Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Utan vård med svår anorexi

Jag väntade på vårdplats för min anorexi på en privat klinik. Undertiden sa vårdcentralen att jag skulle åka till akuten om jag fysiskt blev sämre, psykakuten om jag behövde stöd undertiden. Vårdcentralen kunde inte ge mig samtalsstöd i någon form då jag stod i kö till en privat klinik. En dag slog mitt hjärta oregelbundet och jag trodde att det skulle stanna, åkte då in till akuten, berättade om min situation.  De tog då EKG, sa att jag var stark som tog hjälp men sen skickades jag hem. ”Vi kan inte göra något här” fick jag som svar. I ren panik för mitt liv lyckades mamma och pappa få en akuttid på psyket. Allt efter att båda gråtit och skrikit på personalen i telefonen i cirka 45 minuter. När jag väl kom dit pratade jag med två sjuksköterskor i 10 minuter, blev sedan lämnad ensam i rummet en timme för att de skulle skriva ihop en krisplan. 1. Gå upp ur sängen, 2. Gå en promenad, 3. Ring hit. Det var allt jag fick till min hjälp för att klara tre månader ensam innan jag skulle börja min behandling som jag är på nu. Vägrade ringa dit igen och kan inte lita på öppenvården. När jag ser tillbaka på hur mitt tillstånd var då undrar jag hur de inte kunde lägga in mig, jag var gravt underviktig och farligt låg puls.

Avfärdades som den jobbiga

Jag var 21 år. Inne i ett av mitt livs värsta kriser. Jag var deprimerad och ville inte leva. På psykakuten avfärdades jag som att jag var mer eller mindre inbillningssjuk och när jag ringde in 3e gången för att få hjälp, lämnades telefonen över från en sköterska till en annan och jag hörde hur första sköterskan sa till sin kollega, ”nä, men det är bara hon med den killen som är dum mot henne.. Igen följt av en djup suck. Jag kände mig så besvärlig och allt jag ville var att få hjälp att sluta må såhär. Min dåvarande pojkvän misshandlade mig och mina barndomstrauman kom ikapp. När jag berättar för en överläkare om hur ful, tjock och äcklig jag känner mig frågar han om jag hör röster och vill utreda mig för schizofreni, då det uppenbarligen inte stämde med verkligheten. Hur kan en överläkare på psykakuten inte ha mött en ung kvinna med liknande tankar om sig själv, utan att hon varit schizofren? Tack och lov att jag hade vänner som drog mig ur relationen, samt såg till att jag fick stöd och antidepressiva.

”De bryr sig inte”

Inte varit inlagd på ett tag nu men åkt in till psykakuten några gg. de bryr sig inte och hjälper mig inte för jag går nu dbt. de skickar hem mig med ingenting. nån gång medicin om jag vill, men då sover jag bort 1-2 dagar. de säger jag ska ”ta till de färdigheterna jag lärt mig nu av dbtn” vilket inte är mycket ärligt talat. spelar ingen roll längre om man söker hjälp själv eller inte. de skiter i en totalt. har haft planer och de säger ”använd dbt-telefonen”. tror de har fattat fel om hur den fungerar.

Hemskickad, som vanligt

Var på psykakuten och hade sagt jag hade tankar och planer. de skickade hem mig, som vanligt. sa till läkaren ”men mina planer då? hur ska det gå med det?” hen sa ”ja, det är jätte tråkigt du ska behöva må såhär och hoppas det inte fortsätter, med planerna” och blev hemskickad.

Jag hade tur som överlevde

Vid ett hembesök av min psykolog, när jag efter LÅNG tid och vilja att dölja mitt planerade självmord berättade för henne om det, blev jag skickat till psykiatrin med polis. Väl där mötte jag en manlig psykolog, vars enda slutsats var att jag hade ångest och lindrig depression. Blev ej inlagd, hemskickad ist och fortsatte planera + göra flera självmordsförsök men utan framgång. Överlevde, men det är inte tack vare psykiatrin.  Jag hade tur som överlevde, men de hjälpte mig inte ens. Hur sjuk måste man vara för att de faktiskt ska hjälpa? Skulle jag alltså lyckats begå självmord för att få dem att förstå vikten av det jag sagt och ville ha hjälp med?

Livrädd för psykakuten sen dess

Jag kom in efter självmordsbenägen pga psykisk misshandel av mitt ex. fick tvång. Och har EXTREMT kräkfobi, och vad tror du händer. Jo galningen till läkare ska tvinga in mig på en avdelning där vinterkräksjukan härjar. ”Så kanske du slutar vara så rädd”. Jag totalt vägrar och får PANIK. Blir hysterisk o bönar och ber om hjälp, att jag gör vad som bara inte där. Då säger hon ”om du inte slutar skrika så kommer vi ge dig en spruta och släpa in dig på avdelningen”.

Som tur var kom bakjouren tillslut och jag togs till en annan avdelning. Är livrädd för psykakuten sen dess

Min autismdiagnos blev osynlig

För flera år sedan gick jag in i väggen. Jag hade 1,5 år tidigare försökt söka hjälp pga att jag var helt utmattad utan att riktigt förstå mig på varför. Redan tidigt i tonåren diagnostiserades jag med autism men fick ingen hjälp med att förstå den diagnosen eller vad det innebar.

Jag hade precis fått en fast anställning och kände att jag bara blev mer och mer utmattad och deprimerad. Jag såg dessa tecken och kände igen mig och försökte då söka mig till vården innan det blev så pass illa. Ingen psykiatri ville ta emot mig, de ansåg att jag inte alls mådde så pass dåligt att jag behövde stöd. Jag skickades runt till 5 olika mottagningar innan jag tillslut fick någon som bokade in en tid hos en läkare. Jag blev sjukskriven nästan direkt men 7 månader senare blev jag akut inlagd. De såg att jag hade ett självskadebeteende, att jag hade starka tankar om döden och satte dit en EIPS diagnos. Jag ansåg inte att jag kände igen mig i den diagnosen och jag har fått den borttagen i en annan kommun men när jag flyttade tillbaka till den kommun som satte dit den så var den tillbaka.

Psykiatrin kollade bort från min autism diagnos och fokuserade endast på min EIPS diagnos, när jag påpekade detta och undrade varför så sa dem  ”det finns inga mediciner för autism-diagnosen”

Flera år senare och jag har fortfarande inte fått hjälp med att komma på fötter så att jag kan börja jobba då det enda de ser är EIPS och jag kan säga att det är nog den värsta diagnosen du kan ha på papper. Du blir automatiskt tilldelad en etikett som säger att du bara manipulerar alla omkring dig, du ljuger och du överdriver. Jag kommer aldrig glömma den gången jag åkte in akut till slutenvården pga att jag var påväg att ta livet av mig och läkaren säger ”jaha du har EIPS, du menade inte handlingen utan det var bara en impulsiv handling i stunden”
Jag är inte impulsiv och jag har än idag inte fått rätt hjälp så att jag kunnat ta mig upp på fötter då ytterst lite dränerar mig på energi och jag är väldigt stress känslig när jag känner mig utmattad. Min autism diagnos är fortfarande osynlig i deras ögon.

Pyjamas i nattkylan

Jag är en av de mammor som gick ifrån våldet. Men insåg att eftervåldet inte gick att komma ifrån med nuvarande bristfälliga förståelse i rättssalarna. Barnen tvingades att umgås med sin våldsamma pappa trots en tingsrättsförhandling – för han var ju snäll under rättegången och så har vi praxis. Detta innebar att båda ungarna hamnade i ångest, självhat, social isolering och självskadebeteende samtidigt som jag själv kraschade av utmattning, många år efteråt. Då när jag trodde att vi borde varit ute på andra sidan.
En dag rasar ena dottern, en vanlig vardagshändelse utlöser ångest. Ångesten blir dödsångest. Allt blir svart. Vi omkring vet inte vad vi ska göra. Vi ringer 1177 och de kopplar till ambulans. Ambulanspersonalen säger att de plockar med henne. Men eftersom det är covid får vi inte följa med. Och jag kan inte lämna det andra barnet som är i kris efter ett självmordsförsök…
Jag tröstar, hemmavarande barnet somnar, jag dricker kaffe och hör hur det är på psykakuten på det stora sjukhuset. Hon sitter själv i ett väntrum, en annan patient befinner sig i en container utanför (covid) och någon i ett annat rum, Inget händer. Telefonen håller på att ladda ur, hon är knappt klädd, inga pengar. Hon tittas till med jämna mellanrum men ingen vet något. Jag halvsover av utmattning när hon ringer halv fyra på natten. Då har hon fått ett samtal med en psykolog med lösnaglar, lösögonfransar, och uttalat ointresse diskvalificerats från att få hjälp. Så hon körs bokstavligen på porten mitt i natten utan kläder, pengar och en telefon som håller på att dö. Bussen går inte på flera timmar. Hon vet inte var hon är rent orienteringsmässigt. Hon har inga pengar. Hon har nyss försökt att ta sitt liv.
Hon är en 19 år gammal ung kvinna som är utkastad i natten av psykiatrin som skiter i henne och i oss.
Det är bara ren tur att hennes mobil har några procent kvar så jag kan kasta mig i bilen och köra flera mil för att hämta henne. Vi talar tills batteriet tar slut. Sedan har jag sådan ångest innan jag ser henne i pyjamasen i nattkylan utanför det stora ”fina” sjukhuset.
Några veckor senare kommer räkningen. Fy fan.

Hemskickad trots självmordsplaner

Blev skickad från min psykolog till akutpsykiatrin med adekvata självmordsplaner.
Blev hemskickad med en burk Lergigan och en klapp på axeln ”hoppas det löser sig för dig”.

Nekad inläggning på grund av autism

Första gången som jag frivilligt sökte hjälp på psykakuten efter att jag blev 18 fick jag träffa en läkare eftersom att jag var djupt deprimerad och väldigt suicidbenägen och eftersom att personalen på det hvb hemmet jag bodde på kände att dom inte kunde ge mig den hjälp jag behövde så följde dom med mig till psykakuten för att kunna bli inlagd för att förhindra att jag skulle begå ett fullbordat suicid. Läkaren jag träffade vägrade att hjälpa mig eftersom att jag har en autism diagnos och att dom inte kunde hjälpa mig på slutenvårdsavdelningen eftersom att hon bara antog att det inte skulle gynna mig, just för att jag har autism och hon gjorde bedömningen att det var bättre att jag skulle tillbaka till mitt hvb hem för där kände jag personalen som jag litade på. Problemet var inte att jag inte litade på personalen, problemet var att jag inte litade på mig själv och att personalen inte litade på mig. Fick med mig en tablett och blev hemskickad med orden ”du är ju alltid välkommen tillbaka om det blir värre”. Det blev värre men eftersom att dom pga av autism diagnos inte ville lägga in mig så valde jag istället för att försöka ta mitt liv och hamnade istället på HIA och ändå så ville dom sen inte lägga in mig och bara just pågrund av att jag tillhör autismspektrat. Min tillit till psykvården försvann helt och jag valde att aldrig frivilligt söka hjälp där igen.