Hej,
Läkaren följer inte ICD11 manualen vid diagnostisering. 

Jag är diagnostiserad ”schizofren” men mina enda episoder har varit drogutlösta.  

Har varit inneliggande pågrund av ångest i samband med självmordstankar. 

Han säger jag har haft flera episoder när jag bara haft en har lagt in mig för annat.

När jag söker vård för självmordstankar får jag vård för psykos på grund av min diagnos.

Jag har haft recidiverande depression och ångest i flera år och den mest sammanhållna form av vård jag fått är medicin som inte ändrats på flera år den heller. Under dessa år har jag utvecklat nya problem som bullimi och för bara någon månad sedan har jag börjat uppleva skrämmande episoder av dissociation. Allmänpsykiatrin som ska hjälpa mig hade ett möte med mig och sedan slog de ihop sina kloka huvuden angående min fortsatta behandling och mina episoder av dissociation och kom fram till att jag måste bryta social isolering och att jag ”tänker för mycket”, ungefär som när man innan och tidigt på 1800-talet beskrev mental sjukdom som ”feber” eller ”hysteria”. Jag fick också en ADD diagnos på EN enda träff. Jag har hört av mig till patientnämnden, jag har hört av mig till IVO, dom gör ingenting. Jag tycker inte det är det minsta konstigt att folk väljer att ta sitt egna eller andras liv när de får kämpa och slita för rätt hjälp i år och det aldrig görs en konkret och effektiv insats. Jag är djupt besviken, kränkt och ledsen

Jag har haft en samtalskontakt via annan instans inom vården. Hen slutar nu men har försökt få psyk att fatta att jag behöver aktiv uppföljning, betydligt oftare än en gång i halvåret. Vi är båda ense om att jag bör få samtalsstöd via psykiatrin alternativt primärvården (som jag inte ger något alls för, men värt ett försök). En person jag hade att göra med för bedömning på psyk berättade för mig att det var svårt att ordna fram nu eftersom det var ont om folk. Professionellt värre att upplysa patienten om det …? Vill de att folk ska må sämre …?

Jag har haft en ätstörning halva mitt liv. För tre år sedan så gick jag tolv veckor dagvård och jag hade hoppats på att bli frisk efter det. Det blev jag inte, men det blev en väldigt stor positiv förändring kring mitt tänkande och agerande kopplat till anorexin.

Efter två års öppenvård kommer jag gå över läkaren överens om att prova att avsluta helt för att ”släppa fokus” på ätstörningen, vilket jag var helt med på. Det kändes bra från början och jag kände mig  ”fri” på ett sätt, ,men läkemedelsförändringar som påverkade min aptit triggade ett återfall, som jag till stor del lyckades vända på egen hand.
Min öppenvård på psykiatrin fick tillslut min tillåtelse att skicka en ny remiss till Ätstörningsenheten och efter att ätstörningen avbokat tiderna så lyckades jag fullfölja och komma dit på bedömning hos en behandlare som jag lärde känna under dagvården. Då jag inte är tillräckligt motiverad för behandling (man är inte det om man inte vill gå upp i vikt tydligen) så kom vi fram till att det vore bra med en stödjande kontakt bara, lite uppföljning om hur det går och även motiverande samtal och hjälp att nå de färdigheter jag faktiskt har. Jag vet att mottagningen är under stor press och det är många som får vänta på vård.

Jag kände mig hemsk som skulle ”ta upp en plats” för jag är ju ”gammal” och de unga med fortfarande formbara hjärnor borde få gå först. Men då försäkrade hen mig om att ingen blir utan vård pga mina tider där, och att det är de som gör prioriteringarna och de har helt enkelt prioriterat att jag ska ha dessa stödjande samtal som kommer att glesas ut med tiden. Nu när jag funderat lite så inser jag hur hemskt det är att jag som patient ska behöva känna så ens, att vara rädd för att någon annan blir utan stöd för att jag får det.

Blev remitterad till Borderline-avdelning förra året och under mötet då läkaren skulle se ifall jag hörde hemma där så avslutade hon mötet med ”även fast du platsar högt på kriterian för Borderline så tror jag inte att det är det du har, eftersom du ju har vänner och pojkvän.” Kände mig som världens avskum, som att jag inte ens förtjänar att ha goda kontakter runt mig för alla med BPD är ju monster eller nåt. Hon la även till ”tror inte heller att du lider av depression då du kan le och skratta. Det gör man inte om man mår dåligt”. Hon försökte sen skylla allt (även de psykotiska röster som jag hör) på struma, vilket jag visserligen har men det var ju inte direkt hela bilden… dom som skickade remissen på min vårdcentral var helt förbluffade. Dom sa faktiskt ifrån till läkaren och jag fick en ny tid med vad jag trodde skulle bli en annan doktor för att ta emot mig. Det visade sig återigen vara samma, och hon gaslightade mig och sa att det jag var med om förra gången hade hon aldrig sagt. När jag sa ifrån så sa hon bara ”vi får vara överens om att vara oense”. 
Jag bestämde mig för att bara låta det vara och ge avdelningen ett ärligt försök trots vår dåliga start. Läkaren som nu har hand om mig har tagit över mitt ärende och är nu skyldig att stå för min sjukskrivning (då sjukpenning är min enda form av inkomst). Den sjukskrivningen gick ut tidigt i April och nu två månader senare har hon fortfarande inte förlängt den. Trots väldigt många påminnelser. Har bett min primära vårdcentral, som remitterade mig dit, om hjälp men de menar på att det är denna nya avdelnings ansvar att ta över sjukskrivningen. Så nu går jag utan ordentlig inkomst och vet inte alls vart jag ska ta vägen.

Varje gång jag besöker psykakuten skriver de i min journal att jag har EIPS fast jag säger att jag inte har det och bara ljuger för det gör folk med EIPS. Jag har gjort 3 separata utredningar som visar att jag inte har diagnosen

Jag var inlagd på lpt på en psykiatrisk avdelning och hade en ångestattack. Mitt i kommer en sjuksköterska in och börjar prata och säger bla ”du kan söka dödshjälp”. Jag blir helt paff och säger bara ”ja men tack så mycket för tipset” och då säger hon att ”jag kan inte hålla på och dalta med dig”. Min ångest blir bara värre och när jag berättar för en annan personal vad hon precis sa får jag höra att ”hon skämtar ju bara”. Hon sa inte det på ett skämtsamt sätt och dessutom är det så otroligt opassande att säga det till en suicidal patient.

När jag som 17 åring var inlagd på slutenvården så mådde jag extremt dåligt och blev arg då det var en del av min problematik. Men istället för att lugna mig rullar de in bältessängen och spänner fast mig. Sedan rullar de mig igenom två vuxenpsykiatriska avdelningar, utan att berätta vart vi ska, tar mig till en avskiljnings avdelning och avskiljer mig i ca 8 timmar. Varav första timmen jag låg helt bältad, för att sedan bli släppt, och sen bältad igen. Till slut hade jag fått 3 injektioner, 2 bältningar och en avskiljning från morgon till kväll. När jag sedan ska tillbaka till avdelningen kunde jag inte stå på benen och behövde hållas i av två skötare för att inte ramla.

Jag har varit inskriven i öppenvården på VUP 2014–15 (efter ett suicidförsök; då var jag inlagd en vecka) och sedan 2023 efter remiss. Min upplevelse är styrde flesta gör så gott de kan – men att det alltid skärs ned. Jag brukar, med extrem sarkasm, att det är tur att de inte arbetar med livshotande tillstånd. Det är huvudproblemet. Rör inte min psykvård!

Jag var inlagd på bup när jag blev arg och utåtagerande pga min ångest, väktarna tillkallas men håller sig i bakgrunden då jag har mycket trauman från tidigare tillfällen med dom. Personalen håller fast mig när jag hör enhetschefen börja prata om att bälta mig. Hon uppmanar läkaren att jag måste bältas för att ”skydda hennes personal” vilket gör att läkaren tar ett beslut om att bälta mig och jag släpas in i bältesrummet av väktarna. Jag fick dock en upplevelse om att det aldrig var läkarens beslut att bälta mig även om det var han som tog det formella beslutet, känns mer som att han blev pressad till det av någon som inte borde ha med saken att göra.