Jag blev svårt sjuk i anorexi när jag var ca 14 år gammal. Jag fick läggas in på en medicinsk akutavdelning då det fanns risk att mitt hjärta skulle stanna pga svälten. När jag då fick kontakt med vården berättade jag att de inte kunde skicka hem mig eftersom jag blev svårt psykiskt misshandlad hemma. Mitt liv hade varit som en sekt och nu när jag var utan övervakning på en annan plats kände jag att detta var min enda chans att fly. Jag fick dock inget gehör utan vården försökte direkt skicka hem mig så fort hjärtat blivit mer stabilt. Jag lärde mig att det enda sättet att slippa åka hem var att inte äta. Tillslut fick jag komma till en avdelning för psykiatrisk heldygnsvård men även där skickade dom hem mig på nätterna för att jag skulle sova hemma. Jag berättade att jag dör hemma, jag orkar inte mer. Men inget hjälpte. De sa ständigt till mig att ”det är anorexin som pratar”. Jag var 14 år och svårt sjuk i en ätstörning och blev konstant hemskickad till mina förövare. När jag tillslut fick fick en sängplats på avdelningen tvingade de mina förövare att konstant besöka mig. De ansåg att det var anorexin som gjorde att jag inte ville träffa mina föräldrar. Det ända sättet för mig att slippa komma hem igen var att bli sjukare i min ätstörning och sjukare överlag. Ingen tröstade mig när jag grät. Ingen lyssnade på mig när jag var orolig. Det enda sättet att få uppmärksamhet var att inte äta samt uppvisa sjuka beteenden som jag lärde mig av dom andra på avdelningen samt av vad personalen sa att man inte fick göra.