Opsynligas logga

Vårdare skrattar åt sexuellt ofredande

En manlig patient tog på sitt könsorgan. Gick sedan fram till mig och körde ned sin hand innanför min tröja, ner imellan och på mina bröst.
   En manlig vårdare står intill och såg detta, vårdagen bara skrattade åt situationen och tyckte det var kul.

Det var för mig mkt obehagligt, äckligt och kränkande.

Har varirit med om många sexuella övergrepp och trauman även ute i samhället så detta inget jag hade behövt få uppleva.

Jag vill inte personal ska normalisera sådana här dumheter!

Respektlöst!

Misshandlad av vårdare

Jag är förtvivlad. Aldrig fått hjälp eller stöd fr psykiatrin efter sexuellt övergrepp och en fysisk misshandel på psykjourrmott och akutpsykiatrisk vårdavdelning.

Den fd manliga vårdare som sparkade mig osv slutade ett tag därefter. Fick veta denna fd vårdare som misshandlat mig hade sökt för att försöka utbilda sig till polis.

Detta till min rena förskräckelse!

Vad är detta för samhälle?!

Utebliven traumabehandling

2015 rekommenderade en vårdenhet att jag skulle få traumabehandling hos BUP pga sexuella övergrepp i tidig barndom. Jag fick dock endast en kurator. De fåtalen gånger jag försökte berätta om vad jag varit med om fick jag istället höra att det jag utsatts för antingen var ”normalt”, eller att jag ljuger. ”Stämmer det verkligen?”, ”Ja”, tystnad, ”Vet du vad, jag tror faktiskt det ligger till såhär…”. Jag hade vid denna tidpunkt utvecklat ett självskadebeteende för att hantera traumat, något som gjorde min kurator säker på att mina erfarenheter egentligen var till överdrift.

Kuratorn förstår dock att jag har det jobbigt hemma och gör en ny rekommendation om familjeterapi. Båda föräldrar dyker upp och öppet trakasserar mig under kommande träffar. Mina föräldrar är stensäkra på att de är där för att det är mig det är fel på och att det är okej att prata om hur jobbigt det är att vara förälder till någon som mig. Terapeuten vägrar försvara mig, ett 14-årigt barn, i denna situationen. Familjeterapin blir sedan helt avskild, och jag har senare läst i journalen att mina föräldrar knappt dök upp. Allt denna ”terapi” gjorde var att outa vad jag sagt om mina föräldrar vilket försatte mig i en svårare hemsituation än den jag redan var i.

Jag har 9 år senare aldrig fått traumabehandling, den enda anledningen jag sökt mig till psykiatrin till att börja med. Det jag däremot har fått av BUP är traumatiserande bemötanden, otaliga mediciner, olämpliga och rentav skadliga behandlingar, utredningar med diagnoser som ställs och skrivs av utan reson.

Jag är nu del av vuxenpsykiatrin. Den egentliga skillnaden är att jag nu faktiskt blir tagen på allvar, men det hjälper mig ändå inte då jag är så lågt prioriterad i de oändliga köerna. Jag tjatar om någon form av hjälp för en traumatisk uppväxt som hindrar mig från att ha ett socialt liv, men jag får bara höra att ”de inte kan göra något” eftersom trycket är så högt. Nästan ett decennium av att stå på och stå ut. Jag slösade bort min tonår, min skolgång och ironiskt nog det som fanns kvar av mitt psykiska välmående. Och för vad? För att hamna på en jävla hög.

Endast suicidala patienter får prata med en psykolog

Att jag hade blivit utsatt var inte något nytt, inte heller var reaktionerna det.
För ett år sedan öppnade jag upp mig inför min sjuksköterska på psykiatrin, där jag önskade att få kontakt med en psykolog. Men så blev det inte, psykologerna hos psykiatrin finns enligt sjuksköterskan ”bara till för de som behöver absolut hjälp”. Sköterskan sa även då att det handlade om människor som försökt ta livet av sig. Varje dag möts jag av ett obehag i kroppen när jag får flashbacks för grova övergrepp som jag blivit drabbad av, det är på gränsen till att jag inte kan leva på det sättet jag önskar. Men det räcker inte, för att prata så behöver jag må sämre (deras uppfattning av sämre). Jag vill inte behöva gå till en kurator på Umo för att läka mig själv.

Du borde kunnat putta bort honom

Var utsatt för våldtäkt som 12åring, hade problem som 25åring på grund av EMDR behandling som var tuff. Blev suicid och sökte hjälp akut. På Psykakuten sa överläkaren ”du som är så stor borde ju kunnat putta bort honom, ellerhur?”. Blev hemskickad. Det gick inte bra när jag kom hem och var strax där igen, fast inte via psykakuten.

Psykiatrin borde lära sig av tandvården

Tänk om psykiatrin kunde lära sig av tandvården när det gäller bemötande. Jag har en svår ptsd, troligtvis cptsd, efter ett år av nästan dagliga sexuella övergrepp och en traumatisk uppväxt. Jag har varit livrädd för tandläkaren, att ligga ner i en stol på rygg och dessutom ha saker i munnen har känts övermäktigt. I våras var jag dock tvungen att gå till tandläkaren och de var helt fantastiskt respektfulla. Ett gratisbesök med samtal och information och sen en undersökning på mina villkor. De gjorde allt för att underlätta och var hela tiden lugna, trygga och stöttande. Aldrig frustration över att jag bröt ihop eller kröp ihop och vi fick pausa.

Planen var att åtgärda alla problem med mina tänder under kraftigt lugnande, men förra vecka fick jag akuta problem och min tandläkare är på semester. Eftersom jag redan ätit lite den dagen kunde jag inte få det lugnandet, men fick annat lättare lugnande. Jag var rädd för att träffa ny personal eftersom efter alla år med kontakt med psykiatrin så vet jag att har man träffat en bra så lär det dröja igen. Men alla jag träffade var underbara. Medan det lugnande verkade kollades jag till av jättegulliga tandsköterskor och tandläkaren och tandsköterskan som gjorde behandlingen var helt fantastiska. När jag fick panik över röntgensaken i munnen så fick jag en spegel så jag kunde se vad jag hade i munnen och tandsköterskan valde i sista stund att inte springa ut när röntgen togs för att stötta mig. De var mjuka, stöttande, peppade, inkännande och lyssnade på allt jag sa. När jag blev rädd för att någon skulle komma in utan att jag hörde det stängde de dörren. När jag fick panik och fick för mig att de var män så pratade de resten av behandlingen för att jag skulle hålla mig kvar i verkligheten. Jag grät av glädje, lättnad och tacksamhet när jag gick. Från psyk brukar jag gå gråtande efter kränkningar och dåligt bemötande.

Om all vårdpersonal, speciellt i psykiatrin, var sådär så skulle förtroendet för vården öka och sannolikt skulle patienterna må lite, lite bättre när det inte behöver slåss för vård, utsättas för kränkningar av personal och bli misstrodda.

Stämplad som sexmissbrukare

Jag sålde sex stor del av tonåren in till 20-års åldern. Blev utsatt flertal gånger för trauman och varenda gång jag försökte beskriva allt till vården så beskrev jag i journalen som någon med ”sexmissbruk”
Jag var komplext traumatiserad pga 10 åt av trauma av olika män. Men jag blev ändå stämplad som ”sexmissbrukare” och fick därför ingen hjälp.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.