Var inlagd för anorexi på en låst psykiatrisk avd och fick någon vecka in på inläggningen äntligen kontakt med en sjuksköterska som under början av min vårdvistelse inte visat något som helst intresse för att knappt hälsa på mig vid arbetspassen.

När vi väl började prata kände jag att hon var engagerad i att både lyssna men också vilja stötta mig. Därav kände jag skyldighet att ta emot hjälpen. Vi kom in på diverse olika ämnen om livet och vad som kan ha orsakat mina besvär, ämnen jag själv fann intressanta… så jag deltog aktivt i samtalen.

Sedan föreslog hon att min viktnedgång (anorexi) och ångest kan ha orsakats av parasiter i kroppen. Jag, intresserad av alternativ medicin, fortsatte givetvis att lyssna.

Då erbjöd hon sig att ge mig avmaskningstabletter som hon köpt från hennes hemland. Jag kunde inte motstå erbjudandet då jag planerade att använda tabletterna i laxerande syfte. ”Tänk om jag tappar flera kilon av dessa?”

Avmaskningstabletterna sade hon sig ha i väskan på avdelningen. Rätt sagt gick hon och hämtade kartongen med tabletterna dagen efter som jag fick gömma i mitt patientskåp resten av inläggningen. Jag fick lova att inte berätta för någon för då skulle hon ”råka illa ut”.

Höll det hemligt i 3 månader tills jag valde berätta det för vården.

Än idag känner jag skuld ifall hon råkade ”illa ut”. För jag kände verkligen att hon menade väl. Och oron att jag skulle kunna få skäll om jag råkade hamnade på den avdelningen igen efter avvikelsen. Men hennes ”langning” av tabletter hon tagit med från ett annat land, som legat i hennes väska, var ju egentligen så långt ifrån avdelningens behandlingsmodell som man kunde komma, samt att det inte var en medicin som läkaren ordinerat. Så jag vet ju nånstans att det var fel.

Men skuld känner jag ändå för att jag deltog i samtalen och visade intresse för att använda tabletterna på ett ”ansvarsfullt sätt” som inte skulle äventyra hennes anställning. Trots att det var jag som var i underläge och inte borde ha erbjudits avmaskningsmedel över huvudtaget.