Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Utan vård med svår anorexi

Jag väntade på vårdplats för min anorexi på en privat klinik. Undertiden sa vårdcentralen att jag skulle åka till akuten om jag fysiskt blev sämre, psykakuten om jag behövde stöd undertiden. Vårdcentralen kunde inte ge mig samtalsstöd i någon form då jag stod i kö till en privat klinik. En dag slog mitt hjärta oregelbundet och jag trodde att det skulle stanna, åkte då in till akuten, berättade om min situation.  De tog då EKG, sa att jag var stark som tog hjälp men sen skickades jag hem. ”Vi kan inte göra något här” fick jag som svar. I ren panik för mitt liv lyckades mamma och pappa få en akuttid på psyket. Allt efter att båda gråtit och skrikit på personalen i telefonen i cirka 45 minuter. När jag väl kom dit pratade jag med två sjuksköterskor i 10 minuter, blev sedan lämnad ensam i rummet en timme för att de skulle skriva ihop en krisplan. 1. Gå upp ur sängen, 2. Gå en promenad, 3. Ring hit. Det var allt jag fick till min hjälp för att klara tre månader ensam innan jag skulle börja min behandling som jag är på nu. Vägrade ringa dit igen och kan inte lita på öppenvården. När jag ser tillbaka på hur mitt tillstånd var då undrar jag hur de inte kunde lägga in mig, jag var gravt underviktig och farligt låg puls.

Diagnos avfärdad

Jag har tidigare skrivit här om hur jag fick min diagnos avfärdad av en läkare som aldrig träffat mig. Nu har jag träffat en till person som råkat ut för samma sak-av samma läkare. Jag har också sett läkaren figurera i flera tidningsreportage, som framgångsexempel på att korta vårdköerna. Är det så här mottagningen kortar köerna undrar jag då, avfärdar diagnoser på patienter som söker vård hos dem utan att prata med dem.

Diagnosförvirring

Jag skickade nyligen in min gamla neuropsykiatriska utredning till en neuropsykiatrimottagning för att få den bedömd utifrån om man missat autism/autistiska drag. Mottagningen svarar då med att mitt underlag inte uppvisar att jag har autism eller annan neuropsykiatrisk diagnos, trots att psykologen i utredningen ställer diagnosen ADD. Då de bara kopplar fram telefonsamtal från listade patienter kan jag inte heller kontakta dem och fråga vad de baserar uttalandet att jag inte har någon diagnos på, om det är att de inte håller med om psykologens bedömning eller om de bara inte läst remissen och utredningen ordentligt. Tyvärr känns det som det senare då de inte svarar på frågorna i egenremissen, behandlar remissen och utredningen som två separata ärenden och svarar mig i tredje person. Det är så jag undrar om de driver med mig, och känslan av att jag inte är värd mer engagemang än så här får mig att undra om jag bara inbillat mig eller förstorat mina svårigheter. Uttalandet om att jag inte har någon neuropsykiatrisk diagnos alls, skrivet av någon som aldrig träffat mig, finns i och med detta nu även förevigat i min journal utan att jag vet vad det baseras på. Hade hoppats på att få reda ut frågor kring min diagnos med någon med målet att få känna mig färdigutredd, då jag aldrig fick möjlighet till någon uppföljning sedan jag blev diagnosticerad för tio år sedan. Blev bara lämnad med en diagnos. Att diagnosen inte har fått landa har gjort att jag haft svårt att berätta om den och tala för mig när det gällt mina behov i arbetslivet.

Ska jag bollas runt resten av mitt liv?

Efter att fått stå i kö ca 2 år till en psykiatri kom det fram till att det inte var deras jobb att rätta upp mig, de sände mig då till habiliteringen.. De ville alltså inte hjälpa mig trots att jag hela tiden sa att jag ville dö,”för vadå du har ju asperger, det är inte vårt jobb”, sa läkaren där. Därefter hamnade jag i psykoso hade nog vart i en länge och höll i sig långt efter. Jag flyttade tillbaka till hemtraktera.
Jag har så mycket luckor av att inte minnas.. men ett besök hos akut psykiatrin minns jag att de sa till mig, ”att skärp dig nu, vadå vill du ha uppmärksamhet? Åk hem nu”. De lämnade mig i väntrummet och kom aldrig tillbaka. Där efter har jag en minneslucka. Idag har jag haft psykos liknande symptom i perioder, det är krångel med medicin och har fortfarande läkare som säger saker som ”att jag inte vill bli frisk”, ”vad är ditt problem” etc. Jag har asd, add och en trolig bipolär personlighets störning som ska utredas. Jag vill må bra, det är inte enkelt att ha det såhär.. jag vill må bra annars hade jag inte haft vårdkontakt alls. Det är underligt för mig att de tycker att JAG hela tiden förväntas veta vad jag behöver.. Nyligen i samband med den här obehagliga läkaren pratade jag med en enhetschef som ville ta reda på vad problemet var. Hon skrattade och sa att han är väldigt passionerad, samm sak händer igen, hon tycker att jag ska skickas till habiliteringen ”för de har ju hand om aspbergern, vi kan ju inte hjälpa dig”… vården ska ha kontakt med varandra. Vården ska inte bolla en patient fram och tillbaka och skylla på att de inte har hand om de ena eller det andra. Jag flyttade hem för 5 år sedan, det tragiska är att jag sedan dess blivit bollad fram och tillbaka och för 2 år sedan sa habiliteringen upp min kontakt, anledningen var att ”om du mår dåligt är det inte vårt jobb”. Ska jag bolls fram och tillbaka resten av mitt liv?! Varför vill ingen hjälpa?! Alla kontakter jag mött gör allt för att hitta en anledning till att inte behöva ta ansvar.

Runtskickad och bortglömd

Jag hade gått hos BUP sedan jag var ungefär 13 år för ångest,  depression och misstänkt personlighetsstörning. När jag fyllde 18 skulle jag remitteras till vuxenpsykiatrin för vidare vård. Jag blev inte remitterad dit, utan hamnade på min vårdcentral istället.  Genast när jag kom till vårdcentralen fick jag höra att mina problem var alldeles för grova för att de skulle kunna hjälpa mig på vårdcentralen och hänvisade mig till vuxenpsykiatrin. Jag söker mig dit och får vänta i över 1 år innan jag får träffa en psykolog för att göra en utvärdering. Efter det mötet tar det ytterligare 6 månader innan jag får träffa en läkare. Väl hos läkaren pratar vi bland annat om mitt  problem med mardrömmar, sömnterror som jag har flera varje natt och ger mig sömnbrist. Efter 15min hos läkaren får jag utskrivet beta blockerare. Han säger därefter adjö. Utan att ha diskuterat orsaken till mardrömmarna eller mina andra problem- han rusade bara vidare. 20 min totalt får jag prata med läkaren. Och får bara hastigt utskrivna piller. Som jag sedan ser efter egen research att de inte alls går ihop med mina andra mediciner eller hälsotillstånd. Jag söker mig då istället till en privat mottagning. De gör en intensiv utredning och det visar sig att jag har ADHD samt bipolär sjukdom. Den privata mottagningen remitterar tillbaka mig till vuxenpsykiatrin efter att jag fått mina diagnoser för att de ska kunna ge mig det stödet jag behöver. Vuxenpsykiatrin skriver i min journal i april månad att jag ska få träffa en läkare i juli månad. Men där är inget datum inskrivet. Månaderna går och jag väntar på att få en kallelse. Det blir november, och jag har fortfarande inte blivit kallad. Att jag ännu lever är ett mirakel jag får tacka min familj och mina vänner för.

”Hur nära döden ska man behöva vara för att få hjälp?”

Jag hade ätstörningar som tonåring, men lyckades bli frisk från dem. För ca. två år sedan gick jag in i väggen, fick en djup depression, mycket självmordstankar och ett återfall i min ätstörning. I samband med min krasch blev jag tvångsinlagd. Jag förklarade för personalen att min ätstörning hade kommit tillbaka och att jag behövde hjälp, men trots att jag bönade och bad om remiss till ätstörningsenheten vägrade läkarna ens prata med ätstörningsenheten. Detta trots att jag under vårdtillfället inte åt mat på 17 dagar, fick sond, personalen fick stoppa mig från att träna varje vaken minut. Jag rasade i vikt, men jag fick inte prata om min ätstörning med personalen eller läkarna eftersom ”de inte ville ge luft åt problemet och förvärra ätstörningen”.

När jag sedan blev utskriven fortsatte den nedåtgående spiralen. Jag gick flera mil om dagen och åt i princip ingenting. Min kontakt i öppenvården försökte kontakta ätstörningsenheten, men då var jag för djupt inne i ätstörningen och ville/vågade inte ta hjälp.

Knappt 2 månader efter att jag blivit utskriven från avdelningen låg min vikt 2 hg över tvångsvård och jag bestämde mig för att lägga in mig frivilligt. Då fanns det inga platser och jag lämnades återigen ensam med mitt ätstörningsmonster. Jag valde att vårdavsluta pga rädslan för tvångsvård.

Under hösten fick jag en ny läkare på psyk. Hans främsta uppdrag var att motivera mig till att gå till ätstörningsenheten. Vid det här laget övertränade jag, svalt, hetsåt, tog vätskedrivande, överdoserade laxermedel och kräktes nästan varje gång jag åt något. När jag väl var beredd att gå till ätstörningsenheten vägrade de ta emot mig eftersom ”de inte trodde att jag skulle fullfölja behandlingen”.

Det har nu gått mer än två år och jag har inte sett röken av någon ätstörningsvård. Hur nära döden ska man behöva vara för att få hjälp?

År av väntan

2016 hamnade jag i personlig chock och en lättare depression som höll i sig 1-2 år då mitt ex gjort slut med mig.

MITT SOCIALA NÄTVERK :
Insåg successivt att jag inte hade något socialt skyddsnät och att flytta i sär var väldigt tufft ekonomiskt, särskilt som jag var deprimerad o led svårt av ångest.
Den ena vännen efter den andra föll av efter separationen och inte ens min familj kunde stötta mig. (De har aldrig haft svåra samtal med mig, så jag har tidigare brukat vända mig till vännerna.)

FÖRSTA KONTAKT MED TERAPI :
Fick tillslut efter 2 års väntan en terapeut.
Hon var väldigt bra, men, var tydligen bara beviljad 3 ggr med den instansen.
Fick därefter en läkare som gjorde utredningar i form av frågeformulär. Jag led tydligen av någon ospecifik ångest.
Han sa att han skulle vägleda mig i att gradvis vänja mig vid mina rädslor genom läxor. Men när han ville skriva ut SSRI-preparat till mig o jag vägrade, så avslutades våra samtalsträffar utan att vi ens påbörjat terapin.
Väntade många månader på nästa terapeut.
Sedan följde en rad av flera olika terapeuter på kort tid. Varje gång jag började få gråta lite lätt så avbröts terapin och jag fick vänta på att nästa skulle acceptera mitt fall.
Fick ca 3 tillfällen med varje ny terapeut.

MIN UPPLEVELSE :
Under en 2-års period upplevde jag mycket stress av att terapeuter och läkare bytte varje till var tredje gång, så jag började tänka att jag kanske var psykiskt farlig för dem, typ narcissist.

Kände mig redan övergiven av mitt sociala skyddsnät och att efter ca 2 års väntan på vård få komma till än den ene, och än den andre utan att få lov att börja gråta utan att bli vidaresänd till nästa terapeut kändes också som gaslighting.

Så till min nuvarande terapeut sa jag på andra mötet att jag ville veta OM hon skulle skicka vidare mig nu direkt och till vem jag skulle komma. Då sa hon att jag inte skulle skickas vidare. Hade trots det väldigt svårt att lita på vården länge och efter ett halvår bad jag fortfarande om att få veta när hon tänkte avbryta terapin. Men hon lovade att säga till i god tid före och göra en utfasning. Så nu har jag gått hos samma terapeut i ca 1,5 år.

Tack vare att min terapeut lyssnar på mig o känns trygg, så har jag blivit lite lugnare och människor har börjat söka mer kontakt med mig igen. Så antar att jag utstrålar mer positivitet.
Fått några vänner igen, men ingen riktigt nära ännu.
Upplever dock inte att vi kommit vidare i KBT-terapin, men det är vad samhället kan erbjudas till mig.

Står också i kö för att få utredning om autism som min terapeut hade ordnat med en psykiater som bedömde om.
Har snart väntat i 1 år på den utredningen.

Flera års väntan på ätstörningsbehandling

Jag fick vänta i flera år på att få behandling för min ätstörning. Jag väntade dock på att på vård på en mottagning som inte ens hade öppnat. Under tiden jag väntade förvärrades ätstörningen kraftigt och blev till slut inlagd. Det skickades också flera remisser till en annan ätstörningsvård men dessa avslogs. Det slutade med att jag sökte vård på en mottagning långt hemifrån, en behandling som egentligen inte passade mig men som var bättre än ingen vård. Jag pendlade i över 4h/dag i ett år. Min sjuksköterskekontakt kämpade för att jag skulle få vård, men det är svårt att ge patienter vård när det helt enkelt inte finns någon vård som är tillgänglig.

Utan vård efter suicidförsök

Jag väntade flera månader på att få komma till den neuropsykiatriska mottagningen efter att jag fått min autismdiagnos. Efter första läkarbesöket bokades ett nytt för uppföljning tre månader senare. Jag fick beskedet att de inte kunde ge något annat stöd än att i princip hålla i mina sjukskrivningar. Efter ett suicidförsök som krävde vård på IVA kastades jag ut från ätstörningskliniken jag gick på och stod totalt utan vård. Jag fick själv försöka ringa den neuropsykiatriska mottagningen för att fråga efter hjälp, ett samtal, vad som helst. Men de hänvisade bara till den läkartid som redan fanns, som fortfarande var en dryg månad bort. Jag hann göra ytterligare ett allvarligt självmordsförsök innan dess.