Jag jobbade på en avdelning där en svart patient fick regelbundna besök av sina vänner som också var svarta. Det gick rykten i personalgruppen om att någon av kompisarna var gängkriminell, jag förstod aldrig om hen hade någon källa till det.
Under den perioden sa personalen ofta saker som ”Snart blir man väl skjuten när man öppnar dörren”, ”Snart får vi väl börja ha skyddsväst på oss på jobbet”, och liknande. Det diskuterades också om man skulle begränsa vännerna från att komma och hälsa på.
As a parent to an a special need child I knew i will not be treated in the same way as Swedish pears who are parenting special needs children or any kind of disability, but what I never expected in my wildest dreams was my son will be converted to criminal for exhibiting autistic traits and sentenced indefinitely to Swedish maximum psychiatric hospital for years and no journalist, organizations lawyers or local media will be willing to pick up the case and put an end to the drama frightens me .
My same son who was stabbed 2014 in a home and justice was not served , the courts claimed he didn’t have the psychological capacity to witness or press charges against someone. Suddenly he has the capacity in 2019 .
Knowing that this doctor (a psychiatrist) still exists among us is frightening how many of her patients’ relatives has she been banned from visiting and communicating with their loved ones. She banned me from communicating and visiting my son. The last restriction has passed and she has not still allowed us to visit or communicate. I called today demanding to speak to he I learned in a very horrible disrespectful manner that she is on vacation.
A hospital counselor that is supposed to be of help to vulnerable and oppressed people like my son is instead applying for Conservatorship for him just to cover their tracks and silence us .
This is the sixth time they are applying , they started in 2016 , she has applied twice and this time the courts granted her request of a conservator is so sickening .
Allowing racial doctors who are acting according to their ego is so heartbreaking that shows the level of nonchalant attitude of the politicians and the system .
Medicating a patient to the extent that even a layman can take note of the devastating side effects of the medications such as rashes , shaking, twitching and rotten gums can be noticeable .
Working as a caregiver I witnessed most Swedish parent’s recommendations respected by doctors, occupational therapists, disability case workers but not that of blacks .
POC are never good enough , they are deviant toxic banned with any explanation or help to fix the “ toxicity”. I have watched our autistic people of color die in a group home and the mother was asked to present the power of *name* before the kommun can tell her what happened to her son
När jag sökte akut till en psykiatrimottagning våren 2013 led jag av extremt svår utmattningsdepression, svår panikångest, och klarade inte längre av att leva.
Min man följde med mig för ett första möte med en psykiatriläkare och en behandlare. Jag var extremt ljus- och ljuskänslig, vilket jag hade meddelat i förväg på telefon. Till det togs ingen hänsyn. När jag berättade att starka stimuli, såsom ljud och ljus gav mig så starka och långvariga panikångestattacker att jag inte klarade av det, så ryckte de mer eller mindre på axlarna.
Jag skulle kunna berätta en en rad horribla erfarenheter där, men nöjer mig med att i min första berättelse beskriva detta första besök. Det började med att jag blev starkt misstänkliggjord; aldrig hade de väl hört talas om att någon blev extremt ljud- och ljuskänslig av utmattningssyndrom? I själva verket visste jag redan att det inte var så ovanligt, och blev chockad över hur de kunde angripa mig redan på tröskeln av vårdapparaten.
Och de fortsatte strax, och satte in stöten på skuldbeläggande: hur kunde jag göra det så svårt för min man? Och varför behövde jag ha honom med mig? Var jag inte självständig nog att klara mig själv? Läkaren och behandlare bortsåg därmed ifrån vad de redan visste om mig, dvs att min ljud- och ljuskänslighet var så otroligt stark att jag knappt kunde vara i dagsljus. Vanliga gata- och trafikljud gav mig sådana starka panikångestattacker benen bara vek sig under mig. Jag behövde alltså hjälp bara för att ta mig till psykiatrimottagningen.
Eftersom jag också sedan tidigare har haft många erfarenheter av rasism inom vården, så ville jag ha med mig min man som stöd (men just den aspekten berättade jag inte om, eftersom det säkert skulle ha kunnat uppfattas som ”provocerande”).
Det första samtalet, som jag hade hoppats kunna hållas kort, blev utdraget till nästan två timmar. Då var jag helt slut, efter att ha blivit ifrågasatt och ”kritiserad”. Man upprepade flera gånger att man inte riktigt trodde på att jag verkligen led av utmattning – trots vad jag hade berättat. Snarare antydde de av att jag led av tvångsföreställningar och inbillning. Ljus och ljud var inga farliga saker, och så var det med det.
Något de hade lovat mig inför det första besöket, var att jag skulle få hjälp med den oerhört starka ångesten. Men psykiatriläkaren skrev endast ut den mildaste dosen av Atarax, vilket endast marginellt mildrade den vilda ångesten under ca 40 minuter. När effekten klingade av, började ett panikångestanfall som, med vissa vågor och dalar, höll i sig i nära ett dygn.
Detta var mitt första möte med psykiatrin.
Jag har inte upplevt rasism, utan tvärtom. Jag är ung, blond och blåögd. Har ett efternamn som slutar på -sson. Jag har många gånger blivit bättre behandlad och bemött än mina anhöriga eller fostersyskon som har andra hudfärger, pratar andra språk eller har andra efternamn.
När vi hade haft samtal med en patient med härkomst från Östafrika (dock född i Sverige) vände sig överläkaren mot mig så fort patienten gått ut ur rummet.
”Stackars flicka.”
”Vaddå?” frågade jag.
”Man vet ju hur de har det. Behandlas som sl*var i hemmet och måste göra allt I familjen.”
”Har du läst det i hennes journal?”
”Nej men det är ju så. I hennes kultur.”
På psykakuten förklarade överläkaren där att jag var väldigt aggressiv något som är vanligt hos svarta kvinnor. För att dom har något hormon mer än andra så det skulle kunna vara så för mig med.
På en psykiatrimottagning säger personen som utreder mig att tro på energier och kunna läsa av människors energier kan vara kulturellt betingat så att bedöma att någon har skitzoid personlighetsstörning på grund av detta kan vara väldigt – vitt och eurocentriskt. Men han bedömde ändå att jag hade det. Han satte dessutom 4 andra personlighetsstörningar på mig när jag var som mest deprimerad, helt isolerad och väldigt suicidal. Något dom själva erkänt ”kan” ge fel utfall…
När jag nu släpat mig själv ut ur utbränningsdepressionen och försöker få dom att ändra min journal eller ge mig ny utredning avvisar dom mig helt och säger jag får skaffa ny utredning (helt enkelt) ngn annanstans för ärendet är minsann avslutat – det tog mig 3 år att få den utredningen.
Det har hänt så mkt under tiden jag haft kontakt med psykvården. Jag kan inte säkert säga att att allt har berott på rasism. För ofta är det inte lika öppet som dessa ggr. Men att en läkare kan med att sitta mittemot en och skratta åt ens ticks och göra narr av en på telefon till annan vårdpersonal… kanske behandlar dom alla så. Det är ganska omänskligt i alla fall.
Jag hade en väldigt komplicerad uppväxt. Jag är adopterad och flyttade som barn med adoptivfamilj väldigt mycket. Som 12 år gammal hade jag flyttat mellan kontinenter 3 gånger vilket egentligen är helt fel för en adopterad som behöver trygghet. Under ca 6 år mellan åldrarna 6-12 bodde jag med min vita adoptivfamilj i mitt födelseland. Det var väldigt förvirrande och otryggt. Andra barn var aggressiva och avundsjuka på att jag fick bo med en vit familj. Det var väldigt förvirrande för mitt identitetsskapande. Sedan vid 12 år flyttade vi till svenska landsbygden där rasismen var extrem. Andra barn visste inte vad jag hette utan jag kallades bara för neg*rn. Busschaufförer, lärare och andra barn skrek rasisitiska saker varje dag. Vuxna kunde gå förbi mig på gatan och viska ”åk hem n*gerjävel”. Inom familjen blev jag också särbehandlad och nedtryckt, mycket sämre behandlad än mina föräldrar biologiska barn.
Uppväxten gjorde resten av livet svårt. Jag har sedan jag var ca 7 år lidit av grav depression som har gjort allt svårt. Att studera och arbeta har varit svårt och de senaste 3 åren har jag inte klarat av att jobba. Jag har så svårt för relationer och har totalt avskärmat mig från omvärlden. Jag går sällan ut och har inga vänskapsrelationer. Relationen till familjen är destruktiv och dålig men jag är beroende av dem ekonomiskt.
Jag har gått hos psykolog i många år men inte riktigt känt att det hjälpt. Jag ville gärna bli inskriven hos psykiatrin för att verkligen utreda alla de problem jag har som gör att jag inte kan jobba eller upprätthålla någon sorts relation överhuvudtaget. Ansökan till psykiatrin skickades via min vårdcentrals psykolog. Han skrev ned att jag var adopterad, en del om min uppväxt och mina nuvarande problem. Detta tillsammans med några tester som jag gjorde skickades till psykiatrin som gav mig avslag.
Det kändes faktiskt riktigt förkrossande och förnedrande att inte få hjälp från psykiatrin. Jag vet att det finns lite forskning om adoption, men den forskning som finns visar på att majoriteten av oss adopterad mår väldigt dåligt. Nästan var 20e adopterade kvinna har vårdats för självmordsförsök och adopterad kvinnor från Asien är bland de som lever kortats i Sverige.
Hur kan de inte acceptera min ansökan till psykiatrin? Jag behöver hjälp. Det kändes så otroligt förkrossande och nedslående. Psykiatrin hänvisade till anti-depressiva och samtal, men det har inte räckt för mig som idag inte kan leva funktionellt. Jag vill istället ha en ordentlig utredning och verktyg för att hantera vardagen. Jag är så förkrossad och känner mig så förminskad. Det känns som att adopterade trots bevis på stora svårigheter inte tas på allvar.
Arbetade kväll på en psykiatrisk jourmottagning. Dagen innan hade det varit en ung man som skjutits till döds i en förort. Jag hörde en skötare och en läkare (vita svenskar) diskutera händelsen ”Vad bra att de gör slut på varandra”
Under pågående läkarsamtal med en äldre patient som var inlagd i slutenvården närvarade en skötare som var svart. Patienten kallade skötaren för n-ordet flera gånger. Läkaren sa ifrån, men sjuksköterskan viftade bort det och sa ”Han är gammal, han förstår inte”.
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
