Jag var inlagd under flera månader i somras. Gång på gång blev jag bältad då jag kom till akutpsyk med polis. Påväg dit gör jag motstånd och väl inne i akutrummet fortsätter de hålla fast mig. Jag skriker att jag har PTSD och får panik av att de håller fast mig. det är också därför jag gör motstånd. Men istället för att ge mig andrum tar de i hårdare och läkaren ordinerar tvångsinjektion och bältning. Andra gånger fick jag vara fri i rummet och går då runt ångestfyllt och går fram till ordningsvakten som står vid den låsta dörren. Läkaren bedömer detta som att jag är aggressiv mot personal och det blir åter bälte.

En gång lyckades jag lugna ned mig och satt på britsen och pratade med läkaren. Denne förklarade att det blir tvångsinjektion och bältning trots att jag är helt lugn och håller en vanlig konversation med läkaren. jag ifrågasätter detta och förklarar att jag är lugn och inte kommer göra något destruktivt men läkaren säger bara att beslutet är fattat.

Går DBT-behandling just nu och sedan cirka ett halvår tillbaka. Jag var kritiskt till en början. Visste inte om jag var redo för förändring. Förtjänar jag att må bättre? Jag vill inte sluta med mina destruktiva handlingar. De är trygga. Jag vet hur man gör. Jag vet att jag blir distraherad från annat jobbigt osv. Men med den kontinuerliga dbt-terapin med ett grupp-tillfälle och ett individual-terapi-tillfälle i veckan. Det tar totalt 3h i veckan. Jag har gjort det samtidigt som jag jobbat. Det har varit jobbigt och obekvämt. Jag har fått utmana mig. Men jag har också haft turen att ha en otrolig psykolog. Jag är dock väldigt orolig för vad som händer när det tar slut. Jag börjar lära mig och träna in bättre beteenden. Men jag är också fortfarande ganska beroende av att checka in med dbtn. Är lite rädd för att vara på egen hand. Men jag är inte klar än.
Men om någon får tillfället och erbjudandet att påbörja dbt så snälla våga göra det. Ha tålamod och ge dig själv och terapin tid. Vissa saker kommer automatiskt med tid. Andra saker får man hålla i lite längre innan det gör skillnad.
Du kan! Läs om mannen med maskrosorna i sin trädgård så förstår du lite vad det handlar om.

När jag var inlagd på lpt så fick jag en dag en känsla av att det var en man i mitt rum. Det är en känsla som har kommit en hel del gånger förut men denna gången var den så intensiv att jag började skrika och be om hjälp att få ut honom (alltså mannen som inte fanns). Personalen ignorerar det hela ganska mycket och efteråt så har dom skrivit i min journal att ”när jag inte fick uppmärksamhet pga min ångest så började jag göra så för att få personalens uppmärksamhet på andra sätt” alltså att de tyckte allt var för uppmärksamhet och inte något jag faktiskt kände. Dom har nog aldrig skrivit i min journal att jag har ångest pga att jag faktiskt har diagnosen ångest. Utan hittat olika sätt att säga att jag vill ha uppmärksamhet. Typ att ”annan patient fick uppmärksamhet pga somatiskt låga vilket gjorde att patienten började kasta möbler för att locka till sig uppmärksamhet” även på öppenvården pratar dom mycket om hur uppmärksamhetssökande jag tydligen varit hela min barndom. När jag egentligen bara varit lite ”aktiv” eller vad man ska säga och kanske inte alltid varit som alla andra. Jag kan alltså inte ta ett steg någonstans utan att det beror på uppmärksamhet.

Jag fördes med ambulans till akuten efter ett självmordsförsök, därefter upp till avdelning för observation övernatten. Under morgonen dagen efter blev de komplikationer och jag fick föras vidare till IVA(intensivvårdsavdelningen) efter att jag hade vaknat till där och åter var klar igen så skulle en läkare bedöma mig från psykiatrin innan jag fick lämna och där togs beslutet att jag skulle med till psykiatriska  slutenvårdsavdelningen. Väl på plats så satt jag där förvirrad och ångestladdad på mitt rum. Jag var där väldigt få dagar då jag propsade på att jag skulle hem. Jag minns inte mycket av vårdtiden där förutom några skötare som då och då försökte prata med mig, jag var stängd och vågade inte prata med någon av dom, jag såg de bara som läskigt och ångestfyllt.

Kom från perm med panikångestattack och hade rivit upp hela mina armar så hela händerna var blodiga. Bad om stesolid men fick det ej, ssk vad mig att göra andningsövningar. Men är lite väl sent i det stadiet. Sen kom den bästa undersköterskan som drog in mig i avslappnings rummet och gav mig massage samtidigt som hon pratade med mig på ett pedagogiskt och icke dömmande sätt.

Psykiatrin har påverkat min självbild väldigt negativt på olika sätt. Tex genom att de misstrott mig och att deras sanning varit med värd än min. Om jag säger att jag inte har ångest men de skriver i journalen att jag har det tex, små saker som över tid gör att jag misstrott mig själv och blivit förvirrad. Är jag den person de menar? De har upprepade gånger sagt att jag inte klarar av att jobba och från början kunde jag tänka bort det, men efter ett tag blev det sanning. Det kanske är sant, men jag behöver få utforska möjligheten att klara av det först – nu har de skapat en utgångspunkt där jag inte klarar av någonting pga trauman. Vem vinner på det? Det vore rätt enkelt att ge någon hopp ist för att ta det ifrån dem. Enligt psykiatrin är jag en osäker, tyst, ångestfylld person som aldrig kommer klara av att jobba. Men innerst inne vet jag att det inte är jag. Men de bryter ner en.