Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Diagnosförvirring

Jag skickade nyligen in min gamla neuropsykiatriska utredning till en neuropsykiatrimottagning för att få den bedömd utifrån om man missat autism/autistiska drag. Mottagningen svarar då med att mitt underlag inte uppvisar att jag har autism eller annan neuropsykiatrisk diagnos, trots att psykologen i utredningen ställer diagnosen ADD. Då de bara kopplar fram telefonsamtal från listade patienter kan jag inte heller kontakta dem och fråga vad de baserar uttalandet att jag inte har någon diagnos på, om det är att de inte håller med om psykologens bedömning eller om de bara inte läst remissen och utredningen ordentligt. Tyvärr känns det som det senare då de inte svarar på frågorna i egenremissen, behandlar remissen och utredningen som två separata ärenden och svarar mig i tredje person. Det är så jag undrar om de driver med mig, och känslan av att jag inte är värd mer engagemang än så här får mig att undra om jag bara inbillat mig eller förstorat mina svårigheter. Uttalandet om att jag inte har någon neuropsykiatrisk diagnos alls, skrivet av någon som aldrig träffat mig, finns i och med detta nu även förevigat i min journal utan att jag vet vad det baseras på. Hade hoppats på att få reda ut frågor kring min diagnos med någon med målet att få känna mig färdigutredd, då jag aldrig fick möjlighet till någon uppföljning sedan jag blev diagnosticerad för tio år sedan. Blev bara lämnad med en diagnos. Att diagnosen inte har fått landa har gjort att jag haft svårt att berätta om den och tala för mig när det gällt mina behov i arbetslivet.

”Barn tycker om att experimentera”

När jag var 10 år kontaktade en av mina föräldrar BUP för hen trodde att jag kanske hade autism. Det enda de sa var att det är vanligt för barn att vara blyga. Fyra år senare tvingar en förälder mig att gå dit för hen hittade rakbladen jag använde för att skada mig. Jag har skadat mig själv sedan jag var ett barn, men började skada mig med just rakblad efter att jag blev elva år. Blev diagnostiserad med autism när jag var 16. Även fast jag är 100% säker på att jag hade depression och ångest då, lade de aldrig till det i min journal. Efter att jag blev 18 så sa BUP att jag skulle få prata med den enda vuxenpsykiatrin som finns där jag bor. De hörde aldrig av sig, och min psykiska ohälsa rasade samman otroligt snabbt. När jag gick på gymnasiet hade jag noll kontakt med all slags vård. Varje dag hade jag panik attacker och autistiska meltdowns på toaletterna i skolan. Varje dag. En gång försökte jag till och med hänga mig där men lyckades inte. Jag skadade mig själv grovt varje dag men ingen hjälpte mig, även fast en av mina föräldrar ringt till chefen på vuxenpsyk flera gånger. När jag väl fick kontakt där efter kanske ett eller två år, så blev jag inte tagen på allvar. En gång träffade jag en doktor och hen sa ”du vet väl att man ska skära sig vertikalt om man vill dö?” till mig efter att jag sa at jag skär mig varje dag. Jag och min förälder anmälde hen men patientnämden sa bara att de skulle prata med hen, för det fanns inget bevis. Den doktorn jobbar fortfarande där, har sett hen i korridoren när jag varit där på uppföljning av medicin.

Jag tog också upp att jag ville ha någon slags terapi där, vad som helst, men allt jag föreslog blev ignorerat. ”Samtalsterapi där man går igenom hela sitt liv skulle inte passa dig” fick jag höra mycket. Men vad visste de om mig? Jag fick inte ens någon annan terapi som förslag.

Pga allt detta + situationen hemma försökte jag ta mitt liv 10+ gånger under 2017. Varje gång fick jag stanna på sjukhuset en natt, prata m doktor dagen efter och sedan åka hem. Rinse and repeat, varje gång. Ingen verkade ta mig på allvar. Fick höra av en förälder att jag njöt av all uppmärksamhet, att jag inte skulle ha dött av att ta si och så många piller, mm.

När jag var i 20 års åldern så bad jag om DBT behandling och de på vuxenpsyk ringde min gamla psykolog från BUP och jag fick träffa hen igen efter minst tre år bara så att hen kunde säga till mig att jag inte behövde DBT behandlig för ”jag såg inte ut som att jag behövde det.” Hen sa också att det inte skulle hjälpa, även fast hen inte hade träffat mig på flera år.

Efter ett tag fick jag en ny fast kontakt med en sjuksköterska. Hen var hemsk och jag ville aldrig se hen i ögonen. Vid ett tillfälle erkände jag att jag hade skadat mig själv igen och hen gjorde ett ljud som man gör när man tycker synd om någon. Sen sa hen ”hur skulle du må om en vän sa nåt sånt till dig? så känner jag just nu”. Hen fick mig att känna mig skyldig. En annan gång sa hen att alla mår dåligt ibland efter att jag sa att jag ville ta livet av mig.

Har blivit inlagd ett par ggr efter detta. Några ggr när jag ville bli inlagd fick jag prata med en sjuksköterska för bedömning. Jag ville dit för jag hade inget annat val, men jag fick bara höra: ”men du ler ju, så då mår du ju bra. du får åka hem nu” och ”jag kommer skicka hem dig, prata med din partner istället”.
De gångerna jag faktiskt blev inlagd så kunde jag gråta våldsamt på nätterna men de som jobbade där sa bara godnatt och gick. En annan gång när jag blev inlagd blev jag tillsagd av en doktor att jag inte var psykiskt sjuk och att jag är helt frisk. Mår man bra om man är inlagd och har försökt ta livet av sig varje månad under ett helt år? Nej, precis. Jag fick hålla mig för att inte skrika i hens ansikte för jag var så arg. Pga saker som hände hemma vågade jag aldrig/kunde jag aldrig säga åt någon om de hade fel för jag visste ändå att ingen skulle förstå mig; inte ens mina föräldrar gjorde det. Det är fortfarande likadant. Jag fick hela tiden höra att allt var pga min autism och det var det. De gjorde aldrig någonting. Inte mina föräldrar eller psykiatrin. Hela mitt liv har folk sopat mina känslor och tankar under mattan. Psykiatrin (och andra i mitt liv) har fått mig att känna som att jag är helt galen och att jag inbillar mig att det är något fel på mig. Att jag bara vill ha uppmärksamhet. Så ska det inte vara. Varje gång de frågar om jag har tankar på att ta mitt liv så är jag ärlig och säger ja, men de slutar bry sig så fort jag säger att jag inte har en konkret plan. Bara för att jag inte har en klok plan betyder det inte att de kan slappna av. Alla mina försök har varit impulsiva.

Jag kände mig otroligt sårbar en gång så jag berättade för en sjuksköterska om mitt sexuella trauma (som fortfarande påverkar mig) från när jag var ett barn men hen sa ”barn tycker om att experimentera.” Sedan dess har jag aldrig sagt det till någon annan inom sjukvården, för jag vet att ingen bryr sig ändå.

Jag är en transman, och jag har sagt det till psykiatrin många gånger. Men de säger fortfarande ”hon” till mig. Fick läsa igenom min krisplan på en av deras datorer en gång, och då stod det att mina pronomen vad han/hen. Men i resten av dokumentet använde de bara feminina pronomen för mig. Även fast det stod i början av dokumentet att jag inte var ok med det… Min flickvän var på samma psykiatri en gång, och då frågade en överläkare henne vad jag var för kön för hon kallade mig för ”partner” som är neutralt. När hon sa att jag var en transman så frågade överläkaren vilket kön jag föddes som och då var hon tvungen att säga kvinna. Resten av mötet kallade överläkaren mig för ”hon” och ”flickvän”.

Just nu är den enda hjälpen jag får samtal på en habilitering pga min autism varannan vecka. Jag får en slags KBT behandling, men vi gör bara problemlösningar osv för vardagliga saker. Vi pratar aldrig om mina psykiska problem och min pågående självskada som är förmodligen roten till allt. Jag har skadat mig själv allvarligt i elva år nonstop och varit deprimerad i mer än hälften av mitt liv. Och jag är nästan helt övertygad om att jag kommer må och bli behandlad såhär tills jag ger upp.

Jag hjärntvättades att tro att jag har asperger

När jag blev feldiagnostiserad med asperger av BUP så kände jag inte igen mig i diagnosen alls och jag sa det till överläkaren som satt diagnosen och hon sa bara “det är ett symptom på asperger att tro att man inte har asperger”. Så eftersom jag visste att jag inte hade asperger så, enligt henne, bevisade det bara ännu mera att jag hade asperger. Sen när jag försökte få dom att fatta att det var fel så fick jag höra bland annat att jag “har dålig sjukdomsinsikt” och dom sa hela tiden att allt var ett symptom på asperger. Var jag sen hela tiden så var det pga asperger, var jag alltid 5 min tidig så var det pga asperger, gillade jag inte att äta fisk så var det pga asperger, var jag deprimerad så var det pga asperger och så vidare. Det var totalt maktmissbruk och jag hade ingen makt alls och jag kunde inte skydda mig. Försökte jag säga emot så sa dom att det är inget fel med att ha asperger och betedde sig som att jag var i förnekelse på grund av skam och dom manipulerade och skuldbela mig.  Alla mina motargument ignorerades och jag hjärntvättades till att tro att jag hade en funktionsnedsättning jag inte hade, så dom gjorde mig sjuk i asperger genom att hjärntvätta mig så jag till slut fick asperger. Dom fick alla runt omkring mig att tro att jag hade asperger också och jag tvingades till och med börja i en specialklass emot min vilja.

Jag vet sanningen nu, även om ingen annan tror på mig, så vet jag att det var en feldiagnos. Feldiagnosen står fortfarande kvar i mina journaler även efter jag försökte bli av med den i flera år. Det är extremt traumatiskt för mig på grund av all trauma och lidande feldiagnosen orsakat mig. Läkare kan sätta diagnoser hur dom vill utan krav på att det ska vara korrekt eller behöva bevisa att det är sant eller behöva förhålla sig till några lagar eller riktlinjer alls, men det är nästan omöjligt för en patient att göra sig av med en feldiagnos. Dom kan verkligen göra vad dom vill emot ett utsatt barn och jag hade aldrig någon chans att skydda mig emot dom. Som patient så har man ingen makt att påverka sina diagnoser eller behandling eller någonting och när man säger att det är en feldiagnos så tror ingen på en för dom tror att läkare är som gudar som aldrig kan göra fel. Jag önskar allmänheten visste hur ond och oprofessionell psykiatrin är. Det är så mycket maktmissbruk inom psykiatrin och dom bryter mot alla lagar och riktlinjer som finns regelbundet och dom ljuder en rakt upp i  ansiktet hela tiden och dom håller aldrig vad dom lovar utan bara ljuger och manipulerar och man kan inte hålla dom till svars för det dom gör. Man är totalt maktlös.

”Svarta kvinnor är aggressiva”

På psykakuten förklarade överläkaren där att jag var väldigt aggressiv något som är vanligt hos svarta kvinnor. För att dom har något hormon mer än andra så det skulle kunna vara så för mig med.

På en psykiatrimottagning säger personen som utreder mig att tro på energier och kunna läsa av människors energier kan vara kulturellt betingat så att bedöma att någon har skitzoid personlighetsstörning på grund av detta kan vara väldigt – vitt och eurocentriskt. Men han bedömde ändå att jag hade det. Han satte dessutom 4 andra personlighetsstörningar på mig när jag var som mest deprimerad, helt isolerad och väldigt suicidal. Något dom själva erkänt ”kan” ge fel utfall…
När jag nu släpat mig själv ut ur utbränningsdepressionen och försöker få dom att ändra min journal eller ge mig ny utredning avvisar dom mig helt och säger jag får skaffa ny utredning (helt enkelt) ngn annanstans för ärendet är minsann avslutat – det tog mig 3 år att få den utredningen.

Det har hänt så mkt under tiden jag haft kontakt med psykvården. Jag kan inte säkert säga att att allt har berott på rasism. För ofta är det inte lika öppet som dessa ggr. Men att en läkare kan med att sitta mittemot en och skratta åt ens ticks och göra narr av en på telefon till annan vårdpersonal… kanske behandlar dom alla så. Det är ganska omänskligt i alla fall.

”Vem skulle tro på mig?”

Bland det obehagligaste med att tvångsvårdas tycker jag är diskrepansen mellan min upplevelse och det som står i journalen. Jag har ingen psykosproblematik så teoretiskt ska jag ju kunna lita på att det jag minns också var det som hände. Men när man blir så fruktansvärt medicinerad som jag blev av psykiatrin så är det svårt att lita på att det man minns faktiskt stämmer. Jag minns ett skeende där min upplevelse var att jag blev väldigt illa behandlad av personal och att det som skedde inte är förenligt med svensk lag. Det som står i min journal är något helt annat. Jag har aldrig anmält, för hur ska jag veta att det som jag minns faktiskt hänt? Jag var ju sjuk och medicinpåverkad. Personlighetsstörning, allvarlig psykisk störning, utvecklingsstörning, är alla ord som står i min journal och även om det senare konstaterats vara felaktiga diagnoser så finns de kvar i journalen. Vem skulle tro på mig?

”Vansinniga berättelser”

Jag blev remitterad till öppenvården från en läkare som ville att jag skulle  påbörja samtal. Jag kommer in rummet så ber han mig berätta lite om mitt liv, vad gör jag och hur det ser ut i min familj. Så berättade jag, fick typ lätta frågor för att svara på hans funderingar. Sen när jag kom på återbesök hos min läkare så läste han vad han andra läkaren hade skrivit i journalen. Han hade skrivit att jag förmodligen lider av en personlighetsstörning för att jag beskrev vansinniga berättelser som inte verkade trovärdiga då jag hade ett jobb och aldrig varit sjukskriven, jag kunde småskratta i sorgliga återberättelser och att en person som gått igenom sådan trauma inte visar en så sammanhållen energi

Psyk höll på att bli min död

Har haft kontakt med öppen psyk ganska länge. Tills jag fick världens bästa läkare på vårdcentralen. Slutade på psyk. En nära vän till mig orkade inte leva och jag hade hade benzo utskrivet, jag hade slut på medicin o valde att gå till en bro för att hoppa. Jag blev op lite här och där men fick ej komma till akutpsyk. Senare blev jag våldtagen och förstörd. Min sambo körde in mig till akutpsyk där min värsta resa skulle börja, dom drog bort min benzo på några dagar, jag höll mig instängd på mitt rum då jag har social fobi. Inte en enda gång kom personalen för att fråga hur det va, jag skulle ringa på klockan om det var något. Dom satte olika diagnoser hela tiden vilket ledde till en mängd av olika mediciner. I flera år höll det på, jag kom in för självmordsförsök, självmordstankar osv. Fler med, inga. Samtal, ingen behandling, inget mer än antidepressiva och stämningsstabiliserande. Jag vägde runt 50 eller mindre när jag började, gick upp till över 100kg pga alla olika med. Jag hade 14 olika samtidigt. Tillslut fick ja nog, tvär slutade med alla o gick ner 30kg poff!! Mådde lite bättre ett tag men sedan utvecklades anorexin igen, sociala fobin blev värre o värre o tankarna på döden likaså. Tog mod o ringde öppenvården, tog månader innan ja fick hjälp alls. När ja väl fick en att prata med o ja berättade om mina försök sa hen men vänta detta har inte vi fått rapport om. Akutpsyk hade inte rapporterat när jag låge inne i veckor, om mina självmordsförsök eller tankar. Hur skulle jag då kunna få eftervård!? Det stod med i journalen dock inte allt. Så under flera år gick jag utan hjälp på hemmaplan, enda ”hjälpen” ja fick va att ligga inne, eller bli hemskickad med några lugnande. Antidepressiva som gjorde mig sjukare vilket ingen trodde på, jag låg enbart på soffan, min sambo fick göra allt. Ibland säga till mig att de  va dags för en dusch. När ja slutade med alla anti och började med enbart benzo igen förändrades allt, jag började städa, duscha.. Tyvärr utvecklades anorexin igen o missbruk av annat. Av alla trauman ja varit med om men aldrig fått hjälp med!! Min tro på vården är total förstörd!! Aldrig mer akutpsyk!!

Den psykiatriska vanvården

Mina första kontakter med psykiatrin togs när jag som tonåring började utveckla anorexi. Det var min egen självmedicinering mot ett enormt självhat som byggts upp av åratal av trakasserier, mobbning, våldtäkt och en destruktiv hemmiljö. Med tiden förvärrades dock symptomen, dels pga bristen på effektiv vård. När det var som värst hörde jag röster, var paranoid, livrädd för omvärlden, skadade mig  konstant och försökte upprepade gånger begå självmord. Jag var nära döden först i anorexi (självsvalt mig till bla hjärtsvikt), lyckades nästan hänga mig och hamnade flera gånger på IVA pga olika överdoseringar. Psykiatrins svar var alltid tvångsvård med tonvis av mediciner som intogs genom fasthållning eller bältning. Jag upplevde oftast att jag ej blev lyssnad på och behandlades som att jag inget förstod och att personen på andra sidan bordet alltid visste bättre. Diagnoser sattes och byttes likt underkläder, ibland av läkare som enbart läst någon journalanteckning. Helst skulle det oxå vara tonvis av mediciner och i höga doser. En nerdrogad person är ju en lugn patient och en sådan är sällan till besvär. Dessa frekventa byten av läkare, diagnoser och läkemedel gjorde mig uppgiven och ännu mer misstänksam. Medicinerna gav dessutom outhärdliga biverkningar vilket gjorde att så fort jag blev utsläppt slutade jag med dem varpå jag återigen blev sjuk och tvångsintagen och gavs ännu mer läkemedel.

Cirkeln bröts aldrig, så när jag var runt 24 år gav vården upp och började arbeta med att få mig intagen på ett stödhem för kronisk psyksjuka. Jag fick höra att jag var schizofreniker och jag skulle aldrig bli frisk eller ha förmågan att avsluta skolan (gymnasiet) eller kunna arbeta. Detta gav mig insikten att om jag någonsin skulle kunna få ett självständigt liv var jag tvungen att skaffa mig det själv. Jag sa i princip upp kontakten med psykiatrin, slutade med medicinerna och började jobba med mig själv mentalt samtidigt som jag läste in gymnasiet på distans. Enorma mängder blod, svett och tårar offrades men jag lyckades komma in på universitetet, fick jobb på ett laboratorium och lever nu självständigt.

Där hade det gärna kunnat sluta, men tyvär tar inte psykiska problem slut bara för att man säger upp dem. Lika lite som att cancer försvinner om man skiter i den eller att ett förlamat ben fungerar bra bara man intalar sig det. Jag har fortfarande problem med ångest, depression, sömn och koncentration. För drygt fem år sedan sökte jag därför vård hos psykiatrin där jag bor för att få hjälp. Ett första besök gick rätt lätt, men sedan när själv behövde komma i kontakt med mottagningen var man tvungen att ringa en växel som skulle lämna ett meddelande till vederbörande varpå denne skulle återkoppla. Att ringa eller gå direkt till mottagningen går/gick inte. Första gången tog det ca sju månader innan någon återkom. Ytterligare några månader innan jag fick träffa en läkare. Under denna tid hade jag i ren desperationen uppsökt akutpsyk för att få hjälp. Det slutade med att jag satt en hel kväll och en halv natt utan att någon träffade mig, varpå jag lessnade och gick direkt till jobbet.

När jag äntligen lyckades få en läkartid ansåg läkaren (givetvis en ny) att jag hade ADHD och ville förskriva medicin för detta. Då jag påpekade att jag saknade diagnos vilket i Sverige gör det olagligt att förskriva centralstimulantia, sa hen att det ”var nog inga problem”, hen skulle bara fråga sin handledare först. När hen återkom så bekräftade hen vad jag nyss sagt, men hen ville absolut sätta upp mig på en lista för diagnosutredning. Det gjorde mig glad, för jag hade en förhoppning att om jag äntligen fick rätt diagnos kanske mitt liv skulle förbättras. Några månader senare hade jag fortfarande inte fått någon hjälp eller hört något från mottagningen varpå jag ringde växeln. Denna gång tog det ”bara” några veckor innan en personal återkom vilken var rätt spydig i tonen och väldigt obehjälplig. Jag var i desperat behov av hjälp och hade rejält lessnat på den allmänna psykvården och dess bristande möjlighet till kontakt och valde då att gå till en privat psykiater. Jag fick snabbt en tid men behövde ta med min tidigare journal och sökte upp den tidigare mottagningen och bad om en utskrift.

Döm om min förvåning när jag läste att den tidigare läkaren hade antecknat att jag kommit dit och KRÄVT att få ADHD-medicin förskriven trots att hen påpekat för mig att jag saknade diagnos!? Detta hade även diskuterats på ett teammöte där samtliga hade varit överens om att jag nog kom dit enbart för att få droger utskrivna. De behövde därför inte göra någon utredning av mig eftersom jag förmodligen var en missbrukare(?!) och inget annat. Jag vet inte vad som var värst: chocken, ilskan eller skammen.

Hos den privata psykiatern var det rätt bra till en början men då jag upplevde en del biverkningar av det enda läkemedlet jag tog (Litium) informerade jag denne om att jag tänkte sluta med det. Det var inga problem ansåg hen, men tji fick jag. För vad hen inte talade om var att hen samtidigt anmälde mig till Transportstyrelsen för dålig följsamhet till behandling och vägran till medicinsk behandling. Transportstyrelsen tolkade detta som att jag blivit psykotisk och vägrade medicinera för detta varpå de drog in mitt körkort. Jag försökte överklaga beslutet och fick läkaren att förtydliga sig gentemot myndigheten och jag fick även min chef på laboratoriet jag arbetade på att intyga att jag var välfungerande och vid mina sinnes fulla bruk att kunna utföramitt arbete (fatta pinsamheten i det). Inget hjälpte och ingen lyssnade. Jag var ju trots allt en ”psykpatient”. Transportstyrelsen tog mitt körkort med omedelbar verkan och Förvaltningsrätten bekräftade deras beslut utan att någon av dem någonsin pratat eller träffat mig. För att få tillbaka det var en ny psykiater tvungen att intyga att jag var ok.

Det tog mig fem månader att få tag i en som kunde träffa mig och jag fick ta mig till en helt annan stad (enkel resa 50 mil). Då hade jag ringt runt hos både privata och allmäna psykiatriker i fyra olika städer. Läkaren i staden 50 mil bort såg inga skäl varför jag inte skulle ha körkort och skrev ett intyg varpå jag fick tillbaka det. Dock kvarstod problemet att så länge diagnosen schizofreni var satt på mig (den var ju aldrig ändrad sedan jag avsade mig kontakten med psykiatrin åtta år tidigare) låg mitt körkort ständigt i riskzonen. Att jag inte tagit läkemedel mot detta på flera år och trots att jag fungerade vardagsmässigt verkade inte vara bevis nog. För att få den borttagen/ändrad krävdes dock en utredning vilken ingen i staden där jag bor ansåg nödvändigt. För mig personligen var detta ett stort problem då erfarenheten med Transportstyrelsen och Förvaltningsrätten rejält hade skadat mitt förtroende till samhället och jag kände mig nödgad till att betala det privat.

Några månader senare stod jag alltså 40’000 kr fattigare men med ett papper i handen som intygade att någon schizofreni hade jag inte, men däremot hade jag ADHD och ångestproblematik. Även om jag var lättad över att få det svart på vitt kom nästa problem: att få behandling för det. Den privata läkaren vågade jag inte gå tillbaka till då jag ansåg att hen förde mig bakom ljuset och den allmänna psykiatrin såg mig ju som en missbrukare. Jag försökte söka vård hos alla övriga privata läkare jag kunde finna i närheten. Samtliga nekade, vissa pga för många patienter andra hörde helt enkelt aldrig av sig och grannstaden sa nej för att jag inte bodde där.

I april förra året tvingades jag att bita i det sura äpplet och återigen söka vård hos de som ansåg mig vara en missbrukare – de var ju de enda som inte KUNDE neka mig. I juni fick jag träffa en sjuksköterska som läste utredningen, godkände den och ställde mig i kö för läkartid för att få medicinsk behandling. Hen sa samtidigt att enbart en läkare arbetade på mottagningen då övriga slutat och ingen sökte tjänsterna och varnade för långa köer. I november, nästan åtta månader senare hade jag fortfarande inte hört ett ljud från dem och jag hade gått ner mig så i depression att självskadetankar började komma upp. Jag ringde och sa detta till växeln vilket de tog allvarligt med orden ”detta är illa, du måste komma i kontakt med någon snarast” och de skulle vidarebefodra det till min mottagning. Sedan gick ytterligare tre veckor utan ett ljud. Jag var nu i upplösningstillstånd och ringde därför till den tidigare läkaren i staden 50 mil bort, jag var tvungen att få någon hjälp! Hen tyckte det var högst anmärkningsvärt och jag fick en tid hos hen tio dagar senare. Trots att det är 50 mil bort och trots att jag får betala fem gånger så mycket för besöket är det värt det! Jag har nu en kontakt och jag får hjälp. Psykiatrin där jag bor har fortfarande (mars) inte erbjudit mycket..

Summan av mina ansträngningar för att få vård de senaste åren har resulterat i jag har gett upp tron på att någonsin bli ”bra” och jag bär konstant på en destruktiv känsla av vanmakt och hopplöshet. Vården tycks befinna sig på andra sidan av en enorm mur, en mur som är helt ogenomtränglig och som du kan stånga dig blodig på utan att nå. Att upprätthålla ens psykiska välmående faller helt och hållet på en själv och jag är verkligen livrädd för vad som händer om jag inte orkar eller klarar det. Då vet jag att det är slutenvården som träder in, och det är inte vård. Det är förvaring och söndermedicinering som leder till total oförmåga att klara sig själv. När de sedan släpper ut en är man bara en spillra av det man var innan och man står återigen utan någon som helst hjälp vilket leder till nya inläggningar. Den cykeln skrämmer mig verkligen!

Måste man vara självmordsbenägen?

2017 var första gången jag sökte hjälp för att jag mådde psykiskt dåligt. Vände mig till UMO. Fick träffa en kurator som så att jag hade vitaminbrist sa  jag skulle gå till läkare. Gick till min läkare tog blodprover men allt var normalt så jag fick tid hos kurator där istället. Efter några månader blev jag remitteras till en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Efter några månader igen blev jag remitteras till vuxenpsykiatrin då jag fyllde 18. Mådde fortfarande inte bättre. På vuxenpsykiatrin fick jag träffa en läkare och psykolog tillsammans. Jag fick antidepressiva utskrivet men hur mycket jag än tjatade  fick jag inte samtalskontakt. Efter några månader fick jag träffa psykologen själv en gång. Hen sa bara att hen inte kunde hjälpa mig då alla andra ska lära sig respektera mig. I september/oktober började medicinerna strula och jag bad om läkartid. Fick tid i januari då det inte var akut. I december bad jag att bli remiterad till annan mottagning. Men den andra mottagningen ville inte ta emot mig. Ska nu tillbaka till vårdcentralen. Anledningen till att jag inte trivs på den första mottagningen är för att dem har ljugit i mina journaler så jag litar inte på dem. Ska man verkligen behöva vara självmordsbenägen för att få hjälp? Mår fortfarande inte bättre snarare sämre och sämre.

Du kostar skattebetalarna pengar

Efter många remisser från min läkare på vårdcentralen så hade jag äntligen fått en tid till psykiatriska öppenmottagningen för ett första besök för en eventuell utredning för ADHD.
Jag var förväntansfull, glad och t.o.m lycklig över att jag äntligen skulle få komma dit och att någon skulle fånga upp mig.
Fick träffa en ssk för samtal vid 2 tillfällen sen skulle jag träffa läkaren.
Läkaren tyckte jag var alldeles för högfungerande då jag har jobb och familj?!? + att jag även var strax över 30 år.
Hen berättade hur andra hade det mycket värre än mig och att jag bara kostade skattebetalarna pengar av att ta tid för dom som verkligen behövde vård!
Jag blev så fruktansvärt ledsen och besviken.
Ringde senare mottagningen och för att begära ut journalerna från mötet med läkaren.
Fanns inget skrivet om mitt möte med läkaren! Inte ens att mötet hade skett!

Gick sedan privat och blev utredd och fick diagnosen ADHD. Dom tog mig på allvar och är så tacksam att jag orkade kämpa för idag mår jag mycket bättre med medicineringen jag fått för min ADHD!
Nu har jag ”bara” haft detta lilla med psykiatrin att göra och tänker på alla andra som har kontakt med psykiatrin år efter år. Kämpa på! Det måste till en förändring nu!