Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Deprimerad men frisk?

Förra året brast allt för mig. Jag blev såpass dålig att jag även började förstöra för min omgivning. Jag sökte akut till min vårdcentral där jag berättade om aptitlöshet, sömnproblem, självmordstankar, kraftig ångest och självskadebeteende. För första gången i mitt liv fick jag antidepressiva, Mitrazapin…För de som inte har hört talas om Mitrazapin så är det inget jag rekomenderar. Ett par månader in i ”behandlingen” med antidepressiva och kuratorsamtal mådde jag ännu sämre. KBT terapin som jag erbjöds där mina tankar skulle omfokuseras på ”hur saker fick mig att känna, vilken doft jag tänkte på när jag ex. duschade och dylikt” valde jag att avsluta min behandling och min medicinering. Jag upptäckte efteråt att jag var ständigt trött, gick upp i vikt och var periodvis ännu mer ledsen med medicin än utan. Efter att ha läst skräckhistorier om denna medicin på nätet så blev jag otroligt illa berörd av vad jag läst. Människor som mått ännu sämre, varit trötta alltid och ökat i vikt… Efter ett par veckor var jag nere på min normalvikt och mådde aningen bättre. Ångesten fanns fortfarande kvar och jag bestämde mig för att söka hjälp hos en psykolog istället för en kurator…Då började helvetet….

Åtskiliga samtal till min vårdcentral där jag grät i telefonen och talade om att jag inte orkade mer ledde till en väntetid till ett telefonsamtal till min läkare på 2 veckor! Efter 2 dagar ringde jag in så akut och ville inte leva mer… Jag hade då haft ett par samtal med en psykologmottagning om hur jag mådde och att jag hört talas om EMDR och ville testa den behandlingsformen, de stöttade mig och förstod mig. Efter många om och men fick jag en akutbesök till en annan läkare på min vårdcentral dagen efter.

Jag kommer till vårdcentralen och talar om hur jag mår, hur nära det är att jag ger upp och att jag bara vill få må bra…jag vill bara vara lycklig. Jag berättar om återkommande besök hos psykolger från dess att jag var 17 (jag är 29 idag) och om olika behandlingar som inte hjälpt. Jag berättar med tårfyllda ögon att jag har hittat en behandling som jag tror kan fungera för mig, EMDR hos en psykolog. Jag ber om en remiss dit. Läkaren tittar på mig och säger ”Jag vill inte kalla dig för ett hopplöst fall, men vad ska jag säga? Du har gått hos psykolog fram och tillbaka sen dess att du var 17, varför skulle det hjälpa nu? Du berättar om hur du mår och hur du påverkar din omgivning. Mest troligast så känner du dig så här ledsen nu bara för att du har bråkat med din familj och din särbo.” Jag brister, rasar och ser på doktorn och menar på att jag är 29…i över 10 år har jag burit på en smärta och sorg inom mig som aldrig bearbetas helt och att de behandlingar jag fått ej har fungerat. Jag ber om hjälp för att jag tror att detta är min sista utväg för jag orkar inte mer, allting har kommit ikapp mig en gång för alla och jag vill bara bli frisk. Läkarens svar ”Du är inte tillräckligt sjuk i mina ögon för att få den remissen.” Jag får tårar i ögonen och ber hen att ändra åsikt, att ge mig en chans. Läkaren menar på ”att det är bara att ändra tankesätt, KBT fungerar inte så vad skulle fungera?” Jag känner verkligen hur allt rinner av mig och talar med sorg om att be någon att bara ändra tankesätt är som att säga till en alkoholist att bara sluta dricka sprit, det går inte utan hjälp och stöd.

Efter många om och men så fick jag min remiss, 10 besök… Jag vet om att jag hade kunnat anmäla läkaren om jag orkat, men att sitta och slåss för min egen hälsa framför hen var den energi jag hade kvar. Jag söker mig aldrig mer tillbaka till den vårdcentralen…för så vit jag vet så ska man aldrig någonsin behöva slåss för sin egen hälsa när läkarna vet om hur dåligt man faktiskt mår.

”För intelligent” för att få adekvat vård

Jag har sedan barnsben alltid varit mycket duktig på språk. Det var en flykt att få komma in i böckernas värld. Jag lånade säkert tio böcker eller mer per vecka. Språket hos mig var därför mer utvecklat än hos jämnåriga ungdomar.

Tydligen är intelligens ett hinder ifall man vill ha psykiatrisk vård. Jag led i många år av självmordstankar, självskadebeteende, ångest och depression. Jag har sökt vård hos BUP och vuxenpsykiatrin sex, sju gånger. Många är de gånger jag har hört att jag är för smart för att må dåligt. För tystlåten. Inte tillräckligt aggressiv. ”Du är för vältalig för att vara sjuk” fick jag höra när jag skar mig och drack alkohol som mest. Det gör ont att inte bli trodd. När jag begärde ut mina journaler vid ett tillfälle står det att jag är ”lugn med ett normalt tankeflöde”. Ja, jag kan resonera, jag kan väga alternativ och jag har kapacitet att se ur många olika perspektiv. Jag var inte desto mindre självmordsbenägen på grund av barndomstrauma. Jag har haft mer hjälp av AA än av psykiatrin i Sverige. De tog mig åtminstone på allvar. Det är ett stort problem att man som en tystlåten och introvert personlighet inte kan få adekvat hjälp då man inte passar in i någon slags ”mall”.

Jag har aldrig varit inlagd inom psykiatrin, men jag har å andra sidan aldrig känt tillräckligt med tillit för att erkänna att jag har varit självmordsbenägen. Jag anser att det borde ha räckt med att erkänna alkoholmissbruk, ärr, depression och destruktiva tankar. Någon borde ha tagit sig tid att se på fakta, istället för att se mig som en snäll liten flicka med ”vanliga tonårsproblem”. Dessutom hade jag hört att inläggning kan innebära att man av någon anledning riskerar att få en plats inom rättspsykiatrin och där hör man absolut inte hemma som ensam kvinna utan brottshistorik. Jag har sökt hjälp vid olika tillfällen i 15 års tid, och har istället alltid landat i att jag får hjälpa mig själv att överleva. ”Antingen överlever jag det här eller så gör jag det inte” har varit mitt mantra, min enda tröst i en hård och kall verklighet. Jag har fått läsa KBT och socialpsykiatri på egen hand för att bota mig själv. Jag är mycket bättre idag, men inte helt bra. Jag lider fortfarande av ångest inför helt vanliga samtal till vårdcentraler och myndighetskontakter eftersom jag bär på känslan av att inte bli trodd.

Jag anser att en del av psykiatrin bör utökas med avdelning av ”själslig vård” där någons uppgift enbart blir att lyssna och bekräfta istället för att döma och kategorisera. Att bli sedd är nämligen det första steget till läkning. Ett mer radikalt förslag är att man tänker utanför boxen och erbjuder meditationsövningar, nedvarvningstekniker och Qigong. Det är bättre att man instruerar och visar hur man varvar ner än att man skickar hem patienter med ”hemuppgifter” som till exempel består av att tänka fem positiva tankar om sig själv varje dag. Det blir för orealistiskt. Psykiatrin behöver bli mjukare och mer medmänsklig.

Misshandel på psyket

Jag är 13 år gammal och jag sitter ofrivilligt på ett möte hos bup, mina föräldrar tog dit mig ihop om att jag skulle bli bättre, dem var rädda för att jag skulle ta livet av mig.
Under hela mötet så kollar inte läkarna på mig, dem struntar i allt jag säger. Det resulterar med att jag sitter och kale dem skällsord samtidigt som jag river sönder pappersnäsdukar, jag har alltid gjort det för att lugna ner mig, riva sönder saker, papper, tyg och plast. Efter ett tag så bestämmer sig läkarna för att gå ut ett tag. Ca 30 min senare kommer dem in med 2 poliser, jag reser mig upp och en psykologerna säger “Kom inte nära mig, du är våldsam” Polisen tar tag i mig och frågar om jag har något vas, droger eller vapen på mig, jag svarar nej på detta och med alldeles för hårda tag tar dem tag i mig. Jag åker i polis bil till but akuten, resan dit säger polisen till mig hur jag slösar deras tid.
När vi kommer fram får jag gå in i ett rum, jag är 13 och vet inte vart mina föräldrar är, jag ville ha min mamma. Jag sitter i ett rum med två poliser som himlar med ögonen mot mig när jag gråter efter min mamma. En psykiatriker och en sjuksköterska kommer in, poliserna frågar om dem kunde handskas med mig själv, Jag var 165cm och vägde 45kg, en tanig 13 årig tjej, dem behandlade mig som om jag var farlig.
Polisen går och sjuksköterskan och psykiatrikern sätter sig ner, första frågan är “Skär du dig? jag blir helt ställd. Jag ber dem dra åt helvete, efter många frågor som jag under är alldeles för personliga går dem ut och låser dörren trotts än att jag sa att jag var klaustrofobiker. Det finns ingen klocka där inne, inga fönster och jag har ingen mobil. Jag väntar, länge, jag somnar, jag vaknar och ingen är där. Jag tror att dem har glömt bort mig. Efter lång tid kommer dem in igen och säger att jag ska läggas in på 24 timmars, det innebär att jag är tvångsinnlagd tills en överläkare bestämmer sig om jag ska få åka hem eller läggas in på psykakuten.
Jag blir rasande, jag behövde gå ut, på en promenad. Promenader var det som hade minskat mitt självskadebeteende drastiskt, det dämpade min ångest. Men dem lyssnade inte på mig. Jag blir tilldelat ett rum med ett fönster med en sten klippa utanför, det ända jag kan se är sten. Det fanns ingen täckning så den ända underhållningen var att sitta i fönstret och kolla på stenarna, jag memorerade varje centimeter utav den där jävla sten klippan.
Efter några timmar så kommer dem in och försöker prata med mig och jag säger gång på gång att jag vill vara själv och att den ända jag ville prata med var mamma. Mamma fick gå in till mig men en sjuksköterska var alltid med, som om de var rädda att jag skulle skada min mamma. Jag skrek på dem att lämna oss i fred och sen hände allt väldigt snabbt. Jag kommer bara ihåg händer och smärta. Jag vart nerhållen mot det hårda golvet och jag kände hur mina höftben trycktes ner, hårt. Jag blankade ut, jag hade klaustrofobi och gillade inte närhet, något jag hade sagt till dem. Jag vet att jag skriker men jag vet inte vart händerna kommer ifrån eller varför jag har så ont, det ända jag vet är att jag inte kan andas för att något trycker ner mig så hårt. Jag biter i något, jag vet inte vad. Det var en läkares hand, i min journal står det “Patienten bet en läkare så vi var tvungna att hålla ner henne” vilket inte stämmer. Detta hände flera gånger under dessa 24 timmar. 24 timmar från helvettet.
Efter 24 långa timmar kommer överläkaren, dörren till mitt rum är öppen och i väntrummet sitter människor, hen frågar mig, högt “Så du är en till sån där som skär dig du” Jag ser hur folk i väntrummet vänder sina huvudets och kolar på mig. Min största hemlighet är ute. Jag gör det ända jag kommer på, jag spottar på hen. Inom 5 sekunder tar en man tag i min handled och kastar ner mig på golvet, jag satt i ett fönster som var ca 125 cm högt, jag vart ner kastad och landade på bröstet, luften åker ur mig och innan jag hinner andas in igen är jag ner tryckt.
Jag vet inte hur länga jag ligger där.
Jag blir inlaggd på psykakuten.
Jag flyttas från avdelning till avdelning och personalen säger till mig att jag aldrig kommer bli bättre för att sådana som jag inte går att bota. Fick reda på att dem trodde att jag var bipolär genom att låna mimas telefon och hon hade googled “ Vad är bipolär sjukdom” Jag visste aldrig vad som skulle hända med mig och så fort jag kom ut ur rummet hittade dem en ursäkt att göra mig illa fysiskt eller psykiskt, jag kunde kolla på dem konstigt och plötsligt låg jag på marken. Jag lärde mig snabbt vilka läka läkare som var bättre och visste hur jag skulle undvika dem andra. Jag planerade in mina toa besök så att jag kunde undvika dem. Jag vart helt separerad från omvärlden och fick inte gå på promenader.
Jag lyckades få in rakblad och även om de såg blod på mina kläder så sa dem inget.

Jag var där i en månad och jag hade konstant blå märken på kroppen och man kunde se vart deras fingrar hade hållit i mina handleder.

Jag försökte hänga mig men repet jag gjorde utav lakan gick sönder. En läkare gick in, kollade på mig, en 13 åring som satt i ett hörn i total panik, sedan på snaran på golvet, tog snaran och gick. Ingen frågade mig om det.

Jag visste aldrig vilka av personalen som var på mitt team. Det fanns en person där inne som kämpade för att jag skulle få komma ut, en ny utbildad kille som ingen lyssnade på.
Jag vet fortfarande inte varför de släppte ut mig men det tog lång tid innan alla blåmärken försvan. Jag fick aldrig någon behandling, dem hade mig bara där.

Det har snart gått 6 år och jag klarar inte av plötslig kontakt och får ptsd attacker när någon rör mina handleder. Jag får fortfarande mardrömmar om det och när jag får attacker hör jag mig själv som 13 åring skrika av smärta.

”Jag hade blåmärken konstant”

Jag är 13 år gammal och jag sitter ofrivilligt på ett möte hos bup, mina föräldrar tog dit mig ihop om att jag skulle bli bättre, dem var rädda för att jag skulle ta livet av mig.

Under hela mötet så kollar inte läkarna på mig, dem struntar i allt jag säger. Det resulterar med att jag sitter och kale dem skällsord samtidigt som jag river sönder pappersnäsdukar, jag har alltid gjort det för att lugna ner mig, riva sönder saker, papper, tyg och plast. Efter ett tag så bestämmer sig läkarna för att gå ut ett tag. Ca 30 min senare kommer dem in med 2 poliser, jag reser mig upp och en psykologerna säger “Kom inte nära mig, du är våldsam” Polisen tar tag i mig och frågar om jag har något vas, droger eller vapen på mig, jag svarar nej på detta och med alldeles för hårda tag tar dem tag i mig. Jag åker i polis bil till akutavdelningen, resan dit säger polisen till mig hur jag slösar deras tid.

När vi kommer fram får jag gå in i ett rum, jag är 13 och vet inte vart mina föräldrar är, jag ville ha min mamma. Jag sitter i ett rum med två poliser som himlar med ögonen mot mig när jag gråter efter min mamma. En psykiatriker och en sjuksköterska kommer in, poliserna frågar om dem kunde handskas med mig själv, Jag var 165cm och vägde 45kg, en tanig 13 årig tjej, dem behandlade mig som om jag var farlig.

Polisen går och sjuksköterskan och psykiatrikern sätter sig ner, första frågan är “Skär du dig? jag blir helt ställd. Jag ber dem dra åt helvete, efter många frågor som jag under är alldeles för personliga går dem ut och låser dörren trotts än att jag sa att jag var klaustrofobiker. Det finns ingen klocka där inne, inga fönster och jag har ingen mobil. Jag väntar, länge, jag somnar, jag vaknar och ingen är där. Jag tror att dem har glömt bort mig. Efter lång tid kommer dem in igen och säger att jag ska läggas in på 24 timmars, det innebär att jag är tvångsinnlagd tills en överläkare bestämmer sig om jag ska få åka hem eller läggas in på psykakuten.

Jag blir rasande, jag behövde gå ut, på en promenad. Promenader var det som hade minskat mitt självskadebeteende drastiskt, det dämpade min ångest. Men dem lyssnade inte på mig. Jag blir tilldelat ett rum med ett fönster med en sten klippa utanför, det ända jag kan se är sten. Det fanns ingen täckning så den ända underhållningen var att sitta i fönstret och kolla på stenarna, jag memorerade varje centimeter utav den där jävla sten klippan.

Efter några timmar så kommer dem in och försöker prata med mig och jag säger gång på gång att jag vill vara själv och att den ända jag ville prata med var mamma. Mamma fick gå in till mig men en sjuksköterska var alltid med, som om de var rädda att jag skulle skada min mamma. Jag skrek på dem att lämna oss i fred och sen hände allt väldigt snabbt. Jag kommer bara ihåg händer och smärta. Jag vart nerhållen mot det hårda golvet och jag kände hur mina höftben trycktes ner, hårt. Jag blankade ut, jag hade klaustrofobi och gillade inte närhet, något jag hade sagt till dem. Jag vet att jag skriker men jag vet inte vart händerna kommer ifrån eller varför jag har så ont, det ända jag vet är att jag inte kan andas för att något trycker ner mig så hårt. Jag biter i något, jag vet inte vad. Det var en läkares hand, i min journal står det “Patienten bet en läkare så vi var tvungna att hålla ner henne” vilket inte stämmer. Detta hände flera gånger under dessa 24 timmar. 24 timmar från helvettet.

Efter 24 långa timmar kommer överläkaren, dörren till mitt rum är öppen och i väntrummet sitter människor, hen frågar mig, högt “Så du är en till sån där som skär dig du” Jag ser hur folk i väntrummet vänder sina huvudets och kolar på mig. Min största hemlighet är ute. Jag gör det ända jag kommer på, jag spottar på hen. Inom 5 sekunder tar en personal tag i min handled och kastar ner mig på golvet, jag satt i ett fönster som var ca 125 cm högt, jag vart ner kastad och landade på bröstet, luften åker ur mig och innan jag hinner andas in igen är jag ner tryckt.

Jag vet inte hur länga jag ligger där.

Jag blir inlaggd på psykakuten.

Jag flyttas från avdelning till avdelning och personalen säger till mig att jag aldrig kommer bli bättre för att sådana som jag inte går att bota. Fick reda på att dem trodde att jag var bipolär genom att låna mammas telefon och hon hade googled “ Vad är bipolär sjukdom” Jag visste aldrig vad som skulle hända med mig och så fort jag kom ut ur rummet hittade dem en ursäkt att göra mig illa fysiskt eller psykiskt, jag kunde kolla på dem konstigt och plötsligt låg jag på marken. Jag lärde mig snabbt vilka läka läkare som var bättre och visste hur jag skulle undvika dem andra. Jag planerade in mina toa besök så att jag kunde undvika dem. Jag vart helt separerad från omvärlden och fick inte gå på promenader.

Jag lyckades få in rakblad och även om de såg blod på mina kläder så sa dem inget.

Jag var där i en månad och jag hade konstant blå märken på kroppen och man kunde se vart deras fingrar hade hållit i mina handleder.

Jag försökte hänga mig men repet jag gjorde utav lakan gick sönder. En läkare gick in, kollade på mig, en 13 åring som satt i ett hörn i total panik, sedan på snaran på golvet, tog snaran och gick. Ingen frågade mig om det.

Jag visste aldrig vilka av personalen som var på mitt team. Det fanns en person där inne som kämpade för att jag skulle få komma ut, en ny utbildad kille som ingen lyssnade på.
Jag vet fortfarande inte varför de släppte ut mig men det tog lång tid innan alla blåmärken försvan. Jag fick aldrig någon behandling, dem hade mig bara där.

Det har snart gått 6 år och jag klarar inte av plötslig kontakt och får ptsd attacker när någon rör mina handleder. Jag får fortfarande mardrömmar om det och när jag får attacker hör jag mig själv som 13 åring skrika av smärta.

Ingen tar ansvar

När man har en diagnos inom autismspektrat (t ex Asperger syndrom) så kan man inte söka hjälp för annan psykisk ohälsa (t ex depression, ångest, självskadebeteende). Jag har blivit runtbollad i flera år mellan psykiatrin som hänvisar till habiliteringen och habiliteringen som hänvisar till psykiatrin. Psykiatrin har t om skickat remiss till vårdcentral som naturligtvis skickade tillbaka den eftersom jag inte tillhör deras ansvarsområde. Jag tillhör tydligen ingens ansvarsområde. Jag får ingen hjälp för depressionen och psykiatrin vägrar erkänna att det är deras ansvar eftersom jag också har Asperger.

Vem pratade jag med egentligen?

En morgon när jag vaknade hade jag extremt mycket ångest, så snart jag slog upp ögonen på morgonen så hamnade jag in i en panikattack. Denna panikattack höll i sig i flera timmar och eftersom jag aldrig upplevt att få en panikattack direkt när jag vaknar var jag handfallen. Sedan tidigare har jag problem med depression, ångest, självskadebeteenden, suicidtankar och ätstörningsproblematik, och vid tidpunkten hade jag ett självmordsförsök i bagaget. Panikattacken ledde till att jag började självskada ordentligt och skar mig djupt, efter detta började jag skriva avskedsbrev och skickade ett sms till en kompis. Hen kom över på direkten och stoppade mig innan jag hann gå för långt.

Hen börjar då ringa runt för att se var jag kan få hjälp, och blir då hänvisade till en psykiatrisk akutmottagning i en närliggande stad. Vi ska precis till att åka när min vän får ett samtal på sin telefon, det är ett mobilt team i staden jag bor i. De säger då att vi måste komma till dem innan vi kan åka till akutmottagningen – trots att vi fick strikta order från personalen på akutmottagningen att åka direkt till dem snarast – jag orkar inte tjafsa så jag säger till min vän att vi får väl lov att träffa dem och se vad de har att säga.
´
När vi kommer fram till det mobila teamet är det sent och ingen är i väntrummet, allt är nedsläckt. Efter mycket bankande kommer det mobila teamet och släpper in oss på avdelningen och tar oss in till ett rum. De är två stycken som sitter och ska prata med mig och evaluera huruvida jag kan få någon vård. Eftersom de är på jour måste de ha telefonen med inne i rummet, så om det skulle ringa går ena ut och tar samtalet medan den andre är kvar i rummet och pratar med mig. Vi hinner knappt sätta oss innan telefonen ringer, alltså går den ena personen ut ur rummet. Jag och min vän sitter ensamma i rummet med den andra personen, som fortsätter fråga ut mig.

Hen är väldigt otrevlig och lyssnar inte på vad jag säger, utan när jag förklarar att jag tänkte begå självmord säger hen istället att så illa kan det ju ändå inte vara, nu får du väl ta och lugna ner dig. Min vän tar då upp att jag har sår på benen efter självskadan och ber hen titta på dem och se om såren behövs sy eller tejpas. När jag visar såren – som var relativt djupa och behövdes iallafall tejpas – säger hen att det där är ingenting knappt ens en självskada. Min vän reagerar då starkt och påpekar att det faktiskt är ganska djupa sår, men hen bara snäser kort och avslutar diskussionen gällande det.

Efter detta börjar hen att pressa mig på information gällande hur jag mår, jag har alltid haft svårt att beskriva eller ens förstå mina känslor. Så när jag försöker förklara så gott jag kan får jag istället höra att jag är ju knäpp eftersom jag inte kan förklara vad jag känner. Hen fortsätter att pressa och pressa på alla ömma punkter och jag bryter tillslut ihop och skriker att jag inte vet, sedan stänger jag ner totalt och kan inte säga annat än ”jag vet inte, snälla kan vi åka hem. Jag vill bara hem. Det spelar ingen roll längre, jag vill bara dö”. Här får min vän nog, ryter till hen och säger ”Är du dum i huvudet på något sätt? Vi kan inte åka hem nu. Åker vi hem nu, då kommer jag förlora henom!”.

Hen skrattar då och frågar om min vän skulle hålla koll på mig om vi åker hem. Vi sitter helt stumma, hen fortsatte sedan med att säga att jag bara var ute efter uppmärksamhet och att vi bara borde åka hem.

Här vet jag inte exakt vad som sades, jag slutade lyssna och bara fokuserade på att ta mig ur hyperventilationen jag hamnat i. De bitar jag minns är min kompis som skäller ut hen och att hen skrattade och upprepade något om hur patetisk situationen var (eller något liknande, som sagt lite luddigt här). Efter mycket om och men så får vi då klartecken från det mobila teamet att åka ut till akutmottagningen. När vi kommer ut från mobila teamet håller min vän om mig och säger ”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt att jag tog dig till den där fruktansvärda människan, fy fan säger jag bara. Jävla idioter, jag är så ledsen att du behövde uppleva detta”.

När vi sedan anländer på akutmottagningen tas jag emot och de lägger in mig på direkten, inga konstigheter. De hanterade det väldigt bra och jag fick ett bra bemötande.

Detta i sig är ett illa bemötande. Men det värsta är nog att jag – några månader efter denna händelse – blir remitterad till specialist psykiatrin på samma vuxenpsykiatri avdelning. Här får jag träffa en jättebra läkare och jag får en vårdkontakt som jag har stort förtroende för. Under ett möte hos min vårdkontakt så berättar jag händelsen, och förklarar varför jag inte vill kontakta det mobila teamet om jag behöver akutvård. Vårdkontakten har jobbat på avdelningen länge och känner till alla personer som jobbat i det mobila teamet och på avdelningen i allmänhet. Jag beskriver då hen och nämner hens namn, min vårdkontakt blir genast extremt misstänksam. Jag får då förklarat för mig att det aldrig har jobbat någon med det namnet eller utseendet på varken avdelningen eller det mobila teamet. Och eftersom det inte var någon annan där (förutom jag och min vän samt de två från teamet) då det var så sent på dagen när vi var där, så fanns det ingen annan personal som eventuellt hade kunnat sett oss.

Så min fråga är då… Vem fan var det egentligen jag pratade med?

Berättar om sig själv

Jag berättar för min samtalskontakt om konflikterna som jag och min sambo brukar ha. Konflikterna är hemska; vi kastar saker, jag självskadar och vi är våldsamma mot varandra så att grannarna ringer polisen. Jag behöver verkligen hjälp för det här.

Min samtalskontakt kommenterar det med att hen blir så trött på sin partner ibland och att de tjafsar om hushållsarbetet. Att hen berättar det hjälper mig inte ett dugg, istället känner jag att hen inte alls tar mig eller mina problem på allvar! Jag vet att andra också bråkar, men jag är där för att prata om mig och få hjälp för mina problem.

Hjärtstopp

Jag har varit inlagd på lpt månader i sträck. Längsta sammanhängande var 9 månader. Sedan har det varit många fler. 5 mån, 6 mån, 3 mån osv. Jag har haft svåra självskadebeteende beteende. Skurit mig så att det behövt sys flera ggr, gjort flera hängngnigsförsök, många intoxar med IVA vistelser som följd. Många ggr har personalen bara struntat i mig. De har bla sagt : nu tycker vi inte om dig längre.: du är så jobbig, nu går du klara dig själv. Efter ett självmordsförsök med läkemedel på avd sa de att de hade tröttnat på att köra mig till iva så de lämnade mig i sängen. Det slutade med att jag fick hjärt o andningsstopp. Fick återupplivas o vaknade i respirator. Man får inte som personal att säga man inte orkar ta hand om en människa som mår så dåligt

Hopplöst fall

Är en av alla dom som åkt in och ut på psykiatrin. Jag har inte haft den lättaste uppväxten och sociala misslyckade med ge mig rätt hjälp som barn, ingen förstod att de jag behövde va att få, prata om de som hänt få möjlighet bearbetat allt. Så som ung vuxen började jag självmedicinera och skära mig åkte in och ut på psyk men fick aldrig riktig hjälp. Då jag självmedicinerar med alkohol blev jag bollad mellan psykiatrin och missbruksvården. Ingen kunde hjälpa mig. Missbruksvården sköte missbruket och psykiatrin de dåliga måendet ingen instans som tog tag i båda delarna samtidigt. Så missbruksvården ansåg inte kunna hjälpa mig pga de dåliga måendet och psykiatrin kunde inte hjälpa mig pga missbruket, moment 22. Förstått att tyvärr är det så här de fungerar tyvärr. Tillslut var det än läkare som sa till mig: du är ett hopplöst fall du är en kroniker du kommer aldrig kunna leva ett bra liv el få ett jobb. Du kommer åka in och ut på psyk tills du dör. Det är ingen idé lägga resurser på dig.

Seriöst man får inte säga så till en patient. De finns inga hopplösa fall.  Som tur var kom jag i kontakt med privat ställe som hade som policy att tjejer som varit utsatta för bla sexuella övergrepp fick gratis terapi om de inte hade ekonomiska resurser för kunna betala terapin. Detta blev min räddning. Äntligen fick jag rätt hjälp och de stöd jag behövde. De fanns där för mig alltid. Och de respekterade mig och behandlade mig alltid väl även när de ibland blev bakslag och för dom fanns inga hopplösa fall.

Tog ca 2 år så hade jag gått från ”hopplöst” fall så arbetstränade jag 8 timmar per dag, hade knappt någon ångest alls. Kunde sova utan mardrömmar. Slutat helt med självmedicinering och självskadebeteende. Tänk om jag fått denna hjälp direkt så många onödiga år som sluppit gå förlorade.  Idag lever jag ett himla bra liv men det är inte tack vare den psykiatrin vi har här i Sverige hade jag inte fått hjälp av de privata stället hade jag varit död idag. Men hur många får den möjligheten?

Slutenvårdsavdelning

Jag var inlagd på en psykiatrisk avdelning. Det var en av de mest stressfyllda veckorna i mitt liv. Jag hade under behandling mot dissociation, borderline och PTSD fått tillbaka minnen av ett trauma, var svårt chockad och hade intensiva självmordstankar. Jag berättade för läkaren på avdelningen att de inte fick låsa in mig där, att jag var tvungen att få gå på promenader och få aktivera mig normalt. Jag var där frivilligt. Överläkaren satte mig på en vårdgrad som innebar att jag endast fick lämna avdelningen för att gå på promenader tillsammans med personal. Varje dag bad jag om att få gå ut. De hade inte tid. Till slut fick min läkare från öppenvården komma dit och hjälpa mig bli utskriven. Jag var inlåst där i en vecka, fick inte veta vem min kontaktperson var eller hur länge jag skulle vara där. Personalen hade inte tid att svara på mina frågor.

Första morgonen när jag vaknade låg en patient på sitt rum och skrek på hjälp. I andra änden av avdelningen skriker en annan patient. Jag och de andra patienterna som var ute på avdelningen sprang i panik runt och försökte hitta personalen. De var helt försvunna.

En av de andra patienterna åt inte. Under fem dagar var hen i sitt rum, och var inte närvarande vid några måltider. Vi blev oroliga och försökte göra personalen uppmärksamma. De sa åt oss att inte oroa oss, hen hade visst ätit sa de. När hen gick ut för att röka såg vi blod från skärsår på hens ben. Vi försökte prata med hen, och hen pratade inte om någonting annat än självmord. Vi meddelade personalen och väntade på att de skulle göra någonting, men ingenting hände. Så vi, de andra patienterna, bestämde oss för att ingripa. Vi såg till så att hen aldrig var ensam, att det alltid var någon i hens rum eller att hen var i någon av våra. Senare berättade hen för mig att hen var där pga självmordsförsök, hon var tvpngsvårdad. Hen berättade att innan vi ingrep, hade hen hunnit vira loss en rem från en säng som stod i hens rum, och hade förberett för att kunna ta livet av sig inne på avdelningen. Vi avbröt hens självmordsförsök, ett självmordsförsök som personalen inte ens kände till. Hen berättade att personalen varit inne i hens rum och skällt ut hen eftersom vi sagt att hen inte ätit. ”Du oroar de andra patienterna”. Efter några dagar fick vi hen att äta. Hen var trött på att personalen skällde på hen för att hen inte åt, och ville visa att hen försökte. Hen var ätstörd, så hen hyperventilerade, skakade, och tårarna rann när hen försökte äta. Vi hämtade personal, som satt bredvid hen och försökte hjälpa. De sa att hen kunde få försöka äta i lugn och ro, ifred på sitt rum. Men dagsköterskan som gick förbi och såg avbröt dem, och jag har aldrig sett en människa prata med en annan människa på ett så respektlöst, empatilöst och kränkande sätt innan. Hen stod över patienten, som hade pågående panikångestattack, och sa med sträng, hög röst att ”nu går du inte från bordet förrän du ätit upp hela portionen”. Vi patienter som såg fick högljutt säga ifrån, ingen från personalen gjorde någonting.

En manlig patient blev kär i en kvinnlig patient. Hon var inte intresserad. Han försökte smeka hennes kropp och kysste hennes nacke. Hon försökte säga ifrån. När jag försökte hjälpa henne blev han aggressiv, och de andra patienterna fick hjälpa oss. Vi bad om personalens hjälp, de sa att de inte ville lägga sig i ”konflikten”. Han blev hotfull och skrek, personalen såg detta men ingrep inte. Vi gömde oss inne på hennes rum, han vägrade lämna oss ifred. Vi fick låsa dörren. Personalen bytte från dag- till kvällspersonal, de som gick på sitt pass blev aldrig informerade om händelsen utan undrade varför vi hade låst in oss.

En patient som varit där längre än mig berättade att hen veckorna innan jag kom dit bevittnat hemska saker. En patient hade spräckt sitt skallben mot en vägg. En annan tog livet av sig under en kort promenad. Jag frågade läkaren, som bekräftade. Det var därför jag inte fått gå promenader, de var rädda att det skulle hända igen. Det är ett så konstigt sätt att försöka hålla suicidala, svårt sjuka människor vid liv. Att låsa in dem, knappt prata med dem och inte låta dem aktivera sig med någonting annat än att och fundera på självmord. Jag var så rädd. Vi patienter fick hjälpa och stötta varandra.

En dag ringde en patient från en annan avdelning till en patient på avdelningen. Hen hade under en promenad de tog tillsammans varit på apoteket på sjukhuset, och hämtat ut allt hen kunde. Fick med sig tabletterna in på avdelningen och svalde dem där. Hen ringde nu sin bästa vän för att säga hejdå. Vi ringde personalen på hens avdelning för hjälp, de tackade för informationen. Men under hela tiden hade patienten på högtalartelefon på, så hens vän på vår avdelning, och vi som försökte hjälpa och trösta hen, hörde hur personalen kom in i hens rum och gav hen en utskällning. ”Varför ringer du till andra för att oroa dem?” ”Varför ljuger du för att få uppmärksamhet?” ”Enda sedan du kom till avdelningen har du bara varit ett problem”. Ingen ingrep och vi hörde hur hens tal blev mer och mer sluddrigt. Hens vän fick panik. Vi fick ringa 112. Hen vaknad upp på medicinsk akutvårdsavdelning, och de skickade hen tillbaka till avdelningen.

Sista dagen pratade en sköterka med mig innan jag skulle bli utskriven. Hen undrade hur jag mådde, och jag svarade att jag inte bryr mig om varken min ångest eller depression längre, jag står inte ut med det som hänt. Hen hade läst i min journal så hon visste vad jag menade. Mitt trauma, anledningen till att jag var där. Det var för stort, för svårt, jag kunde inte ta in det. Hen frågade någonting som jag tyckte lät märkligt, så jag bad hen förtydliga. Hen frågade om jag var säker på att det verkligen hade hänt. Jag sprang därifrån i panikångest. Hen brydde sig inte ens om att följa efter, eller se hur det var med mig.