När jag var runt nitton och var på psykakuten träffade jag en läkare som tydligt bemötte mig som att jag var en stereotypisk ”borderlinepatient”. Jag hade självskadebeteende och han tog mig inte på allvar utan menade att jag överdrev och inte alls behövde bli inlagd trots att jag var suicidal. När min pappa sedan fick prata med honom i enrum sa han till min pappa ”jag vet hur sådana där fungerar.” Jag blev diagnosticerad med EIPS några år senare, men han antog det utan att någon utredning hade gjorts och bemötte mig verkligen som en stereotyp genom att förminska mig och signalera att jag bara var ute efter uppmärksamhet.