Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Stora doser neuroleptika under hot

Jag var tvångsinlagd på BUP som 15 åring. En dag hade jag rymt därifrån men senare samma dag kommit tillbaka med polis. När jag kom tillbaka sa sjuksköterskan att jag skulle ta 35 mg Zyprexa fast jag var helt lugn och det enda jag ville var att sova. När jag ifrågasatte den höga dosen och sa att jag var lugn och mådde bra sa hon ”om du inte tar den här medicinen kommer du bli lagd u bälte och få i dig genom en injektion u tvång” jag har trauman från tidigare bältesläggningar så jag tog medicinen och sov i nästan 14 timmar i sträck.

”Det här är ingen restaurang”

Jag har varit svårt sjuk i anorexi och varit på sjukhus många gånger och en gång när jag och min pappa var på bup så skulle vi äta mat pappa satte sig och börja äta men jag fick panik och börja sparka och slänga stolar. Medans jag var uppe i en hemsk panikattack så kommer överläkaren in och säger till pappa ”ser du inte att din dotter mår dåligt nu är det dags för er att åka hem det här är ingen resturang”  jag kommer aldrig glömma bort hur dåligt bemötande bup har.

Skuldbelagd av BUP för mina suicidplaner

Jag har haft svårt ångest och depression sedan jag var 13. När jag var ungefär 14 år gammal hade jag tankar om att ta mitt eget liv och även planer på hur jag skulle gå till väga. Mina föräldrar fick reda på detta och ordnade en akut tid på BUP. Där fick jag träffa en man och en kvinna som i grund och botten hotade mig med att lägga in mig på ungdomspsykiatrin om jag inte slutade ha såna tankar. De sa att det var synd om mina föräldrar som behöver gå igenom detta eftersom att jag var väldigt tillbakadragen. Jag var självklart rädd för att bli inlagd så jag sa att jag skulle sluta. De fick mig att känna mig rent av värdelös och som en börda för alla andra. Efter detta skickade dem hem mig utan återkoppling eller rådgivning. Jag har aldrig vågat söka akutvård sedan dess.

Återkommande avfärdad som ”överreagerande”

Jag var 13 år första gången jag kände någon form av nedstämdhet. Jag började skära mig på armarna, använde bara långärmat.

Tillslut kunde inte skolan eller mina föräldrar undvika att se det. Jag blev tvungen å prata med skolans kurator. Något jag inte gillade alls, förutom att det var en man och jag inte alls hade bra erfarenheter av män (då min pappa och jag inte direkt har haft en konfliktfri relation) jag försöker ta mitt liv 13 år gammal. Å senare även vid 14 års ålder. Efter många tiders väntan, av samtal från mamma och min mentor fick jag äntligen tid hos Prima. För att både utredas för adhd och depression.

13 år gammal får jag en enda diagnos. Asperger. Inget jag någonsin har hört talas om eller ens visste att jag utreddes för. Deprimerad trodde man inte.

Kvar på Prima bytte jag läkare, psykolog och sjuksköterska mer än 7 gånger på ett år. Och jag har aldrig haft det lätt att lita på någon, speciellt när jag behöver börja om från 0.

Vid 14-15 års ålder fick jag en läkare eller sjuksköterska som förändrade mitt liv. Jag har alltid har haft svårt att sova, fått prova hela alfabetet med sömnmediciner och fått äta fluoxetin (för panikångest/ dåligt mående) men det blev bara värre.

Läkaren sa: ”om inte denna sömnmedicin hjälper så får vi försöka hitta något annat.”

Samma kväll med medicinen sov jag en hel natt. Och där fick jag min adhd diagnos. Å depression på papper.

Gick över till vuxen psykiatrin vid 17 års ålder då jag fyller år så pass sent på året för att förbereda mig.

Först verkar den nya läkaren toppen och h*n lyssnar verkligen.

Nu 5 år senare säger läkaren trots att jag mår så dåligt och står på högsta dosen SSRI- mediciner (sertralin) att OM du skulle må sämre så ska jag ta kontakt med dem eller psykakuten. Jag försöker förklara att jag inte vill mer men får ingen hjälp, han påstår att jag är för högfungerande för att må så dåligt som jag säger.

Jag överreagerar, är inte så deprimerad menar h*n.

Min sjuksköterska tycker detta är väldigt konstigt då läkaren sätter in mer mediciner å blandar flera olika sorter istället för att försöka hitta en lösning.

Sjuksköterskan säger även om jag mår så dåligt som jag gör så har jag enormt svårt att gråta framför någon, det krävs så mycket för att jag ska bryta ihop och att skalet omkring mig ska falla.

Några veckor senare frågar jag sjuksköterskan varför det bara står:
”Depression, medelsvår episod” som ”diagnos” i min journal.
Sjuksköterskan förklarar då att min läkare anser att det hela tiden har hänt saker i mitt liv som har varit orsaken till mitt mående.

Att oavsett hur jag mår inuti så har det ALLTID varit en utomstående sak som orsakat det.

Jag vill idag utreda varför jag inte har fått någon mer hjälp, visst depressioner kan komma å gå men jag har inga tydliga toppar eller dalar, bara ibland. Men det tycker inte läkarn.

Utan min sjuksköterska hade jag inte varit vid liv idag.

Triggande behandling

Jag var AT-läkare på en allmänpsykiatrisk avdelning. På avdelningen fanns bl.a. patienter med anorexia, d.v.s. en dödlig psykiatrisk sjukdom. Mitt i korridoren, framför alla patienterna, pekar plötsligt en skötare som jag aldrig träffat förut på min mage, ler och frågar ”Och vad har du där för nåt?”. Jag blev helt ställd. Personen undrar alltså om jag är gravid. Jag ser alltså uppenbarligen gravid ut. Jag ser alltså uppenbarligen tjock ut eller som att jag har stor mage. Tack för den. Jag har själv haft problem med ätstörningar så det kändes extremt jobbigt att en främling ställer sig och kommenterar min kropp bara sådär. Men att dessutom göra det framför alla patienter som potentiellt skulle kunna triggas i sina symtom genom att jag, som INTE är tjock, blir kallad tjock mitt framför deras ögon! Jag svarade bara ”En tröja från H&M” och gick in på expeditionen och smällde igen dörren. Jag skrev också en avvikelserapport men ingen brydde sig, den stängdes ner. Jag skrev den inte så mycket för min egen skull men för att patienterna ska slippa höra sånt när de är INLÅSTA MOT SIN VILJA PÅ GRUND AV ANOREXIA NERVOSA. En relaterad historia är när jag jobbade på BUP och jämt fick gå och rensa bort veckotidningar med bantningstips som låg framme trots att vi hade ätstörningspatienter inlagda. Försökte framföra det till chefen men ingen verkade tycka det var en så viktig fråga.

”För ung för att må dåligt”

Som 11-åring fick jag kontakt med BUP öppenvård för ångest, dödslängtan och även ett självmordsförsök.  Fattade väldigt snabbt att jag inte skulle få någon hjälp då jag första eller andra (kommer inte ihåg) besöket fick höra ”Hon är för ung för att må såhär, det är bara en period”. När mina föräldrar då berättade om mitt självmordsförsök sa tanten från BUP ”Det var ett misstag, hon kommer inte ta sitt liv”. Det här var då första (eller andra) gången vi träffades alltså hade de inte allt koll på min situation. Man kan ju tycka att professionella borde veta att psykisk ohälsa finns oavsett ålder.

”Kvällen samma dag fick jag sond”

Jag blev inskriven på slutenvården för svår anorexi. Under min behandling & inskrivning på barnpsyk så hade jag aldrig svårt för maten, inte tidigare heller utan det var viktuppgången som problemet låg i. Jag åt all mat dom serverade utan några vidare problem förutom korta ångestperioder. Men under en lunch så var det en vanlig lunch med sallad på sidan som innehöll gurka (måste tillägga att jag avskyr gurka & har gjort det sen liten). Åt upp allt men lämnade gurkan, min pappa som var med mig såg inte det som något ätstört eftersom jag har gjort det sen lång tid tillbaka. En från personalen såg den kvarlämnade gurkan och sa att jag skulle få näringsdryck för det, jag vägrade eftersom jag inte tyckte de var logiskt eftersom gurka är ganska energifattigt. Pappa sa även att de var lugnt men personalen var hård. Jag fortsatte strida emot tills hen tog min tallrik och gick iväg. Kvällen samma dag fick jag sond för första gånger på grund av några gurkskivor. Jag är 17 & får panikångest så fort nån lägger upp gurka på min tallrik, min familj som annars älskar gurka har slutat att köpa det för min skull.

Skrek i korridoren av rädsla

Blev sondad dagligen, ibland flera ggr om dagen under några veckor när jag var inlagd på bup. Oftast fasthållen av flertalet skötare som ingen verkade ha koll på situationen. Det var in och ut, in och ut, in och ut med den jäkla slangen. Att jag efter varje sondning skrek i korridoren av rädsla efter det som hade hänt, och hade blåmärken på armarna av deras hårda tag, verkade kvitta. Det kommer alltid att finnas hål i mig efter det som hände. Aldrig kommer jag att bli en hel människa igen.

”Jag kanske kan förhindra att andra blir som jag”

Kom i kontakt med psykiatrin när jag var 10. Hade börjat skära i mig. Familjen var rädd och orolig. Skam förföljde dem på grund av min kultur och de kunde inte förstå hur detta kunde ha hänt.

Åren som följde var hemska. Olika samtal med en okvalificerad socionom som framför mina ögon skyllde på mina föräldrar. Innerst inne älskade jag min familj. De var inte orsaken men ingen frågade mig.

Fick vara med på olika terapier som inte fungerande. Grupp terapier, samtal med läkare och socionomer samt konsterapi; vilket var absurt även för lilla mig. Hemma skar jag mig ännu mer.

på BUP fixk jag även varamed forskning i hopp på att jag kansle skulle bli bättre. Blev inkopplad med slangar i näsa och elektroder på fingrar och skulle ”tänka på något sorligt” När jag frågade varför jag är med och gör detta fick jag svaret att de inte kan hälpa mog men jag kansle kan förhindra att andra blir som jag.

Så där satt jag. Ett barn som inte längre kunde hjälpas av barnpsykiatrin.

Åren som kom blev inte bättre. Vid 17-18 års ålder fick jag en utredning. Nya diagnoser. Flera och felaktiga. Blev arg då jag eller någon igentligen kände igen mig i dem. Men varför frågade ingen bara varför jag var ledsen? Jag visste ju svaret.

Vården är anledningen till varför jag inte kan krama min mor

Jag var sjuk i anorexi, och bedömdes vara i behov av sondmatning.
Fram tills denna punkt hade jag förnekat min sjukdom för mig själv, jag trodde själv på att jag kunde vända det när jag ville.
Så blev beslutet taget och inget av mina desperata löften om att börja äta hjälpte.
Sonden blev satt, och mamma instruerad hur hon skulle göra.
För att hon skulle utföra det och att det skulle ske i hemmet förutsattes.
Maten skulle helt ersättas med sondnäring, enligt läkaren. Ingen valmöjlighet, det skulle hjälpa mig om jag inte fick välja sades det.
I drygt tre månader satt sonden, utan att jag fick chans att äta normalt.
Och jag slutade prata.
Flera gånger om dagen, vid vartenda tillfälle, i tre månader tvingades min mamma lyfta mig från golv, bända loss mina fingrar från det jag försökte klamra mig fast vid, släpa mig till soffan där hon sen fick hålla fast mig för att kunna sondmata.
I tre månader pratade jag inte överhuvudtaget, med undantag för min kurator som var min livboj under denna tid.

I mina journaler har jag läst att hon ventilerade detta på mottagningen och att sköterskan sa till henne att vara stark i sitt föräldramandat. Att mina protester (tystnaden) bara var manipulation för att slippa.

Min mor berättade för en annan vårdare som då hade sagt att om jag blir inlagd blir jag bältad och att det kan finnas en vinst i att knäcka mig.

Min mor var i fortsättningen tyst om vad som hände hemma. Jag är ledsen att hon och övriga familjemedlemmar  var tvungna att vara med om det.
En del av mig får fortfarande panik om hon försöker röra vid mig. Jag kan inte låta henne krama mig.

Jag var väldigt sjuk och i behov av sondmatningen, men inte så länge och inte enbart. Och min mor skulle inte ha behövt utföra det.
Det finns en komplexitet i att en så nära anhörig skulle behöva vara så involverad i den typen av vård, och jag tror det har skadat vår relation för alltid. Jag önskar att vården inte utsatt oss för det