Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Lagliga övergrepp

Kommer alltid bära med mig alla trauman efter övergreppen som skedde bakom låsta dörrar. Övergreppen som klassades som lagliga. Och som IVO därför också vägrar erkänna är vårdskador. Trots att alla tillfällen av fasthållning, bältning och sondmatning med tvång hade kunnat undvikas om jag fått rätt vård och bemötande från början.

Sjuksköterska och patient tar medicin tillsammans

jag har under min sjukdomstid (i främst anorexi sen även annan psykisk ohälsa) aldrig velat ta emot medicinering, av olika anledningar. har många gånger behövt bli inlagd pga av svält, då har bältningar och sondningar skett. som man kanske förstår så var det väldigt jobbigt för mig. eftersom min situation var så pass illa så fortsatte alltid läkare, sjuksköterskor, skötare, mina föräldrar osv tjata på mig att ta emot medicin, främst ångestdämpande. en sjuksköterska som jobbade på den bup jag var på då hade själv berättat för mig att hon själv lidit av anorexi, man märkte att hon hade mer förståelse än många andra. det hon gjorde en morgon var att hon tog med sin egen medicin, exakt samma som jag hade ordinerat. hon hade med två glas vatten och sa att vi både skulle göra det samtidigt, tillsammans.

Utskriven fåtal timmar efter bältning

Då har man som anhörig upplevt att en autistisk kille på 18 år, under en ångestattack, blir nedbrottad av 4 väktare och bältad till en säng. Han ropade desperat på sin pappa men pappan fick inte komma in i rummet och lugna ner honom. Killen har aldrig varit våldsam och är världens snällaste. Allt han gjorde var att försöka tränga sig förbi de fyra vakterna som stod framför dörren.

Eftersom han blev utskriven några timmar senare ansåg de uppenbarligen inte att han skulle skada sig själv eller några andra. Ändå valde de ta till en sådan våldsam metod som nedbrottning och bältning utan att ens försöka lugna honom.

En extremt traumatisk upplevelse som gjorde allting värre. Efter detta, som skedde i torsdags, har han börjat stamma. Jag har inga ord på hur arg och besviken jag är på svensk psykvård.

Att behöva vård på grund av vården

Det var fem år sen jag för sista gången blev utskriven från BUPs slutenvård. Minnena av bältningar, sondningar och personal som hade vardagliga konversationer som om de satt i lunchrummet medan en av dem satt ovanpå mig har inte försvunnit. Jag har precis påbörjat en traumabehandling för att hantera detta. Jag behöver alltså vård för vad som hänt inom vården.

Mänskligt stöd under bältesläggning

Första gången jag blev lagd i bältessäng var traumatisk. Jag låg mitt i en korridor och kände mig utstirrad. Personalen spände fast mina ben, min midja och min vänstra hand men när de kom till min högra hand steg läkaren in. Istället för att spänna fast min hand så höll han den och gav mig tröst. Det är det finaste som hänt mig under alla hundratals tvångsåtgärder jag varit med om. Glömmer det aldrig.

Dagliga flashbacks

Jag blev inlagd för första gången när jag var 13 år. Sondad innan jag ens visste vad en sond var. Men jag minns tydligt första gången jag blev bältad. Jag vägrade mat och de behövde tvångssonda mig. De drog fram sängen och sade åt mig att lägga mig ner. De spände fast mig och jag fick total panik. Och då visste jag inte vad det var en början till. Än idag kan jag inte ligga på rygg i sängen. Jag får dagligen flashbacks från alla bältningar. De lämnade mig där. Själv i sängen. I flera timmar. Aldrig mer tänker jag befinna mig inom psykiatrins väggar.

Blev så sjuk att jag nästan dog av vården

Jag fick en kraftig psykos 2013. Jag fick åka polisbil till psykakuten där de bältade mig och sedan la in mig på LPT vård. Jag fick hoppa mellan olika avdelningar (suicid, beroende och bipolär).  Personalen hade ingen erfarenhet av psykos alls (deras tillvägagångssätt var mest hot, våld och bältning).

Jag gick djupare och djupare in i psykos på grund av den kaosartade stämningen på avdelningen där våld, hot, tvångssövning och bältning kom att bli min vardag och till slut hade jag inte ätit, sovit eller druckit vatten på 8 dygn. Min familj fick höra av överläkaren att jag kanske inte skulle överleva.

Jag blev bättre efter att ha fått ECT-behandlingar och eftersom jag fick ligga på ”vanligt” sjukhus för mitt fysiska tillstånd + medicin. Men det tog väldigt lång tid. Om jag bara hade fått vara någonstans där det var lite lugn och ro från början och haft vårdpersonal som vet hur man behandlar psykos så hade det antagligen inte gått så långt.

Ingen på min sida

När jag precis fyllt 18 år blev jag nekad överflyttnign från BUP till vuxenpsykiatrin. Tre månader senare blev jag inlagt på LPT. Det var min första inläggning någonsin. Jag var 18 år gammal, hade ingen kontakt med vuxenpsykiatrin. Jag visste ingenting. Vissste inte hur det fungerade att vara inlagd, eller vad som var normalt. Det jag sen fick gå igenom traumatiserade mig för livet.

Jag blev inlagd på avgiftningen, avdelningen för missbruk. Ingen talade om för mig att det fanns andra avdelningar, Det innebar att jag fick klä av mig framför vårdpersonalen, kissa i en kopp, bli av med alla mina tillhörigheter. Bytte om till sjukhuskläder, för man fick inte ha sina egna och blev ledd till mitt rum. Jag hade fått x-vak. Ingen hade talat om för mig vad det betydde. Så en person satt kvar i rummet. När jag ville gå på toa försökte jag stänga dörren, men då öppnade de den igen. Så förstod jag vad ett x-vak betydde.

På en missbrukaravdelning får ingen annan än personalen gå in och ut. Det betydde att jag inte kunde ha någon kontakt med mina anhöriga.Jag kunde ha min telefon en timme om dage ungefär. När jag tagit slut på batteriet fick jag be om hjälp att ladda den. Eftersom jag inte vågade, så kunde blev det att jag inte hade den vissa dagar.

Ingen ur personalen förklarade någonting för mig. Varannan dag träffade jag läkaren, som sa att jag var för skör för att flyttas över till allmönpsykiatrisk avdelning. Jag hade ingen aning om vad skillnaden var, så jag protesterade inte.

Jag mår dåligt av att äta ihop med andra. Så jag åt nästan inget under tiden jag var inlagd. Ingen ifrågasatte det. Ingen brydde sig. Den mesta av tiden tillbringade jag i min säng, för rädd för att gå ut och tittta på tv. Låg och stirrade in i taket. Jag pratade nästan inte med personalen. Jag vågade inte.

Jag visste inget, förstod inget. Jag var 18 år gammal.

Efter två veckor i detta limbo, utan någon som förklarat varför jag var där, fråga vad jag ville och hur jag mådde, vad jag behövde, fick jag nog. Jag började skrika till läkaren att om hon inte lät mig gå hem så skulle jag hitta ett sätt att ta mitt liv, kosta vad det kosta ville. Avdelningsläkaren ringde chefsöverläkaren som skrev ut mig på två röda sekunder. Hon förstod direkt att detta hade gått fruktansvärt fel. Men allt var redan för sent. När jag kom hem hade jag gått ner 8 kg, jag var så tunn att min mamma grät.

Mina historier från psykiatrin blev hemskare efter denna händelsen. Berättelser om våld, fysiskt och psykiskt. Tvångsmedicineringar och bältesläggningar. Jag skriker att det gör så ont, det känns som om de försöker dra av min arm, de svarar att jag ska vara tyst. Blåmärken från nedbrottningar och fasthållningar. Men de djupaste ärren är alltid orden. Sjuksköterskor som vägrar tala om för läkaren att man behöver hjälp, läkare som ignorerar journalerna. Skötare som säger att man är dum, löjlig, att man har fel, mår fel. Eller som säger att man aldrig skulle våga att ta sitt liv, för man är för feg. Nästa dag ligger man på som-intensiven med så mycket gifter i kroppen att man är nära att dö. Svält i ren frustration, tvångsmatning. In och ut. Men inget våld jag varit med om, varken det fysiska eller det psykiska kan slå det där första bemötandet. Den gången när man precis har blivit vuxen, står utan hjälpen från BUP för första gången och måendet bara rasar. Och man blir lämnad själv. Avklädd, utsvulten, på en avdelning med personal som har erfarenhet av missbruk och avgiftning. Rädd och ensam.

Jag är fortfarande rädd.

Jag känner mig utan rättigheter när jag är inlagd. Jag har varit inlagd på LPT fler gånger än jag kan räkna. Under de gångerna har jag varit i rätten, men bara två gånger har jag fått träffa en advokat. Efter 5 minuters samtal ska de försvara mig mot läkaren som skrivit in mig, en sakkunnig som alltid lyssnar på läkaren och rättens ledamöter som i nästan inga fall går på patientens linje. De få rättigheter som finns för LPT-patienter finns inte. De finns inte. Jag har flera gånger bett om kontaktperson, vilket jag har rätt till enligt lagen. Det har jag aldrig fått. Inte en enda gång. Så vad gör man? Man skriker och gråter. Man agerar utåt. Man får x-vak och tvång. Om och om ingen.

Jag önskar att jag skulle få någon på min sida. Oavsett vad. Oavsett om jag bad om det eller inte. Oavsett hur jag mådde . Andra frihetsberövade har rätt till försvarsadvokat, men det har inte jag. Bara 5 minuter före min förhandling, kanske om jag har tur. Inte alla gånger, och inte förrän efter ett visst antal dagar. Jag har inte rätt till läkare när jag behöver det och ber om det. Jag har rätt till stödperson, men det får jag inte. Så vad ska jag göra? Hur kan jag inte vara rädd?

Fejkade förbättring för att slippa

Jag blev svårt sjuk i anorexi som ung vuxen. På vuxenpsyk fick jag sen hjälp, vilket slutade med sondmatning i form av tvång när jag var bälteslagd. Jag kunde bli bälteslagd upp till 5 gånger per dag.
Lyckades ändå fejka min förbättring då jag hatade sondmatning i kombination med bältesläggning,och skrevs ut. Två veckor var jag tillbaka igen och hade tappat ännu mer i vikt än tidigare. Det första den läkaren sa på mötet var att ”antingen äter du, eller så vet du att vi kommer lägga dig i bälte. Välj själv”.