Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Blev så sjuk att jag nästan dog av vården

Jag fick en kraftig psykos 2013. Jag fick åka polisbil till psykakuten där de bältade mig och sedan la in mig på LPT vård. Jag fick hoppa mellan olika avdelningar (suicid, beroende och bipolär).  Personalen hade ingen erfarenhet av psykos alls (deras tillvägagångssätt var mest hot, våld och bältning).

Jag gick djupare och djupare in i psykos på grund av den kaosartade stämningen på avdelningen där våld, hot, tvångssövning och bältning kom att bli min vardag och till slut hade jag inte ätit, sovit eller druckit vatten på 8 dygn. Min familj fick höra av överläkaren att jag kanske inte skulle överleva.

Jag blev bättre efter att ha fått ECT-behandlingar och eftersom jag fick ligga på ”vanligt” sjukhus för mitt fysiska tillstånd + medicin. Men det tog väldigt lång tid. Om jag bara hade fått vara någonstans där det var lite lugn och ro från början och haft vårdpersonal som vet hur man behandlar psykos så hade det antagligen inte gått så långt.

Ingen på min sida

När jag precis fyllt 18 år blev jag nekad överflyttnign från BUP till vuxenpsykiatrin. Tre månader senare blev jag inlagt på LPT. Det var min första inläggning någonsin. Jag var 18 år gammal, hade ingen kontakt med vuxenpsykiatrin. Jag visste ingenting. Vissste inte hur det fungerade att vara inlagd, eller vad som var normalt. Det jag sen fick gå igenom traumatiserade mig för livet.

Jag blev inlagd på avgiftningen, avdelningen för missbruk. Ingen talade om för mig att det fanns andra avdelningar, Det innebar att jag fick klä av mig framför vårdpersonalen, kissa i en kopp, bli av med alla mina tillhörigheter. Bytte om till sjukhuskläder, för man fick inte ha sina egna och blev ledd till mitt rum. Jag hade fått x-vak. Ingen hade talat om för mig vad det betydde. Så en person satt kvar i rummet. När jag ville gå på toa försökte jag stänga dörren, men då öppnade de den igen. Så förstod jag vad ett x-vak betydde.

På en missbrukaravdelning får ingen annan än personalen gå in och ut. Det betydde att jag inte kunde ha någon kontakt med mina anhöriga.Jag kunde ha min telefon en timme om dage ungefär. När jag tagit slut på batteriet fick jag be om hjälp att ladda den. Eftersom jag inte vågade, så kunde blev det att jag inte hade den vissa dagar.

Ingen ur personalen förklarade någonting för mig. Varannan dag träffade jag läkaren, som sa att jag var för skör för att flyttas över till allmönpsykiatrisk avdelning. Jag hade ingen aning om vad skillnaden var, så jag protesterade inte.

Jag mår dåligt av att äta ihop med andra. Så jag åt nästan inget under tiden jag var inlagd. Ingen ifrågasatte det. Ingen brydde sig. Den mesta av tiden tillbringade jag i min säng, för rädd för att gå ut och tittta på tv. Låg och stirrade in i taket. Jag pratade nästan inte med personalen. Jag vågade inte.

Jag visste inget, förstod inget. Jag var 18 år gammal.

Efter två veckor i detta limbo, utan någon som förklarat varför jag var där, fråga vad jag ville och hur jag mådde, vad jag behövde, fick jag nog. Jag började skrika till läkaren att om hon inte lät mig gå hem så skulle jag hitta ett sätt att ta mitt liv, kosta vad det kosta ville. Avdelningsläkaren ringde chefsöverläkaren som skrev ut mig på två röda sekunder. Hon förstod direkt att detta hade gått fruktansvärt fel. Men allt var redan för sent. När jag kom hem hade jag gått ner 8 kg, jag var så tunn att min mamma grät.

Mina historier från psykiatrin blev hemskare efter denna händelsen. Berättelser om våld, fysiskt och psykiskt. Tvångsmedicineringar och bältesläggningar. Jag skriker att det gör så ont, det känns som om de försöker dra av min arm, de svarar att jag ska vara tyst. Blåmärken från nedbrottningar och fasthållningar. Men de djupaste ärren är alltid orden. Sjuksköterskor som vägrar tala om för läkaren att man behöver hjälp, läkare som ignorerar journalerna. Skötare som säger att man är dum, löjlig, att man har fel, mår fel. Eller som säger att man aldrig skulle våga att ta sitt liv, för man är för feg. Nästa dag ligger man på som-intensiven med så mycket gifter i kroppen att man är nära att dö. Svält i ren frustration, tvångsmatning. In och ut. Men inget våld jag varit med om, varken det fysiska eller det psykiska kan slå det där första bemötandet. Den gången när man precis har blivit vuxen, står utan hjälpen från BUP för första gången och måendet bara rasar. Och man blir lämnad själv. Avklädd, utsvulten, på en avdelning med personal som har erfarenhet av missbruk och avgiftning. Rädd och ensam.

Jag är fortfarande rädd.

Jag känner mig utan rättigheter när jag är inlagd. Jag har varit inlagd på LPT fler gånger än jag kan räkna. Under de gångerna har jag varit i rätten, men bara två gånger har jag fått träffa en advokat. Efter 5 minuters samtal ska de försvara mig mot läkaren som skrivit in mig, en sakkunnig som alltid lyssnar på läkaren och rättens ledamöter som i nästan inga fall går på patientens linje. De få rättigheter som finns för LPT-patienter finns inte. De finns inte. Jag har flera gånger bett om kontaktperson, vilket jag har rätt till enligt lagen. Det har jag aldrig fått. Inte en enda gång. Så vad gör man? Man skriker och gråter. Man agerar utåt. Man får x-vak och tvång. Om och om ingen.

Jag önskar att jag skulle få någon på min sida. Oavsett vad. Oavsett om jag bad om det eller inte. Oavsett hur jag mådde . Andra frihetsberövade har rätt till försvarsadvokat, men det har inte jag. Bara 5 minuter före min förhandling, kanske om jag har tur. Inte alla gånger, och inte förrän efter ett visst antal dagar. Jag har inte rätt till läkare när jag behöver det och ber om det. Jag har rätt till stödperson, men det får jag inte. Så vad ska jag göra? Hur kan jag inte vara rädd?

Fejkade förbättring för att slippa

Jag blev svårt sjuk i anorexi som ung vuxen. På vuxenpsyk fick jag sen hjälp, vilket slutade med sondmatning i form av tvång när jag var bälteslagd. Jag kunde bli bälteslagd upp till 5 gånger per dag.
Lyckades ändå fejka min förbättring då jag hatade sondmatning i kombination med bältesläggning,och skrevs ut. Två veckor var jag tillbaka igen och hade tappat ännu mer i vikt än tidigare. Det första den läkaren sa på mötet var att ”antingen äter du, eller så vet du att vi kommer lägga dig i bälte. Välj själv”.

Sond orskade en aspirationspneumoni

Var inlagd för försämring i min anorexi, sjukdomen fick mig att vägra all mat. Fick sond x flera och i panik och ångest drog jag dom alla. Det slutade med att jag tre gånger per dag fick en sond när jag var bästa, den drogs när vällingen var given och först då släppte dom mig ur bältningen. Slutade med att jag fick en
aspirationspneumoni och skickad till MAVA för intravenös antibiotikabehandling. Därifrån skickades jag hem med uppföljning från min mottagning. Mår som tur är bättre idag men har trauman från alla bältningar

Bältessängen har förstört mitt liv

Jag har vårdrelaterad PTSD och enda sättet för mig att hantera det är genom att självskada. Hör hur ironiskt det låter.. vården får mig att skada mig. Jag är alltid spänd i hela kroppen och så rädd att jag blir paranoid. Jag är så rädd för makten psykiatrin har och för bältessängen. Den sängen har förstört mitt liv.

ECT på tvång

Jag blev påtvingad ECT behandling. Bältad varje gång och fasthållen när dem skulle söva ner mig. De fick avsluta efter ett antal gånger då mitt minne var helt förstörd. Jag glömde saker jag sagt på två minuters intervaller. 1,5år senare har jag fortfarande miness problem. De sa att det skulle komma tillbaka vilket det inte gjort.

EIPS?

Jag fick diagnosen runt 18 års ålder, utan min vetskap eller dialog med läkare, efter en kaotisk tid inom både öppen- och slutenvården på grund av anorexi som dåvarande vårdenhet inte klarade av att hantera, tillsammans med utvecklade självskadebeteenden. Då fick jag en mörk erfarenhet av slutenvården, med tvångsvård, bältningar, tvångsmedicinering vid hög ångest med mera. Jag fick då höra av flera läkare ”vi vet inte vad vi ska göra med dig”.

Min väldigt negativa erfarenhet av slutenvården gjorde att jag i ett senare skede hade enormt svårt att söka hjälp igen, av rädsla för vad jag skulle mötas av. Efter ett suicidförsök valde jag dock att vara mer öppen om vad som förorsakat mitt beteende, i hopp om att få rätt behandling och hjälp. Jag bad om en samtalskontakt och sjukskrivning på grund av utmattningssymtom och livskriser som avlöst varandra under kort period. Men när en av läkarna sen såg min tidigare diagnosticering var det kört. Min erfarenhet viftades bort, och en läkare förklarade att jag ”var bara ute efter att få skada mig själv och lägga skulden på vården”. Därför skulle jag hållas kvar på LPT, och medicineras, oklart gällande bestämd tid, samtalskontakt skulle inte hjälpa mig. Om jag vägrade medicin skulle hen se till att den gavs med tvång, samt att LPT kunde förlängas.

Jag fick dock ingen medicin. Men hölls kvar i slutenvården i 3 veckor, i ren väntan på byte av läkare. Jag fick även höra av en skötare att ”jag borde skrivas in på hem, för sådana som jag kunde inte släppas fria då jag inte var kapabel till ett sådant fritt liv”. Idag, en utredning senare stämmer inte den diagnosen. Jag går på universitet, bor själv, utan medicin, och klarar mig bra.

Kränkt av läkare

När överläkaren och två skötare förhindrar mitt suicidförsök på avdelning, så drar läkaren mig i mina flätor och ber skötarna ta in mig på mitt rum. Jag sitter i min säng med en skötare på varje sida, medan läkaren skriker på mig ”är du helt jävla dum i huvudet,vadfan håller du på med” jag blir chockad & sitter tyst. Läkaren hotar mig med ”Om hon fortsätter såhär så bältar ni henne”. Jag har aldrig varit så kränkt i hela mitt liv.