Min erfarenhet från slutenvården är att det var vanligt förekommande med maktmissbruk av den sorten att läkare och annan personal fattade orimliga beslut ovanför ens huvud, inte för att åtgärderna det beslutades om var nödvändiga eller det rätta i stunden utan enbart för att de hade makten och kunde bestämma.
Felbehandlad utifrån journalanteckning
Jag har mött flera läkare som utövar maktmissbruk men utav dessa står en ut mer än de andra.
Han skrev i min journal att mina självmordsförsök var på lådsas och att jag bara självskadade för uppmärksamhet. Han skrev någon slags rubriktext att alla skulle läsa hans anteckning. Detta med förödande resultat. I många år blev jag behandlad utifrån den här läkarens journalanteckning. Jag har vart så nära död man kan komma…
Självklart har jag aldrig gjort suicudförsök på lådsas och inte heller självskadat för uppmärksamhet.
Blandat bemötande
Jag har upplevt en väldigt stor blandning. En del använder sin roll till att visa hur mycket makt dem har medans en del verkligen jobbar på rätt ställe och visar medmänsklighet. Har blivit kallad det ena och det andra under panikattacker, bland annat barnslig och fånig, utan att dem försöker hjälpa mig. Medans andra tar sig tid att hjälpa mig igenom ångesten och finnas där vid min sida, vilket är väldigt uppskattat.
Misshandlad i slutenvården
Var 17 år och blev överflyttad till vuxen psykiatrin för att jag var ett för ”svårt” fall för BUP. Medans jag packat mina saker kommer sjuksköterskan in och ber mig ta några tabletter, frågar varför och vad det är för något och får till svar att jag bara ska ta dom och är bra för mig (fick veta senare att det var olanzapin och lergigan). Kriminalvården hämtar mig på BUP och ska köra mig 1 timme bort till vuxen psykiatrin och en skötare från BUP följer med. Jag är rädd för vad som komma skall och att hamna på ett ställe med vuxna, jag stretar imot och vägrar gå in i bilen och sätter upp fötterna mot utsidan av bilen medans dom försöker trycka in mig. Skriker att jag inte vill och blir sedan i hållen och sparkad på smalbenet och nertryckt på marken, dom sätter på handfängsel bakom ryggen och tejpar fast mina fotleder och bokstavligen kastar in mig i bilen på magen rätt på golvet. Hela resan i en timme ligger jag gråtandes på magen på golvet och kriminalvårdaren har fötterna på min rygg och pratar i telefon och pratar illa om mig. Väl framme ser jag 10 personer från avdelningen som står och väntar utanför entrén på mig med en bältessäng. Dom tar bort tejpen från fotlederna och sätter mig upp, jag vägrar gå ut bilen för jag förstår vad som ska hända och jag är så rädd och ledsen. Blir utsliten ur bilen och direkt på hoppad av alla innan dom lyfter upp mig på sängen och rullar in mig på avdelningen, genom dom alla gemensamma ytorna där patienterna sitter så alla ser mig. Väl på mitt rum gråter jag och skriker i panik att jag vill ha min mamma om och om igen. En kvinnlig skötare sätter sig bredvid mig och försöker lugna mig och stryker mig i håret och håller min hand, lugnar mig något men gråter hysteriskt och en manlig skötare kommer in och ber mig hålla käften och skickar ut den snälla sköterskan och tar sedan en handduk och trycker i mitt ansikte medans han skriker att jag ska hålla käften och vara tyst, får ingen luft och blir tyst. Blir sedan lämnad i vad som känns en evighet tills jag sedan blir släppt… det var min första gång på vuxen psykiatrin.
Läkare hånade suicidförsök
Vart ska man börja? Den värsta var en manlig läkare. Han börjar med ifrågasätta mina val av metoder att ta mitt liv. Halvt skrattar när han frågar varför jag fortfarande lever då.”för jag är mer rädd för att bli förlamad eller en”grönsak ” än att dö. Samtidigt som han hånar mina val av metoder. Att jag som är så duktig på så mycket annat osv. Säger han att han aldrig kommer skriva ut mig. Tar bort permissioner. Jag har heller ingen koll på mina rättigheter. Enligt journaler är jag där frivilligt. Det är inget jag informeras om och han säger ordagrant jag blir kvar i månader om han fått bestämma. På mitt tänkta utskrivnings samtal. Blir inte utskrivning. Veckan efter var en annan läkare tillbaka igen. Sen var väldigt mån om att jag skulle få gå i skola och göra mina hobbys. Hon ifrågasatte varför jag var kvar. Att jag borde vara hemma och sett på matchen jag ville gå på. Och skrev ut mig då jag bara blev sjukare på avdelningen och ville hem till mina djur.
Olaglig avskiljning
Jag har blivit avskiljd ett flertal gånger som ”förebyggande åtgärd” då mitt självskadebeteende har varit väldigt svårt för mig att hantera. Jag får lätt med mig saker från allrummet in på rummet som jag sedan kan skada mig med. Personal har då, utan ett läkarbeslut, valt att be mig vara på rummet.
Lagen innebär att en avskiljning är då en patient antingen blir muntligt ombedd att hålla sig på rummet, eller inlåst. Dörren behöver inte vara låst för att det skall räknas som en avskiljning.
Men i mitt fall säger de att det är ”praxis” och att det handlar om en ”överenskommelse” snarare än en regelrätt avskiljning. De menar även på att det inte räknas som en avskiljning eftersom att min dörr aldrig varit låst, trots att jag gång på gång läst upp paragraferna direkt från lagboken som visar på det motsatta. Eftersom de inte räknar detta som en regelrätt avskiljning har jag heller inte fått möjlighet att diskutera beslutet med en läkare, vilken man har rätt till efter 8h av en avskiljning.
En annan aspekt av lagen om tvångsåtgärder är att en avskiljning I N T E får ske i ett försök att förändra ett beteende hos en patient, tex vid självdestruktivitet.
De ”avskiljningar” som jag blivit utsatt för alltså inte följt lagen. Tyvärr hamnar man längst ner i hierarkin när man är på tvångsvård och jag har hittills aldrig fått något vidare gehör från personal. De fortsätter hota med olaglig avskiljning varje gång jag har självskadat eller påtalar att jag har mycket impulser. ”Kom ihåg att om du tar med dig något in på rummet kommer du inte få lämna rummet igen”.
Handduk över näsa och mun
Tillslut var mitt enda försvar att spotta på dom. Då la dom en handduk över min näsa och mun som dom höll fast.
Jag kunde inte längre andas…
Läkaren läste journaler utan tillåtelse
Förnyade recept via 1177 och klickade i engångssamtycke till att psykläkaren fick kolla i läkemedelsförteckningen.
Senare upptäckte jag att nån varit in i dolda uppgifter. Blev rätt fundersam, jag har inte dolt nåt.
Kollar om jag dolt nåt och det visar sig vara ett mer än två år gammalt recept på en medicin (ej narkotikaklassad) som jag inte tagit på två år och antagligen därför dolt.
Kontaktar Läkemedelskollen och får veta att läkare måste ha ett speciellt medgivande från mig för att gå in i dolda uppgifter.
Det hade inte läkaren bett mig om.
Samma läkare har vid minst ett annat tillfälle utan tillåtelse läst i andra vårdgivares journaler.
… men de förväntar sig att man ska lita på dem till 100% … annars anser de att man ”har bristfällig formell och emotionell kontakt”
Körde bältessängen framför andra patienter
Jag var inlagd för depression. Fick vittna hur en patient på rutin blev bältad för att tas till ECT. Några skötare var gulliga och bad oss gå undan när de skulle rulla hen dit… men senare rullade de ändå omkring patienten, bältad, framför patienterna. Det som är så sjukt är att de verkligen verkade göra det på rutin. Jag hoppas att hen vet att hen är värd allt i världen trots det hen fått utstå. Och att ingen behandlar hen som att hen är ”jobbig” för att hen är sjuk. Och att personalen lär sig hur man bemöter svårt sjuka människor med respekt, emotionell intelligens och som om de har ett mänskligt värde
Våldsam bältning istället för förståelse
Jag har blivit bältad många många gånger, både som minderårig och vuxen & det är det absolut värsta jag varit med om. Blev mestadels bältad iomed min anorexi. Hände att personal både gjorde illa mig fysiskt och psykiskt. Stora vuxna kraftiga män låg över mig, en mycket mindre tjej, vilket resulterade i att jag fick blodstopp och domningar i benen. En läkare ställde sig över mig och skrek på mig att jag skulle ”hålla tyst”. Blev även bältad många gånger även fast att allt jag egentligen behövde var lite förståelse, någon som kunde ge mig tid och en trygg kram.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
