Opsynligas logga

Nekas hjälp på grund av satt diagnos

Jag utreddes för EIPS men uppfyllde bara några få kriterier och psykologen trodde att min PTSD kunde förklara det. Läkaren satte dock EIPS  på mig ändå och sa att det förklarade varför jag var så svår att hjälpa.
Under en period när jag mådde som sämst vägrade man lägga in mig pg att jag hade diagnosen EIPS och menade att personer med EIPS inte klarar av inläggning. Jag åkte  in till psykakuten varann kväll i en veckas tid men skickades bara med mängder av mediciner, en gång gav de mig en spruta som gjorde mig helt borta, och skickade hem mig. Jag kunde knappt gå och taxichauffören fick hjälpa mig in i min lägenhet.

Behövde ta en överdos för att få hjälp

Jag hamnade på akuten efter jag druckit för mycket sprit och sen på inlagd på psyk eftersom jag uttryckte suicidala tankar.
Fick sova och tillbringa min tid där utan att bli erbjuden en dusch [visste inte att det fanns] innan jag blev utskriven nästa dag i kläder jag spytt ner. Då de tyckte jag var bra nog trotts att jag sa att jag ville dö och drack mig full varje dag för att orka.
En vecka senare tog jag min första överdos där min mamma hittade mig.
Det behövde gå så långt för att jag skulle få hjälp.

Lämnade självmordsbenägen patient ensam

Jag har försökt att tagit mitt liv flera gånger men den senaste gången blev de som mest allvarligt jag blev medvetslös jag åkte ambulanshelikopter till iva vaknade där efter ett tag jag kunde inte gå eller äta eller dricka och knappt prata dagen efter skickades jag till bup akuten dom brydde sig inte dom sa att jag skulle försöka tänka positivt åh osv dom skickade hem mig men när ja kom hem så försökte jag ta mitt liv igen genom att försöka strypa mig själv jag kom till bup akuten igen dom la in mig i 2 dagar under dom 2 dagarna så låg ja bara inne på mitt rum inte än enda personal kom till mig på hela dagen dom lämnade en självmordsbenägen ensam på sitt rum jag skadade mig inne på avdelningen men dom brydde sig inte dom sa att ja gjorde det för uppmärksamhet efter de så skrev dom ut mig

Medicin utan stöttning

Jag åkte till psykakuten på kvällen, eftersom jag mådde väldigt dåligt och var på gränsen till suicidal. De skickade hem mig, efter ett kort samtal där jag mest grät, med tillräckligt mycket psykofarmaka för att döda på en häst. Det kändes väldigt kontraproduktivt.

Livshotande självsvält

Min son son nyligen hade fyllt 18-år hade utvecklat en stark ätstörning i början av sommaren – 23. Den hade föregåtts av år av depression och köande på BUP med bl a aptitlöshet som följd.

Sonen slutade helt äta, drack bara zero-läsk. Han led fruktansvärt och blev allt mattare för var dag. Vi åkte till akuten några gånger men de hänvisade till akutpsykiatrin som i sin tur bollade tillbaka till akuten och öppenvården inom psykiatrin som i sin tur bollade till hälsocentral som bollade tillbaka till psykiatrin. Så höll vi på. I 23 dygn utan mat och annan dryck än zero-läsk. Ingen tog ansvar.

Vi hade varit på en läkarträff på öppenvården psykiatrin, sonen orkade knappt sitta upp under träffen. Läkaren tog puls och blodtryck, sa att vi skulle åka hem och komma tillbaka om en vecka. 23 dygn utan något annat än zero-läsk! På vägen ut kollapsade sonen och fick hjälp in på akuten. Han var döende och fick ligga på Akutmedicin en vecka med sond och dropp.

Nu är han inlagd med sond igen efter period av total självsvält. Han får alltså somatisk vård men ingen information om näring, svält etc, utredning, diagnos och plan för psykiatrisk behandling mot ätstörningstankarna. Enda kontakten han har med personal är då de kopplar av och på sonden. Han får ha besök 2 timmar/dag. Resterande 22 timmar ligger han ensam i sängen med ätstörningstankar som blir allt starkare i takt med att sonden droppar. Dygn efter dygn, vecka efter vecka. Till saken hör att sonen har selektiv mutism och social fobi så han är rädd för personal och andra patienter och förmår därför inte att kliva upp ur sängen och hitta på något på avdelningen 🙁

Tänk om någon skulle få samma bemötande om hen hade tex livshotande cancer? Att man som cancersjuk får viss somatisk behandling men ingen info om sin medicinering, sjukdomen, vårdplan eller om vad man själv kan göra för att underlätta tillfrisknande. Ambitionsnivån är ofattbart låg inom psykiatrin.

Osjälvständigt personlighetssyndrom

Läkare på akutmottagningen antecknade i journalen att det stödet jag hade från familj var olyckligt och att jag hade tydliga tecken på osjälvständigt personlighetssyndrom. Jag hade familj som satt vak på grund av grova självmordstankar och hade redan utretts för personlighetssyndrom utan att få en diagnos

Personalen såg på men brydde sig inte

När jag var 12 år försökte jag ta överdos på över 200 tabletter jag åkte ambulans till sjukhuset de sa att det var ett mirakel att jag överlevde. nästa dag fick jag föras till bup akuten, där tyckte dom att jag inte mådde tillräckligt dåligt. jag var inlagd där i 4 dagar mina ben gav upp på grund av överdosen men dom sket i det och lät mig krypa dit jag skulle jag försökte ta mitt liv inne på bup akuten personalen såg men dom brydde sig inte, jag grät och skrek de sket i mig de tyckte att jag bara ville få uppmärksamhet så dom skrev ut mig istället.

Var inte manisk nog – Hamnar i en psykos

Jag är bipolär, fick diagnosen hösten 2015.
Samma år hade jag varit manisk hela sommaren, utan att jag eller närstående förstod vad som hände, pga att jag inte hade någon diagnos. Till slut besökte jag vårdcentral tillsammans med mamma, i september. Läkaren där skickade oss till psykakuten, för att hon ansåg att jag var så pass manisk att jag riskerade att hamna i psykos.

På psykakuten ville de inte lägga in mig för att jag inte var manisk nog. Jag fick hota med suicid och fick då sova över en natt.

I oktober blir jag psykotisk och jag och mamma åker tillbaka till psykakuten. Jag flippar ur totalt på akutrummet, hallucinerar och skriker, men blir lite lugnare efter några timmar. Då får jag en remiss i ett kuvert och läkaren säger att jag måste åka till en annan stad för att få bli inlagd. Så jag traskar ut från psykakuten (mamma hade åkt iväg) med kuvertet i handen. Senare under dagen leder vanföreställningarna till att jag hoppar på ett tåg och åker flera timmar söderut, blir omhändertagen av polis, körd till psykakuten i staden och får LPT. Dagen efter körs jag i sjuktransport till min hemstad och är inlagd i en månad på LPT.
Allt detta hade kunnat undvikas både första och andra gången på psykakuten.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.