Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Tycker ingen att min dotters liv är viktigt?

Min dotters psykiska ohälsa och anorexia började nog redan i 7an. Högpresterande, målmedveten och tävlade i olika grenar. Jobbade, och presterade max. Vi sökte då hjälp och fick samtals terapi inom bup. Började då hets äta istället. Sändes till dietist men hon var helt ute och cykla och det blev inte bra. Dottern fick höga betyg och ville plugga på annan ort. Jag var tveksam då måendet var sådär. Men jag släppte iväg henne. Hon kom hem väldigt trasig, djupt deprimerad och utmattad. 16  år och hamnade i sängen i 9 veckor. Jag började söka hjälp. Hon själv ringde soc. Det var kö på bup och jag fick hela tiden höra att det finns de som är sjukare de som behöver hjälpen mer en din dotter. Hon ligger I högen av sökande. En kväll körde jag henne till akuten men de tog ej imot det var fel län. Sökte morgonen efter igen till bup. De frågade om hon skadade sig själv nä sa jag.. Då fick vi fortsatt vänta.. Tills hon gjorde det. Så blev det då fick vi komma dit. Hon sattes då på medicin men någon mer hände ej alla tider avbokades.. Mitt i covid. Samtal avbokades gång på gång. Jag började ifrågasätta dottern undrade varför hon inte fick hjälp. En ny tid och nya sår. Visade sig att hon tagit tabletter och vi hamnade på akuten. Ett dygn sen fick hon en ny terapeut på bup. Helt oki men läkare var det inga och mediciner gav väldiga biverkningar. Hon kämpade och nån enstaka läkare gav nya diagnoser ny medicin. Så över ett år senare dök en ny läkare upp. Han beklaga att hon inte fått hjälp och sa att de diagnoser hon fått var fel. Ny medicin igen massa prover hjärnröntgen mm. Han lovade henne jag släpper inte dig. Ditt liv är viktigt.. Vi såg han aldrig igen.  Avbokade tider och väntan var lång. Dock så fick hon voxra av han som triggade  anorexia igen. Tappade 50 procent av sin vikt och nästa resa börja. Fyllde 18 och hamnade på vuxenpsykiatrin. De lovade dyrt och heligt hjälpa henne bara hon började äta. Nä nån hjälp fick hon inte läkartider avbokas, läkare som undrar varför någon som hon ung och vacker mår dåligt. Att hon med grav undervikt och puls på 45 enbart såg slank ut.. Dottern berättade för sköterskan. Hon ville att hon skulle ljuga ihop att hon var rädd för män så hon fick byta läkare . Jag tog kontakt med både henne och chefen. Det har inte hänt något efter det och nu gått ett halvår till. Nya läkaren avbokat.  Remiss till ätstörningsenheten igen men de avbokade idag. De tyckte sist hon hade för svåra tankar. Vi letade upp en online hjälp för ocd och har haft privat hjälp men utan läkare så blir det bara som plåster ej läkt.

Ikväll så var tankarna extra tunga och inne på år 4 utan att en enda hjälpt henne på riktigt. Hennes liv är inte viktigt men det är det för mig. På lördag fyller hon 19 år och det enda jag önskar är att hon ska må bra.

6 År med mediciner som inte fungerar-tas ej på allvar

Jag sökte mig till BUP som 11 åring. Min pappa var orolig för mitt mående under sommaren och tog mig till vårdcentralen för att få vägledning. Fick remiss till BUP och kallades dit efter några veckor. Kunde inte komma på de tider de gav (två stycken) så de sa att det uppenbarligen inte var så illa. I december samma år är jag 12 år gammal och försöker ta mitt liv. BUP tar mig på allvar då, dock så säger de att självmordsförsöket enbart var för uppmärksamhet. Vid första mötet med BUP i hemregion (var i en annan region när jag hamnade på sjukhus) får jag antidepressiva utskrivna. Kastas runt mellan olika personer från jourteamet, får ingen riktig samtalshjälp. Medicineringen trappar de bara upp mer och mer. Tillslut sitter jag som 13 åring på maxdos som ger mig milda symtom av serotonin syndrom. Jag tar upp det med mina föräldrar och läkare men de säger att jag bara vill sluta ta min medicin och att det inte är någon fara. Det är så otroligt obehagligt att varje dag genomlida serotonin syndrom (även fast det inte är grovt) så jag väljer att själv sluta ta min medicin. Gömmer för mina föräldrar att jag inte tar den och samlar alla tabletter på rummet. Får abstinens av att ha gått från 200mg till 0mg på en gång. Mår skit en stund men kände att det var värt det för att slippa ha skakningar, illamående, diarré, kallsvettning, etc. BUP visste inte om detta, jag hade ropat efter hjälp så länge utan att ha blivit tagen på allvar så jag kände inte att jag kunde berätta. Dock så saknade jag den obehagskänsla medicinen gav mig, utvecklade ett missbruk. Alla samlade tabletter som jag hade använde jag för att ge mig själv serotonin syndrom. Tog små överdoser som jag sedan trappade upp och lärde mig hur mycket jag skulle ta för att få önskad effekt. Försökte få hjälp för detta men BUP tog mig fortfarande inte på allvar.

Jag försöker ta mitt liv igen, denna gång med alla tabletter jag samlat på mig och hamnar på sjukhus igen. Försöker berätta om missbruket för läkarna där men de tror bara jag gjort patetiska självmordsförsök.

Är 14 och missbruket blir värre, jag överdosera minst en gång i veckan. Börjar tro att jag skadat levern och tar upp det med BUP men blir än igen inte tagen på allvar. De byter min medicin till en annan antidepressiv medicin någon gång på hösten/vintern när jag är 14. Två självmordsförsök på ca två månader, dör nästan båda gångerna. Hamnar på psyket och har idag PTSD symtom från vistelserna.

Stabiliseras lite efter andra vistelsen på psyket, dock inte pga psykiatrin alls. Har äntligen en psykolog, känner mig dock inte super trygg med henne. Känner inte att medicineringen fungerar och BUP väljer att byta medicin på mig. Denna nya medicinen ger mig dock grova dagliga panikattacker. Tar upp det med läkaren och de säger åt mig att testa en liten stund till. Panikattackerna fortsätter och det är inte hållbart så de byter tillbaka till den medicin jag hade tidigare. Jag bönar och ber om att få byta från SSRI till en SNRI men de säger att tyvärr går det inte. Så de sätter in medicin för bipolär sjukdom tillsammans med antidepressiva för att ”stabilisera” mitt mående (som förövrigt inte har dessa dalar och toppar de prata om).

Är nu 18, tar medicin som inte ger någon effekt och mår fortfarande skit. Tar maxdos av antidepressiva och måendestabiliserande och har gjort det i flera år utan någon synlig effekt. Allt är det samma som utan medicinen och jag funderar igen på att sluta ta den.

”Jag hade aldrig epilepsi, jag var bara traumatiserad.”

Jag var inlagd under en lång tid med lpt, på avdelningen fick jag sånna ångestattacker så jag skadade mig själv och personal fick hålla fast mig. Under fasthållningen försvann jag och slutade reagera på smärtstimuli upprepade gånger så dom misstänkte att jag hade tyst epilepsi. EEG var normal och man la ingen vikt vid mina frånvaro attacker. 5 år senare läggs jag in på en annan avdelning i en ny stad och får samma frånvaro attacker med fysiska kramper. Dom förklarade att jag dissocierade till följd av mina trauman i barndomen. Jag hade aldrig epilepsi, jag var bara traumatiserad.

Sjukare av slutenvård

Inlagd på slutenvård. Beskriver suicidtankar. Vill ha någon att prata med, det har hjälpt när en av ssk pratat med mig eller när jag ringt en anhörig för stödsamtal. Deras lösning är mer medicin. Jag blir sämre, börjar självakada inne på avdelningen. Mina anhöriga påtalar det av oro. Ingen bryr sig på psykiatri. Jag proppas i ännu mer mediciner och nekas samtal, nekas att få information om min planerade vård trots att de vet att jag är stressad av all ovisshet vilket leder till självskada. Jag har blivit sjukare av slutenvård när jag sökte hjälp för att må bättre.

”Kom tillbaka om hon mår dåligt”

När jag på min 14-års dag fick veta att jag hade diagnosen autism (efter utredning)  så frågade mina föräldrar personalen vad som händer härnäst, typ om jag skulle få information om diagnos så sa personalen ”Nu händer inget, ni får komma tillbaka om hon mår dåligt”. Nu 7 år senare har jag svår depression, självskadebeteende, svår bulimi, ångest och mår skit.

13 år av chanser

Jag träffade min första kurator när jag var 9 och gick på lågstadiet. Henne fortsatte jag träffa även på högstadiet fast det var en annan skola, på grund av att jag blev deprimerad när jag var 11 och började självskada. Men det var inte till någon stor hjälp för att det kändes som att hon fortfarande såg mig som ett barn och inte en tånåring så mina problem och tankar var inte tagna seriöst trotts jag blev inlaggd 2 gånger innan jag blev 14.
Senare i livet när jag var 16 så funderade jag på om jag kanske var autistisk då en nära nyss blivit diagnoserad och jag kände igen mig.
Jag fick ett samtal med en man där jag försökte förklara vad jag kände osv och han sa till mig. ”Du värkar lite förvirrad över vad du känner, kanske du ska gå hem och komma tillbaka när du listat ut det mer” så jag gick hem och kom alldrig tillbaka för jag var ju bara ”förvirrad” och ”ville känna mig speciell”.
Jag blev diagnoserad med Autism och ADD när jag nästan var 22 år gammal och för dem så värkade det solklart. Jag må vara kvinna men hur kunde jag gått med samtalskontakter i 13 år utan att någon snappat upp på det? Säger att jag är kvinna för att vi ska vara svårare att snappa upp men det fanns så många chanser. 13 år av chanser. Mitt liv och nuvarande situation kunde vart så anourlunda och jag sörjer det, ingen lyssnade värkligen förens det var på gränsen till försent.

Täta uppföljningar men ingen behandling

Jag har mått dåligt väldigt länge och känner att det kanske inte ger mig så mycket just nu, den vården jag får. Jag får väldigt mycket vård, hämtar mediciner på mottagningen tre gånger i veckan, psykologbesök en gång i veckan och läkarbesök ca varannan vecka. Medicinjusteringar kontinuerligt. Jag vet inte varför men jag blir inte bättre? Dom lägger ner så mycket tid på mig men det känns inte som att någon hittar rätt. På vardagarna känns det som jag springer mellan mitt hem och min mottagning för olika besök, men mer ”för att gå på mina tider” och inte för att faktiskt få hjälp. För jag mår fortfarande lika dåligt. Varit så sen jag kom ut från en lång period (6 månader) av inneliggande tvångsvård. Det känns mer som att man är rädd för att jag ska dö av självmord under deras ansvar och att de är rädda att ”de inte gjort nåt” om det händer. Jag känner hur jag bollas hit och dit och inte får bukt med varför jag mår som jag gör. Jag hade snarare kanske behövt tre psykolgtider i veckan för att bearbeta svåra trauman. Men man lägger ner krut på att jag ska begränsas med tillgång till mediciner ur ett säkerhetsperspektiv. 45 min av traumaterapi i veckan, tar tid. Har jag den tiden kvar? Kommer jag orka stå ut? Jag tror fan inte det. Blir så himla frustrerad och ledsen. Det är så jobbigt att må så dåligt.

Utöver dessa tider hamnar jag vissa helger fortfarande på psykvården för ”stabilisering”. Eller på akuten för att sy sår jag själv orsakat. Det blir inte bättre bara för att man har tät uppföljning. Man behöver få behandling. Det är som att gå och lämna blod varje vecka men aldrig få svar på blodproverna

BUP sa att jag skulle googla information om min autismdiagnos

Jag fick min autismdiagnos när jag var 15 år och det är ändå relativt tidigt för att vara tjej med den diagnosen. BUP sa att om jag vill veta mer om den diagnosen så får jag googla. De sa till mig att det jag upplevde var ångest och jag hade då gått med ångest i tre år utan att veta vad det var men även om jag nu hade ett namn på det så hade jag ingen aning om vad det innebar och BUP förklarade inte heller vad det var för mig.
Jag trodde att min autismdiagnos var ett sett för dem att leta fel på mig. Det var det enda jag såg och ingen lyssnade på vad jag hade att säga. Mina föräldrar försökte se till att jag skulle få stöd på olika sett i och med den diagnosen men ingen tyckte att jag behövde ett stöd. Varken skolan eller vården anpassade sig efter mina svårigheter och jag fick ofta höra ”det märks inte att du är autistisk” från alla i min omgivning och jag började då tänka att jag har nog inte den diagnosen.

Jag försökte läsa mig till i vuxen ålder vad det innebar och det som jag såg då på nätet var en beskrivning av de med den diagnosen som gjorde att jag inte kände igen mig alls. Jag var inte fyrkantig, jag hade varken svårt för ljud eller lukter.
För ca 2 år sedan läste jag en bok skriven av en tjej med den diagnosen och det var inte förrän då som jag började känna igen mig.
Jag gick alltså med en diagnos i 10 år som jag inte trodde att jag hade för att vården inte förklarade för mig vad det innebar för mig från början.
Jag utvecklade både ett självskadebeteende och en ätstörning vilket jag idag vet är vanligt att tjejer med någon form av NPF diagnoser utvecklar om de inte får rätt stöd från början.
Jag fick även en adhd diagnos för några månader sedan. Jag har ingen aning om hur jag hanterar mina känslor och jag glömmer alltid bort mig själv, jag vet inte hur man gör lite och jag tänker och känner allt för mycket hela tiden. Jag önskar vården hade fångat upp mig tidigare för jag växte upp med att inte kunna hantera något, speciellt inte min ångest. Jag blev en person som hamnade och sedan nästan bodde på psyk. Ett självskadebeteende över styr och tankar på att ständigt vilja dö för att jag aldrig hade energi eller orken till något. Vi tjejer är annorlunda på NPF diagnoser än män och därför känner vi ofta inte igen oss i den beskrivning vi får av vården eller av det som går att läsa till på nätet. Vården behöver bli bättre på att se oss tjejer med dessa diagnoser så att vi kan få rätt stöd att fungera i vardagen tidigare än vad vi ofta får. Jag vet att jag inte är ensam, vi är för många som hamnar mellan stolarna.

Försökte be om hjälp, men blev istället hemskickad efter självskada

Låg på psykiatrin under tvångsvård i flera månader, blev gång på gång ignorerad av personalen när jag försökte få kontakt för att få hjälp, satt på mitt rum med panikångest och hade skadat mig så illa att dem fick ringa efter en ambulans, när jag kom tillbaka avskrevs tvångsvården och jag blev hemskickad för personalen på slutenvårdsavdelningen var rädd för mig, lilla mig, som aldrig någonsin brukat våld, lilla jag, som nästan dog dagen efter. Allt jag gjorde var att be om hjälp, på slutenvårdsavdelningen efter jag uppenbarligen blivit tvingad att komma dit och ignorerad i dagar. Jag försökte be om hjälp, för dem ville det och miste nästan mig själv på kuppen.

Min familj tvingas ta ansvar för att hålla mig vid liv

Jag vägrar slutenvård av så många anledningar. Att bli skriken på att jag förstör för alla på avdelningen och höra ”mamma mia ” när jag är i mitt värsta tillstånd . En gång blev jag utsläppt mitt i natten för att gå till akuten och sy. ”Det var tur att inget värre hände ” var svaret efter. Jag kom aldrig mer tillbaka till avdelningen. Och för att hålla mig vid liv har min familj fått ha koll på mig, låst in mig i mitt hem och min mamma som vak. Min mamma gick nästan in i vägen av allt ansvar. Ska det behöva vara så ?!