”Sluta, du skrämmer de andra patienterna”, sa personalen till 12-åriga jag som i enorm rädsla, sorg och panik skrek och grät på golvet i mitt rum efter att de i flera månader tvingat mig kvar i strategier som väldigt tydligt gjorde mig sjukare.

Under samma period som sådana här saker sades till mig nästan dagligen (personalen gick in i rummet där jag var i intensiv panik och skadade mig själv (visserligen i närvaro av mina föräldrar, men de visste inte vad de skulle göra) men sa bara att jag skulle sluta skrika) då jag hade mycket frekventa panikattacker i koppling till att vården inte hjälpte och att saker nästan helt bestämdes över mitt huvud och fysiskt tvingade användes (då jag inte hade LPT gjordes det genom att mina föräldrar till exempel höll fast mig så att jag skulle kunna tvångsmatas, samtidigt som det pratades om att det var ”mitt val”).

Det här är bara en av många situationer som fått mig att känna mig absolut maktlös inom den psykiatriska vården. Den absoluta makten som psykiatrin hade över mig samtidigt som de var de enda som skulle kunna hjälpa mig och tycktes helt oförmögna att förstå vad som gjorde så ont och utan att kunna hjälpa mig, gjorde mig otroligt rädd. Idag har jag långa perioder av intensiva påträngande minnen och en känsla av att vara tillbaka där. Rädslan och den intensiva rädslan sitter kvar i kroppen och det känns som att jag aldrig kommer helt ut ur det där sjukhusrummet jag så kämpade för att komma ur.