Jag var 19år, deprimerad och skulle snart ta studenten. Jag träffade en ny läkare på psykiatrin. Han tyckte att vi skulle höja setralin från 100 till 150mg under 2 veckor. Den snabba höjningen triggade hypomana symptom. Flera i min familj har bipolär sjukdom vilket jag informerat vården om Flera gånger. Mitt nästa besök var 4 veckor senare. Min mamma och dåvarande partner blev orolig för hur jag mådde och hur det skulle gå. Ingen från psykiatrin ringde eller bokade in möte för att se hur det gick med höjningen. Mötet med läkaren sker. Han bestämmer sig läkaren för att jag helt ska sluta på setralin en period. Jag gick från 150mg till 0 för att senare långsamt börja med medicinen igen. Jag mådde otroligt dåligt av att helt sluta medicinen. Jag är rädd för vad jag hade gjort om jag inte bodde hemma och min mamma höll koll på mig. Efter det här fick jag diagnosen bipolär typ 3. Jag önskar att jag hade orkat anmäla läkaren. Det kunde ha gått så mycket värre. Jag är glad att jag klarade mig så bra som jag gjorde. Idag är jag mycket mer skeptisk till läkare kunskap om medicinering.