Opsynligas logga

Du borde kunnat putta bort honom

Var utsatt för våldtäkt som 12åring, hade problem som 25åring på grund av EMDR behandling som var tuff. Blev suicid och sökte hjälp akut. På Psykakuten sa överläkaren ”du som är så stor borde ju kunnat putta bort honom, ellerhur?”. Blev hemskickad. Det gick inte bra när jag kom hem och var strax där igen, fast inte via psykakuten.

”Bete dig så då”

Juli 2012
Jag var inlagd på HDV.
Jag är ung (21). Liten. Rädd. Otrygg i mig själv. Miljön är påfrestande.
Jag och några patienter står i korridoren och flamsar. Stämningen är bra. Jag trivs just där och då.
Vi triggar varandra och blir mer och mer högljudda.
Jag blir intensiv och en vårdare som tröttnat säger:
”[namn], hur gammal är du?”
”21” svarar jag. Oprovocerat.
”Bete dig så då!”

Då tänkte jag inte mycket på det. Jag var en enda röra och hade nätt och jämnt med mig huvudet. Bara att existera var nog.
Såhär i efterhand är det, det mest psykiskt kränkande jag varit med om.
Hur ”ska” 21-åringar bete sig?
Eller överhuvudtaget vilken ålder eller människa!
Detta gav mig en ordentlig törn och jag försökte efter det alltid vara ”som det förväntas”

Stämplad som sexmissbrukare

Jag sålde sex stor del av tonåren in till 20-års åldern. Blev utsatt flertal gånger för trauman och varenda gång jag försökte beskriva allt till vården så beskrev jag i journalen som någon med ”sexmissbruk”
Jag var komplext traumatiserad pga 10 åt av trauma av olika män. Men jag blev ändå stämplad som ”sexmissbrukare” och fick därför ingen hjälp.

Arg för att jag inte svarade på tilltal

Var inlagd och hade skadat mig inne på avdelningen. Jag sitter halvt dissocierad, på golvet och mutistisk samtidigt som 5-6 skötare och en sjuksköterska står runt mig, jourläkaren är tillkallad. Sjuksköterskan som står över mig börjar skrika på mig och är jättearg på mig för att jag inte svarar på tilltal och hennes frågor. Jag var redan rädd som det var, då det var första gången jag var inlagd, och att sskn stod och skrek över mig, hjälpte inte fallet. Var livrädd, och vill aldrig tillbaka till avdelningen.

”Nu vill dom tvinga på mig mer medecin!”

Nu vill dom tvinga på mig mer medecin!
”Neuroleptika” Jag skrattar och gråter.
Jag är för arg av ingen riktig naturlig anledning? Ãr vi patienter? Att man inte orkar bli fortsatt baktalad, nedtryckt, Överkörd? Av icke fungerande stöd och vård! Vi patienter får fortsãtta påminna Vårdarna, Personal dagligen om det mest enkla!

”Jag slutade ha förtroende för henne efter detta och slöt mig helt, och tystnade”

Jag har blivit otroligt illa behandlad både i den somatiska vården, och den psykiatriska. Jag har inte ens någon form av GAD eller Hälsoångestdiagnos, ändå, om det står att man haft depressioner/ångest eller har svår PTSD, så tar ingen en på allvar inom Somatiken. Oavsett vad man kommer in med, och oavsett om man redan har allvarliga somatiska sjukdomar eller inte.
Jag har gått ner 28 kg på 7 månader, fortsätter rasa 1–2 kg i veckan, har ingen aptit, men äter pga. mina svåra somatiska sjukdomar. Är helt sängliggande 23 h om dygnet. Ha ren myrad andra symtom, både fysiska och psykiska. Chefen på min förra vårdcentral, sa rätt ut, när jag satt i närheten och dissocierade; ”Det här är det bästa som kan hända för X.”, utan att ha utrett mig, och oavsett vad det beror på att jag rasar i vikt.
Mina gamla anorektiska tankar är tillbaka, jag vill gå ner i vikt, men jag vill ändå inte dö.
När jag sedan blev allt mer deprimerad, och gjorde flera allvarliga självmordsförsök (hindrades av min sjuka och svaga anhöriga), och berättade detta för min psykiatriker och specialist sska, så togs jag inte på allvar.
De är erfarna människor, men valde att ignorera vad jag sa, och min psykiatriker skrev inte ens in detta i journalen.
Jag gör aldrig suicidförsök, om jag inte mår överjäkligt och inte ser någon annan utväg.
Min specialistsska valde också att börja bete sig annorlunda mot mig, hon skulle precis sluta då, och när jag berättade om saker som varit traumatiska så var hon inte längre förstående och validerande. Istället sa hon att det var mitt eget fel att jag blivit utsatt och att jag var ”känslig” som upplevt detta som trauman, och satt även och gäspade i telefonen, när vi pratades vid.
Jag blev väldigt kränkt av hennes bemötande, och försökte påtala vad jag kände, men hon bad aldrig om ursäkt, istället sa hon ”vi är alla bara människor”. Jag slutade ha förtroende för henne efter detta och slöt mig helt, och tystnade.
När jag verkligen inte skulle överleva länge utan att göra ett nytt suicidförsök, sa vi detta till min specialistsska. Hon ville inte själv ringa 112, ”vi har inte resurser till det”, var hennes svar. Efter tjat från min anhöriga, ringde specialistsskan 112. Vi väntade i 40 min. Det kom ingen ambulans. Efter att min anhörig ringt 112 och frågat var ambulansen var, så fick vi en sjukresa.
Jag undrar hur pass suicidal man bör vara för att 112 ska ta det på allvar?!
När jag slutligen kom till psykakuten och sedan lades in, blev jag återtraumatiserad.  En  helt vidrigt kall, oempatisk sska frågade om jag ville skriva ut mig, mitt i natten, efter flashbacks. ”Om du inte känner dig trygg här, kanske det är bättre att du åker hem.” sa hon. Så svårt suicidnära patienter, som skrivs in för suicidrisk, de skickar man hem?!
Jag ville faktisk skriva ut mig, och pga. att jag kände mig så rädd och otrygg av denna sska. Jag vill aldrig mer träffa henne. Vad hon kunde ha gjort var att trygga mig istället för att göra mig mer otrygg.
Jag är tacksam att jag inte gjorde det. Då hade jag tagit mitt liv och varit död nu.
Detta är inte först gången jag blir sviken av vården, och jag vet att de flesta blir det, förr eller senare. Men det är helt oacceptabelt.

Nekas vård p.g.a komplex problematik

Jag hade blivit remitterad till en annan mottagning för att utredas för ptsd. Den mottagningen tog inte emot mig eftersom att de ansåg att jag har för komplex problematik i och med min samsjuklighet (autism, adhd).
Istället föreslog de att jag skulle börja gå på Fountain House eller liknande.

Om specialistpsykiatrin inte kan behandla personer med ”för komplex problematik”, hur tror de då att Fountain House eller liknande verksamhet ska klara av att hjälpa personer med denna komplexa problematik?

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många historier att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.