När jag började gå till BUP som 15 åring berättade jag från start att min psykiska ohälsa till stor grad berodde på att jag utsatts för sexuella övergrepp som barn. Jag fick ingen information om möjligheter att anmäla, ingen frågade hur jag mådde över det som hänt under de 3 år jag gick dit, när jag försökte prata om mina trauman bytte personalen ämne och jag kände mig bara ännu mer äcklig och ansvarig för det som hänt. Nu tog jag mod till mig, som 23 åring, att polisanmäla det som hänt. Förundersökningen lades ner med anledningen att preskriptionstiden gått ut. Förövaren har idag ett treårigt barn. Jag kan inte släppa tanken på hur annorlunda saker hade kunnat se ut om jag fått information om att polisanmäla i tid. Inte heller tanken på hur jag hade mått om jag fick chansen att bearbeta det då, istället för att lida i 7 år till, tills jag äntligen fick prata om det med en fantastiskt bra psykolog. Vårdgivare generellt måste bli bättre på att våga fråga barn om de är utsatta.