Blev remiterad till en mottagning för medicinhjälp pga otrolig smärta dag som natt- efter att ha fått oxynorm/oxyxontin/dolcontin(morfin Depå) samt snabbverkande morfintabletter. Jag mådde inte alls fint – jag slungades in bland de tyngsta missbrukaren i staden och fick för första gången tillgång till heroin (bara ett exempel på vilket smörgåsbord av droger som jag nu dagligen skulle få tillgång till). Vården jag skulle få lät väldigt fin på informationsmötet; allt från läkare; arbetsterapeut;kurator;psykolog med mera – nu ett år efter ’behandling’ med suboxone och metadon har jag för första gångerna i mitt liv känt att jag inte vill ha det längre… (livet). Psykologen jag träffade på denna mottagning frågade mig hur sugen jag var på heroin för tillfället och om medicineringen hjälpte… Jag fick upplysa denna psykolog om att jag inte var där pga något missbruk – utan att jag var en smärtpatient. Hen skakade på huvudet och gick till sin dator och läste i min journal i 40 minuter. Sen träffades vi aldrig mer. De senaste 4 månaderna har jag besökt både den vanliga akuten och psykakuten ett tiotal gånger. Nu senast började läkaren jag pratade med nästan gråta efter att jag berättade om min nuvarande situation – och sa bara ’förlåt förlåt förlåt – men jag får inte hjälpa dig då du är inskriven på mottagningen för medicinhjälp’. Jag tvingas till minst 2 övervakade urinprov i veckan + saliv/blodprov på uppmaning för att få ut min medicin för smärtan jag har. Jag drömmer om att få bli opererad och komma loss ur detta djävulens grepp. Min familj och vänner har märkt stor skillnad på mig från och med att jag började ’där’. Dom har aldrig sett mig må så dåligt som nu. Jag har sett folk bli knivskurna; glasfönster/dörrar insparkade och vilda slagsmål. För att ens komma in på avdelningen måste man ta sig till ett litet rum och trycka på en knapp – sen kommer personal så småningom och öppnar dörren – men innan dess är du fast.. Det finns vara hissdörrar och dörr in till avdelningen.. Alla som jobbar på avdelningen har synliga överfallslarm på sig… Ibland står det stora vakter och tittar på en med en blick som säger ’kom igen då!’.. Allt detta för att slippa gråta av smärta.. Jag vågar knappt skriva detta då jag outar mig direkt – men jag bryr mig inte – det är viktigt att folk får veta!
