Jag var inlagd på lpt i ca 2,5 månad (bup heldygnsvård) under den tiden blev jag utsatt för tvångs nästan varje dag ibland flera gånger per dag. Det var vid flera tillfällen där de gav mig injektioner med en medicin som ger mig kramper, trots kramper fortsätte de ge mig samma medicin en flertal gånger. De nekade för sig själva att jag krampat flera gånger i bälte. Inklusive att jag blev bältad ett flertal gånger trots jag varit lugnt och varken varit en fara för mig själv eller andra, men pga min autism har jag svårt och kommunicera vilket personalen inte förstod så de gick direkt till bälte.

När jag var inlagd inom BUPs slutenvård så upptäckte en skötare mina färska ärr. Det var covid, personalen gick på knäna och var underbemannade eftersom stora delar av personalstyrkan var sjuka. Skötaren hade inte tid att både ta hand om mig och ha koll på de andra patienterna, så snabblösningen blev att bara tejpa över mina sår. Inte med sår-strips för det ändamålet, utan vanlig kirurgtejp rätt över såren. Ingen kompress, ingenting. När såren skulle läggas om hade tejpen självklart fastnat i min hud så att de fick ”gräva” ut den. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag har fortfarande kvar fula, märkliga sår som hade kunnat vara mycket mindre om de hade lagt om dem på rätt sätt från början.

Jag hade en 10-årig patient BUP Öv. Hen skrattade av glädje när hen fick träffa mig för andra gången och sa seriöst men oskyldigt ”wow jag får träffa samma person 2 gånger! Det är rekord”. Förstå hur opersonlig vården ofta är, när en patient blir glad över en sådana egentligen banal och självklart sak.

När jag var inlagd på bup som 17 åring så var det en läkare som älskade tvångsåtgärder. Han avskiljde mig 5 gånger på 4 dagar, hotade hela tiden om att bälta mig, höll fast mig hårt fast han visste att jag har trauman från just fasthållningar. Vid ett tillfälle när han höll fast mig så lyckas jag inte lugna mig pga mina tidigare trauman. Då skrattar han åt mig och säger att jag ”söker” tvångsåtgärder och att om jag inte ville att han skulle spänna fast mig så hade jag lugnat mig för länge sedan. Det krävdes väldigt lite för att bli avskiljd. Det räckte med att råka välta en stol så släpade han in mig i avskiljningsdelen och låste dörren. En gång försökte jag till och med bara prata med honom om min vård men eftersom att han inte ville det så låste han dörren och gick istället.

Det var dagen innan nyårsafton för nåt år sedan jag var på bup akuten. Jag lyckades prata mig ut därifrån men så fort de öppnade dörrarna för att åka hem tvekar jag inte ens och springer allt jag har. Vet att det är mina handlingar, mina val och mitt ansvar för beteendet. Men så sjuk jag var då är svårt att föreställa sig om man inte själv varit den, där konsekvenstänket är så långt bort. Jag springer iallafall, lämnar mamma och ssk som släppt ut oss, vid dörren. Hela natten gömmer jag mig bakom ett buskage, i flera minusgrader utan jacka och i endast tygskor. Polisen finner mig till slut på morgonen på nyårsafton och kör mig tillbaka till akuten. Där fick jag reda på att personalen bara lämnat mamma där vid akuten, utan hjälp och mamma var den personen som fick ringa polisen och gå runt och leta. Men att de visste att ett så sjukt och suicidalt barn sprungit iväg framför deras ögon och de verkligen bara kollar på… Därefter tvångsinlades jag och spenderade nyårsafton på avdelningen. Jag älskar att kolla på fyrverkerier egentligen. Men allt va så mörkt i min värld just då så grät tills jag inte hade nåt kvar i mig och somnade innan tolvslaget. Igår (nyårsafton) slog mig tanken på alla som just nu en gång var jag. Och att livet blev så mycket bättre, att jag nu firade nyår lycklig och fick min första nyårskyss av killen jag älskar. Att två nyårsafton kan se så olika ut, att många inte får uppleva den som så bra. Det gör ont.

Jag hade ångest på avdelningen och kallade på personal pga självskada. När ingen kommer går jag ut på avdelningen för att hämta hjälp. En sjuksköterska sliter in mig på rummet och med hjälp av andra trycker dom sig mot dörren så jag stängs in själv. Medan jag är blodig i hela ansiktet och gråter i panik. Det var på en bup avdelning. De sa att det var mina föräldrar som hade ansvaret över mig på avdelningen. Men endå hade de beviljat min mamma att gå och köpa mat. Så när mamma var och köpte mat så skulle hon fortfarande ha ansvaret över mig på avdelningen. De hade ingen personal över till mig pga min rums grannes ångest. Vad dom sa. Men det stod ca 6-8 personer utanför hennes rum som inte gjorde någonting. Men jag vet inte. Det kanske behövdes precis 6 personer för att stirra på en dörr. Och därför kunde man inte ta hand om alla andra patienter samtidigt.

Många gånger har de stängt in mig på rummet genom att stå för dörren. En gång sa de att jag inte fick gå ut pga att de skulle ”göra en grej” och när jag kom ut var det som hade hänt att 2 av de andra patienterna hade fått baka tillsammans. Jag vet inte varför de gjorde såhär men min uppfattning var att personalen ville hindra mig från att delta. Fast dom visste att jag älskade att just baka. Jag fick aldrig något svar till varför de stängde in mig på rummet och sa att jag inte fick gå ut. De sa att de skulle göra en sak med en annan patient. Men avdelningen är liten och jag hade definitivt hört om något hände med en annan patient. Dessutom stod köksdörren öppen när jag kom ut sedan och de andra patienterna hade varit där hela tiden verkade det som.

Jag hade blåa armar efter fasthållningarna, men dom fortsatte. De kunde råka dra undan mitt mensskydd så att jag fick blöda fritt i byxorna tills de släppte mig för att jag inte vågade roa inför alla att jag hade mens. Om jag själv försökte räta till det lite diskret så tog dom ett ännu hårdare grepp om mina armar. Det var 5 personer över mig och ytterligare många personer runt mig. En gång drog de även ner mina byxor en bit så man såg bindan i trosorna och det även satt 2 andra patienter och såg allt. Vid alla tillfällen var jag 16 år. Efteråt nekade sjuksköterskan att detta hänt och säger att det bara var min upplevelse. När jag senare under ett läkarsamtal tar upp att jag tycker fasthållningarna är jobbiga börjar läkaren ”föreslå” bältning bara för att han vill förminska mig och berätta att det finns andra som har det betydligt värre än mig. När jag säger att jag inte vet vad som är bättre/sämre då jag enbart testat fasthållning så skriver sjuksköterskan i min journal att ”patienten tycker att hon blir hjälpt av att vi tar ner henne på golvet” vilket gör att antalet fasthållningar ökade väldigt mycket. Fast det aldrig var mina ord. Sedan jag kom ut från bup så har jag fått en traumadiagnos pga det som gjorde och jag hör fortfarande överfallslarmet gå igång ibland i mitt huvud.

Under de 8 gånger jag vårdades inom bup slutenvård så var det få gånger jag fick ett bra bemötande. Jag kunde ha blivit nertryckt på golvet medan de tog varsin armar och ben och en personal satt på min rumpa, byxorna kunde åka ner, mensskyddet kunde åka undan så det kom blod i byxorna och jag kunde inte fixa det tills dom släppte mig eftersom minsta lilla rörelse med handen bara fick dom att hålla hårdare och jag ville inte direkt börja säga det bland all personal både manlig och kvinnlig som var runt mig. Det var även tillfällen där sjuksköterskan tryckte upp munsönderfallande tablett i min stängda mun när jag låg på golvet. Sedan släpper de in mig på mitt rum och jag ser i journalen att de skrivit ”läggs ner mjukt på golvet och tröstas av personal” och att jag ”motvilligt tagit emot medicinen” läkaren säger då att jag inte har rätt till efterstöd eftersom det inte var en tvångsåtgärd och därför lämnas jag gråtandes i panik på mitt rum utan att riktigt veta vad som händer. Jag kom till psykiatrin med PTSD och kom ut med även en ospecificerad traumadiagnos.

Jag var inlagd på bup och blev ofta fasthållen och nerbrottad på golvet. Efter en fasthållning läser jag i journalen att jag tydligen sagt till skötaren att jag blivit hjälpt av att de tryckte ner mig. Men egentligen har alla tvångsåtgärder bara förvärrat mitt mående och är något jag ofta tänker på.
Det står också att de hållit fast och tröstat mig. Men jag har skrikit i panik medan min mamma fått komma och trösta mig och lägga en kudde under mitt huvud så jag inte skulle så mig.
Men vissa gånger har inte heller hon kunnat se på då personalen behandlar henne så dåligt och kan skriva långa anteckningar i MIN journal bara om ville dålig mamma hon är. Vilket hon verkligen inte är och vi har en bra relation.
När jag senare har samtal med läkare får jag höra både att jag ska tänka positivt och att jag ska vara tacksam för att det finns folk som blivit utsatta för värre tvångsåtgärder. Han börjar även föreslå att bälta mig istället för att pressa mig till att säga att jag trycker fasthållningarna är en bra metod. Fast de skett på helt fel sätt som gett mig trauman. Jag hade även redan PTSD innan från bland annat mobbning och det blev enligt mig förvärrat av allt som hände på avdelningen.