Opsynligas logga

Man måste kämpa själv med allt

Jag har haft en tuff uppväxt och än idag har jag det mycket tufft Jag har nog haft dom flesta diagoser psykiatrin kan ge en men utan så mycket utredning om dom stämmer På sen are tid har jag fått en behandling av psykiatrin och utredning för adhd Och atisum Och jag har både adhd Och lätt atisum och ptsd också pga mitt liv varit tufft och är tuff och tyvärr så har psykiatrin också get mig fler trauma än jag hade innan jag frivilligt sökte upp psykiatrin som ung vuxen Jag har som sagt fått en behandling av psykiatrin trots jag varit inom psykiatrin i ca 35 år nu Och behandling hjälp mig mycket blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt och efter denna behandling så hade vi ett överlämning möte i min ordinarie psy Jag och en terapeut som gav mig min enda bra behandling För att då kanske psykiatrin kunde hjälpa mig mer sa den terapeut Men tyvärr så händer det igen på något viss Psykiatrin har svårt att hjälpa mig och kan skylla på långa köer till bla trauma behandling Men psykiatrin berättar inte heller hur man ska gå till väga för att få en trauma behandling Min läkare sa att dom som mår sämre kommer först till trauma behandling men så är det inte Man måste ställa sig i en kö för att kunna få hjälp med trauma Så småningom Jag hade kunnat stå i den kön längre redan om någon sagt detta Och visst har jag nu fått utredning och en kontaktperson i psykiatrin Men när jag mår exta dåligt nu Har jag ingen att prata med Min kontakt person inom psykiatrin har ju inte alltid tid med mig Hon har ju fler brukar att ta hand om Och min läkare i psykiatrin Har jag ibland svårt att få igenom saker med Tex ville ha en sip men sa ifrån för länge sedan Om detta Och jag har inte hört något om detta Det värsta är att jag bli trött och trött pga måste kämpa själv med allt

Bytte personnummer – Hamnade mellan stolarna

Jag fick nytt personnummer (bytte juridiskt kön) men stod på väntelista till att träffa en läkare för medicinuppföljning. Har inte haft riktig uppföljning på medicinerna på över ett år och skulle träffa läkaren på psykiatrin i november 2022. Väntetiderna blev visst längre än förväntat så de sa att de räknade med att jag skulle kunna träffa honom i februari. I mars frågar jag hur det går med att få träffa läkare för att jag inte fått höra något alls men när de kollar så finns det inget om att jag väntar på att träffa läkare. Nu är det beräknat att jag kanske hinner träffa läkaren innan juli men har låga förhoppningar på det. Efter jag fick nytt personnummer så satte de inte upp mig på väntelistan igen men sa till mig att jag snart skulle bli kallad till läkare. Har väntat sen november men eftersom att de tappade bort mig så behövde jag börja om längst bak i listan i slutet på mars.

”Hur mycket måste man spy och hur lite måste man väga för att få hjälp?”

Denna berättelse handlar mest om att bli bortglömd, åsidosatt och ohörd av psykiatrin.

Första gången jag träffade en behandlare för min ätstörning var jag 17 år. Minns att jag fick fylla i olika bedömningar, men det jag inte kan förstå idag är hur de inte uppmärksammade min ganska svåra sociala ångest. Jag måste ha skattat högt på den. Hur som helst, det hela fokuserade på att väga mig och att visa mig bilder på normala portioner och fråga hur mycket jag tränat ”denna veckan då?”. Det hela var så frustrerande att jag slutade för jag inte tyckte det var värt att missa skolan för det var så himla jobbigt att behöva se vågen och kolla på bilder på mat.

Jag blev 18 och gick tillbaka igen, jag hade kräkts blod och var livrädd. Absolut livrädd. Pga min sociala ångest var det sjukt jobbigt för mig att ringa dit igen, ensam som myndig utan mamma. Första mötet blev jag bortglömt. Ingen kom och hämtade mig i väntrummet. Jag var så rädd för att gå och fråga receptionisten igen så jag gick hem. Två dagar senare fick jag ett Mail ”Oj jag glömde dig”, skrev behandlaren.

Nästa gång blev jag ihågkommen och jag ville berätta för henne att jag hade ätit en bit pizza till middag utan att få ångest dagen innan. Det var en sjukt stor grej för mig. ”Jag förstår det, det är pizza är ju ganska onyttigt”. Sa behandlaren. Efter det åt jag inte pizza på tre år. Vidare ville de sätta mig i gruppbehandling, det var det enda som fanns mig. Trots att jag MÅSTE ha skattat sjukt högt på social ångest i början. Livrädd för grupper såklart så hoppade jag av. ”Jag dör hellre med min ÄS än att prata inför främlingar” tänkte 18-åriga jag helt ovetandes att min sociala ångest var rätt allvarlig.

Idag är jag 28 år. Jag har haft ätstörningar sen jag var 13. Halva mitt liv har varit en kamp. Sommaren 2022 fick jag nog, jag orkade inte mer. Jag försökte få tid på ätstörningsenheten. ”enbart remiss från läkare på VC”, sa de. Jag träffade min läkare på VC där jag för första gången på 10 år berättade för nån att jag har bulimi och tendens till anorexia fortfarande. Det var extremt jobbigt. Min läkare på VC sa ”men tur du klarar av din vardag och plugg, det finns de som inte ens klarar av den”.

Jag tänkte på hur jag kämpat mig dit. Att jag hade tänkt ta självmord om jag inte får hjälp snart. Att jag knappt klarar av uni längre. Jag kände mig inte sjuk nog. Hon skrev ett par rader till ätstörningsenheten efter en somatisk undersökning. På papper var jag riktigt frisk. Väntan på besked tog så lång tid att jag själv behövde ringa VC. ”Oj jag glömde ringa tillbaka till dig, det blev avslaget för nån månad sen, tyvärr! Man måste vara jättesjuk för att få hjälp på psykiatrin”. Jag låste in mig på universitets toalett och grät i en timme. Ilskan i mig drev mig att ringa psykiatrin. ”Hur kan ni avslå nån som varit sjuk i halva sitt liv?” Grät jag. ”Det var för lite information från läkaren”, sa psykiatrin.

Jag ringde min läkare igen. ”Nej det är inte jag som gjort fel! Det är de som avslår alla som inte är jättesjuka”. Hon avbröt mig varje gång jag försökte förklara för läkaren att hon måste ”skriva mer, nån måste bara göra det för jag måste få hjälp SNART, snälla”. Till slut la hon till ett par meningar. Veckor gick, ett till avslag. ”Ja de är sådär det är ingen idé, mina patienter får avslag hela tiden, det är jobbigt för mig också”, sa läkaren. Mitt hjärta krossades. Hur mycket måste man spy och hur lite måste man väga för att få hjälp? Tänkte jag.

Just då träffade jag världens bästa kurator på VC för andra saker. Hon hjälpte mig till en psykolog med spec på ätstörning inom VC. Denna psykolog fick medge till slut, efter några träffar ”Jag tror du måste till psykiatrin”. Äntligen var jag sjuk nog att få hjälp på psykiatrin. Jag beskrev hur utförligt hon måste skriva till de. Efter några veckor fick jag äntligen en tid.

Denna process tog mig 8 månader. Och jag har varit riktigt sjuk i 15 år. Jag är fortfarande i bedömningsstadiet. Mest fylla i papper. Jag vet inte ens om jag ska få hjälp på psykiatrin. De ska nog bedöma om jag är sjuk nog först. Men det jag vet är att jag isf kommer få väga mig en gång i veckan och följa matschema. Och det har inte funkat förr. To be continued.

Vårdkö ledde till amfetaminmissbruk

Jag har ett perspektiv jag vill lyfta som berör många gällande det här temat. Personer som inte kan prata om det.

Jag har levt med odiagnosticerad ADHD hela mitt liv. Vid 20 började jag självmedicinera med amfetamin. På så vis kunde jag börja få min vardag att fungera och jag kunde börja jobba terapeutiskt med mina trauman. Psykiatrin har aldrig erbjudit samtalsterapi eller ADHD-utredning, det är bara köer. Med hjälp av ADHD-medicin har jag kunnat sätta upp mål och genomföra projekt. Det har gett mig något att vara stolt över, det har hjälpt mig växa och bli någon jag står ut med. Min läkare vet att jag medicinerar men kan omöjligt skriva ut på grund av de strikta reglerna. Jag vill inte tänka på var jag hade varit idag om det inte vore för det preparatet.

Inte allvarligt nog för att få hjälp

jag började skära mig själv när jag var 11 år, det var inte något som blödde eller lämnade märken så de jag pratade med om det brydde sig inte om det. det började dock bara bli värre och oftare med tiden. när jag var 13 började jag skära mig djupare och dagligen, bup började då ta det på lite mer allvar, men fortfarande inte så mycket. det var ju fortfarande inte ”illa nog”. jag lyckas sluta skada mig i 2 år (utan någon hjälp av psykiatrin, enbart pga min partner) och blir i princip kickad från bup. men får ett återfall i det våren 2021. försöker ta upp det hos bup men allt min psykolog säger är att jag har klarat av att sluta själv tidigare så kan jag göra det själv igen. fortsätter skära mig och såren blir bara djupare och djupare för att jag vill att det är ”allvarligt nog” för att bup ska hjälpa mig men det hjälper inte. oavsett vad som händer, även fast jag behöver åka till akuten så var det inte tillräckligt. om min psykolog bara hade velat hjälpa mig första gången jag bad om hjälp så hade det inte gått såhär långt som det har nu. behöver medicinsk vård för mina sår varje gång nu.

blev flyttad till vuxen psykiatrin och fick ingen hjälp där innan jag berättade att jag behövt sy pga självskadandet. då helt plötsligt så vill läkaren jag träffar att jag ska träffa någon som kan hjälpa mig. får träffa någon från psykiatriska teamet och jag känner mig hoppfull om att få hjälp. får veta efter badutredningen att det är väntetid till att få träffa någon som kan hjälpa mig men att de inte vet hur länge. det kan vara mellan någon månad till över ett år. i nuläget är jag helt slut, jag vet inte om jag kan vänta så länge. självskadebeteendet blir bara värre och är rädd att det ska gå riktigt illa snart men har inte möjlighet att fixa detta själv.

Tog fyrtio år att få rätt diagnos

Som så många andra var jag feldiagnosticerad i många år. Men först tog det nästan tjugo år innan man ens gjorde någon grundlig diagnosutredning. Då fick jag diagnoserna bipolär typ två och GAD. Samtidigt som flera jag träffade inom psykiatrin skrev ”misstänkt aspergers” i journalen. Tillslut gjordes en riktig aspergersutredning. Som sedan fick göras om (pga slarv från psykiatrin). Men tillsist, efter fyrtio år, fick jag en autismdiagnos. Nu är det bara rätt hjälp som ska till. Vilket kommunen vägrar. ”Vi vill inte att funktionsnedsatta ska bli beroende av hjälp.” Mina funktionsnedsättningar är medfödda, de kommer aldrig att gå över.

Är jag ett förlorat fall?

Jag har varit sjuk i ospecificerad ätstörning sedan 14 års ålder (är idag 18) när jag var 17 avslutade ätstörningsenheten min behandling då de ansåg att de hade provat allt och inte såg någon större förändring i mitt mående samt i min ätstörning. De fick mig att känna mig helt hjälplös och som ett förlorat fall, kändes helt som de gav upp och inte brydde sig alls längre. Under detta år utan stöd samt hjälp och behandling från sjukvården har jag bara blivit sämre fysiskt och psykiskt. Nu är jag på väntelista till en ätstörningsenhet för vuxna. Men väntetiden är upp till 1 år. Ska man behöva nå botten och tappa all kroppsvikt för att synas och få den hjälp man behöver?

Tycker ingen att min dotters liv är viktigt?

Min dotters psykiska ohälsa och anorexia började nog redan i 7an. Högpresterande, målmedveten och tävlade i olika grenar. Jobbade, och presterade max. Vi sökte då hjälp och fick samtals terapi inom bup. Började då hets äta istället. Sändes till dietist men hon var helt ute och cykla och det blev inte bra. Dottern fick höga betyg och ville plugga på annan ort. Jag var tveksam då måendet var sådär. Men jag släppte iväg henne. Hon kom hem väldigt trasig, djupt deprimerad och utmattad. 16  år och hamnade i sängen i 9 veckor. Jag började söka hjälp. Hon själv ringde soc. Det var kö på bup och jag fick hela tiden höra att det finns de som är sjukare de som behöver hjälpen mer en din dotter. Hon ligger I högen av sökande. En kväll körde jag henne till akuten men de tog ej imot det var fel län. Sökte morgonen efter igen till bup. De frågade om hon skadade sig själv nä sa jag.. Då fick vi fortsatt vänta.. Tills hon gjorde det. Så blev det då fick vi komma dit. Hon sattes då på medicin men någon mer hände ej alla tider avbokades.. Mitt i covid. Samtal avbokades gång på gång. Jag började ifrågasätta dottern undrade varför hon inte fick hjälp. En ny tid och nya sår. Visade sig att hon tagit tabletter och vi hamnade på akuten. Ett dygn sen fick hon en ny terapeut på bup. Helt oki men läkare var det inga och mediciner gav väldiga biverkningar. Hon kämpade och nån enstaka läkare gav nya diagnoser ny medicin. Så över ett år senare dök en ny läkare upp. Han beklaga att hon inte fått hjälp och sa att de diagnoser hon fått var fel. Ny medicin igen massa prover hjärnröntgen mm. Han lovade henne jag släpper inte dig. Ditt liv är viktigt.. Vi såg han aldrig igen.  Avbokade tider och väntan var lång. Dock så fick hon voxra av han som triggade  anorexia igen. Tappade 50 procent av sin vikt och nästa resa börja. Fyllde 18 och hamnade på vuxenpsykiatrin. De lovade dyrt och heligt hjälpa henne bara hon började äta. Nä nån hjälp fick hon inte läkartider avbokas, läkare som undrar varför någon som hon ung och vacker mår dåligt. Att hon med grav undervikt och puls på 45 enbart såg slank ut.. Dottern berättade för sköterskan. Hon ville att hon skulle ljuga ihop att hon var rädd för män så hon fick byta läkare . Jag tog kontakt med både henne och chefen. Det har inte hänt något efter det och nu gått ett halvår till. Nya läkaren avbokat.  Remiss till ätstörningsenheten igen men de avbokade idag. De tyckte sist hon hade för svåra tankar. Vi letade upp en online hjälp för ocd och har haft privat hjälp men utan läkare så blir det bara som plåster ej läkt.

Ikväll så var tankarna extra tunga och inne på år 4 utan att en enda hjälpt henne på riktigt. Hennes liv är inte viktigt men det är det för mig. På lördag fyller hon 19 år och det enda jag önskar är att hon ska må bra.

Läkare glömmer att skicka remiss

Efter ungefär 18 månaders kö diagnosticerade läkaren på närmsta Traumaprogram mig med komplex PTSD och skulle remittera mig till en terapeut på avdelningen. Månaderna går och jag frågar hur jag ligger till i kön till terapeuten. Läkaren säger att det inte borde vara långt kvar nu.
När jag läser min journal på 1177 så ser jag en anteckning daterad 6 månader efter att hen sade sig skickat remissen. Där står att hen glömde att skicka den och först nu kom på det.
Nu är behandlingen avslutad och jag har väntat i snart 2 år på att bli kallad till min vanliga psykiatrimottagning för recept etc.
Igår fick jag veta att jag inte verkar ha stått i den kön eftersom läkaren på Traumaprogrammet aldrig skickade den remissen heller. Och hen slutade på det jobbet för något år sedan.

Psykolog frågade om jag brukade vara kåt

För mer än tio år sedan gick jag till psykolog. Han frågade bla om jag kunde bli riktigt arg, om jag brukade vara kåt och vad jag skulle göra om det kom in en älg i rummet.

Psykologen trodde att jag hade ngn medfödd eller störning och skickade en remiss till ett ställe.

För många, många år sedan hörde jag om det inte var dags för en tid. Jo en remiss var skickad såg dom.

Efter mer än tio år har jag nu fortfarande inte blivit kallad.

Lika bra är det.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många historier att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.