Jag var på psykakuten tillsammans med närstående då jag hade starka suicidtankar. Läkaren vi träffade himlade med ögonen när min vän rättade till ”hen” då han använde fel pronomen om mig. Sedan använde han en blandning av hon, han och hen resten av samtalet. Han tog mig inte alls på allvar och sa till min pappa att ”jag vet hur sådana där fungerar.” Det var så tydligt att han bara såg mig som en ung och uppmärksamhetssökande person och det fick mig att känna att jag inte var värd att få hjälp. Det var fem år sedan men den upplevelsen sitter kvar än och jag tycker fortfarande det är svårt att be om hjälp via psykakuten, även om jag bor i en annan stad idag.