Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Psykiatrin lyssnade bara på förövaren

Har en miserabelt dålig erfarenhet av psykiatriker efter att jag anmält en pedofil och därefter levt under allvarliga hot, trakasserier och förföljelse.
Det första felet psykiatrin gjorde var att släppa in bl a den jag anmält och som hotade mig i min s.k. vård. De gjorde det utan att vare sig fråga eller informera mig. Den jag anmält var en klassificerad narcissist, extremt aggressiv och manipulativ. När han smutskastade mig och påstod att jag var allvarligt psykiskt störd så lyssnade psykiatrikern på det. Utan något vetenskapligt underlag fick jag den diagnos som narcissisten påstod att jag led av – paranoia. Ingen psykiatriker pratade med mig om vad som låg bakom min anmälan. Utan att känna till min historia så dömde de mig. När jag senare påtalade att denna narcissist hotade mig och förföljde mig så fick jag diagnosen ”paranoia av förföljelsekaraktär”. När jag hävdade att jag visst var utsatt för hot och trakasserier och att jag även flera gånger blivit överfallen samt även beskjuten så fick jag diagnosen ”kroniskt vanföreställningsssyndrom”. Fortfarande känner inte psykiatrikerna till någonting om vad jag varit med om. De ställer inga frågor och kommunicerar inte med mig över huvud taget. De för dock kommunikation med narcissisten och andra tredjehandspersoner. Vad de säger får jag inte reda på eftersom det är sekretesskyddat gentemot mig. Jag kan inte bemöta detta flöde och flödet uppmuntrar därmed till allehanda smutskastning och förtal. I journalen skriver en psykiatriker ”Vanföreställningarna är extra starka mot fadern (=den anmälda narcisdisten). Psykiatrin gjorde därmed sitt ställningstagande för förövaren och mot offren (jag och mitt barn). Jag fick vare sig träffa psykolog eller terapeut. När jag förmedlade att jag som barn var utsatt för diverse övergrepp och vanvård så notetades det i journalen att jag sannolikt hade en personlighetsstörning sedan jag var barn. Fortfarande ställs inga frågor till mig och de dömer mig/diagnostiserar mig utan att känna till någonting om vad jag var med som barn. Eftersom de inte frågar mig någonting om vad jag var utsatt för som barn så spekulerar psykiatrikern själv och namnger fel person angående de sexuella övergreppen i journalen. Senare släpper de in en person som jag bröt kontakten med 20 år tidigare i ”planeringen” av min vård (som inte existerade). Även detta utan att vare sig fråga eller informera mig. När man släpper in en co-narcissistisk borderline personlighet så kan det inte gå annat än illa. Nu fick jag inte bara diagnoser utan alla möjliga negativa personlighetsdrag. Mycket var hämtad från henne själv. Jag blev inte enbart offer för narcissister utan även vad man kallar för ”gaslightad” av psykiatriker som utan att blinka noterade alla påstådda personlighetsdrag i journalen. När jag sedan får nog och påtalar att jag inte vill ha något mer med dem att göra så sprider denna klinik ut till andra enheter/kliniker att jag inte känner förtroende till psykiatrin över lag – trots att jag uppgivit att det gäller enbart denna klinik. Nu när jag tagit avstånd från denna miserabla klinik så gaslightar de mig och förtalar mig till andra sjukvårdsinrättningar såsom primärvården. Till primärvården har en psykiatriker spridit ut att jag är en farlig person och jag blir därmed nekad sjukvård, även för kronisk sjukdom. Är det sådan här psykiatri vi vill ha i Sverige? En psykiatri som inte enbart smutskastar patienten utan även förtalar denna i syftet att förstöra relationen med primärvården.

Diagnostiserad med EIPS efter 5 minuter

Första gången jag lades in på vuxenpsykiatrin diagnosticerade överläkaren mig med EIPS efter vårt första samtal, ett samtal som knappt varade i 5 min. Det var 6 år sedan och jag har blivit ordentligt utredd för EIPS två gånger sen dess, och ingen av utredningarna har visat att jag uppfyller kriterierna för diagnosen. Ändå hänger den fortfarande kvar i min journal än idag.

Autismdiagnos istället för PTSD

Jag utvecklade PTSD efter sexuella övergrepp när jag var i lågstadieåldern. BUP feldiagnosticerade mig med autism och det har inneburit ett stort lidande för mig; dels då det har varit en ursäkt för såväl mina föräldrar som mina lärare att fortsätta att traumatisera mig med fysisk och psykisk misshandel, dels för att jag har blivit undanstoppad i specialklasser och därmed blivit utanför och mobbad under hela min skolgång, dels för att det är ett levande helvete att behöva gå runt med en kronisk diagnos som man inte kan känna igen sig i. Åren har gått och jag har sedan länge utvecklat CPTSD. Detta feldiagnosticerades medvetet som BPD när jag var i tidiga tjugoårsåldern för att psykologen jag fick behövde den diagnosen för att kunna behandla mig.

Jag har talat med flertalet behandlare genom åren och de jag har fått en relation till har alla hållit med om att jag med all sannolikhet inte är autistisk och t o m inom slutenpsykiatrin har personalen ifrågasatt min BPD-diagnos. Att ha en BPD-diagnos är ett helvete i sig. Jag har blivit öppet trakasserad och hånad av läkare med hänvisning till BPD, när jag har försökt söka vård för hjärtproblematik, utmattning, yrsel, illamående, smärta (en del av den mängd olika fysiska symtom som min CPTSD har givit upphov till) så har man skickat hem mig med diagnosen ”ångest” och en uppmaning om att jag är psykiatrins ansvar. Min f.d sambo, som följt med mig på flera vårdbesök har anmärkt på att det är som om vårdpersonal har bestämt sig för att jag ljuger innan de ens har träffat mig.

Jag har försökt få dessa diagnoser borttagna i flera år och öppenpsykiatrin har inte velat diskutera frågan. Det närmsta jag har kommit var när de förra året bestämde att vi skulle läsa igenom hela min psykiatrijournal för att se vad som har föranlett mina diagnoser. Således ville de se vad deras okända kollegor som feldiagnosticerat mig hade skrivit om mig i journalerna, för att de inte trodde på vad jag sade. Jag gick med på det, trots att jag visste vad det skulle innebära för mig, för att jag har kämpat så länge för att bli fri från den här mardrömmen.

När jag kom till mottagningen var jag höggradigt dissociativ och när jag sade det till psykologen som skulle medverka vid journalöversynen så fick jag höra att ”det är ju ingen mening att vi gör detta om du inte är här” varpå jag svarade att jag inte kunde hjälpa det. Jag fick ett glas vatten och sedan läste vi igenom BPD-utredningen. Jag fann att psykologen som hade diagnosticerat mig med BPD, som jag litade på och som var min första och enda trygga anknytning, hade ljugit i journalerna. Hen skrev, bl.a att jag led av ”lättväckt aggression”. Jag lider av förtryckt ilska, vilket både den psykologen, och min nuvarande privata psykolog har försökt jobba på med mig.

Vi tittade på BPD-utredningen, som ett annat trauma föranledde och det var därför jag sökte mig till psykiatrin. Jag är väldigt glad att vi bara hann tillbaka några år, för det jag var mest rädd för var journalen från 2002, bara att läsa 2002 var obehagligt och jag är i efterhand väldigt tacksam för min dissociation. Det är autismutredningen, som de sexuella övergreppen föranledde. Jag minns bara fragment från den utredningen, och ingenting av min barndom innan dess. Psykiatrin vet att jag har sexuella trauman i barndomen, trauman i vuxen ålder och PTSD, ändå tyckte de att det var en bra idé att jag skulle läsa mina journaler.

Samma kväll drabbades jag av den mest fruktansvärda flashbacken i hela mitt liv och min ångest och hypervigilans var så hög att jag blev tvungen att söka akut. Jag fick panikångest av att höra mina egna andetag. Blev också inlagd vid det tillfället. När jag har kommit hem ringer psykologen och vill boka ett nytt datum för journalöversynerna. Jag frågar om hen menar allvar, efter att jag blivit så dålig av det första tillfället att jag fick lov att läggas in på sjukhus. Jag kommer inte ihåg vad hen svarade, mer än att hen fortfarande var positivt inställd till att vi skulle läsa mina journaler.

Efter att jag tackat nej till ytterligare en journalöversyn så släppte de helt min önskan om förnyade utredningar. De skrev bara att jag var ”extensivt utredd” i mina journal och jag har kämpat i månader för att öht få till en dialog, men de vägrar och hänvisar till Patientnämnden och andra psykiatrimottagningar. Det står också i mina journaler att psykologens bedömning var att jag inte var dissociativ vid det mötet, eftersom att jag ”kunde prata om känslor”.

Jag var svårt sjuk i månader efter det tillfället; svår hypervigilans (ett hårstrå på min hud kunde kännas som att någon stack mig med en nål), lukt- och synhallucinationer, dagliga panikångestattacker, tre – fyra timmars sömn per natt, psykosomatisk smärta och av någon anledning har jag blivit mörkrädd, något jag var som barn. Lyckligtvis har jag en underbar privat psykolog som har lyckats hjälpa mig ur det värsta och jag är på en mycket bättre plats idag.

Övervåld och minnesluckor

Jag kom till en låst avdelning i samband med att jag försökt ta mitt liv. Jag var väldigt suicidbenägen och under den perioden handlade det mesta i mitt liv om att skada mig men jag vet att jag även var en person som försökte prata och förklara hur jag tänkte och varför. Detta var tre år sedan.
Jag kom då till denna avdelning och jag har nästan inga minnen av min vistelse här.
Jag vet att jag sitter i soffan i allmänna rummet där andra medpatienter vistades.
Jag kommer ihåg att jag var här en vecka men jag minns inte ens vart jag sov eller om jag åt mat. Jag minns inte ens vart toaletten låg.
Jag minns att jag håller i mitt örhänge som åkte ut ur örat på mig.
En av skötarna ser då detta och istället för att be mig att ge det till den personen så vet jag att jag ligger på golvet i nästa ögonblick och att jag skriker av smärta för skötaren håller min arm i en konstig vinkel att det enda jag känner är smärta. Två andra skötare kommer då springandes och hjälper till att hålla mig på golvet. Jag ligger halvvägs ner på golvet och andra halvan av min kropp är fortfarande kvar i soffan.
Jag får panik över att jag blir fasthållen och att det gör så ont i min kropp av att de håller mina armar I den vinkeln som de gör.
Jag kan tillägga att jag aldrig någonsin varit våldsam mot en annan människa, jag har aldrig varit utåt agerande mot en enda människa. Men detta är vad som skrevs i mina journaler. De skrev att jag hade hoppat på en manlig skötare och att de varit tvungna att ta drastiska åtgärder för att lugna mig. Detta är det enda som jag minns av min vistelse denna gång.
Jag var vid ett senare tillfälle på samma avdelning men under andra omständigheter. Jag minns att jag frågade dem vart toaletten låg och de skrattade till och sa att det borde jag ju veta eftersom jag varit här tidigare, och att jag var där en vecka men jag hade ingen aning och fick då gå och leta efter toaletten på egen hand. Jag hade sedan tidigare PTSD och min hjärna hade under en lång period tagit bort jobbiga händelser genom att ge mig luckor, både i vardagen och luckor för de händelser som varit känslomässigt jobbiga för mig. Jag får än idag panik av att någon håller i mig. Och jag vet inte än idag exakt vad som hände.
Den skötare som först brottade ner mig har jag fått veta från andra patienter att han ofta tar till med övervåld när det inte alltid behövs. Jag var inlagd på HSL vid detta tillfället och var hjälpsökande. Jag vet att jag även såg på en film under denna vistelse på min mobil men jag var tvungen att se om på den filmen senare på grund av att jag inte minns något av filmen heller. Det enda jag minns är när jag kommer in på avdelningen och när jag blir nedbrottad på detta sett.

Min berättelse

Min berättelse. Vart börjar man egentligen. Jag började må dåligt när jag var 10 år och självskadande första gången när jag var 11. Det eskalerade snabbt och vid 13-års ålder skar jag upp hela armarna varje kväll. Till slut tog jag mig mod att berätta för mina föräldrar. Jag blev snabbt inskriven på BUP. Äntligen tänkte jag, men det blev inte allt som tänkt. Min psykolog reste sig från sin stol, tog sats mot mig och drog upp mina tröjärmar utan att ens fråga. För hon behövde ju se. Där och då skar jag mig inte så djupt – men mycket. ”Jaha men det här var ju inte så farligt” fick man som respons. Själv satt man där – 13 år gammal. Blottad. Förminskad. Jag manipulerade henne rätt snart efter det och fick henne att tro att jag mådde bra. Och hon gick på det – eller så orkade hon bara inte hjälpa någon som enligt henne inte behövde hjälp. Jag manipulerade mina föräldrar också, som verkligen trodde jag mådde bra igen. Gick och bar på allt i min ensamhet.

Sen sökte jag hjälp igen. Denna gången var det på ungdomsmottagningen. Där fick jag faktiskt ett bra bemötande, men blev snabbt hänvisad till Unga vuxna istället. Kände mig jobbig och hopplös. Men jag gick dit. Jag var 16-17 år nu. Hade nyligen brutit mig ur ett destruktivt förhållande och mådde otroligt dåligt. En sjuksköterska sa till mig med en skämtsam röst ”haha.. ska vi lägga in dig eller”. Efter andra mötet där blev jag remitterad till Vuxenpsykiatrin. Ännu en gång kändes det som att jag var ett hopplöst fall som ingen orkade eller ville hjälpa. Kanske behövde jag bara bita ihop?

På vuxenpsykiatrin fick jag under mitt andra besök träffa en sjuksköterska. Vi pratade om ”min historia” som innehöll självskada, självmordstankar, missbruk av olika slag, en våldtäkt och otroligt mycket ångest. Jag berättade om min problematik med alkohol – att det ofta spårar ur och att jag ofta har minnesluckor efter att ha druckit. Att jag dricker mycket – och ofta. Fortsätter sedan med att berätta om våldtäkten. Får till svar ”ja… så blir det ju lätt om man dricker för mycket”. Sitter där i stolen mittemot henne och blir helt paff. Känner mig liten, onödig och jag fylls av skam. Får till slut fram ”fast alltså jag var faktiskt nykter när det här hände”. Hon svarar inte ens. Kollar på sin datorskärm och antecknar något och går sedan vidare. Jag går där ifrån. Med mer tyngd på axlarna än vad jag hade innan jag kom dit.

Får i alla fall sedan träffa en läkare. En bra sådan. Med stor förståelse. Vi börjar prata om hur jag fungerar och vad jag fått för hjälp tidigare. Vad som har hjälp och vad som inte har hjälpt. Att jag främst behöver hjälp att hantera GAD. Han kollar på mig frågande. ”Det låter inte som att du har GAD”. Jag förstår inte riktigt vad han menar. Jag har fått höra att jag har det sen jag gick på BUP. Vi kom i alla fall fram till att det låter mer som en personlighetsstörning – kanske EIPS/borderline. Jag går hem, läser på om det och jag känner igen mig så mycket. Tänker att nu kanske jag äntligen kan få rätt hjälp. Men min psykolog vägrade utreda mig eller ens prata om det med mig. ”Din läkare har fel. Och vet du, han ska ändå sluta om en månad så hans bedömning spelar faktiskt ingen roll”. Går tillbaka till psykologen några veckor senare. Då är jag mer självmordsbenägen än vad jag någonsin varit. Jag har planerat allt. Vet precis hur det ska gå till. Har skrivit ett självmordsbrev. Men det är en del av mig som ändå vill fortsätta kämpa. Inte lämna min familj på det viset. Skuldkänslor. Så jag bestämmer mig för att berätta för min psykolog om det här så jag kan få hjälpmedel att ta mig igenom det. Vad kan jag göra för att inte gå och ta livet av mig? Får till svar ”vet du vad? Du går nog bara igenom en kris. Och här på vuxenpsykiatrin är det faktiskt så att vi behandlar personer som har mer problem än dig. Du får vända dig till din VC”. Jag brister. Får en panikångestattack. Jag får inte fram ett ord. Jag sitter där och hyperventilerar och allt jag vill är att springa där ifrån, men jag sitter fast i stolen. Lyckas inte ta mig upp. Efter ett tag så lugnar jag ner mig. Bara nickar åt allt han säger och sen går jag där ifrån. I min journal står det att jag och min psykolog tillsammans kom överens om att det skulle passa bättre för mig att söka hjälp på VC…

Jag tog mig faktiskt till min VC. Fick träffa en läkare – som sa åt mig att söka mig tillbaka till vuxenpsykiatrin igen, för jag har problem dom inte behandlar. Sen dess har jag inte tagit någon hjälp. Jag vill – för jag vet att jag behöver det. Men jag vet inte vart jag ska vända mig. Och helt ärligt vågar jag inte heller. Tyvärr är det här inte dom enda berättelserna om dåligt bemötande jag har. Men det har redan blivit en alldeles för lång text. Det här är dom bemötandena som har satt djupast spår i mig.

Sexuellt utnyttjad av skötare

Jag blev utnyttjad av en nattskötare inom  psykiatrin. Han kom in till mig, själv, under sina pass och hjälpte mig av med kläderna (tröja, bh:n) och tog på min kropp samtidigt som han pussade på mig och sa att han älskar mig. Han tog mitt nr från journalen och ringde mig på kvällen innan han kom till jobbet. Han sa att jag inte skulle berätta för någon. Detta pågick under en längre period och när jag väl vågade berätta om vad han gjort så trodde ingen på mig förens jag visade att han ringt mig. Jag anmälde händelsen men polisen avskrev anmälan. Han fick jobba kvar men på en annan avdelning med unga tjejer. Jag har fått PTSD från bla detta övergrepp och är något jag fortfarande får flashbacks från.

Felaktig utsättning under graviditet

Under tidig graviditet bad jag om utsättning av en av mina tre mediciner då den pga graviditeten verkade påverka mig annorlunda än tidigare, vilket gick bra enligt läkarbedömning. Jag kände mig stabil psykiskt på de två mediciner jag hade kvar och graviditeten fortlöpte helt normalt. Halvvägs genom min graviditet hade äntligen min hyperemesis gått över och jag började trivas med att bära på ett litet liv. Då ringde en psykiatriläkare jag aldrig träffat upp mig, vi samtalade lite kort och hen sa att hen bedömde att jag var frisk och att all min medicinering skulle sättas ut. Jag kände mig inte bekväm med det, hen sa att jag kunde fundera på saken till min läkartid två veckor senare. Jag gick till besöket som visade sig vara med en av hens AT-läkare istället för hen själv, jag stod fast vid att jag inte ville sätta ut medicinen nu när jag var så stabil men läkaren argumenterade att det var det bästa för barnet, och som blivande förälder ville jag självklart göra det som var bäst för mitt barn!

Utsättningen var snabb, från maxdos till inget på två veckor. Barnmorskan var synbart obekväm när jag berättade om utsättningen, hen sa att jag skulle ringa hen när jag blev att må dåligt. NÄR, inte OM. Kort därefter vaknade jag en morgon och ringde i panik till min barnmorska, jag var övertygad om att jag blivit angripen av en alien då jag kände rörelser inuti mig. Detta var inte första gången jag känt fosterrörelser, men utsättningen av mina mediciner hade fått mig att tappa verklighetsförankringen helt och jag förstod inte alls vad som pågick. Trots snabb insättning av medicinerna igen av mödravårdsläkare och kontinuerlig kuratorskontakt hela resten av graviditeten återfick jag aldrig känslan av samhörighet med barnet i magen utan kände mig som att det var en parasit, jag hade ständiga panikattacker och utarbetade till slut en detaljerad suicidplan. De sista veckorna var jag inlagd på sjukhus eftersom min ångest inte gick att hantera.

Enda anledningen till att jag orkade hela vägen till förlossningen var min fantastiska barnmorska som gav sitt allt och lite till för att hjälpa mig, och enda anledningen till att jag skrotade mina suicidplaner var att jag vid första anblick av mitt barn äntligen kände den där samhörigheten och kärleken som jag helt berövats under graviditetens andra halva pga att medicinerna sattes ut. I efterhand läste jag i bipacksedeln där det på den ena medicinen stod med stor text att den inte fick sättas ut hastigt under graviditet, och när jag begärde ut min journal för att se läkaranteckningen om min medicin stod det inte mer än ”läkemedel sätts ut, patienten är okej med detta”, utan ett ord om hur mycket de tjatade. Även efter mödravårdsläkaren satt in medicinen igen ringde psykiatriläkaren (som jag till dags dato fortfarande aldrig träffat) upp mig och försökte pressa mig till att sätta ut medicinen en gång till. Tack och lov stod jag emot den gången.

”Oklart om patienten blivit utsatt”

Jag var med om en våldtäkt och blev till följd av detta inlagd på psyk. Jag ventilerade med en personal och sa att det är jobbigt då jag har PTSD av ett tidigare övergrepp vilket gick till på nästan samma sätt. I min journal skrev personalen sedan ”Oklart om patienten blivit utsatt för våldtäkt eller om det är flashbacks från tidigare upplevelser”.

Lyssnade inte till suicidplaner

Jag befann mig mitt i en svår kris som varat i flera månader och var psykiskt nedbruten av min CPTSD. Jag hade slutat äta och tappade 15 kg på tre månader. Jag hade allvarliga suicidplaner; hade valt ut datum, tid och plats, skrivit brev till mina anhöriga, sista vilja och testamente och hade planerat min begravning. Hade dessutom dragit på mig skulder då jag köpt utrustning för att ta mitt liv med.

Veckan innan bröt jag ihop och berättade om planerna för min psykolog. Efteråt tittade hen på mig och frågade om hen fick ställa en fråga. Jag svarade ja, och hen frågade om jag skriver dagbok. ”Ja, hurså?” svarade jag. ”Nej, jag tänkte bara att det kan ju hjälpa!”. Sedan började hen prata om andra saker, bl.a att jag planerat att flytta någon månad senare. Läste senare i min journal:

”Patienten uttrycker hopplöshetskänslor inför sin situation och uttrycker att hen inte orkar mer. Ambivalent inställning inför att få hjälp och stöd i sitt mående. Säger att det ”inte går att hjälpa hen”. Patienten är samtidigt framtidsorienterad, ska flytta till en egen lägenhet i september, gör upp planer och aktiverar sig med närstående, söker hjälp och stöd av familj och vänner. Enligt journalanteckningar har pat även i tidigare vårdkontakter gett suicidal kommunikation, samt har gjort suicidförsök tidigare. Pat talar om en önskan om att få rätt sorts hjälp och har en upplevelse av att städigt bli missförstådd och besviken på den vård som ges.

Således oklart om patientens kommunikation kan bedömas som ett uttryck för hens inre lidande eller om hen har faktiska suicidplaner. ”

Diagnosförvirring

Jag skickade nyligen in min gamla neuropsykiatriska utredning till en neuropsykiatrimottagning för att få den bedömd utifrån om man missat autism/autistiska drag. Mottagningen svarar då med att mitt underlag inte uppvisar att jag har autism eller annan neuropsykiatrisk diagnos, trots att psykologen i utredningen ställer diagnosen ADD. Då de bara kopplar fram telefonsamtal från listade patienter kan jag inte heller kontakta dem och fråga vad de baserar uttalandet att jag inte har någon diagnos på, om det är att de inte håller med om psykologens bedömning eller om de bara inte läst remissen och utredningen ordentligt. Tyvärr känns det som det senare då de inte svarar på frågorna i egenremissen, behandlar remissen och utredningen som två separata ärenden och svarar mig i tredje person. Det är så jag undrar om de driver med mig, och känslan av att jag inte är värd mer engagemang än så här får mig att undra om jag bara inbillat mig eller förstorat mina svårigheter. Uttalandet om att jag inte har någon neuropsykiatrisk diagnos alls, skrivet av någon som aldrig träffat mig, finns i och med detta nu även förevigat i min journal utan att jag vet vad det baseras på. Hade hoppats på att få reda ut frågor kring min diagnos med någon med målet att få känna mig färdigutredd, då jag aldrig fick möjlighet till någon uppföljning sedan jag blev diagnosticerad för tio år sedan. Blev bara lämnad med en diagnos. Att diagnosen inte har fått landa har gjort att jag haft svårt att berätta om den och tala för mig när det gällt mina behov i arbetslivet.