Jag var inlagd på slutenvård på grund av allvarlig ätstörning. När jag lades in var jag motiverad till att bli frisk, då jag sett den sorg som min sjukdom gav mina nära. De första dagarna gick allt bra (även om det gick åt en del tårar) och jag åt i stort sätt upp den mat de gav mig. Det ledde till att snart fick flyttas ”upp” så att jag fick både mer krav och mer frihet. Med kraven ökade även mina portioner och till dem lades näringsdrycker. Någon efter min första näringsdryck började jag må dåligt och må illa. Efter ytterligare några måltider var jag oförmögen att hålla tillbaka mitt illamående vilket resulterade i att (mot min vilja) kräktes på matsalsgolvet. Dagarna efteråt fortsatte jag att må dåligt och det gick inte att tillgodogöra sig aktiviteterna som behandling erbjöd. Det diskuterades om mitt matschema skulle ändras men då det viktiga var att jag gick upp i vikt (så snabbt som möjligt) skedde inte det, så jag fick fortsätta att må dåligt i ytterligare en period, innan kroppen vande sig. När jag insåg att det viktiga inte var hur jag mådde utan hur jag åt, tappade jag tron både på behandligen och det lilla människovärde jag precis hade funnit hos mig själv. Under resten av behandligen fortsatte jag att vara en ”duktig tjej” men min själ var inte längre med på det och jag längtade tillbaka till tiden innan behandligen, utan mediciner som gjorde mig trött och utan illamående.

Jag förstår verkligen att det är viktigt att gå upp i vikt för att bli frisk, men samtidigt räcker inte en ökad vikt för att läka en trasig själ och de flesta behöver känna att de betyder något och att de får lov att må bra.