Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

De som behöver hjälpen ”på riktigt”

Jag tar sista kraften till att våga ringa psykiatrin. Jag håller på att gå sönder och behöver komma i kontakt med min läkare. Får ett svar ’hen har inte tid’ jag kommer dö, men det finns inga tider? Jag skakar. Hen som tar emot samtalet säger högt och tydligt det finns dem som behöver hjälpen på riktigt. Jag lägger på telefonen med gråten i halsen. Hur kan man besvara någon på det sättet, när man hör hur någon skakar på rösten av panik? Jag förstår att tider knappt finns men man måste bemöta på ett bättre sätt, hjälpa på något annat sätt än att tala om att människor har det värre än mig, vi ska inte jämför våra psykiskt dåliga mående med varandra. Det är så otroligt mycket fel i ett samtal som gjorde så ont men samtidigt så fick det mig att bli arg.