Jag har varit patient inom öppenpsykiatrin sedan 2015 och begärde remiss från vårdcentral till en av de psykiatriska mottagningarna i Stockholm. Efter mycket väntan fick jag träffa en psykolog med steg-1-kompetens i psykodynamisk terapi.
Hen hade inte tillräcklig kompetens att ge psykoterapi och jag fick också veta att hen var trött på yrket och att hen önskade att hen skulle valt en annan yrkesbana. När vi setts ungefär ett år utan att jag på något sätt mådde bättre slängde hen ur sig att hon ansåg att jag hade ett citat ”analt beteende” vilket tillsammans med andra uttalanden fick mig att avsluta terapin.
Jag fick sen kämpa mig till en remiss till en annan öppenpsykiatrisk mottagning i Stockholm och hoppades att det där skulle gå att få psykoterapi.
Mottagningen jag valde säger sig ha sk psykologisk behandling vilket i praktiken innebär att de har samma usla utbud av samtalsstöd som vårdcentralerna har. De begränsar antalet samtal redan ifrån början, ca 10-15 samtal, och behandlaren själv bestämmer vilket problemområde som samtalen ska handla om.
När jag kom in i denna psykologiska behandling 2018 hade jag inte fått information om att samtalen inte innebar psykoterapi och jag hamnade i ett än sämre mående. Den psykologiska behandlingen skulle inneburit träffar med två eller tre veckors mellanrum och den psykolog jag träffade började från första mötet att spekulera kring diagnoser. Hen sa att de enda som får samtal en gång i veckan är de som är akut självmordsbenägna. Jag avslutade kontakten med den här psykologen efter några få gånger då samtalen inte anpassades efter mig och det jag behövde.
Då jag inte ”accepterade” den psykologiska behandling de erbjöd hamnade jag sen i två olika perioder hos två olika sjuksköterskor som inte hade någon psykoterapeutisk kompetens. De ansåg båda att jag behövde en remiss till en legitimerad psykoterapeut.
Jag gick i mängder av sk bedömningssamtal inför att få remissen till en psykoterapeut och mådde bara successivt sämre av all ovisshet och väntan.
Efter drygt två år fick jag komma till en psykoterapeut och jag trodde då att psykoterapin skulle anpassas helt efter patienten men jag möttes från början av skepsis då jag inte hade de ”rätta” diagnoserna för att tas emot på mottagningen. Jag kände mig inte välkommen och dessutom jobbade båda de terapeuter som jag fick träffa enligt en mer klassisk psykodynamisk teori vilket gjorde att jag aldrig fick något förtroende för den.
Jag tog upp att jag behövde ett mer varmt bemötande och hur jag behövde bli bemött för att ett förtroende ska kunna skapas men ingen av de terapeuter jag mötte var villig att anpassa terapin till mig. De hejade knappt när jag mötte dem i korridoren och delade inget alls av sig själva vilket bara gjorde att jag mådde dåligt av samtalen.
Efter två bedömningsomgångar valde jag att inte gå vidare med någon av terapeuterna och har sen dess helt tappat tron på att få hjälp. Jag har nästan dagligen självmordstankar och känner en hopplöshet.
Jag är väl insatt i psykoterapi och har haft mitt ärende uppe hos Patientnämnden med flera. Vårdgarantikansliet i Stockholm säger rakt ut att de inget kan göra när det gäller psykoterapi, de kan inte hänvisa vidare då ingen vårdgivare inom Region Stockholm erbjuder psykoterapi.
På de mottagningar där det finns psykoterapeuter anställda får de inte ge terapi som anpassas efter patienten utan utbudet styrs av Socialstyrelsens rekommendationer där korttids-KBT är det som ska prioriteras tillsammans med medicinering. Varje insats är styrd av en specifik diagnos vilket gör att samtalen inte anpassas efter patienten utan efter det vårdprogram som finns för diagnosen.
Jag försöker nu att hitta vägar ut ur psykiatrin vilket i sig är svårt då jag är beroende av en sjukskrivning och en läkarkontakt eftersom jag inte fått hjälp med de problem jag sökte för redan 2015. Det finns ingen adekvat vård utan patienter hamnar i omgång efter omgång med stödsamtal och andra insatser som varken är behandling eller leder vidare.
