När jag tillslut kom till BUP kom jag till en psykolog som inte kom ihåg hur han hade bedömt mig. Vi sågs en gång i månaden och jag var jättetydlig med att jag ville ta mitt liv men att jag också ville ha hjälp men jag fick ingen hjälp. Han sa alltid ”vi ses om en månad” o jag tänkte att det gör vi kanske inte alls. En gång kände han inte igen mig i väntrummet och frågade på mötet ”har du ångest eller vad sa vi”. Fjärde träffen sa han att han skulle skicka remiss till mellanvården och att det skulle ta 1-1,5 vecka men en månad senare frågade vi då inget hänt o hans respons var ”oj my bad, skulle jag skicka en remiss?”. Tillslut kom jag till mellanvården men då ville jag inte ha hjälp längre trots att jag faktiskt kom till en extremt bra psykolog, så sen har jag åkt in o ut från slutenvården och bytt till unga vuxna men vågar fortfarande inte ta emot hjälp för känner mig inte tillräckligt sjuk.
Traumatiserande händelser på BUP
När jag var 14 var jag inlagd i ca ett halvår på BUP:s vårdavdelning. Jag är nu 19 och har inte läkt av allt som skedde där. Efter inläggningen spenderade jag månader apatisk i min säng eftersom jag var så traumatiserad och det dröjde innan jag kunde få en behandling för min PTSD som jag fått till följd av vården. Dessutom blev behandlingen ännu jobbigare eftersom att jag inte alls litade på vården.
Under tiden jag var inlagd så blev jag tvångsduschad vid så många tillfällen att jag tappade räkningen. Vid de flesta tillfällena var inte min mamma närvarande heller. Jag minns tydligt att när jag försökte kämpa emot och klamra mig fast vid sängen så kallade de in fler och fler i personalen och drog in sängen till mitten av rummet. Vissa gånger var det fyra personer som slet av mig kläderna för att sedan dra in mig i duschen.
Två i personalen sa att de behövde kroppsvisitera mig men kunde inte ge någon anledning till det och jag hade inte gjort något. Då tog de också av mina kläder.
Vid exponeringstillfällen brukade de också dra i mig och hålla fast mig. Ofta brukade någon putta mig i ryggen och några dra i armarna. Jag fick märken på armarna av hur hårt de höll. Vid ett tillfälle låste de dörren till mitt rum så att jag inte skulle kunna gå in där och tre vuxna drog i mig medan jag hade en ångestattack. När de ville att min mamma skulle gå höll de fast mig medan jag hade ångest och tvingade ut henne. De brukade dra isär oss från varandra.
Något som också hände nästan dagligen var hot. Bland annat sa de att om jag inte gjorde något så skulle de vägra släppa in min mamma på avdelningen.
Jag var konstant rädd och mådde sämre för varje dag. Mitt mående när jag skrevs ut var betydligt värre än när jag lades in och då erbjöds inget stöd.
”Låter för mycket”
Bup heldygnsvård. En i personalen sa till mig när jag grät då jag ”lät för mycket ” och störde
Självmordsplaner togs aldrig på allvar
Jag vet inte hur många gånger jag lämnade bup efter att noggrant ha beskrivit mina självmordsplaner, för att sen läsa i min journal att jag inte nämnt något om detta. Mina tankar togs aldrig på allvar och viftades bort med argumentet att jag redan hade varit död om det var vad jag ville.
Utskälld av kuratorn på BUP
När jag var 14 så hamnade jag på bup med socialen eller något på grund av en händelse hemma hoss min pappa där polisen blev inblandad.
Jag satt i rummet med min mamma, pappa och en kurator som skulle reda ut händelsen.
Fick reda på att min pappa hade börjat röka, vilket jag var rädd för då jag visste det var dåligt.
Sen var jag livrädd för hans fru som jag visste skulle bestraffa mig för vad som hände så jag sa att jag inte ville prata med honom sålänge han röker.
Kuratorn tog mig då ut ur rummet, stängde dörren och skällde ut mig i korridoren.
Tydligen hade hennes mamma rökt och trotts att hon vädjade om att hon måste sluta, så fortsatte hon och gick bort i lung cancer.
Så på något vis så tog hon mina ord så personligt att hon var tvungen att ta ut all sin ilska på mig.
Hospitaliserad
Jag blev hospitaliserad på slutenvården. Jag hade varit inlagd på BUP ett par månader när jag fick permission hem till min pappa. När vi skulle åka tillbaka till sjukhuset så stod jag lam vid min egen ytterdörr och väntade på att någon skulle låsa upp den, för jag var så van vid att allting jämt var låst. Jag insåg inte att jag kunde öppna dörren helt själv.
”Vill du bli bältad eller?”
BUP. ”Vill du bli bältad eller?” – överläkaren
”Jag är arg på dig”
Jag satt inlåst mot min vilja på en sluten barnpsykatrisk avdelning som följd av förhöjd suicitalitet kopplat till trauma behandling. Min kurator från mellanvården kommer på besök och det första hon säger ”jag är arg på dig, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Inget funkar”
Kan äntligen börja berätta
Jag sitter och ska efter 5 år inom barn och ungdomspsykiatrin få berätta om det trauma som pågick dagligen i 13 år. Min behandlare som kämpat för mig, orkar vänta att jag ska bli frisk från anorexin och stått ut när jag inte kunnat hålla mig själv vid liv sitter med mig, Hen ser att jag börjar dissociera och pratar mjukt för att få tillbaka mig, jag börjar nästan gråta. Efter många år av vanvård kan jag börja berätta. Tack vara min kontakt.
BUP har svartmålat oss
Jag är mamma till ett barn som började må väldigt dåligt vid 11-års ålder. Bup har skickat in 30-tal orosanmälningar där jag som mamma har svartmålats. Ledningen har ljugit, hittat på och misstolkat. Tolkat barnets autism som orsakad av hemmiljön, tolkat uttryck för autism som bevis på dåliga relationer. Tur att vi hade en seriös privat läkare och psykoterapeut som gjorde autismutredningen som tillika är expert på samspel och anknytning. Hon såg hur illa behandlade vi föräldrar blev av BUPs ledning. Likaså har stödet från skola, Habben och somatisk vård varit hjälpsamt. BUP – som är dem som egentligen ska vara en hjälp – har tillintetgjort oss. Till och med vårt engagemang har svartmålats.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
