Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Ätstörning och autism

Jag hade varit inlagd på en ätstörningsavdelning i flera månader pga anorexi. Jag hade innan vårdats på en psykiatrisk avdelning med sondmatning under tvång. Den uttalade planeringen hade varit att jag skulle fortsätta i dagvårdsbehandling och vara kvar på ätstörningsavdelningen till det fanns plats på dagvården. Allt för att jag inte skulle bli sämre av ett glapp hemma. Det blev inte så. Plötsligt hade förutsättningarna ändrats, dagvården hade lång kö och avdelningen kunde inte behålla mig. Jag fick efteråt veta att kön till avdelningen också var väldigt lång och att någon högre upp i organisationen hade gått igenom alla patienter och valt ut den med högst vikt (jag) som skulle skrivas ut för att bereda plats för andra. Det fanns alldeles för kort tid för att förbereda att jag skulle kunna klara mig ensam hemma i två månader. Boendestödet var inte igång, det fanns ingen uppdaterad krisplan från psykiatrin, jag hade inte heller lyckats hålla matschemat hemma på permissioner. Det var mycket jag behövde se till att olika instanser ordnade. Vilket gjorde mig utmattad. Jag försökte förklara detta för överläkaren på avdelningen, att det var svårt att orka hålla matschemat på permissioner när all min energi gick åt till att lösa allt runtomkring. Hen blev arg och talade skarpt om för mig att jag skulle fokusera på att äta och lita på att vården gör sitt jobb. Problemet är att jag vet av mångårig erfarenhet att vården inte gör någonting självmant. När jag då belyste en rad punkter som varit avdelningens ansvar som de inte gjort blev hen ännu argare och ansåg att jag skulle fokusera på att bli frisk istället för på paragrafer.