När jag var inlagd på bup som 17 åring så var det en läkare som älskade tvångsåtgärder. Han avskiljde mig 5 gånger på 4 dagar, hotade hela tiden om att bälta mig, höll fast mig hårt fast han visste att jag har trauman från just fasthållningar. Vid ett tillfälle när han höll fast mig så lyckas jag inte lugna mig pga mina tidigare trauman. Då skrattar han åt mig och säger att jag ”söker” tvångsåtgärder och att om jag inte ville att han skulle spänna fast mig så hade jag lugnat mig för länge sedan. Det krävdes väldigt lite för att bli avskiljd. Det räckte med att råka välta en stol så släpade han in mig i avskiljningsdelen och låste dörren. En gång försökte jag till och med bara prata med honom om min vård men eftersom att han inte ville det så låste han dörren och gick istället.