Hela min barndom har varit trasslig. Jag fick min autism och adhd diagnos efter 3 års kontrollen (vi tror att allting blev en miss, man kan inte utreda en 3 åring). När jag var runt 10 år började jag självskada. I mars 2023 spårade mitt mående totalt. Jag började självskada mer, jag drog mig undan från både vänner och familj. Juni 2023 tog jag min första överdos. Jag blev hämtad av ambulans och kördes till sjukhuset. Dom skickade sedan mig till psykakuten där jag satt i timmar och väntade.. när det väl var min tur sa dom ”vi anser att du har en väldigt hög suicid-risk så vi bestämmer att det är bäst att du stannar kvar här” efter 3 dagar inlagd kommer dom in och säger att det är dax för läkarsamtal. Jag går in i samtalsrummet där de sitter en psykolog och en läkare. Dom säger att jag inte har visat några speciella täcken på att jag inte längre vill leva under tiden jag varit där och säger därefter att jag är fri att gå hem. Jag säger emot att jag inte orkar mera,, att jag har rummet fullt med mediciner och att jag kommer återigen göra ett försök när jag kommer hem. Dom svarar ”ta livet av dig kan du göra när som helst så du behöver inte göra det idag”
Jag lämnade slutenvården, med en klump i magen efter att ännu en gång blivit svikt..
Nöjd med behandling
Jag känner mig väldigt trygg med min behandling då jag vårdas av ett DBT-team. Det innebär att jag både har färdighetsträning i grupp samt individualterapi en gång i veckan. Utöver det kan jag ringa min terapeut mellan sessionerna för att undvika självskada eller självdestruktivitet. Det här hjälper mig mycket i min vardag och jag känner mig trygg med mina behandlare som ständigt finns tillgängliga, har respekt för mig som patient samt validerar mina känslor och upplevelser.
Genomsökt mitt i natten utan ett ord
Jag vårdades inom slutenvårdspsykiatrin för mitt självskadebeteende. Hade ofta extravak för att de ville förhindra att jag skadade mig själv men jag lyckades göra mig själv illa flera gånger trots extravak. Tillslut började de under nätterna att regelbundet komma 2-3 stycken personal och ta av mig täcket och känna igenom hela min kropp så att jag inte hade skadat mig eller höll på med det i smyg. Otroligt kränkande att bli avriven täcket flera gånger i timmen varje natt och ha ett flertal skötare, både kvinnliga och manliga, som tafsar dig inpå huden, utan ett ord, för att sedan lägga på täcket igen, gå därifrån för att komma tillbaka och upprepa allt igen en liten stund senare.
”varför är du så uppmärksamhetskrävande”
Jag var inlagd pga psykisk ohälsa och självskadebeteende och mådde otroligt dåligt där inne, när jag blir stressad eller får mycket ångest så leder det tillslut till kramper som kan vara upp till 45min. Jag känner alltid av det innan sen blir det svart, jag minns inte hur länge jag låg avsvimmad på det kalla golvet men jag vaknar av att en personal drar och sliter i mig och säger ”varför är du så uppmärksamhetskrävande” ”Sluta spela död” ”Du behöver inte lägga dig på marken och låtsas vara en ål” ”Res dig upp, du har din säng där borta inte på golvet” Och sedan flina hon till och stängde dörren. Där blev jag lämnad helt ensam, rädd för vad som hände, rädd att inte vara trygg nånstans och hennes vidriga kommentar. Har aldrig varit med om detta tidigare och det gör ont att vårdpersonalen verkligen inte hade någon respekt. Allt står i mina journaler om mina kramper.
”Du behöver ju bara uppmärksamheten”
Jag hade gjort mig illa inne på psykiatrin och behövde sys. När jag vägrade sys så sa sjuksköterskan ”ja de är klart, du behöver ju bara uppmärksamheten…” och hällde sprit direkt på såret och gjorde rent. Sen var de inte mer med de. Där stod jag och grät och kände mig förnedrar.
Tidigare nekad hjälp
Jag har ett långvarigt självskadebeteende och vill ha hjälp av psykiatrin. Tidigare har de sagt nej, ska på möte dit imorgon. Är så nervös
Den tuffa övergången från BUP till vuxenpsykiatrin
Övergången mellan BUP och vuxenpsyk är något som det inte pratas mycket om. Den övergången kunde ha kostat mig livet. Jag hade haft samtalskontakt på BUP en gång i veckan under en lång tid. Hade en pågående traumabehandling som fick kortas ner otroligt mycket för att jag fyllde 18. Jag stod i kö till npf-utredning, hade samma år varit inlagd på bup slutenvård och mått extremt dåligt hela året med tydliga självmordstankar. När jag fyllde 18 var jag tvungen att flyttas över till vuxen psyk. Till att börja med så svarade vuxen psyk att min problematik inte var ”ett passande fall för psykiatrin” då de ansåg att jag skulle uppföljas av vårdcentral istället. Mina kontakter på BUP accepterade inte det (tack och lov!) och de lyckades till slut med övertygelsen att det skulle vara direkt farligt för mig att kastas ut från psykiatrin helt. Jag fyllde 18 i maj och det enda jag fick veta när jag blev utskriven från BUP var att jag någon gång efter sommaren skulle jag få remiss till ett bedömningssamtal på vuxen psyk. Ingen annan tidsram överhuvudtaget och det var inte säkert att jag skulle få kontakt, utan bara en bedömning. Jag hade dessutom en tydlig men odiagnostiserad autism och den osäkerheten att inte veta vad som skulle hända och ingen planering samtidigt som självmordstankarna ökade var förödande för mig. Detta ledde till att jag tog en överdos på sommaren. Jag hamnade på vanliga akuten och sedan psykiatriska akuten. Blev inte inlagd. Men på grund av överdosen så fick jag uppföljande telefonsamtal då och då, en ny medicin och telefonnummer till vart jag kan ringa vid kris. Mitt bedömningssamtal blev inte förrän i september. När jag väl kom på det bedömningssamtalet hade mitt självskadebeteende eskalerat, jag var helt avtrubbad och självmordsbenägen, var i så dåligt skick att jag blev inlagd på slutenvården direkt på plats. Redan två dagar senare blev jag utskriven från slutenvården och mådde om möjligt ännu sämre så fanns det plötsligt tid för npf utredning och en superbra samtalskontakt på dagsjukvården med chansen att åka dit när jag än behövde 5 dagar i veckan. Det var det som räddade mig.
Finns inte en chans att jag hade överlevt om jag inte försökt ta livet av mig. Enda sättet att få hjälp på inom psykiatrin är om man är i så dåligt skick att man inte kan leva längre, och då är det ofta för sent att få rätt hjälp. För mycket har blivit förstört.
Lyckades smuggla in tabletter
Jag hade varit inlagd en längre period pga upprepade allvarliga intoxer samt självskadebeteende. I perioder visiterade de mig men just den här perioden gjorde dem inte det. Efter en permission lyckades jag smuggla in ett större antal tabletter jag senare tog på avdelningen och hamnade på IVA tillslut. De började visitera mer noggrant senare och det ledde till visiteringar som inte ens var lagliga. Jag fortsatte dock att försöka ta överdoser och skada mig även om jag inte kunde ta överdos just på avdelningen.
Bristande bemötande av personal
Jag var inlagd på en psykiatrisk akutvårdsavdelning i en månad och för att överleva vardagen pratade jag med både personal och andra patienter. Jag och en grupp patienter stod och pratade och efter ett tag när jag fick för mycket ångest valde jag att gå runt på avdelningen för att tänka på annat. En annan patient gick med mig för att hålla mig sällskap och samtidigt pratade vi och skämtade för att hantera ångesten. Vi skrattade lite men var inte högljudda så att vi störde andra patienter. När vi satte oss ner igen kom en skötare fram och ville prata med mig ensam. Jag gick med och hon började förklara att det är bra att jag pratar med andra patienter men att jag inte kan gå runt och skrika för ”dom andra patienterna är sjuka”. Jag blev helt chockad och till en början arg. Jag bad om ursäkt och sa att jag förstod innan jag gick därifrån. De andra patienterna frågade vad som hade hänt när de såg att jag var upprörd. Jag berättade medan jag och 4 andra patienter + en skötare gick ut och rökte. De andra patienterna blev lika chockade som jag över vad hon hade sagt. För en frisk person låter det kanske konstigt att bli så upprörd över att någon påpekar att andra patienter inte mår bra men det var sättet hon sa det på, att ”dom andra” är sjuka, som att jag inte är det. Hon fick mig att känna mig så otroligt otillräcklig och som att jag inte var tillräckligt sjuk. När man väl har tagit steget och bett om hjälp så känns de helt sjukt att bli behandlad på det sättet när man också är i en så sårbar position som man är på en slutenvårdsavdelning.
Personalen som följde med ut på rök märkte att jag var upprörd men kom inte och tittade till mig på ca 20 minuter efter att jag gick in på mitt rum. Jag var så ledsen och arg att jag skadade mig själv, precis efter att jag hade fått ner min ångest och mina impulser inte var lika starka längre. Tillslut kom skötaren som gjorde mig upprörd in på mitt rum och ville prata. Jag sa upprepade gånger att jag inte var redo att prata med henne. Hon satte sig framför mig och sa att vi ska prata ändå, samtidigt som jag grät och hyperventilerade. Hon såg att jag hade skadat mig men struntade i det totalt. Istället förklarade hon igen att jag inte kan gå runt och skrika på avdelningen när jag pratar med andra patienter då det stör och att hon inte förstod varför jag var ledsen. Jag berättade att det inte var därför jag var ledsen utan att det handlade om att hon fick mig att känna att jag inte var tillräckligt sjuk när hon uttryckte sig som hon gjorde. Istället för att be om ursäkt och säga att hon förstod mig så började hon säga att hon hade gillat mig sedan dagen hon träffade mig och att jag är värd lika mycket som andra patienter. Hon kallade mig älskling och hjärtat flera gånger och gav mig kramar. Jag ville verkligen inte ha en kram av henne men vågade inte säga något på grund av maktpositionen hon stod i. Trots att hon kramade mig och nästan tvingade mig spela Uno med henne så hjälpte hon inte mig med mina öppna sår. Hon sa flera gånger att hon inte gillar att göra någon ledsen eftersom hon är en känslig person och mår dåligt av det. Det kändes som att hon bara ”bad om ursäkt” för att själv må bra och inte för att få mig att må bättre. I slutet av detta kände jag fortfarande att jag inte var tillräckligt sjuk trots att jag var inlåst.
”Förlorat fall”
Jag var inlagd på slutenvården för snart två år sedan under 2 månader på grund av suicidrisk och självskadebeteenden. Min bemötandeplan skrevs av avdelningsläkaren utan min vetskap och tog enbart upp att man skulle ignorera mig för att jag ändå var ett ”förlorat fall”. Man använde dock läkemedel av alla dess slag och styrkor utan varken upptrappning eller nedtrappning och behandlingarna pågick enbart någon vecka per medicin så effekten hade inte märkts av… jag har sammanlagt haft 42 olika läkemedel. Det var inte värt att ödsla tid på att prata med mig eller visa medmänsklighet men det var tydligen helt normalt att sätta en 18åring på sammanlagt över 12 tabletter om dagen. Dessutom med vetskapen om tidigare intoxer… jag har numera stora svårigheter att svälja piller då det blivit ett sådant trauma kopplat till slutenvården och det som hände där. Men jag antar att det är lättare att skriva ut medicin än att ta sig tiden att lyssna.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
