När jag var inlagd på lpt så fick jag en dag en känsla av att det var en man i mitt rum. Det är en känsla som har kommit en hel del gånger förut men denna gången var den så intensiv att jag började skrika och be om hjälp att få ut honom (alltså mannen som inte fanns). Personalen ignorerar det hela ganska mycket och efteråt så har dom skrivit i min journal att ”när jag inte fick uppmärksamhet pga min ångest så började jag göra så för att få personalens uppmärksamhet på andra sätt” alltså att de tyckte allt var för uppmärksamhet och inte något jag faktiskt kände. Dom har nog aldrig skrivit i min journal att jag har ångest pga att jag faktiskt har diagnosen ångest. Utan hittat olika sätt att säga att jag vill ha uppmärksamhet. Typ att ”annan patient fick uppmärksamhet pga somatiskt låga vilket gjorde att patienten började kasta möbler för att locka till sig uppmärksamhet” även på öppenvården pratar dom mycket om hur uppmärksamhetssökande jag tydligen varit hela min barndom. När jag egentligen bara varit lite ”aktiv” eller vad man ska säga och kanske inte alltid varit som alla andra. Jag kan alltså inte ta ett steg någonstans utan att det beror på uppmärksamhet.