Opsynligas logga

Läkare drar i flätor som straff

Slutenvården har förstört mig. Dem har förstört mitt liv. Min c-ptsd är ur kontroll att jag skadar mig. Förstå att vården gör att jag skadar.. sanslöst. Dem hjälpte inte mig, dem hotade, kränkte,skrek, men fan inte hjälpte dem mig. En gång drog en överläkare mig i mina flätor som straff för jag gjorde suicidförsök. Jag kommer aldrig förlåta.

Sämre bemötande i primärvården på grund av psykiatrin

Utdrag ur remiss där en psykiatriker misskrediterar mig som patient.

Remissen det handlar om är skriven på olagliga grunder och dess enda avsikt är att få mig misskrediterad inom primärvården. Psykiatrikern vill få deras hjälp med att ’återbörda’ mig till den psykiatriska kliniken. En kontakt som jag betackar mig ifrån. Det enda remissen medfört är att jag blir oerhört illa bemött inom sjukvården samt att jag inte får adekvat hjälp avseende fysisk ohälsa. Remissen instruerar primärvården om att bemöta mig utifrån psykisk ohälsa när jag söker för fysisk vård. Något som lett till allvarliga konsekvenser för mig. Remissen är kritiserad av IVO på flera punkter.

Remissen uppges gälla ”hosta”, men den handlar i själva verket om något helt annat. Det är inte första gången som denna psykiatriker använder missvisande remiss gällande mig. Remisser som har orsakat att jag inte har fått nödvändig hjälp avseende fysisk ohälsa. Trots att psykiatrikern känner till att jag har haft kronisk hosta sedan länge samt att jag är utredd av specialistläkare gällande den väljer hon att, utan att informera mig, skriva denna onödiga remiss. Remissens innehåll påvisar smutskastning på hög nivå av en klinik som har som uppdrag att bedriva god, psykiatrisk och psykisk, hälsovård. En klinik som tillsammans med ”närstående” dömer sin patient utan att känna till bakgrundsfakta. De har inte ställt en enda fråga till mig. De har valt att inte fråga mig om någonting grundat på den s.k diagnos de satt på mig. De har i förhand valt att inte tro på mig.

Citat ur remiss avseende ”hosta”:
Citat 1:  ”… en kvinna som under flera år haft kontakt med psykiatriska kliniken pga vad som då bedömts vanföreställningar.” Exakt så skrev hon i remiss till primärvården tre år tidigare då jag fick kronisk hosta efter en influensa. Även den remissen ledde till dåligt bemötande inom primärvården. Informationen i remissen är ej korrekt. Jag har enbart haft kontakt med denna klinik för uppföljning av medicinering (prover) en gång om året. Är informationen nödvändig i en remiss gällande hosta? Om sådan information utgår gällande bemötande av patients fysiska vård, hur betrodd blir patienten då?

Citat 2: ”…ingen har lyssnat på vad hon varit utsatt för (sexuella övergrepp i barndomen), inte ens familjen trodde på henne.” Är det här nödvändig information gällande undersökning av hosta? Aktuell ’psykiatriker’ har ej fått mitt godkännande till att lämna ut denna privata information till andra. Psykiatrikern framställer mig som icke-trovärdig ytterligare en gång i samma remiss. Kunskapen om sexuella övergrepp samt dysfunktionella familjer ligger på en mycket låg nivå på denna klinik.

Citat 3:  ”Patienten vill fortfarande inte ha någon kontakt med psykiatrin och därför är det svårt att hjälpa henne härifrån på något sätt. Hon tycker att psykiatrin har bara förstört för henne då det blivit svårare att få hjälp för somatiska problem då hon uppfattats som ej trovärdig i sina besvär”.  Jaa, det bemötande jag har fått är inte utifrån mitt eget agerande utan utifrån att denna psykiatriker även tidigare skrivit remisser till primärvården. Remisser som har lett till att jag inte har fått hjälp med fysiska åkommor. Jag undrar även varifrån ”vill fortfarande inte ha” kommer? 

Citat 4:  ”Uppger att hon besvärats av långvarig hosta…”. (Något som aktuell psykiatriker alltså känner till sedan tidigare och som även IVO påpekat framgår av klinikens journal.) Och så detta då i samma mening ”… och tycker att hon blivit dåligt bemött utifrån att hon uppfattats som psykiskt sjuk. Hon vill därför spärra sin journal på vår klinik.”  Och hur tror denna ”psykiatriker” att jag blir bemött efter den här remissen? Journalen har av förståeliga skäl varit spärrad sedan länge. Problemet är inte nytt.

Citat 5 och själva frågeställningen till primärvården: ”Tacksam om ni kallar patienten för undersökning för hennes hosta. Om hon bedöms vara försämrad psykiskt är vi tacksamma för gemensam diskussion och att vi hjälps åt för att kunna bemöta hennes frustration men också hjälpa henne om hon skulle behöva förnyad kontakt med oss.” Kontentan: en psykiatriker vill att en vårdcentral skall kalla mig avseende undersökning av min hosta men hon vill att det är mitt psykiska mående som skall bedömas. Hur skulle primärvården bedöma det? Skulle de utgå från att min hosta grundade sig på psykisk ohälsa? Efter utskickad remiss har jag konsekvent nekats läkarkontakt avseende min hosta. En psykiatriker som motverkar uppföljning av utredd hosta kan man inte ens kalla för läkare! Jag har aldrig varit i kontakt med primärvården utifrån psykisk ohälsa. Vad har de att jämföra med? Kan tala om att primärvården arbetar hårt med att framkalla reaktioner hos mig genom provokativa bemötanden. I journalerna noteras enbart min reaktion – aldrig orsaken till den. Svensk sjukvård inte värd någon annan plats än i papperskorgenen enligt min erfarenhet! En sjukvård som har gjort med skada än nytta! Uruselt!

Psykiatrikern har önskemål om en ”gemensam diskussion” avseende min psykiska hälsa med primärvården via en remiss gäller undersökning av hosta. Den diskussion har redan skett vad jag har förstått – och jag som patient hålls helt utanför. Får ingen information. Men, på min förra vårdcentral har man haft en ”rond” och gjort en ”bedömning”. De vägrar delge mig information och insyn. Efter denna ”rond” har ett enormt hat uppviglats gentemot mig inom primärvården. Jag vet inte vad det handlar om. Det enda jag har gjort är att anmält en pedofil. Psykiatrikern, och min f.d familj, vägrar att släppa taget om mig. De gör allt för att återfå kontrollen över mig. Den kontrollen har de nu fått via primärvården.

Är det så här en psykiatrisk klinik ska bemöta kvinnor och barn som utsatts för sexuella övergrepp? Något för Metoo-rörelsen att bita i?

Lurad – Att bli bestulen på livet

Delar för att skapa medvetenhet och hoppas på förändring för andra som kommer promenera i korridorerna efter mig.

Brist på konskvenstänkande och prioritering av att lösa problemet i stunden har lämnat mig med en känsla av att vara ensam med min sjukdom. Utan tillit till vården och med stor rädsla för att söka hjälp står jag ensam kvar lika sjuk som när beslutet om tvångsvård togs.

Jag blev lurad till ett möte med läkaren. Så kändes det åtminstånde. Mötet tog plats på psykiatrin pga det var där läkaren jobbade den dagen och inte kunde möta upp på ätstörningsenheten. Högst tveksam till att åka på mötet bad jag om en försäkran att inte bli inskriven (kände att det var ansökande) och att om planer fanns på det iaf få möjlighet att packa med mig kläder och andra tillhörigheter samt förbereda mina barn på att jag skulle vara borta en period. Svar uteblev.

Eftersom jag var/är i behov av hjälp åkte jag ändå med en svag förhoppning om att det var tydligt att jag frivilligt sökte hjälp och att inlåsning som skett efter egenremiss till avdelningen ca halvåret tidigare inte fungerat. Att de nu visste hur stressad och förstörd jag blev av den typen av behandling. Att de inte skulle ta det beslutet igen. Inte göra samma misstag.

Vid ankomst till mötet fanns det inget tvivel om att beslutet om tvångsvård redan var taget. Oavsett vad jag sa så var beslutet redan fattat och förankrat hos läkarens kollega och därför inte gick att överklaga. Utan hänsyn till annan sjukdomsbild, att jag tagit steg i rätt riktning och att jag aldrig missade ett avtalat möte ansågs det ändå för farligt att låta mig åka hem. Detta utan att prover eller kontroller av hjärta, vikt och blodtryck gjordes. Prover som troligtvis hade visat låga men godkända värden.

Pga sociala begränsningar är vårdavdelningar djupt traumatiserande. Att endast bli erbjuden ett grupprum innebar för mig, i ett försök att undvika människor, att i två dagar (minst) bli sittande i ett hörn i korridoren. Detta  efter att först ha fått en panikattack och hamnat i kraftig hyperventilering vid ankomst till avdelningen. Utan mat och vatten i två dagar tappade jag över två kilo. De två kilo jag sen tvingades gå upp för att bli utskriven.

Jag lastar inte avdelningen eller personalen. Det finns eldsjälar och hjältar där!!
Jag lastar bristen på vårdplan, bristen på behandling!! (inte kontroller) och bristen på att se alla aspekter av en människa och tänka vad är bäst på sikt. Brist på medmänsklighet och vilja att anpassa vården efter individen. Inte följa protokollet i första hand utan att första prioritet är personen! framför dig. Att skapa kontakt och tillit.

Inskrivningen skedde för ett halvår sedan. Jag mår sämre sen dess.
Jag har inte varit på ett enda vårdbesök.sen den dagen.
Jag vågar inte.
Vill att dem motiverar varför jag ska gå på kontroller. Vill inte bli bara kontrollerad. Det är jag ganska bra på själv. Jag vill ha hjälp, vård och en plan att följa.

Avdelningen skrev ut mig för att jag inte vill boka nya möten utan att få dem motiverade eller ha en plan framåt. Möten jag vet att jag behöver men är livrädd för, NU.

När man frivilligt söker vård, går på alla bokade besök och tar alla prover borde inte inlåsning vara aktuellt. Att jag inte frivilligt vill bli inlagd beror på att jag blir sönderstressad i sjukhusmiljön och inte klara de socialakrav som det innebär. Att jag blir deprimerad och får kämpa med mörka och betungande tankar i veckor efteråt. Att jag blir bestulen på livet utan möjlighet att planera saker jag kan längta till och sträva mot.

Jag behöver vården och hade frivilligt gått på vilka möten och provtagningar som helst för att hjälpa mig själv ta mig loss ur sjukdomens grepp. Hade valet getts att få stöd och behandling hade jag tacksamt stått först i kön.
Istället blev jag lurad.
Nu känner jag mig lämnad övergiven med min värsta fiende.
Anorexia Nervosa

Inte allvarligt nog för att få hjälp

jag började skära mig själv när jag var 11 år, det var inte något som blödde eller lämnade märken så de jag pratade med om det brydde sig inte om det. det började dock bara bli värre och oftare med tiden. när jag var 13 började jag skära mig djupare och dagligen, bup började då ta det på lite mer allvar, men fortfarande inte så mycket. det var ju fortfarande inte ”illa nog”. jag lyckas sluta skada mig i 2 år (utan någon hjälp av psykiatrin, enbart pga min partner) och blir i princip kickad från bup. men får ett återfall i det våren 2021. försöker ta upp det hos bup men allt min psykolog säger är att jag har klarat av att sluta själv tidigare så kan jag göra det själv igen. fortsätter skära mig och såren blir bara djupare och djupare för att jag vill att det är ”allvarligt nog” för att bup ska hjälpa mig men det hjälper inte. oavsett vad som händer, även fast jag behöver åka till akuten så var det inte tillräckligt. om min psykolog bara hade velat hjälpa mig första gången jag bad om hjälp så hade det inte gått såhär långt som det har nu. behöver medicinsk vård för mina sår varje gång nu.

blev flyttad till vuxen psykiatrin och fick ingen hjälp där innan jag berättade att jag behövt sy pga självskadandet. då helt plötsligt så vill läkaren jag träffar att jag ska träffa någon som kan hjälpa mig. får träffa någon från psykiatriska teamet och jag känner mig hoppfull om att få hjälp. får veta efter badutredningen att det är väntetid till att få träffa någon som kan hjälpa mig men att de inte vet hur länge. det kan vara mellan någon månad till över ett år. i nuläget är jag helt slut, jag vet inte om jag kan vänta så länge. självskadebeteendet blir bara värre och är rädd att det ska gå riktigt illa snart men har inte möjlighet att fixa detta själv.

Var är medmänskligheten?

Jag är inlagd och mår mycket dåligt. Jag har stark ångest, depression och och har inte sovit på flera veckor. Jag har svårt att äta och har gått ner mycket i vikt pga mitt tillstånd. Anhöriga kör mig till akutpsykiatrin för att jag ska få hjälp. Jag är inte förmögen att själv ta de kontakterna eller besluten.

Jag  blir inskriven och förpassas till ett eget rum där jag vistas utan att gå ut. Jag kan inte. Jag vill inte för jag mår så dåligt. Jag är så rädd för min ångest, hur den greppar tag i mig och det enda jag kan göra är att ligga still i sängen.

Olika personal kommer in i rummet med många timmars mellanrum och ger mig medicin. Det är det enda. En morgon vaknar jag tidigt och timmarna går. Jag är oförmögen att flytta mig ur sängen. Jag glöms bort. Ingen kollar till mig. De missar att  påminna mig om att det är lunch. Jag missar den och blir utan mat.  Timmarna går. Det blir kväll och de kommer med medicin. Något att sova på misstänker jag att det är. Ingen talar ens om för mig vad jag får, men jag är så dålig att jag inte ens bryr mig. De hade kunnat ge mig vad som helst.

Det blir natt och morgon igen. Jag ligger där på rummet ensam och plötsligt kommer en läkare in. Han ställer frågor. Minns inte vad han frågar. Tror det är frågor om hur jag mår, men hans attityd och sätt gör mig  extremt obekväm. Jag blir upprörd och säger att jag vill hem. Jag hoppar upp ur sängen och börjar klä på mig. Packar mina saker. Läkaren lämnar rummet och jag gör mig redo att fara hem i ett mycket upprört tillstånd.

Jag upplever personalen som väldigt ironisk och hånfull då de såg mig i detta tillstånd som var fullständig panik och upprördhet. En håller t o m upp dörren för mig , ler och säger att här kan du gå ut. Jag glömmer aldrig den stunden. En stund av fullständig utsatthet. Jag ville ju inte detta innerst inne.  Jag var bara så sjuk och rädd och ångestfylld. Jag reagerade på ett sätt som hörde till mitt tillstånd. Min sjukdom. Såg inte utbildad, erfaren personal detta? Varför behandlade de mig så här har jag tänkt efteråt. Vad får dem att vilja se en människa som redan är utsatt och sjuk brytas ner ännu mer?

Jag kommer ut i sjukhusets lobby och ringer min man i panik. Han måste hämta mig. Jag vill hem. Jag kan inte var kvar här. Orsaken vet jag inte. Men denna läkare utlöste något i mig. Jag har full panik och ångest. Jag vill bara hem fast jag vet att jag är dålig och jag vet att jag kommer att må lika dåligt då jag kommer hem. Men just nu är min man och mitt hem min trygga punkt. Dit vill jag till varje pris. Allt detta hörde till min depression, min ångest, mitt psykiska tillstånd just då. Det fanns ingen logik i att jag ville hem. Det var inte mitt eget bästa. Det borde de inom psykiatrin ha hjälpt mig att förstå istället för att hålla upp dörren och leende visa mig ut.

I sjukhusets långa korridor känner jag på mig att någon från avdelningen följer efter och har koll på vart jag går. Varför gör man så? Är det inte bättre att redan på avdelningen ha lugnat ner mig och bara funnits där. Varför utsätta patienter med svåra psykiatriska tillstånd för ”experiment” av denna sort? Liksom se hur lång hon tar sig i mitt fall. Jag fick veta efteråt då vi samtalade med läkaren innan utskrivningen att det var någon som följt efter. Fick också en fråga vad jag ”tänkte” när jag satt där i lobbyn vid fönstret och inte tog mig någonstans.

Jag är alltså helt oförmögen att ta egna beslut och kan inte ens läsa av en busstidtabell för att ta mig iväg så jag blir sittandes i lobbyn medan min man och mina anhöriga är oroliga där hemma av vad som händer. Jag börjar gå tillbaka till avdelningen. Knackar på och blir insläppt. Ingen bemöter mig nämnvärt. Jag får bara sitta i deras sällskapsrum i timmar i väntan på skjuts hem. Jag säger till en av personalen att det kanske vore bäst om jag stannade kvar ändå men får ett snäsigt svar: Ditt rum är redan städat och väntar på ny patient.

Jag har inte ätit, inte druckit. Jag är helt trasig som människa. Ångesten är enorm och jag är så rädd och utsatt. Ingen frågar hur jag mår. Ingen kommer ens med ett glas vatten.  De ser liksom bara rakt igenom mig. Ignorerar mig. Min man kommer efter några timmar  (vi bor på annan ort) Vi får efter en stunds väntan prata med läkaren och ingen nämner något om det som hänt för honom. De justerar bara min medicin och skriver ut mig.

Jag vet att vårdas man i icke slutenvård som fallet var då så har personalen kanske ”rätt” att göra så här. Enligt lagar och regler har de väl inte gjort fel då patienten är fri att lämna på eget beslut till skillnad från slutenvården.

Förstår bara inte var empatin, förståelsen och medmänskligheten  finns då man arbetar med svårt sjuka människor som jag var i detta fall. Som sagt det var utbildad personal inom psykiatri som behandlade mig så här.

Förkrossad, rädd och tomma löften

Blev hänvisad till psykjouren om något skulle hinna bli sämre innan måndagen då jag hade en planerad inskrivning till avdelningen.
Men när jag efter mycket fungerande å panik, bestämde mig för att åka in i förtid då måendet bara blev sämre. Så blev jag väl där mött av en jourläkare som inte tyckte inläggning skulle hjälpa mig.. Han justerade även planering om inläggningen dagen efter å sa bara att någon hör av sig via telefon.
Jag åkte inte hem, utan körde rätt ut i skogen, förkrossad, rädd, otrygg, ville bara sluts existera men bestämde mig tillslut för att hålla ut till nästa morgon. Ingen ringde..

Medpatienter upptäcker suicidförsök

Jag var inlagd för svår depression med vanföreställningar och outhärdlig ångest och bad om starkare ångestlindring eftersom jag varken kunde äta eller sova, men blev nekad. I flera dagar grät jag dygnet runt. Den enda som brydde sig var en praktikant.
Till slut gjorde jag ett självmordsförsök på toaletten, vilket upptäcktes av rumskamrater. Efteråt fick jag höra av medpatienter att en skötare sagt att jag ”kunde ha suttit där hela natten utan att det hänt nåt”.
Jag önskar att jag hade anmält det.

Bältning blev rutin, krävs inget läkarbeslut

Jag har kommit in till bup-akuten flera gånger med polis, dem flesta gångerna slutade med bältesläggning då dem ansåg att jag var aggressiv. Men en gång var annorlunda än dem andra. När jag kom in den gången med polis som vanligt möts vi av en skötare som sa direkt, vi kanske borde lägga henne i bälte med en gång, )
( istället för att vänta och höra med läkaren. ) Poliserna och skötarna lägger mig då i bälte utan en bedömning. Utan som en rutin grej, som att varje gång jag kommer in med polis lägger vi henne direkt i bälte.

”Kände mig så förminskad och förnedrad”

Personalen beslutade en bältesläggning då jag hade så mycket ångest att jag blev aggressiv. När dem spände fast mig hyperventilerade jag, jag fick svårt och andas, låg och skakade och grät. Det tog kanske 15-20 minuter innan sjuksköterskan höjer rösten och säger ( GE DIG NU,VI BEHÖVER SÄNGEN TILL NÅGON ANNAN, DE ÄR BARA DUMHETER ) Kände mig så förminskad och förnedrad.

Bestraffning istället för behandling

När jag vårdades på sluten avdelning vårdades samtidigt en kvinna med anorexi där eftersom att hon var för gammal för att vårdas på ätstörningsavdelning (35 år). Varje dag sa personalen ”äter du inte upp idag får du inte gå ut sen”. I perioder fick hon ligga i sängen hela dagen och rullas omkring i rullstol när hon behövde förflytta sig. Är det en bra metod att få anorektiker att äta med hot och bestraffningar?

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många historier att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.