Jag var inlagd på tvångsvård och det var sommar, överläkaren var på semester så vi hade en vikarierande jourläkare. Detta var en helgdag (lördag tror jag) och kvällen innan hade det blivit lite ”stökigt” så att säga och jag hade gjort något självdestruktivt men jag minns inte vad. bakjouren den kvällen satte in så kallad ständig tillsyn, eller extravak som man också kan säga. Jag minns inte exakt vad som hände kvällen innan, men dagen efter var jag stabil och en läkare skulle komma och göra en bedömning angående tillsynen (ta bort den ständiga, vilket vi alla trodde och ville). Jag satt helt lugnt i min säng och sa till läkaren att jag inte hade några planer på att skada mig själv och kände själv att någon extra tillsyn inte längre var nödvändig. Han sa att jag skulle få injektioner: haldol, stesolid och cisordinol. SAMTIDIGT. Jag var alltså helt lugn och tillbaka i mitt ”habitualtillstånd” som det kallas, men nej tillsynen skulle absolut vara kvar och motsade jag mig injektionerna skulle de spänna fast mig och ge mig dem med tvång. När ssk till slut kom in med brickan med tre sprutor och blå handskar så grät jag och sa snälla snälla gör inte såhär mot mig, jag bönade och bad. ”Jag är ju lugn!!!” Skrek jag. ”Jag måste ge dig de här, för det är läkarens order och det måste jag följa. Men jag kommer att prata med chefen sen”. Jag drog snällt ned byxorna och tog emot alla tre sprutor. Sen sov jag i 2 dygn, vaknade och ville röka och blev ledd till rökrummet av personal och till slut hämtade de en rullstol för för det första såg jag knappt nånting och sen kunde jag inte gå ordentligt heller. Efter rökningen sov jag i ett dygn till, men under det dygnet kunde de iaf väcka mig och få svar på frågor t.ex ifall jag ville ha mat. Personalen sa att det var tur ändå att läkaren vägrade lyfta ständiga tillsynen/extravaket för personalen var titt som tätt fram till mig för att se ifall jag ens andades, kände på pulsen och syresättningen osv. Vad som hände med den här läkaren sen vet jag inte, men den gången var första och sista gången jag stötte på honom.
”plötsligt är det bara deras sida som räknas”
Till slut ger man upp. Jag har försökt anmäla det de utsatte mig för avdelningen som var menad att hjälpa; rädda mig. Men oavsett vad jag säger eller gör så ”finns det fler sidor av händelsen”. I journalen saknas anteckningar dagarna det skedde så det saknas bevis och plötsligt är det bara deras sida som räknas. Det är en så överväldigande och iskall maktlöshet. Vad man än gör kommer man aldrig få den rättvisa man bedjat om.
Händerna förlorar blodcirkulationen
Jag såg hur mina händer blev blåa av deras grepp. Jag bad dem släppa men de sa åt mig att skärpa mig, ”Annars blir det bältessängen”.
Bältad i 28 timmar
jag har alltid hållit tyst. om det absolut värsta. det som trasade sönder mitt då 18-åriga jag på riktigt. det som skulle rädda mig – skadade mig istället för all evighet. för jag vet, att jag aldrig kommer läka. aldrig få någon upprättelse. det som skedde där och då var och är tydligen okej.
anmälan jag senare gjorde lades ner. enligt min så kallade läkare var jag psykotisk; ”så det var alltså befogat att ligga bältad på rygg i 28 timmar”.
vi tar det hela aningen kortfattat:
(lägg också väl märke till att jag i efterhand förstår att jag behövde hjälp. men inte att vara fastspänd under alla dessa timmar. den smärtan. den skammen. ja, allt. jag vill bara glömma. hur gör man?)
då börjar jag. det var inte första gången jag bältades denna soliga vårdag. det var en del av min vardag, på avdelningen, på sjukhuset. jag hade spenderat tretton månader inneliggandes på BUP mot min vilja. otaliga bältningar, hundratals. minst. jag var itu.
i samband med min 18-årsdag fick jag min första permission på mycket länge. jag såg detta som min chans att fly, för trots att jag nu egentligen tillhörde vuxenpsykiatrin var jag fast i BUP:s klor. jag ville bara därifrån.
permission gick utåt sett bra, ingen visste om mitt självmordsförsök den dagen men på kvällen började det märkas mer och mer. jag var tillbaka på BUP:s akutavdelning och läkaren anade att någonting inte stod rätt till. hen hade rätt. jag kände ändå att nu har det gått så pass lång tid och för varje minut som går tar kroppen mer och mer skada. jag minns såklart inte varenda av dessa sekunder och minuter tills… jag hör storlarmet gå och där kommer inte den ”vanliga” personalen springandes utan det är personal från flera olika avdelningar från vuxenpsyk. sängen rullas fram. flytten är ett faktum. straffet jag också får för att jag inte pratar – bältesläggning.
Jag minns att jag körs i bältessängen genom den kilometerlånga kulverten, det kändes som en evighet. tillslut är jag framme på en somatisk avdelning då jag försämrats ganska så kraftfullt. jag går i försvarsläge genom att inte prata. inte kolla. inte se. jag vill inte inse vad som sker. jag ville ju bara dö.
vad jag då inte visste var att jag totalt skulle vara bältad i 28 timmar, varav sju timmar nersövd på IVA i slutet då läkaren på somatiken åtminstone förstod att det här inte var okej. alla mina rättigheter försvann. jag fick inte ens gå på toa. jag fick en kateter. ”räddningen” var min mobil. jag minns hur jag liksom halvligger på rygg men är fastspänd överallt. försöker skriva/ringa mina vänner som var väldigt oroliga. fick prata i telefon och smsa. jag kan bara inte förstå. hur fick jag ligga så många timmar mot min vilja, inte få någon som helst chans?
bakjouren på psykiatrin, utan att ha träffat mig, förlängde bältningsläggningen trots att jag var lugn och inte gjorde motstånd. jag fick inte ens en chans att ta emot hjälp. jag fick inga som helst mediciner förutom mot mitt fysiska tillstånd vilket gör att jag än idag minns allt så himla tydligt.
”kanske hade det fortfarande inte gjort lika ont om åtminstone fått lugnande, något som gjorde att nutiden försvann”. nu är det dåtid. men jag minns allt precis som att det sker varje dag. om och om igen.
Slutligen: Enligt IVO var detta okej, jag hade som jag skrev ovan en psykos från ingenstans vilket absolut inte stämde. det var den nya läkaren som satte den diagnosen, antagligen för att kunna fortsätta bältesläggningen.
nu viker jag mig av ångest och sorg. det här absolut det mest förnedrande jag varit med om. och det värsta är ensamheten. önskar ingen denna smärta.
”Skärp dig annars hamnar du i bälte”
”Skärp dig annars hamnar du i bälte” var meningen personalen sa när jag vägrade sonden. Men istället för bälte kom det in fem personer och håller fast mig i min säng. Två håller i armarna och två i benen. Den femte sondade mig. Jag skrek att dom skulle släppa men ju mer jag skrek ju hårdare höll dom mig.
Fasthållen i kalldusch
Jag var inlagd på avdelning och mådde väldigt dåligt. En kväll hade jag svår ångest och skadade mig själv. Personalen höll fast mig och skrek åt mig att sluta men jag kunde inte förmå mig att lugna mig, så efter en stund lyfte de in mig i badrummet och satte på duschen. Jag tror de tänkte att kallvattnet skulle få mig att ”vakna till” från ångesten men det kändes mer som ett straff och jag fick bara ännu mer panik. Försökte fly därifrån men de höll fast mig där och jag tappade andan av kylan och kunde inte ens skrika längre. Efteråt drog de av mig alla blöta kläder och virade in mig hårt i en handduk med armarna längst sidorna, sen bar de in mig till min säng och bäddade ner mig under ett kedjetäcke och ett bolltäcke så att jag inte kunde röra mig. En personal satt kvar och såg till att jag inte försökte lirka ut mina armar och börja skada mig igen. Kände mig otroligt maktlös och obekväm där jag låg utan kläder och inte kunde röra mig alls. Och ledsen och sårad av att bli skälld på när man bara mår dåligt. Kommer aldrig glömma.
Lämnades ensam i bältessängen
En gång blev jag bältad i 8 timmar, de lämnade mig ensam största delen för att komma in och kolla till mig när jag fortfarande låg där i panik.
Bältessängen fick stå i mitt rum
Jag bältades flera gånger om dagen en period. När de väl bältat mig en gång blev det vardag. Som längst låg jag 19 timmar bältad. Men bland dessa gånger slutade dem tillslut köra ut bältessängen från mitt rum. De la ett lakan över och jag förväntades bortse från att den stod där och väntade på mig. Att jag inte mådde bra är självklart. Trodde de jag skulle må bättre av att veta de när som helst kunde bälta mig eftersom den redan stod i rummet? Inte särskilt hjälpsamt.
Groomad, slagen och sexuellt utnyttjad av min fd mentalvårade
Efter att mitt liv av olika anledningar vändes upp och ner och jag nästan lyckades ta mitt eget liv tog jag tillslut beslutet att åka in akut och därefter fick jag vara på en beroendeenhet i tills det fanns en ledig plats på den slutna psykiatriska Avdelningen. Den första tiden var jag nästan gränspsykotisk, grät hela tiden, tog mig knappt upp ur sängen. Men med tiden började jag må bättre och skapa förtroende för dem flesta på avdelningen, men speciellt en person var ihärdig. Jag tyckte han var snäll och omtänksam. Han ville verkligen hjälpa mig tänkte jag. Jag berättade allt om mig själv om alla mina innersta vrån. Han var ett stöd, trodde jag. Han började bli alltmer olämplig, han tog på mitt lår och fingrar med mina händer vid olika tillfällen, kramade mig ständigt och talade om för mig hur vacker jag är osv osv osv. Jag såg han som en mentor, en bra manlig förebild, han är 12 år äldre än mig. Jag missade blint hans avsikter för vi hade skapat en slags relation och jag började lita på han helt och hållet, jag började behöva han, han skulle hjälpa hjälpa mig med allt möjligt och jag var helt ensam och HELT vilse Då så det kändes tryggt att veta att han fanns och ville mig väl, han brydde sig om mig. Han uttryckte att han såg bara möjligheter i mig och trodde så mycket på mig att jag började tro på mig Oxå!
Han höll i min behandlingsplan dem ca 5 månaderna som jag låg inlagd, vilket är betydande.
Efter min utskrivning kände jag hopp, det hade blivit vår och jag såg fram emot att må bättre och en nystart, börja leva igen. Jag hade fått boendestöd och planer för sysselsättning, så jag kände mig trygg när jag skrevs ut. Jag stod inte helt ensam.
Inför min utskrivning hade jag och en kvinnlig skötare pratat om att jag ville bjuda hem dem på kaffe och fika när jag kommit hem,, hon och Han (X) som stått mig närmst på avdelningen.
Jag ringde till avdelningen 1-2dag Efter utskrivningen som vi kommit överens om. X svarade, vi småpratade sen frågade jag om Hon hans kvinnliga kollega var där för jag kände mig mer bekväm att prata med henne om att ses på fika. Hon var inte där enligt han. Jag berättade att jag ville fråga om dem ville hälsa på , på fika. Nåja två tillsammans. X drog en lögn (fick jag reda på senare, om hur hans kvinnliga kollega inte kunde för hon hade priva problem, men sa samtidigt att han gärna kommer. Det kändes jättefel men jag kunde inte säga Nej bara. Så 4 dagar efter min utskrivning, kom han hem till mig. Det var så obekvämt. Vi fikade, småpratade, jäääättteee obekvämt. Så tar han fram Yatzi han hade med sig, vi brukade spela det på avdelningen, OCH han tar fram woka och gin från sin svarta Stadium väska. Så himla knepigt tänkte jag men vi var väl vänner???!! Han blandade drinkar och vi drack och spelade Yatsi, han hade bilder med sig från fester med kollegorna som han visade mig, som om jag hade varit på kollo?? Hur som helst, han sa att vi ska ut och äta ikväll har jag bestämt så det gjorde vi. Vi gick till en restaurang. Det var soligt och vi satt först på uteserveringen sedan gick vi in och han beställde en massa drinkar. Jag blev onykter. Vi gick hem till mig vid 8-9 på kvällen och satt i min soffa när han börjar kyssa mig. Här drar jag mig tillbaka och frågesporter honom, jag minns inte vad han säger men jag låter det hända. Det slutar med att han sov över hos mig den natten. Dagen efter mådde jag så sjukligt dåligt. Jag fick en stressrelaterade kort psykos, blev inlagd i en annan stad där efter, trots allt det så fortgår relationen och kontakten. Han hade lyckats manipulera mig så pass bra att jag blev fast, helt beroende av honom nu. Efter bara någon månad visade han sig vara våldsam och polis tillkallas till min lägenhet, därefter försöker jag undvika honom och ignorerar han, när jag väl svarar är han full och otrevlig, han hotar med att döda mig, våldta mig, han säger med helt lugn röst att…… Du har det vackraste ansikte jag sett men jag kommer krossa dig söta lilla ansikte, stampa på dig Osv Osv. Här tycker jag han är extremt obehaglig och jag berättar för min boendestödjare som visar mig en app i telefonen som spelar in samtal. Jag spelar in en del samtal som leder till att han döms för olaga hot!
TROTS ALLT DETTA … så fortsätter relationen efter ett tag igen. Min sk trygghet, min person som jag kan lita på har blivit ett monster som jag inte kunde vara utan. Han slår, hotar, våldtar, ”predikar” i timmar om vilken höra jag är, jag är ingenting utan han, jag kan inte ens jobba och jag är bara fel fel fel. Jag tar detta som en patetisk liten jävla skit säger jag knappt ens emot. Han kunde slänga ut mig med våld mitt i natten, ghoosta mig någon vecka för att komma tillbaka och göra om allt igen. Jag var så liten då, han var sååå hemsk men ändå kunde jag inte vara utan han. ALDRIG känt så förens jag blev så sjuk och träffade honom. Jag har alltid klarat mig bra själv innan. Hursomhelst, blockerade jag han däremot ringde han en bekant till mig och grät, jag blockade upp och han var redan på väg när jag ringde han, han var inte ledsen när han kom till mig , han var ursinnig, slog sönder saker i min lägenhet, slog och tog stryptag på mig, spottade på mig och satte sig över mig i min säng över mina axlar med hans kön vid mitt ansikte som han tog ut ur sina byxor och tryckte i mitt ansikte och sa saker som, du gillar ju Bamse .. ect.
Jag anmälde detta. Jag anmälde oxå en tids händelser då han hålla på i timmar i taget, slagit mig 50tal gånger med öppen hand , resulterade ändå med blåmärken, drog mig i håret , höll mig hårt om käken och tvingade mig öppna min mun och spottade, loskade i min mun, tvingade mig stå naken där vi stod och bråkade i hans kök, flyttade jag mig sparkade han mig så jag fick ett ca 10cm brett svullet blåmärke på benet därefter våldtog han mig med våld. Sen la han sig bara för att sova och Jag grät i duschen för att inte göra han arg och kände mig så liten och äcklig och kunde bara inte förstå situationen jag befann mig i. Jag var sååå nedbruten och trasig.
Jag trodde inte jag skulle klara mig utan Han, han som förstörde mig så djupt att jag Aldrig trodde jag skulle bli bra igen.
Jag anmälde denna händelsen och fler jag inte nämnt här för det skulle bli en roman om jag hade gått igenom alla detaljer här. Idag är det nästan precis ett år sedan jag anmälde honom och förundersökningen pågår ännu. Jag mår bättre idag och har skapat mig några sunda relationer genom bla Kvinnojouren och min sysselsättning, relationen med min mamma vårdar jag mest men jag är långt ifrån hel än. Jag hoppas han döms ordentligt men jag vet ännu inte.
Han fick naturligtvis avsluta sin tjänst och fick istället jobba som lokalvårdare på ett annat sjukhus.
Så kan det tyvärr oxå gå när man söker och litar på psykiatrin som ska hjälpa en. Jag är absolut inte hans första offer men jag blev hans sista offer på psykiatrin iallafall.
Ursäkta om rörigt.
Tack för mig. Kram
Kräver att IVO utreder
(en ivo anmälan jag gjort)
skickade in detta som tips till ivo
• Psykiatriker vidareförmedlar ej någon psykologhjälp till mig
jag har Sorg, min syster gick bort 2021 på våren och Nu har min kusin blivit Knivmördad!!! (det har psyk negligerat i FEM veckor nu!!!)
OCH MIN PSYKIATRIKER BLOCKERAR MIG FRÅN ATT FÅ PSYKOLOG HJÄLP!!!
vafan ere här? Ska det va såhär???
jag har meddelat Ivo och psykiatrin att jag mått så dåligt i min obehandlade sorg, jag ofta varit nära självmord.
detta negligerades av psykiatriker och psykiatrin, de Förväntar sig väl Mindre problem när jag väl dött av Deras inaktivitet och ignorans till sorgen och min situation, och även min situation under LPT/ÖPT’t.
jag är sönderstressad, spyr på mornarna och ibland övrig tid, av stressen och pressen av min situation under LPT/ÖPT’t.
och att Polisen kan, via vårdintyg, Gripa mig 24/7 och utföra Gestapometoder åt psykiatrin.
DET ÄR ÅT HELVETE!!!!
IVO! Ni ska ta ert jävla Ansvar som tillsynsmyndighet! och Aktivera HSAN i detta! anser jag.
jävlar!
GÖR NÅT!!!!
På en psykiatrisk avdelning ;
• 17e oktober.
Jag har diabetes typ 2, jag var törstig, det var som klister i munnen under bältningen, de gav mig 1/2 glas vatten via sugrör under bältningen.
• 17e oktober, fyra injektioner, trillafon och stesolid på rummet först, jag var helt lugn, men sade att jag motsatte mig Injektionerna för injektionerna KRÄNKER min intergritet, och ändrar mitt medvetande!
efter de två initiala injektionerna satte jag mig i korridoren utanför kontoret, i protest, och lyssnade på min playlist ” Psykiatri ”
kontorets dörr var stängd.
de kom ut från kontoret, 5-6 st, och sade
– Du Ska Bältas!
jag tvingades in i en påföljande bältning.
under bältningen skadade de eventuellt min njure genom negligans till de Akutabehov jag hade av att få urinera
under bältningen tvingades jag ligga bältad Fyra timmars bältning.
från 16:00 till 20:00 (ca) och under dessa timmar så var jag TVÅ TIMMAR PISSNÖDIG 18:00-20:00 (ca)
JAG FÖRSÖKTE PISSA NER MIG, I SKRÄCKEN ÖVER DIALYS, MEN BÄLTNINGEN ÖVER MAGEN GJORDE MIG BAJSNÖDIG OCH ALLT LÅSTE SIG – jag har liten blåsa pga diabetesen, så jag urinerar ofta
när jag inte är bältad dvs…
vet ni hur farligt det är för njurarna när urinen går upp till njurarna igen, när man TVINGAS undvika urinera???!
dagarna därefter hade jag mörkfärgad urin och värk i njuren.
påföljande dagar drack jag en hel del vatten för att skölja rent njurarna, i rädsla för eventuell dialyskonsekvens,
under bältningen fick ja lös min vänstra arm i den svåra förtvivlan över att va pissnödig, (jag fruktade dialys)
då tröck de ner armen och sade sinsemellan ;
– olansapinet, det kommer komplettera trillafonet bra! (trillafonet de tidigare injicerat)
och Injicerade Olanzapine (zyprexa) och accutard i höften (medans jag var bältad)
jag var bältad konstant under de fyra timmarna, och en sköterska jag nån dag senare kommenterade detta till, påstod att de inte alls injicerat olanzapine
så hade jag det efter injiceringarna, och under bältningen
jag hade ett helvete i bältningen
höften var svullen i 3 dar, värkandes, efter injiceringarna och jag har mått väldigt dåligt både psykiskt och fysiskt efter deras ”Sk” vård.
SKA INT NÅN HÅLLAS ANSVARIG FÖR DETTA????!
2/2
• 18e oktober
dagen efter Utökade de plågorna med en Extra injektion trillafon, vilket de tvingade mig att acceptera
en till injektion i raden av de Oändliga Injektionerna – de mentala våldtäkterna
fem injektioner allt som allt, under inläggningen.
och en eventuellt skadad njure under fyra timmars lidande – Helt utan orsak!!!
jag känner mig som en aushwitz fånge som TVINGAS LYDA!!! under LPT/ÖPT’t, och psykiatrin initierar detta!
jag gjorde en anmälan till ansvarig psykiatriker på den 17e eller 18e oktober, så psykiatrin måste väl ha börjat utreda missförhållanderna då?, IVO reglerna vet jag om.
meddela mig om utredning är igång?
förövrigt så jag har överklagat domen från förvaltningsrätten till kammarrätten, för kravet på sveda och värk negligerades i förvaltningsdomstolen.
50.000kr/ injektion i skadestånd och 100.000kr i sveda och värk för bältningen och dialysrisken, totalt 350.000kr.
detta som hänt, vill jag Kräva att IVO utreder!
Senast tillagt
- Traumabehandling efter suicidförsök
- Läkares råd fungerar inte
- ”Jag blev aldrig frisk med hjälp av den behandlaren”
- ”Det här är ingen akutverksamhet!”
- ”vi har patienter här som faktiskt mår dåligt, till skillnad från dig”
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många historier att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.