För fyra år sedan fick jag en akuttid till bup efter att min skolkurator upptäckte mitt självskadebeteende. Min familj och jag tyckte att vi hade sån tur med att få komma dit så snabbt, då vi hört om så många som behövt vänta betydligt mycket längre. Ju längre tid som gick, desto längre blev tiden mellan besöken. Efter två år av besök som inte hjälpt över huvud taget ville vi att jag skulle utredas för add/adhd. Min psykolog höll med om att det vore lämpligt men skickade inte någon remiss för detta trots upprepade påminnelser. Han sa att det inte var någon idé eftersom jag skulle behöva vänta så länge. Efter 6 månader av tjat hade fortfarande inget hänt och jag hade blivit sämre. Jag var rädd för mig själv och suicidal. Mina föräldrar tog mig till bup akuten där de skickade hem mig med en piggelin i handen och sa att jag skulle tänka positivt. Däremot skickade de en akutremiss till bup angående adhd utredning. Efter det tog det ca 1 månad tills jag utreddes. Jag diagnostiserades med med add och fick börja på medicin som inte fungerade bra för mig. Vi bestämde att jag ska testa en ny medicin. Nu kommer det värsta: eftersom jag fyller 18 ska jag flyttas till vuxenpsykiatrin och bup vill att jag ska påbörja ny medicin där. Problemet är att min läkare glömde skicka min remiss för 6 månader sen till vuxenpsykiatrin och de säger nu att väntetiden för att jag ska få påbörja ny medicin är ca 8 månader. Utan medicin blir jag otroligt trött, till den nivån att jag knappt klarar mig igenom en skoldag, och om jag gör det slutar det ofta med att jag bryter ihop väl hemma eller inne på skoltoan. Att jag ska klara mig genom sista året på gymnasiet utan medicin känns i dagsläget som en omöjlighet. Min skolgång påverkas av bups misstag. Jag önskar bara att köerna kan kortas ner.
Avslutade DBT-behandlingen
Jag låg inneliggande inom slutenvården och hade fått tillåtelse att tillsammans med min mamma, som körde mig fram och tillbaka, åka på min DBT-behandling en gång i veckan på ett annat sjukhus.
En dag skadade jag mig på avdelningen och överläkaren straffade mig genom att säga att jag inte fick åka på min DBT-behandling den dagen. Jag och min mamma började gå emot detta, försökte få rätt i att jag behövde min behandling om något. Då valde överläkaren att avsluta min DBT-behandling helt och hållet. För att straffa mig? För att visa vem som hade makten?
”Nålar är mer effektivt”
För flera år sedan när jag var i 13-14 års åldern fick jag träffa en psykiater för bland annat min pågående depression, ångestproblematik och ett självskadebeteende. Jag blev inte tagen på allvar för mina problem utan blev tilltalad som en tonåring med hormoner i kroppen. Vid ett tillfälle när jag berättade om mitt tillvägagångssätt i min självskada skojade psykiatern och sa att: ”Nålar är mer effektivt, också mindre blod på det sättet” med ett leende på läpparna. Behövde inte träffa honom efter det.
Du menade det inte egentligen
När jag var som sjukast fick jag ingen hjälp. Jag fick ingen hjälp när jag öppnade min själ och berättade ett av de flera övergrepp jag varit med om. Efter alla försök till att göra min röst hörd gav jag upp på att vården innebar hjälp eller stöd. En av gångerna jag kom in kommer jag aldrig glömma.
Jag kommer in med polishandräckning efter att jag blivit funnen på andra sidan av ett broräcke och tänkt hoppa. Jag var påväg att släppa taget när ett gäng killar dykt upp från ingenstans och burit mig över till deras sida i all hast. Jag visste inte det då, men jag har dessa killar att tacka för att jag inte dog den natten. Jag är helt förtvivlad när polisen dyker upp men är lugn och skakig när jag frivilligt sätter mig i deras bil. Jag upprepar till polisen att jag måste få ett slut på detta liv. Polisen var vänliga och spelade musik för mig och lät mig prata om det som tynger mig. Jag kommer fram till det välbekanta sjukhuset som tidigare gett mig erfarenhet av att inte bli hörd eller sedd.
Jag minns ensamheten på psykakuten och att jag frös då jag var lite nedkyld av vinterns frostiga vindar. Jag gråter och försöker hålla mig samlad för att kunna prata med en läkare. Jag var fortfarande självmordsbenägen och hade uttryckt dessa tankar till polisen påväg in. Jag träffar läkaren och jag kollar för det mesta ner i mitt knä.
”Jag vill inte vara här” säger jag och kollar honom i ögonen. Han frågar varför och jag säger att jag inte hunnit slutföra det jag tänkt genomföra. Han säger att han kommer tillbaka och meddelar mig om en stund om hur det blir.
Natten har hunnit gå över till tidig morgon och jag känner hur paniken växer inom mig. Paniken av att inte kunna lämna, paniken av att vara instängd, paniken av nattens händelser. Ångesten och min inre smärta börjar ta över och det enda som kickar in är flyktinstinkten. Läkaren kommer tillbaka och jag tänker att jag måste härifrån , jag kan inte vara kvar.
”Jag ser i dina journaler att du har EIPS , så du menade inte kvällens självmordsförsök egentligen, eller hur?” Jag kollar på honom, orden som kom ut ur hans mun lät så främmande. Återigen ett bevis på att vara stämplad som en person som ljuger eller överdriver. En diagnos som sattes utan utredning eller djupare inspektion i min bakgrund. En diagnos jag fått i mina papper som om den är den enda som spelar någon roll. Jag ljuger, jag överdriver är de ord som är ristade i min panna efter att den diagnosen sattes på mig.
”Jag vill bara slippa känna” svarar jag. Han nickar åt mig.
”Du menade inte det. Jag ser flera med din diagnos som gör detta för att de vill ’slippa känna’ men de precis som du menar inte att ett självmordsförsök ska gå så långt” jag blinkar några gånger. Skojar han med mig? ”Om du tar en vid behov så kan du få åka hem sen”
Allting inom mig säger att jag ska dra, bort från orden, bort från att inte se mig för mig. Jag var trött på att vara osynlig och stämplad på ett sett jag aldrig visste kunde ske inom vården förrän diagnosen faställdes. Jag tog den där vid behovs medicinen och drog från sjukhuset i all hast. Jag var bara någon som inte menade mina ord, mina handlingar. Jag var en lögn.
Detta var en av många gånger jag blev tilltalad på detta vis och jag var hjälpsökande många gånger, många gånger där jag blev nekad för att de inte kunde hjälpa mig. Jag försökte i min bästa mån att förklara vad jag behövde ,även när ord inte räckte till.
Nu är detta tre år sedan, tre år av att strida med och mot vården på många sett, idag lever jag ett självskadefritt liv och har fått en smula av upprättelse när det kommer till att sätta diagnoser. Det tog fyra år för mig att bli av med EIPS i mina papper och det är för att de valde att lyssna på mig tillslut. Men jag var tvungen att på egen hand ta mig ut ur min självskadebeteende, ut ur ett missbruk för vården ville inte ge mig stöd för den delen. Jag hade behövt deras stöd innan allting eskalerade men jag fick den efter att jag gjort det mesta själv. De blundade för min autism som redan fanns där från början. Jag har fortfarande en lång bit att gå , men hur kan det vara okej att släppa en person som mår så dåligt ? Hur kan det vara okej att se ner på alla med EIPS när man också vet att det oftast är en biverkning av PTSD?
Åka hem och hoppas det blir bättre
Efter en lång tid med extremt hög stress, trauma och ingen hjälp av BUP fick jag till slut hjälp av min pappa att söka på BUP akuten. Jag hade starka impulser att självskada och hade planer på att ta mitt liv. Att söka BUPs akutmottagning var helt min egen vilja. Väl där ville de inte ens träffa mig, vi fick inte ens komma in utan de gav oss bara ett telefonnummer. Det var ett telefonnummer till BUP akuten. Så pappa ringde och förklarade situationen (att jag hade starka impulser att självskada och planer på att ta mitt liv), det enda de sa var ”vart bor ni?” och när pappa sa vår adress sa de: ”men det är så nära så åk ni hem istället så får vi hoppas att det blir bättre”.
BUP akuten har alltså gett mig rådet (när jag har aktiva planer på att avsluta mitt liv) att åka hem och hoppas att det blir bättre.
Jag har aldrig vågat söka mig till psykakuten efter det, trots att det har behövts.
”För man orkar inte hur länge som helst”
Jag får ingen samtalskontakt via Öppenvården för de säger de inte hjälpt mig. (haft det förut) inga mediciner pga risk för överdoser. de nekade t.om att bostödet kunde dela ut det efter jag skulle flytta. bostödet och alla andra tyckte jag borde fått en chans med tanke på hur jag mått och hur jag mår, men de sa nej dagen efter. så är inskriven på Öppenvården men har ingen kontakt med dem alls.
Träffade en läkare på vårdcentralen som efter vårt samtal sa de inte visste hur de skulle hjälpa mig, och det är ”svårt”.
Psyk/psykakuten verkar inte veta heller vad de ska göra och nu säger de alltid att en ”inläggning inte kommer gynna mig” och skickar hem mig. kan hända jag varit inlagd över en natt eller några dagar. även om de satt LPT tar de bort det direkt nästa dag och så åker jag hem. det spelar ingen roll vad jag säger om mina suicid – självskadetankar längre.
Jag själv vet inte vad jag ska göra mer eller hur jag ska få hjälp eller vad som kan hjälpa. jag är fast och detta kommer bli min undergång inom snart framtid, for man orkar inte hur länge som helst.
”Vad är det där för barnsligheter?”
Jag hade självskadat och satt och skakade av ångest och grät. Skötaren stod och skrek på mig: ”Du får inte gör sådär, vad är det där för barnsligheter?!”
Vårdens svek
Det finns flera gånger som vården har svikit mig, när jag har lämnats kvar med en känsla av förnedring, eller som en krossad liten spegel efter att inte ha blivit lyssnad på. Men det största sveket jag upplever att vården har gjort är att pränta i mig att jag inte är något mer än mina symptom, att mitt värde mäts i skalor av depression, hur pass suicidal jag är, hur mycket jag har självskadat. Det största sveket är att de inte stöttade och hjälpte mig, att de lät mig falla i den här fällan som nu gör att jag är fast flera år senare. Jag kan inte släppa taget om destruktiviteten för då tappar jag hela mig själv. Jag hatar att det är så här.
Remissen skickades aldrig
Hösten 2022 gjorde jag ett av de största besluten i mitt liv och flyttade från den plats jag växt upp och levt hela mitt liv, till en plats som låg ungefär en dagsresa med bil bort för att komma närmare en del av min familj som jag inte kunnat träffa på 5 år som stod mig nära.
Öppenvården jag hade gått hoss skulle skicka en remiss så jag skulle kunna få en ny kontakt snart, då det värkligen skulle behövas.
Jag blev psykiskt och fysiskt misshandlad av en personen i den familjen under min uppväxt, vilket sannolikt har gett mig PTSD men var villig att lägga det åt sidan och försöka gå vidare för att jag ville ha en relation med tex min yngsta bror som jag inte träffat sedan han var väldigt liten. [jag var inte medveten om hur starka mina reaktioner fortfarande var, eller att det ens kunde vart PTSD förens efter flytten och jag träffade henne]
De sa även att Kö tiderna på platsen skulle vara otroligt korta.
Så jag flyttar dit i oktober.
Och väntar.
Och väntar.
Och väntar.
Jag tar kontakt med öppenvården där för att se hur det går och får veta att de inte fått någon remiss.
Så jag fick kontakta min gammla öppenvård och be dem skicka om remissen TVÅ gånger.
Tillslut så fick öppenvården från det nya stället skicka en förfrågan om en remiss och då kunde de allt skicka den.
Jag fick kontakt med öppenvården på det nya stället i Mars, ca 5 månader senare, när det egentligen skulle tagit kanske 3-4 veckor på sin höjd.
Då var det redan försent dock.
Min redan dåliga, men uppbyggda, psykiska hälsa hade kraschat totalt.
Jag var sucidial, självskadande, konstant livrädd och efter en händelse som gav mig den extremaste panik attacken i mitt liv, så vågade jag inte ens äta middag med familjen.
Jag kände ingen annan, hade inga vänner där, inte min flickvän och var totalt isolerad.
Vad jag försöker komma med är att jag behövde värkligen öppenvården.
Det kom så många insikter och hela min livsbild och världsbild föll isär. Jag trodde värkligen att jag skulle dö där för jag hade ingen stans att ta vägen.
Det hela slutade med att jag bestämde mig för att flytta till en kompis som bodde närmast där, vilket var ca 4 timmar bort.
När jag berättade det för min pappa så kom det fram att de hade tänkt att kasta ut mig och de såg till att jag flyttade där ifrån så fort som bara fysiskt möjligt.
Under den lilla tid jag haft kontakt med öppenvården där så har det vart mest telefon möten. Tror jag bara vart där 1 gång för ett fysiskt.
De har vart snälla, förstående, och hjälpt med vad de kan.
Nu står jag på vänttid till en ny öppenvård på en ny plats.
Detta har vart en fruktansvärd period och jag önskar att den första öppenvården faktiskt skickade remissen från början.
Då kanske det inte behövt gå så långt som det gjorde, och att jag kanske kunde fått mer hjälp ur den situationen.
Har haft kontakt med samtalskontakter, psykologer, soc osv sedan jag var 9 år, sedan 2020 har det vart konstant kontakt varje eller varannan vecka. Så är värkligen beroende av en kontakt.
Nu har jag gått utan det i snart ett halvår, när jag värkligen värkligen behövt det.
Ursäkta jag vet inte hur relevant denna historian är, jag kanske bara klagar haha.
Tas inte på allvar, inte ens blödande
Jag är en kille som diagnostiserats med dels borderline, jag ber ständigt vården om hjälp för mitt mående och ändå ser dom bara ner på mig. Jag är klassad som suicid men får ändå ingen hjälp. Jag skriker efter hjälp, jag bryter ihop konstant och ändå tas jag ej på allvar. Inte ens blödande.
Senast tillagt
- Inte vana med ”såna som jag”
- Glömde skicka min remiss
- Tomma ord
- Mina problem anses inte vara tillräckligt allvarliga
- Avslutade DBT-behandlingen
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många historier att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.