Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Adopterad och tas inte på allvar

Jag hade en väldigt komplicerad uppväxt. Jag är adopterad och flyttade som barn med adoptivfamilj väldigt mycket. Som 12 år gammal hade jag flyttat mellan kontinenter 3 gånger vilket egentligen är helt fel för en adopterad som behöver trygghet. Under ca 6 år mellan åldrarna 6-12 bodde jag med min vita adoptivfamilj i mitt födelseland. Det var väldigt förvirrande och otryggt. Andra barn var aggressiva och avundsjuka på att jag fick bo med en vit familj. Det var väldigt förvirrande för mitt identitetsskapande. Sedan vid 12 år flyttade vi till svenska landsbygden där rasismen var extrem. Andra barn visste inte vad jag hette utan jag kallades bara för neg*rn. Busschaufförer, lärare och andra barn skrek rasisitiska saker varje dag. Vuxna kunde gå förbi mig på gatan och viska ”åk hem n*gerjävel”. Inom familjen blev jag också särbehandlad och nedtryckt, mycket sämre behandlad än mina föräldrar biologiska barn.

Uppväxten gjorde resten av livet svårt. Jag har sedan jag var ca 7 år lidit av grav depression som har gjort allt svårt. Att studera och arbeta har varit svårt och de senaste 3 åren har jag inte klarat av att jobba. Jag har så svårt för relationer och har totalt avskärmat mig från omvärlden. Jag går sällan ut och har inga vänskapsrelationer. Relationen till familjen är destruktiv och dålig men jag är beroende av dem ekonomiskt.

Jag har gått hos psykolog i många år men inte riktigt känt att det hjälpt. Jag ville gärna bli inskriven hos psykiatrin för att verkligen utreda alla de problem jag har som gör att jag inte kan jobba eller upprätthålla någon sorts relation överhuvudtaget. Ansökan till psykiatrin skickades via min vårdcentrals psykolog. Han skrev ned att jag var adopterad, en del om min uppväxt och mina nuvarande problem. Detta tillsammans med några tester som jag gjorde skickades till psykiatrin som gav mig avslag.
Det kändes faktiskt riktigt förkrossande och förnedrande att inte få hjälp från psykiatrin. Jag vet att det finns lite forskning om adoption, men den forskning som finns visar på att majoriteten av oss adopterad mår väldigt dåligt. Nästan var 20e adopterade kvinna har vårdats för självmordsförsök och adopterad kvinnor från Asien är bland de som lever kortats i Sverige.

Hur kan de inte acceptera min ansökan till psykiatrin? Jag behöver hjälp. Det kändes så otroligt förkrossande och nedslående. Psykiatrin hänvisade till anti-depressiva och samtal, men det har inte räckt för mig som idag inte kan leva funktionellt. Jag vill istället ha en ordentlig utredning och verktyg för att hantera vardagen. Jag är så förkrossad och känner mig så förminskad. Det känns som att adopterade trots bevis på stora svårigheter inte tas på allvar.