Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Antastad under bältning

Under 15 år av svår psykisk ohälsa har jag varit inlagd på så många ställen att jag inte längre kan räkna.

Det har varit så många sjukt avvikande händelser under min sjukdomsperiod att jag knappt vet vad jag ska välja men tänker skriva övergripande om en av de senaste.

Jag låg bältad många gånger nästan dagligen på en psykiatrisk avdelning där jag kände mig förhållandevis trygg om man jämför med andra ställen jag varit på.
Hade varit inlagd ca 1 år vilket var ovanligt länge på en akutvårdsavdelning.

När jag denna kvällen låg bältad så skrek jag hysteriskt och försökte ta mig loss men mitt vak vägrade ringa på klockan så ssk kunde komma.
Istället försökte hen lugna mig med att smeka mig på diverse ställen bland annat brösten och där nere och pussade ömt på mig och hyschade.
Hen var ny timanställd men hade redan hunnit ligga med en annan patient(!) och anstastade mig under den mest utsatta positionen man kan vara.

Hen är anmäld och avskedad men paniken i mig från då sitter kvar än idag då jag redan varit utsatt för övergrepp tidigare och när jag fick panikångest över det hen gjorde så blev jag bältad mer å mer å bältningen var så traumatisk redan innan men att bli bältad för ptsd stackare av tidigare bältningar var som att tvingas återuppleva allt hela tiden.

Flera diagnoser

Jag har haft kontakt med psykiatrin sedan jag var sjutton år i olika omfattning. Idag är jag trettiotre. Jag har autism, ätstörning och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Mina trauman kommer enbart från händelser som utspelat sig när jag varit inlagd på psykiatriska avdelningar. Jag har både varit utsatt för sexuella övergrepp av medpatienter och en stor mängd tvångsåtgärder som bältningar, fasthållningar och tvångsinjektioner. När någonting triggar traumatiska minnen får jag kraftiga flashbacks där jag återupplever det jag varit utsatt för. Jag känner fysiskt ovälkomna händer som tar på min kropp, jag känner remmarna från bältessängen som spänns åt. Ångesten är outhärdlig, jag har vid flera tillfällen hyperventilerat i flera timmar när jag varit fast i flashbacks. Det gör att jag inte kan vårdas på någon av de avdelningar som jag har trauman från. Jag bor i en stor stad, så det borde gå att lösa. Men Norra sidan av stan vägrar ta emot mig, jag hänvisas till Södras avdelningar trots att de triggar flashbacks. Efter min senaste intox för en dryg månad sedan fördes jag med tvång och polis till den avdelning där de värsta händelserna utspelat sig. Personalen fick bokstavligen släpa in mig eftersom jag bara hyperventilerade i panik och var okontaktbar pga alla flashbacks. Personalen var otrevlig, de sa åt mig att skärpa mig och gav intrycket  att de ansåg att jag bara gjorde detta för att jävlas med dem. Efter två dygn av kontinuerliga lugnande injektioner insåg läkarna att det inte var rimligt att utsätta mig för en miljö jag var traumatiserad från och jag skrevs ut trots stort vårdbehov. De sa att det inte gick att flytta mig någon annanstans. Nu är jag hemma och försöker hålla nere ångesten genom att isolera mig och svälta. För jag har ingenstans att vända mig om jag blir självmordsbenägen igen, då händer bara samma sak igen, att de lägger in mig någonstans jag är traumatiserad från. Och jag överlever inte det igen. Ätstörningsenheterna vill inte veta av mig längre, min neuropsykiatriska mottagning har inte ställt upp med någonting och jag är för instabil för traumabehandling och psykoterapi. Jag är för komplex för vården. Eftersom jag har flera diagnoser som kräver ett samlat omhändertagande vill ingen ta ansvar. Alla skyller på varandra och hänvisar till att någon av mina andra diagnoser behöver tas hand om först. Jag önskar bara att någon kunde se att jag är EN människa.

Missbedömning

Jag kom i kontakt med psykiatrin för första gången i mitt liv förra våren och både jag och min (friska, vettiga) mamma blev flera gånger chockade över flera saker under min vårdtid. Jag blev inlagd pga. att jag bröt ihop på min systers köksgolv efter att hon stoppat mig från att springa därifrån för att begå självmord. Hon ringde psykakuten och min mamma hämtad mig och körde mig dit. Läkaren jag träffade ville skicka hem mig men jag insisterade på att få hjälp då jag inte litade på mig själv och jag var osäker på om jag skulle klara att leva tills nästa dag. Läkaren gav till slut med sig och jag fick spendera natten på akuten. Jag mådde dåligt pga. att jag hade blivit våldtagen 2 dagar tidigare. Jag blev därför livrädd när en psykotisk patient var påväg in i mitt rum för att skötaren var lite för långsam med att stoppa honom. Hen ryckte på axlarna, rullade med ögonen och sa att han inte var något att bry sig om och lämnade mig ensam med min panikångest-attack.

Morgonen därpå ville läkarna återigen skicka hem mig men när jag berättade att jag hade starka självmordstankar så ändrade de sig plötsligt och jag blev inlagd på en psykiatri-avdelning.
Jag var inlagd under 10 dagar. Jag anser att de missbedömde mitt tillstånd genom att låta mig gå på promenad själv redan andra dagen jag var där. Jag gick vilse flera gånger och visste inte hur jag skulle hitta tillbaks till avdelningen. Jag hittade som tur var ett par andra skötare som hjälpte mig tillbaks. Det var tur för jag blev nästan påkörd av två cyklar för att jag var så desorienterad pga. medicin. Nästa gång jag var ute själv på promenad och inte hittade hem och frågade om hjälp av en annan personal så var han väldigt förvånad över att jag fick gå runt själv, jag kunde bara hålla med.

En gång höll jag på att få någon annan patients tabletter. Jag tog emot burken och läste som tur var på den, det stod någon annans namn (säg att hen hette Sandra) på burken så jag läste ”Sandra” högt. Skötaren svarade ja, Sandra, varsågod och ta din medicin. Jag svarade att jag inte hette Sandra och skötaren svarade va? heter du inte Sandra? Jag  sa att det var mycket som jag var osäker på just då men jag insisterade på att jag fortfarande visste vad jag hette och skötaren tog tillbaks burken.

Jag upplevde även att överläkaren inte var så intresserad av att lyssna på min anamnes och min förmodade diagnos utan försökte ställa diagnosen Mano-depressiv bara för att min pappa har den sjukdomen. Jag sa att jag inte trodde att jag hade den sjukdomen då jag aldrig tidigare i mitt liv varit varken manisk eller deprimerad. Jag sa dock att jag var öppen för medicinering och behandling om hen själv var säker på att hen ställt rätt diagnos och efter att hen hade talat med någon av mina anhöriga. Trots att jag mådde dåligt var jag medveten om att man inte kan ställa en diagnos utifrån en persons tillstånd direkt efter ett trauma. Det krävs en utredning och man brukar även lyssna på anhörigas berättelser.

Jag upplevde det som att de bara gissade diagnoser utan några som helst belägg. T.ex. så sa de att de trodde jag hade ADHD varpå jag frågade vilka grunder hen kommit fram till det eftersom det aldrig tidigare hade funnits någon som trott att jag haft den diagnosen, jag hade alltid haft lätt för mig i skolan och hade aldrig sociala svårigheter osv.

Under mitt inskrivningssamtal bad jag om ett graviditetstest då detta var något som bekymrade mig mycket. Efter 5 dagar genomförde jag en undersökning på akuten för våldtagna efter att själv ha sagt att jag borde nog skickas dit för att jag visste att det var viktigt att genomgå en undersökning inom en vecka efter en våldtäkt, personalen hade nämligen inte koll på när våldtäkten hade skett. När jag var påväg hem ifrån återbesöket på akuten för våldtagna så insåg jag att jag fortfarande inte visste om jag var gravid eller inte. Mamma sa: Va?! men var det inte därför du var här? Hon följde med mig tillbaka upp och de gav mig provsvaret.

Det hela slutade dock ganska bra; jag fick diagnosen PTSD vilket var det jag själv misstänkte redan från början och uppföljningskontakt med öppenvården.

Det blev för oetiskt

Jag var på min väns begravning. Jag var sexton, hon hade precis fyllt arton. Vi hade varit inlagda många månader tillsammans på en barnpsykiatrisk slutenvårdsavdelning. Men psykiatrin svek henne och hon tog livet av sig. På begravningen träffade jag två vårdpersonal från avdelningen, de enda två som faktiskt varit bra. Både humana och kompetenta. Utbildade. Vi kramades och grät. Jag bad de hälsa tillbaka till slutenvårdsavdelningen. Deras svar var ”Vi jobbar inte där längre, det blev för oetiskt” och ”Vi fick inte göra vårat jobb”.

Jag förstod dem samtidigt som jag blev ännu mer oroad för de som var inlagda på avdelningen nu. Om de två enda vettiga slutat på grund av att vården var oetisk betydde det att patienterna, barnen, var utelämnade till resten av personalstyrkan? De som bältat utan anledning, gett mig fel injektion, hotat och hatat både mig och andra patienter? De som våldtagit, förnedrat och misshandlat mina vänner när vi varit frihetsberövade bakom de låsta dörrarna?

Vad säger det egentligen om en arbetsplats ifall de enda som har medkänsla OCH adekvat vårdkunskap slutar?

Du får googla

Jag blev tilldelad en kurator på en vårdcentral 2017 efter att jag brutit ihop på en rutinkontroll hos gynekologen i samma hus pga en våldtäkt jag var med om flera år tidigare som jag aldrig pratat om eller anmält. Det kändes först bra och barnmorskan följde mig till en person som bokade in mig hos en kurator.
Redan under första mötet hos kuratorn märkte jag att detta kändes fel. Den teknik hen använde var endast att jag i kronologisk ordning skulle berätta om traumat VARJE gång jag kom dit, jag fick inte dela med mig av andra problem som inte rörde detta trauma tex ang. missbruk i min familj som även påverkade mig mycket.
Efter varje avslutat möte då vi skulle boka in nästa tid ifrågasatte hen om jag ”verkligen behövde komma tillbaka en gång till” vilket kändes tungt då jag mådde väldigt dåligt under den här perioden.
När jag frågade hen saker som ”var kan jag söka mig vidare för dessa problem” eller ”jag har problem med sex efter detta trauma vad kan man göra åt det” så sa hen bara att hen inte visste och att jag skulle googla.

Mentalskötare

Inne på slutenvårdsavdelning berättar en mentalskötare hur en person blivit överfallen på sjukhuset på väg hem från jobbet. Med PTSD av överfall, sexuella övergrepp och ständigt otrygg var detta det sista jag ville höra som patient. Mentalskötare behöver högre utbildning för att vårda för jag kan berätta många, många fler historier liknande denna.

Läkare möte

På 1 år hade jag 10 olika läkare inom psykiatrin. En ny läkare frågade mig hur jag mådde och jag svarade att jag inte mådde så bra då jag hade sett personen som för flera år sen våldtog mig. Jag förklarade att jag blir rädd och får panik varje gång jag ser hen. Jag berättade lite för hen vad som hände den dagen. Det hen reagerade på var att jag hade pussat en annan kille när jag hade pojkvän. Jag blev helt paff och försökte förklara att det var väldigt dåligt mellan mig och mitt ex då. Sen frågade hen mig om jag va religiös och att att tro på något kan hjälpa. När hen avslutar mötet knäpper hen med fingrarna och säger att det här kommer jag fixa hur lätt du får komma hit nästa vecka. Antar hen menade min psykiska ohälsa som jag draggit på i hela mitt liv. När jag kommer hem lägger jag mig i sängen och vill aldrig mer vakna! Jag ville bara dö! Men min mamma övertalar mig att ringa psyk nästa dag och berätta vad som hänt och att hen borde inte jobba på psyk!

Våldtäkt en del av äktenskapet

Har en mkt lång tid bakom mig inneliggande på lpt. Under 15 års tid har jag varit inlagd på lpt mer än halva tiden. Däremellan också på hsl med konverteringsbeslut vilket innebar att om jag ville bli utskriven skulle de omvandlas till lpt.

Jag har en bakgrund av grova sexuella övergrepp. Jag lever också sedan drygt 25 år med en partner som våldtar mig o slår mig. Min psykolog tyckte inte att jag skulle gnälla över det. Har man låtit gifta sig så gör man ju en överenskommelse om att sex är en del av äktenskapet. Min läkare på slutenvården tyckte att jag måste sluta se mig som ett offer o gav mig em dikt som en annan patient skrivit. Den hette: jag har ett val. Jag är inget offer

Hopplöst fall

Är en av alla dom som åkt in och ut på psykiatrin. Jag har inte haft den lättaste uppväxten och sociala misslyckade med ge mig rätt hjälp som barn, ingen förstod att de jag behövde va att få, prata om de som hänt få möjlighet bearbetat allt. Så som ung vuxen började jag självmedicinera och skära mig åkte in och ut på psyk men fick aldrig riktig hjälp. Då jag självmedicinerar med alkohol blev jag bollad mellan psykiatrin och missbruksvården. Ingen kunde hjälpa mig. Missbruksvården sköte missbruket och psykiatrin de dåliga måendet ingen instans som tog tag i båda delarna samtidigt. Så missbruksvården ansåg inte kunna hjälpa mig pga de dåliga måendet och psykiatrin kunde inte hjälpa mig pga missbruket, moment 22. Förstått att tyvärr är det så här de fungerar tyvärr. Tillslut var det än läkare som sa till mig: du är ett hopplöst fall du är en kroniker du kommer aldrig kunna leva ett bra liv el få ett jobb. Du kommer åka in och ut på psyk tills du dör. Det är ingen idé lägga resurser på dig.

Seriöst man får inte säga så till en patient. De finns inga hopplösa fall.  Som tur var kom jag i kontakt med privat ställe som hade som policy att tjejer som varit utsatta för bla sexuella övergrepp fick gratis terapi om de inte hade ekonomiska resurser för kunna betala terapin. Detta blev min räddning. Äntligen fick jag rätt hjälp och de stöd jag behövde. De fanns där för mig alltid. Och de respekterade mig och behandlade mig alltid väl även när de ibland blev bakslag och för dom fanns inga hopplösa fall.

Tog ca 2 år så hade jag gått från ”hopplöst” fall så arbetstränade jag 8 timmar per dag, hade knappt någon ångest alls. Kunde sova utan mardrömmar. Slutat helt med självmedicinering och självskadebeteende. Tänk om jag fått denna hjälp direkt så många onödiga år som sluppit gå förlorade.  Idag lever jag ett himla bra liv men det är inte tack vare den psykiatrin vi har här i Sverige hade jag inte fått hjälp av de privata stället hade jag varit död idag. Men hur många får den möjligheten?

Medicinskt ansvarig våldtog medpatient

Jag var inlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning på LPT. Låsta dörrar. En medicinskt ansvarig personal våldtog en patient i rummet intill mitt. Hennes man kom och körde henne till polisen för provtagning men efter det var han tvungen att köra upp sin livskamrat till avdelningen igen för hon var ju på LPT. Den ordinarie personalen försvann på krismöte och in till oss kom vikarier. Vi som bott på avdelningen en längre tid kände varandra bra och var de som fick trösta kvinnan. Det glömmer jag aldrig. Hennes jämrande och hennes späda kropp. Min partner hämtade ut mig för dagspermission men körde raskt tillbaka mig då jag ständigt pratade om något så otänkbart som en personal som våldtagit en patient.
Dagen efter stod det i tidningen. Om min partner skämdes?