Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Runtkastad inom öppenvård

Min historia börjar med skolkurator, gick vidare till psykologen och psykiatrin.. Jag har talat med psykologer som trodde att jag hade problem med att jag är adopterad – jag har pratat med läkare som trodde att jag hade en ospecificerad ätstörning – sedan nämndes en depression och blandad ångest – jag har fått olika läkemedel och motion på recept – jag hade knappt hunnit öppna munnen innan dessa läkare hade kommit med en ny diagnos som skulle förklara varför jag mådde dåligt…

Jag tycker det är så tråkigt att dem flesta jag mött inom vården tror att dem kan kasta mig fram och tillbaka inom öppenvården – olika läkare vid varje möte, aldrig någon ordentlig uppföljning och vissa gånger så sa dem att det är så tråkigt ”att man hamnat mellan stolarna, så många gånger”  och sen ändå köra på med sin idé och helt utan uppföljning, även då jag ber om att få någon fast kontakt så finns inte den möjligheten.

Bättre vård för adopterade

Jag är adopterad och sökte psykisk hjälp mellan 2007 och 2017. Jag mötte tre psykiatriker och fem olika psykoterapeuter och psykologer genom den offentliga vården, varav två som jag betalade privat för. Ingen av dem  adresserade de upprepade, permanenta separationerna från olika omsorgspersoner som jag utsattes för under mitt första år i livet. Det tycker jag är direkt undermåligt.

Det har genom studier länge varit ett välkänt faktum att adopterade har sämre psykisk hälsa än befolkningen i allmänhet. Ändå har det inte funnits något stöd att få. Inte ens någon stödgrupp. Den intresseorganisation startad av adoptivföräldrar, Adoptionscentrum, som ansvarar för de flesta adoptioner i Sverige har inte ens kunnat tipsa om något stöd. Som vuxen adopterad har du inte haft någonstans att vända dig för kompetent hjälp.

Idag har adopterade därför kämpat sig till rätt till kostnadsfri terapi. Tyvärr upphandlades den billigaste formen, KBT på distans, trots att adopterades egen organisation avrådde från just KBT som terapiform i sitt remissvar.

”Pratterapi” som KBT fungerar för många, men sällan för adopterade och andra traumatiserade, eftersom det (kortfattat) är andra delar av hjärnan och nervsystemet som aktiveras av trauma. Men i Sverige erbjuder den offentliga vården inga andra alternativ än KBT och möjligtvis psykodynamisk terapi. Att betala privat för traumainriktad terapi är för många adopterade inte ekonomiskt möjligt, då man på grund av traumat har svårt att få ihop livet.

Vårdcentralens psykiatriker rekommenderade mig att betala privat för schematerapi, som beskrevs som en vidareutveckling av KBT ”för de som KBT inte fungerar för” (och som den offentliga vården inte hjälper). Schematerapeuten skrattade mig rakt i ansiktet när jag föreslog att vi skulle prata om min adoption. ”Adoption är inget trauma!” fastslog hon. Inte konstigt med tanke på att adoption inte tas upp alls på psykologiutbildningar i Sverige. De traumamottagningar som finns fokuserar på de som varit med om krig eller sexuella övergrepp.

När jag för första gången sökte hjälp hade jag några månader tidigare blivit lämnad av min långvariga partner, blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp och genomgått en abort. Jag var för avstängd för att själv göra kopplingen mellan dessa händelser och min nedstämdhet. Jag tog inte upp det självmant, och det gjordes ingen screening, så vi talade inte om detta i den terapi jag erbjöds.

Jag förstår inte varför vården i Sverige, till skillnad från i USA där jag nu bor, inte screenar för traumatiska livshändelser och livssituationer. Särskilt som det är välkänt att traumaoffer tar på sig skulden och ofta inte förstår att de varit med om någonting traumatiskt.

När jag senare blev kliniskt deprimerad av obehandlad celiaki fick jag efter diagnosen ingen psykisk hjälp. Jag fick heller ingen förklaring till varför ett av huvudsymptomen för celiaki är just depression. Däremot fick jag veta att det kan ta upp till två år för tarmen att läka om man lägger om kosten. Två år är en lång tid att känna sig så sänkt som jag var, utan någon hjälp.

Efter att på egen hand ha läst mig till att serotonin bildas i tarmen (som omvandlas till melatonin) förstod jag bättre varför jag mådde sämre än någonsin och dessutom för första gången i livet hade svårt att sova. Jag tjatade till mig SSRI av min husläkare. Efter att ha läst in mig ytterligare slutade jag medicinera på egen hand då jag kände mig mer balanserad. Längden på behandlingen var ingenting jag och min läkare diskuterade. Inte heller utsättningssymptom.

Ett problem jag haft i mötet med vården är att jag som adopterad alltid strävat efter att anpassa mig (en omedveten överlevnadsstrategi för att inte riskera att bli övergiven på nytt). Jag är väldigt duktig på att verka glad och resonabel. Det är förvånande att personer jag mött i vården, med både utbildning och erfarenhet, inte kunnat genomskåda detta. ”Är du säker på att du är deprimerad?”, sa en psykiatriker.

Jag har haft stora problem med både fokus och affektreglering, liksom många adopterade. Hamnat efter med vuxenblivandet, att skaffa mig försörjning och familj, som många adopterade. Att oproportionerligt många adopterade får psykiatriska diagnoser som ADD, ADHD, bipolaritet och faktiskt även könsdysfori (blir HBTQ-personer) ser jag som ytterligare ett tecken på att vården saknar helhetsperspektiv. Det är inte beteendet som är grundproblemet. Det är traumat bakom. Man måste sluta behandla symptomen!

Adopterad och tas inte på allvar

Jag hade en väldigt komplicerad uppväxt. Jag är adopterad och flyttade som barn med adoptivfamilj väldigt mycket. Som 12 år gammal hade jag flyttat mellan kontinenter 3 gånger vilket egentligen är helt fel för en adopterad som behöver trygghet. Under ca 6 år mellan åldrarna 6-12 bodde jag med min vita adoptivfamilj i mitt födelseland. Det var väldigt förvirrande och otryggt. Andra barn var aggressiva och avundsjuka på att jag fick bo med en vit familj. Det var väldigt förvirrande för mitt identitetsskapande. Sedan vid 12 år flyttade vi till svenska landsbygden där rasismen var extrem. Andra barn visste inte vad jag hette utan jag kallades bara för neg*rn. Busschaufförer, lärare och andra barn skrek rasisitiska saker varje dag. Vuxna kunde gå förbi mig på gatan och viska ”åk hem n*gerjävel”. Inom familjen blev jag också särbehandlad och nedtryckt, mycket sämre behandlad än mina föräldrar biologiska barn.

Uppväxten gjorde resten av livet svårt. Jag har sedan jag var ca 7 år lidit av grav depression som har gjort allt svårt. Att studera och arbeta har varit svårt och de senaste 3 åren har jag inte klarat av att jobba. Jag har så svårt för relationer och har totalt avskärmat mig från omvärlden. Jag går sällan ut och har inga vänskapsrelationer. Relationen till familjen är destruktiv och dålig men jag är beroende av dem ekonomiskt.

Jag har gått hos psykolog i många år men inte riktigt känt att det hjälpt. Jag ville gärna bli inskriven hos psykiatrin för att verkligen utreda alla de problem jag har som gör att jag inte kan jobba eller upprätthålla någon sorts relation överhuvudtaget. Ansökan till psykiatrin skickades via min vårdcentrals psykolog. Han skrev ned att jag var adopterad, en del om min uppväxt och mina nuvarande problem. Detta tillsammans med några tester som jag gjorde skickades till psykiatrin som gav mig avslag.
Det kändes faktiskt riktigt förkrossande och förnedrande att inte få hjälp från psykiatrin. Jag vet att det finns lite forskning om adoption, men den forskning som finns visar på att majoriteten av oss adopterad mår väldigt dåligt. Nästan var 20e adopterade kvinna har vårdats för självmordsförsök och adopterad kvinnor från Asien är bland de som lever kortats i Sverige.

Hur kan de inte acceptera min ansökan till psykiatrin? Jag behöver hjälp. Det kändes så otroligt förkrossande och nedslående. Psykiatrin hänvisade till anti-depressiva och samtal, men det har inte räckt för mig som idag inte kan leva funktionellt. Jag vill istället ha en ordentlig utredning och verktyg för att hantera vardagen. Jag är så förkrossad och känner mig så förminskad. Det känns som att adopterade trots bevis på stora svårigheter inte tas på allvar.