjälvständigt personlighetssyndrom. Jag hade familj som satt vak på grund av grova självmordstankar och hade redan utretts för personlighetssyndrom utan att få en diagnos
Spelat beteende
Läkaren på akutmottagningen antecknade i journalen att mitt beteende såg lite spelat ut.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
