När jag var 13 år blev jag om inlagd med LPT på BUP p.g.a. min ätstörning. Jag blev under en tvåveckorsperiod dragen till bältesrummet av minst två personal fyra gånger om dagen för att bli tvångsmatad med sond. Kommer ihåg den starka ångesten både före och efteråt och hur jag kämpade under hela bäldesläggningen för att komma loss så att jag var helt genomblöt i svett efteråt. Ibland var det någon av personalen som var med mig efteråt när jag av den starka ångesten sprang in i väggar och slog mig själv men som jag kommer ihåg det blev jag ibland lämnad ensam. Kände aldrig något stöd från varken mina föräldrar eller från vårdpersonalen när jag var inlagd och kommer ihåg att en ur personalen hotade med att anmäla mig då den var nära att bli träffade av min arm eller ben när jag kämpade i bältessängen. Jag vet att jag kände mig väldigt maktlös hela tiden och att jag utsattes för hot om bestraffningar, exempelvis eftersom jag hade stora problem med att sitta ner och vila då det gav mig extrem ångest och att personal då sa att om jag inte satt ner den avsatta timme skulle de injicera ett lugnande medel som skulle göra att jag somnade vilket gav mig ännu mer ångest då jag då aldrig skulle ha lagt mig ner frivilligt mitt på dagen p.g.a. ångesten jag fick av att vila och stillasittande. När jag blev utskriven fortsatte bestraffningsdelen fast hemma med mina föräldrar vilket öppenvården på BUP stöttade. Om jag exempelvis  inte åt upp eller ibland om jag fick panik av all ångest kunde mina föräldrar bestämma att jag inte fick gå ut den dagen. Vid vissa ångest anfall tryckte de även ner mig i marken och höll fast armar och ben vilket gav mig ännu mer ångest dels för att jag var tvungen att ligga stilla men även för att den till viss del påminde om bältesläggningen. Vid några tillfällen blev jag även uppdragen på rummet för trappan i vård hem så att jag fick blåmärken på kroppen för att de inte orkade höra mig skrika och gråta av min starka ångest. Mår fortfarande dåligt över allt detta nu 6 år senare (är 19 år nu) och har svårt att ha en normal relation till mina föräldrar som fortfarande hävdar att allt som gjorts mot mig varit rätt.