Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Anmälan till IVO

Har i många herrans år varit illa bemött av den psykiatriska kliniken i min hemregion. Trakasserierna började i samband med att jag anmälde en person för sexuella övergrepp på mitt barn. Den psykiatriska kliniken lät sig manipuleras av förövaren och hans medberoende. Jag har anmält kliniken flera gånger både till IVO och polisen utan gehör trots tydliga lagbrott. Öppnade idag svaret från IVO avseende min sista anmälan och har äntligen fått gehör. Inte i allt, men på ett par viktiga punkter. En psykiatriker samt hela kliniken får kritik angående en olaglig remiss skriven i avsikt att få mig dåligt bemött inom primärvården. Aktuell psykiatriker får även kritik avseende journaldokumentation.

Så, ge inte upp! Ibland kan man få rätt – trots att vägen dit kan vara väldigt tung.

Blev inte informerad om mina rättigheter

Läkaren på psykiatrin registrera i min journal att jag informerats om mina rättigheter vid lpt, men egentligen sa hen  inget alls. Bokstavligen inget. Nu har jag turen att kunna läsa svenska, läst medicinskrätt och  förstår lagtexer. Men det hjälper inte när något felaktigt har skrivits i journalen. Medvetet eller av rutin/stress vet jag såklart inte.

Läkare glömmer att skicka remiss

Efter ungefär 18 månaders kö diagnosticerade läkaren på närmsta Traumaprogram mig med komplex PTSD och skulle remittera mig till en terapeut på avdelningen. Månaderna går och jag frågar hur jag ligger till i kön till terapeuten. Läkaren säger att det inte borde vara långt kvar nu.
När jag läser min journal på 1177 så ser jag en anteckning daterad 6 månader efter att hen sade sig skickat remissen. Där står att hen glömde att skicka den och först nu kom på det.
Nu är behandlingen avslutad och jag har väntat i snart 2 år på att bli kallad till min vanliga psykiatrimottagning för recept etc.
Igår fick jag veta att jag inte verkar ha stått i den kön eftersom läkaren på Traumaprogrammet aldrig skickade den remissen heller. Och hen slutade på det jobbet för något år sedan.

Anmälde pedofil – fick diagnosen paranoia

Blev oerhört kränkt av psykiatrin efter att jag gjort en orosanmälan avseende sexuella övergrepp på mitt barn. De etablerade kontakt med den anmälda pedofilen och de angav honom som referens till min psykiska hälsa – utan att vare sig informera mig om det eller be om mitt samtycke. Jag fick diagnosen ”paranoia” i enlighet med referensen. Senare, då jag och mitt barn blev utsatta för förföljelse och hot, så fick jag diagnosen ”paranoia av förföljelsekaraktär”. Jag hade bl a blivit hotad till livet och mitt barn och jag levde under hotet av besök av pedofilen på dagiset. Psykiatrin har aldrig ställt en enda fråga till mig. De har dömt mig utan att känna till händelser. Senare när jag och mitt barn blev beskjutna  på väg hem från dagis så fick jag diagnosen ”vanföreställningar”. Psykiatrin har dömt mig efter hörsägen och inga utredningar är gjorda som underlag till diagnoser. En vårdpersonal har läst mina dokument avseende hoten och bekräftar att det jag uppgett stämmer. Något som psykiatrikerna inte ens tagit notis om.
Upplever mig inte enbart som oerhört kränkt utan även respektlöst och patientosäkert. Utsatt för förtal och ryktesspridning av psykiatriker på så sätt att de när jag söker primärvården för fysisk ohälsa kontaktar psykiatriker dem och talar om att jag har ”vanföreställningar” och därmed får jag inte den vård jag är i behov av.
Jag visste inte att psykiatrisk sjukvård kan fungera så illa!

Psykiatrin lyssnade bara på förövaren

Har en miserabelt dålig erfarenhet av psykiatriker efter att jag anmält en pedofil och därefter levt under allvarliga hot, trakasserier och förföljelse.
Det första felet psykiatrin gjorde var att släppa in bl a den jag anmält och som hotade mig i min s.k. vård. De gjorde det utan att vare sig fråga eller informera mig. Den jag anmält var en klassificerad narcissist, extremt aggressiv och manipulativ. När han smutskastade mig och påstod att jag var allvarligt psykiskt störd så lyssnade psykiatrikern på det. Utan något vetenskapligt underlag fick jag den diagnos som narcissisten påstod att jag led av – paranoia. Ingen psykiatriker pratade med mig om vad som låg bakom min anmälan. Utan att känna till min historia så dömde de mig. När jag senare påtalade att denna narcissist hotade mig och förföljde mig så fick jag diagnosen ”paranoia av förföljelsekaraktär”. När jag hävdade att jag visst var utsatt för hot och trakasserier och att jag även flera gånger blivit överfallen samt även beskjuten så fick jag diagnosen ”kroniskt vanföreställningsssyndrom”. Fortfarande känner inte psykiatrikerna till någonting om vad jag varit med om. De ställer inga frågor och kommunicerar inte med mig över huvud taget. De för dock kommunikation med narcissisten och andra tredjehandspersoner. Vad de säger får jag inte reda på eftersom det är sekretesskyddat gentemot mig. Jag kan inte bemöta detta flöde och flödet uppmuntrar därmed till allehanda smutskastning och förtal. I journalen skriver en psykiatriker ”Vanföreställningarna är extra starka mot fadern (=den anmälda narcisdisten). Psykiatrin gjorde därmed sitt ställningstagande för förövaren och mot offren (jag och mitt barn). Jag fick vare sig träffa psykolog eller terapeut. När jag förmedlade att jag som barn var utsatt för diverse övergrepp och vanvård så notetades det i journalen att jag sannolikt hade en personlighetsstörning sedan jag var barn. Fortfarande ställs inga frågor till mig och de dömer mig/diagnostiserar mig utan att känna till någonting om vad jag var med som barn. Eftersom de inte frågar mig någonting om vad jag var utsatt för som barn så spekulerar psykiatrikern själv och namnger fel person angående de sexuella övergreppen i journalen. Senare släpper de in en person som jag bröt kontakten med 20 år tidigare i ”planeringen” av min vård (som inte existerade). Även detta utan att vare sig fråga eller informera mig. När man släpper in en co-narcissistisk borderline personlighet så kan det inte gå annat än illa. Nu fick jag inte bara diagnoser utan alla möjliga negativa personlighetsdrag. Mycket var hämtad från henne själv. Jag blev inte enbart offer för narcissister utan även vad man kallar för ”gaslightad” av psykiatriker som utan att blinka noterade alla påstådda personlighetsdrag i journalen. När jag sedan får nog och påtalar att jag inte vill ha något mer med dem att göra så sprider denna klinik ut till andra enheter/kliniker att jag inte känner förtroende till psykiatrin över lag – trots att jag uppgivit att det gäller enbart denna klinik. Nu när jag tagit avstånd från denna miserabla klinik så gaslightar de mig och förtalar mig till andra sjukvårdsinrättningar såsom primärvården. Till primärvården har en psykiatriker spridit ut att jag är en farlig person och jag blir därmed nekad sjukvård, även för kronisk sjukdom. Är det sådan här psykiatri vi vill ha i Sverige? En psykiatri som inte enbart smutskastar patienten utan även förtalar denna i syftet att förstöra relationen med primärvården.

Diagnostiserad med EIPS efter 5 minuter

Första gången jag lades in på vuxenpsykiatrin diagnosticerade överläkaren mig med EIPS efter vårt första samtal, ett samtal som knappt varade i 5 min. Det var 6 år sedan och jag har blivit ordentligt utredd för EIPS två gånger sen dess, och ingen av utredningarna har visat att jag uppfyller kriterierna för diagnosen. Ändå hänger den fortfarande kvar i min journal än idag.

Autismdiagnos istället för PTSD

Jag utvecklade PTSD efter sexuella övergrepp när jag var i lågstadieåldern. BUP feldiagnosticerade mig med autism och det har inneburit ett stort lidande för mig; dels då det har varit en ursäkt för såväl mina föräldrar som mina lärare att fortsätta att traumatisera mig med fysisk och psykisk misshandel, dels för att jag har blivit undanstoppad i specialklasser och därmed blivit utanför och mobbad under hela min skolgång, dels för att det är ett levande helvete att behöva gå runt med en kronisk diagnos som man inte kan känna igen sig i. Åren har gått och jag har sedan länge utvecklat CPTSD. Detta feldiagnosticerades medvetet som BPD när jag var i tidiga tjugoårsåldern för att psykologen jag fick behövde den diagnosen för att kunna behandla mig.

Jag har talat med flertalet behandlare genom åren och de jag har fått en relation till har alla hållit med om att jag med all sannolikhet inte är autistisk och t o m inom slutenpsykiatrin har personalen ifrågasatt min BPD-diagnos. Att ha en BPD-diagnos är ett helvete i sig. Jag har blivit öppet trakasserad och hånad av läkare med hänvisning till BPD, när jag har försökt söka vård för hjärtproblematik, utmattning, yrsel, illamående, smärta (en del av den mängd olika fysiska symtom som min CPTSD har givit upphov till) så har man skickat hem mig med diagnosen ”ångest” och en uppmaning om att jag är psykiatrins ansvar. Min f.d sambo, som följt med mig på flera vårdbesök har anmärkt på att det är som om vårdpersonal har bestämt sig för att jag ljuger innan de ens har träffat mig.

Jag har försökt få dessa diagnoser borttagna i flera år och öppenpsykiatrin har inte velat diskutera frågan. Det närmsta jag har kommit var när de förra året bestämde att vi skulle läsa igenom hela min psykiatrijournal för att se vad som har föranlett mina diagnoser. Således ville de se vad deras okända kollegor som feldiagnosticerat mig hade skrivit om mig i journalerna, för att de inte trodde på vad jag sade. Jag gick med på det, trots att jag visste vad det skulle innebära för mig, för att jag har kämpat så länge för att bli fri från den här mardrömmen.

När jag kom till mottagningen var jag höggradigt dissociativ och när jag sade det till psykologen som skulle medverka vid journalöversynen så fick jag höra att ”det är ju ingen mening att vi gör detta om du inte är här” varpå jag svarade att jag inte kunde hjälpa det. Jag fick ett glas vatten och sedan läste vi igenom BPD-utredningen. Jag fann att psykologen som hade diagnosticerat mig med BPD, som jag litade på och som var min första och enda trygga anknytning, hade ljugit i journalerna. Hen skrev, bl.a att jag led av ”lättväckt aggression”. Jag lider av förtryckt ilska, vilket både den psykologen, och min nuvarande privata psykolog har försökt jobba på med mig.

Vi tittade på BPD-utredningen, som ett annat trauma föranledde och det var därför jag sökte mig till psykiatrin. Jag är väldigt glad att vi bara hann tillbaka några år, för det jag var mest rädd för var journalen från 2002, bara att läsa 2002 var obehagligt och jag är i efterhand väldigt tacksam för min dissociation. Det är autismutredningen, som de sexuella övergreppen föranledde. Jag minns bara fragment från den utredningen, och ingenting av min barndom innan dess. Psykiatrin vet att jag har sexuella trauman i barndomen, trauman i vuxen ålder och PTSD, ändå tyckte de att det var en bra idé att jag skulle läsa mina journaler.

Samma kväll drabbades jag av den mest fruktansvärda flashbacken i hela mitt liv och min ångest och hypervigilans var så hög att jag blev tvungen att söka akut. Jag fick panikångest av att höra mina egna andetag. Blev också inlagd vid det tillfället. När jag har kommit hem ringer psykologen och vill boka ett nytt datum för journalöversynerna. Jag frågar om hen menar allvar, efter att jag blivit så dålig av det första tillfället att jag fick lov att läggas in på sjukhus. Jag kommer inte ihåg vad hen svarade, mer än att hen fortfarande var positivt inställd till att vi skulle läsa mina journaler.

Efter att jag tackat nej till ytterligare en journalöversyn så släppte de helt min önskan om förnyade utredningar. De skrev bara att jag var ”extensivt utredd” i mina journal och jag har kämpat i månader för att öht få till en dialog, men de vägrar och hänvisar till Patientnämnden och andra psykiatrimottagningar. Det står också i mina journaler att psykologens bedömning var att jag inte var dissociativ vid det mötet, eftersom att jag ”kunde prata om känslor”.

Jag var svårt sjuk i månader efter det tillfället; svår hypervigilans (ett hårstrå på min hud kunde kännas som att någon stack mig med en nål), lukt- och synhallucinationer, dagliga panikångestattacker, tre – fyra timmars sömn per natt, psykosomatisk smärta och av någon anledning har jag blivit mörkrädd, något jag var som barn. Lyckligtvis har jag en underbar privat psykolog som har lyckats hjälpa mig ur det värsta och jag är på en mycket bättre plats idag.

Övervåld och minnesluckor

Jag kom till en låst avdelning i samband med att jag försökt ta mitt liv. Jag var väldigt suicidbenägen och under den perioden handlade det mesta i mitt liv om att skada mig men jag vet att jag även var en person som försökte prata och förklara hur jag tänkte och varför. Detta var tre år sedan.
Jag kom då till denna avdelning och jag har nästan inga minnen av min vistelse här.
Jag vet att jag sitter i soffan i allmänna rummet där andra medpatienter vistades.
Jag kommer ihåg att jag var här en vecka men jag minns inte ens vart jag sov eller om jag åt mat. Jag minns inte ens vart toaletten låg.
Jag minns att jag håller i mitt örhänge som åkte ut ur örat på mig.
En av skötarna ser då detta och istället för att be mig att ge det till den personen så vet jag att jag ligger på golvet i nästa ögonblick och att jag skriker av smärta för skötaren håller min arm i en konstig vinkel att det enda jag känner är smärta. Två andra skötare kommer då springandes och hjälper till att hålla mig på golvet. Jag ligger halvvägs ner på golvet och andra halvan av min kropp är fortfarande kvar i soffan.
Jag får panik över att jag blir fasthållen och att det gör så ont i min kropp av att de håller mina armar I den vinkeln som de gör.
Jag kan tillägga att jag aldrig någonsin varit våldsam mot en annan människa, jag har aldrig varit utåt agerande mot en enda människa. Men detta är vad som skrevs i mina journaler. De skrev att jag hade hoppat på en manlig skötare och att de varit tvungna att ta drastiska åtgärder för att lugna mig. Detta är det enda som jag minns av min vistelse denna gång.
Jag var vid ett senare tillfälle på samma avdelning men under andra omständigheter. Jag minns att jag frågade dem vart toaletten låg och de skrattade till och sa att det borde jag ju veta eftersom jag varit här tidigare, och att jag var där en vecka men jag hade ingen aning och fick då gå och leta efter toaletten på egen hand. Jag hade sedan tidigare PTSD och min hjärna hade under en lång period tagit bort jobbiga händelser genom att ge mig luckor, både i vardagen och luckor för de händelser som varit känslomässigt jobbiga för mig. Jag får än idag panik av att någon håller i mig. Och jag vet inte än idag exakt vad som hände.
Den skötare som först brottade ner mig har jag fått veta från andra patienter att han ofta tar till med övervåld när det inte alltid behövs. Jag var inlagd på HSL vid detta tillfället och var hjälpsökande. Jag vet att jag även såg på en film under denna vistelse på min mobil men jag var tvungen att se om på den filmen senare på grund av att jag inte minns något av filmen heller. Det enda jag minns är när jag kommer in på avdelningen och när jag blir nedbrottad på detta sett.

Min berättelse

Min berättelse. Vart börjar man egentligen. Jag började må dåligt när jag var 10 år och självskadande första gången när jag var 11. Det eskalerade snabbt och vid 13-års ålder skar jag upp hela armarna varje kväll. Till slut tog jag mig mod att berätta för mina föräldrar. Jag blev snabbt inskriven på BUP. Äntligen tänkte jag, men det blev inte allt som tänkt. Min psykolog reste sig från sin stol, tog sats mot mig och drog upp mina tröjärmar utan att ens fråga. För hon behövde ju se. Där och då skar jag mig inte så djupt – men mycket. ”Jaha men det här var ju inte så farligt” fick man som respons. Själv satt man där – 13 år gammal. Blottad. Förminskad. Jag manipulerade henne rätt snart efter det och fick henne att tro att jag mådde bra. Och hon gick på det – eller så orkade hon bara inte hjälpa någon som enligt henne inte behövde hjälp. Jag manipulerade mina föräldrar också, som verkligen trodde jag mådde bra igen. Gick och bar på allt i min ensamhet.

Sen sökte jag hjälp igen. Denna gången var det på ungdomsmottagningen. Där fick jag faktiskt ett bra bemötande, men blev snabbt hänvisad till Unga vuxna istället. Kände mig jobbig och hopplös. Men jag gick dit. Jag var 16-17 år nu. Hade nyligen brutit mig ur ett destruktivt förhållande och mådde otroligt dåligt. En sjuksköterska sa till mig med en skämtsam röst ”haha.. ska vi lägga in dig eller”. Efter andra mötet där blev jag remitterad till Vuxenpsykiatrin. Ännu en gång kändes det som att jag var ett hopplöst fall som ingen orkade eller ville hjälpa. Kanske behövde jag bara bita ihop?

På vuxenpsykiatrin fick jag under mitt andra besök träffa en sjuksköterska. Vi pratade om ”min historia” som innehöll självskada, självmordstankar, missbruk av olika slag, en våldtäkt och otroligt mycket ångest. Jag berättade om min problematik med alkohol – att det ofta spårar ur och att jag ofta har minnesluckor efter att ha druckit. Att jag dricker mycket – och ofta. Fortsätter sedan med att berätta om våldtäkten. Får till svar ”ja… så blir det ju lätt om man dricker för mycket”. Sitter där i stolen mittemot henne och blir helt paff. Känner mig liten, onödig och jag fylls av skam. Får till slut fram ”fast alltså jag var faktiskt nykter när det här hände”. Hon svarar inte ens. Kollar på sin datorskärm och antecknar något och går sedan vidare. Jag går där ifrån. Med mer tyngd på axlarna än vad jag hade innan jag kom dit.

Får i alla fall sedan träffa en läkare. En bra sådan. Med stor förståelse. Vi börjar prata om hur jag fungerar och vad jag fått för hjälp tidigare. Vad som har hjälp och vad som inte har hjälpt. Att jag främst behöver hjälp att hantera GAD. Han kollar på mig frågande. ”Det låter inte som att du har GAD”. Jag förstår inte riktigt vad han menar. Jag har fått höra att jag har det sen jag gick på BUP. Vi kom i alla fall fram till att det låter mer som en personlighetsstörning – kanske EIPS/borderline. Jag går hem, läser på om det och jag känner igen mig så mycket. Tänker att nu kanske jag äntligen kan få rätt hjälp. Men min psykolog vägrade utreda mig eller ens prata om det med mig. ”Din läkare har fel. Och vet du, han ska ändå sluta om en månad så hans bedömning spelar faktiskt ingen roll”. Går tillbaka till psykologen några veckor senare. Då är jag mer självmordsbenägen än vad jag någonsin varit. Jag har planerat allt. Vet precis hur det ska gå till. Har skrivit ett självmordsbrev. Men det är en del av mig som ändå vill fortsätta kämpa. Inte lämna min familj på det viset. Skuldkänslor. Så jag bestämmer mig för att berätta för min psykolog om det här så jag kan få hjälpmedel att ta mig igenom det. Vad kan jag göra för att inte gå och ta livet av mig? Får till svar ”vet du vad? Du går nog bara igenom en kris. Och här på vuxenpsykiatrin är det faktiskt så att vi behandlar personer som har mer problem än dig. Du får vända dig till din VC”. Jag brister. Får en panikångestattack. Jag får inte fram ett ord. Jag sitter där och hyperventilerar och allt jag vill är att springa där ifrån, men jag sitter fast i stolen. Lyckas inte ta mig upp. Efter ett tag så lugnar jag ner mig. Bara nickar åt allt han säger och sen går jag där ifrån. I min journal står det att jag och min psykolog tillsammans kom överens om att det skulle passa bättre för mig att söka hjälp på VC…

Jag tog mig faktiskt till min VC. Fick träffa en läkare – som sa åt mig att söka mig tillbaka till vuxenpsykiatrin igen, för jag har problem dom inte behandlar. Sen dess har jag inte tagit någon hjälp. Jag vill – för jag vet att jag behöver det. Men jag vet inte vart jag ska vända mig. Och helt ärligt vågar jag inte heller. Tyvärr är det här inte dom enda berättelserna om dåligt bemötande jag har. Men det har redan blivit en alldeles för lång text. Det här är dom bemötandena som har satt djupast spår i mig.

Sexuellt utnyttjad av skötare

Jag blev utnyttjad av en nattskötare inom  psykiatrin. Han kom in till mig, själv, under sina pass och hjälpte mig av med kläderna (tröja, bh:n) och tog på min kropp samtidigt som han pussade på mig och sa att han älskar mig. Han tog mitt nr från journalen och ringde mig på kvällen innan han kom till jobbet. Han sa att jag inte skulle berätta för någon. Detta pågick under en längre period och när jag väl vågade berätta om vad han gjort så trodde ingen på mig förens jag visade att han ringt mig. Jag anmälde händelsen men polisen avskrev anmälan. Han fick jobba kvar men på en annan avdelning med unga tjejer. Jag har fått PTSD från bla detta övergrepp och är något jag fortfarande får flashbacks från.