Jag vårdades i flera år på ett sjukhus öppenvård och periodvis slutenvård. Jag kom till psykiatrin i regionen via slutenvården där jag snabbt fick höga doser mediciner utskrivet för depression och PTSD. Efter att jag börjat behandlas med dessa mådde jag direkt avsevärt sämre. Jag fick mycket svårt att tänka ordentligt, fick kraftig konstant ångest och som en kronisk inre dysfori.

Andra runtomkring mig sa att de inte kände igen mig efter att jag börjat med medicinerna. Mot alla som kände migs åsikt fortsatte läkare efter denna inläggning ställa diagnosen EIPS på mig. Även efter att personlighetsspecialister konstaterat att jag inte hade några sådana personlighetsdrag. Efter att orden emotionell instabilitet förts in i min journal blev jag också bemött som om allt jag sa var ett försök att manipulera och hota. Detta gjorde att jag satt med kraftig ångest i varje läkarbesök vilket tolkades ”i enlighet med den diagnosen” eftersom personer med EIPS har starka känslor.

Efter åren som feldiagnostiserad med EIPS var jag helt nerbruten. Jag litade inte på vårdpersonal och hade sett traumatiska händelser på tätt återkommande vistelser på slutenvårdsavdelningar. Bl.a. personal som våldsamt kastat patient i golvet. Jag upplevde ett ständigt förlöjligande när jag sa att jag hade suicidtankar. Försökte även säga ett antal gånger att den konstanta ångesten och humörsvängningarna inte är sådan jag är. Att det var som något kemiskt fel i min hjärna. Det enda som hjälpte var ECT, vilket är underligt att ingen reagerade på för ECT behandlar inte personlighetssyndrom.

När jag slutade med alla mediciner efter fem år av inläggningar och tillsynes obotlig ångest och depression var jag plötsligt som mig själv igen. Efter två regionsbyten visade det sig att jag har ADHD, autism, PMDS och bipolär sjukdom. Runt samma tid fick jag hjälp att bryta en relation jag varit våldsutsatt i. Min nya mottagning konstaterade att jag haft/har humörsvängningar och konstant ångest pga felmedicinerad bipolär sjukdom, våldsutsatthet, ADHD, autistiska svårigheter, PMDS och överdriven/felaktig medicinering. När jag fick rätt hjälp vände det snabbt och det kändes som om jag steg från de döda.

Jag säger inte att det var superlätt att diagnostisera mig. Men det hade varit avsevärt lättare om vården lyssnat på mina invändningar, frågat anhöriga och försökt se att deras bemötande/behandling av medpatienter/medicinering också påverkade vad de såg av mig. Aldrig blev jag under de åren screenad för ADHD eller autism trots att jag visade symtom och hade det i familjen. Fick senare reda på att detta hänt många kvinnor med NPF.