Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Utskälld av avdelningschef och läkare

Jag var 18år och var inlagd på slutenvården för vuxna. Jag var rädd och ville inte vara till besvär. En dag blev jag satt ensam på ett möte med avdelningschefen och avdelningens läkaren och chefen skällde ut mig för att jag inte blev bättre och att min komplexitet fick personalen att må dåligt. ”Du förstör skötarnas vardag för att du är så problematisk”. I min bemötandeplan stod plötsligt att personalen jag litade på inte fick prata med mig men det fick jag aldrig reda på förrän jag blev utskriven. Mina vårdkontakter i öppenvården fick inte ha kontakt med mig och trots vårdplan som involverade dem så var de strängt förbjudna att besöka avdelningen. Till slut blev jag utskriven för ”kraftig försämrat mående” trots att jag blev inlagd för suicidrisken. Jag slutade samma dag på somatiska intensiven. Jag bad aldrig mer om hjälp från personalen och låg ensam på mitt rum livrädd. Har varit tvungen att bli inlagd flertalet gånger sedan dess men har aldrig någonsin bett om hjälp utan istället försökt roa personalen för att ingen skulle må dåligt pga mig. Vi anmälde händelsen (som var en av flera) men trots möte med psykiatrin osv så hände ingenting. Jag tänker aldrig mer riskera att bli inlagd igen.

”Är du okonventionellt heterosexuell?”

Jag har haft både bra och dåliga erfarenheter av att bli bemött som bisexuell person när det kommit på tal, men upplever generellt en enorm brist på kunskap.

Å den positiva sidan har flera psykologer använt sig av könsneutralt språk om de frågar om eventuella förhållanden, eller anpassat sitt språk om jag själv säger något i stil med ”han/hon/hen” eller ”partner”. De har inte heller frågat mig om jag verkligen är säker på att jag är bi, utan litar på att jag kan bedöma det själv.

Å den negativa sidan har jag haft en psykolog som pratade om att risken för suicid är speciellt hög hos bisexuella, men erkände sig inte ha någon annan kunskap utöver det, vilket jag tyckte var märkligt.

En annan psykolog frågade om jag var ”okonventionellt heterosexuell” efter att jag använt könsneutrala pronomen för att beskriva eventuell partner och i förbigående nämnt en tidigare kärlek till en person som jag då trodde var av samma kön, (men som senare kom ut som icke-binär). Jag kände att psykologen var skeptisk över möjligheten att bisexualitet finns ”på riktigt”. Det hade varit trevligare med en öppen fråga eller en fråga som förutsätter att det finns mer sannolika alternativ än ”någon exotisk variant av heterosexuell”.

De två situationerna jag nämnt ovan var på verksamheter som fått HBTQ certifiering… Jag vet inte om jag ställer för höga krav, men blev ändå lite besviken.

Jag skulle önska att man ser över HBTQ diplomeringen för att säkerställa att den informerar om bemötande som gynnar alla HBTQIA+ personer, samt också specifikt om bisexualitet (och andra mindre uppmärksammade identiteter som t.ex asexualitet). Att en psykolog är påläst om homofobi kommer inte garantera ett bra bemötande för de som är bi/pan/annat, eftersom homofobi inte är samma sak som bifobi.

Läkaren föreslog att jag skulle ”gå hem och bli gravid” som lösning på min djupa depression

Hade en djup depression och fick träffa en ny ung kille till läkare på min psykiatrimottagning då min ordinarie läkare va sjuk. Han tyckte inte jag verkade så deprimerad då jag var sminkad och såg välvårdad ut (trots att jag pratat om mina suicidala tankar). Han frågade mig om jag hade pojkvän och jag svarade ja men förstod inte vad det hade med saken att göra. Han sa då ”men vet du, jag tycker att du borde gå hem och bli gravid. Barn är ju roligt och då skulle du ju få någonting annat som tar upp din tid och dina tankar.”
Satt bara där och gapade och trodde att han skämtade. Det gjorde han inte.
Blev otroligt stött och svarade att jag nog inte alls tänkte gå hem och bli gravid. Satt sedan tyst resten av tiden med noll förtroende för honom. Träffade honom aldrig igen som tur är.

”För ung för att må dåligt”

Som 11-åring fick jag kontakt med BUP öppenvård för ångest, dödslängtan och även ett självmordsförsök.  Fattade väldigt snabbt att jag inte skulle få någon hjälp då jag första eller andra (kommer inte ihåg) besöket fick höra ”Hon är för ung för att må såhär, det är bara en period”. När mina föräldrar då berättade om mitt självmordsförsök sa tanten från BUP ”Det var ett misstag, hon kommer inte ta sitt liv”. Det här var då första (eller andra) gången vi träffades alltså hade de inte allt koll på min situation. Man kan ju tycka att professionella borde veta att psykisk ohälsa finns oavsett ålder.

Utredningarna är utformade efter män

Min första utredning gav endast subklinisk ADD. Alltså att alla kriterier för att kunna sätta en ADD diagnos inte var uppfyllda. Det blev en besvikelse, för jag kände ju på mig att jag var annorlunda. Någonting kändes fel. Ca. 1,5 år senare träffade jag en läkare i slutenvården som tyckte att det skulle göras en komplettering, eftersom – jag citerar – ”utredningarna är utformade efter män” (jag är kvinna).
Så en komplettering gjordes och jag fick diagnosen ADD. Så många bitar föll på plats, och det var början på att återfå en betydligt bättre livskvalitet. Jag önskar bara att jag hade fått diagnosen tidigare, och sluppit mycket lidande.

”Jag kanske kan förhindra att andra blir som jag”

Kom i kontakt med psykiatrin när jag var 10. Hade börjat skära i mig. Familjen var rädd och orolig. Skam förföljde dem på grund av min kultur och de kunde inte förstå hur detta kunde ha hänt.

Åren som följde var hemska. Olika samtal med en okvalificerad socionom som framför mina ögon skyllde på mina föräldrar. Innerst inne älskade jag min familj. De var inte orsaken men ingen frågade mig.

Fick vara med på olika terapier som inte fungerande. Grupp terapier, samtal med läkare och socionomer samt konsterapi; vilket var absurt även för lilla mig. Hemma skar jag mig ännu mer.

på BUP fixk jag även varamed forskning i hopp på att jag kansle skulle bli bättre. Blev inkopplad med slangar i näsa och elektroder på fingrar och skulle ”tänka på något sorligt” När jag frågade varför jag är med och gör detta fick jag svaret att de inte kan hälpa mog men jag kansle kan förhindra att andra blir som jag.

Så där satt jag. Ett barn som inte längre kunde hjälpas av barnpsykiatrin.

Åren som kom blev inte bättre. Vid 17-18 års ålder fick jag en utredning. Nya diagnoser. Flera och felaktiga. Blev arg då jag eller någon igentligen kände igen mig i dem. Men varför frågade ingen bara varför jag var ledsen? Jag visste ju svaret.

Läkare föreslår sexleksaker istället för behandling

Var 17 när jag var i kontakt med vården pga psykisk ohälsa första gången. Då hade jag redan mått dåligt ett tag men det blev värre. Samtalade i den vevan med en läkare (äldre man) om alla olika faktorer till mitt mående. Pratade bland annat om olycklig kärlek och beklagade mig över jämnårigas sexfixering. Han sa då något i stil med: Det finns sexleksaker som kan snurra på toppen. Som om det var lösningen på alla mina problem. Vet ej om det var ett olämpligt skämt eller om han menade allvar. Oerhört oprofessionellt oavsett vad. Jag blev satt på starka antidepressiva och narkotikaklassade preparat utan någon djupare utredning, efter något enstaka samtal och frågeformulär bara. Sedan fick jag träffa en tant via vårdcentralen, som pratade om stjärntecken och mindfullness -blev inte hjälpt av det över huvud taget. Kokar av ilska när jag tänker på det idag. Nu, mer än 10 år senare, är det fortfarande ingen som tar sig an att gå till roten med mina problem, jag slussas istället mellan vårdcentralen och specialistpsykiatrin fram och tillbaka och får tjata mig till minsta lilla hjälp. Värdelöst och katastrofalt dåligt från början till slut, ingen tar en på allvar eller lyssnar på vad man säger. Det skickas oändligt med digitala formulär och byts läkare och psykolog hela tiden utan någon som helst uppföljning. Vilket innebär att jag har fått dra samma saker om igen och man hinner aldrig komma någon vart för det finns inte tid/ork att nysta i vad som är vad i en komplex problematik med väldigt spretig symptombild. Den enda psykolog som har hjälpt mig är en ängel till kvinna som tog emot mig gratis(!) regelbundet, under ett års tid, via kyrkan.

13 år av chanser

Jag träffade min första kurator när jag var 9 och gick på lågstadiet. Henne fortsatte jag träffa även på högstadiet fast det var en annan skola, på grund av att jag blev deprimerad när jag var 11 och började självskada. Men det var inte till någon stor hjälp för att det kändes som att hon fortfarande såg mig som ett barn och inte en tånåring så mina problem och tankar var inte tagna seriöst trotts jag blev inlaggd 2 gånger innan jag blev 14.
Senare i livet när jag var 16 så funderade jag på om jag kanske var autistisk då en nära nyss blivit diagnoserad och jag kände igen mig.
Jag fick ett samtal med en man där jag försökte förklara vad jag kände osv och han sa till mig. ”Du värkar lite förvirrad över vad du känner, kanske du ska gå hem och komma tillbaka när du listat ut det mer” så jag gick hem och kom alldrig tillbaka för jag var ju bara ”förvirrad” och ”ville känna mig speciell”.
Jag blev diagnoserad med Autism och ADD när jag nästan var 22 år gammal och för dem så värkade det solklart. Jag må vara kvinna men hur kunde jag gått med samtalskontakter i 13 år utan att någon snappat upp på det? Säger att jag är kvinna för att vi ska vara svårare att snappa upp men det fanns så många chanser. 13 år av chanser. Mitt liv och nuvarande situation kunde vart så anourlunda och jag sörjer det, ingen lyssnade värkligen förens det var på gränsen till försent.

BUP sa att jag skulle googla information om min autismdiagnos

Jag fick min autismdiagnos när jag var 15 år och det är ändå relativt tidigt för att vara tjej med den diagnosen. BUP sa att om jag vill veta mer om den diagnosen så får jag googla. De sa till mig att det jag upplevde var ångest och jag hade då gått med ångest i tre år utan att veta vad det var men även om jag nu hade ett namn på det så hade jag ingen aning om vad det innebar och BUP förklarade inte heller vad det var för mig.
Jag trodde att min autismdiagnos var ett sett för dem att leta fel på mig. Det var det enda jag såg och ingen lyssnade på vad jag hade att säga. Mina föräldrar försökte se till att jag skulle få stöd på olika sett i och med den diagnosen men ingen tyckte att jag behövde ett stöd. Varken skolan eller vården anpassade sig efter mina svårigheter och jag fick ofta höra ”det märks inte att du är autistisk” från alla i min omgivning och jag började då tänka att jag har nog inte den diagnosen.

Jag försökte läsa mig till i vuxen ålder vad det innebar och det som jag såg då på nätet var en beskrivning av de med den diagnosen som gjorde att jag inte kände igen mig alls. Jag var inte fyrkantig, jag hade varken svårt för ljud eller lukter.
För ca 2 år sedan läste jag en bok skriven av en tjej med den diagnosen och det var inte förrän då som jag började känna igen mig.
Jag gick alltså med en diagnos i 10 år som jag inte trodde att jag hade för att vården inte förklarade för mig vad det innebar för mig från början.
Jag utvecklade både ett självskadebeteende och en ätstörning vilket jag idag vet är vanligt att tjejer med någon form av NPF diagnoser utvecklar om de inte får rätt stöd från början.
Jag fick även en adhd diagnos för några månader sedan. Jag har ingen aning om hur jag hanterar mina känslor och jag glömmer alltid bort mig själv, jag vet inte hur man gör lite och jag tänker och känner allt för mycket hela tiden. Jag önskar vården hade fångat upp mig tidigare för jag växte upp med att inte kunna hantera något, speciellt inte min ångest. Jag blev en person som hamnade och sedan nästan bodde på psyk. Ett självskadebeteende över styr och tankar på att ständigt vilja dö för att jag aldrig hade energi eller orken till något. Vi tjejer är annorlunda på NPF diagnoser än män och därför känner vi ofta inte igen oss i den beskrivning vi får av vården eller av det som går att läsa till på nätet. Vården behöver bli bättre på att se oss tjejer med dessa diagnoser så att vi kan få rätt stöd att fungera i vardagen tidigare än vad vi ofta får. Jag vet att jag inte är ensam, vi är för många som hamnar mellan stolarna.

Diskriminerad inom vården på grund av min autism

Jag är autistisk och var inlagd för kombinerad ätstörningsbehandling och traumaterapi. Det fanns en långsiktig planering för inläggning många månader. Tyvärr behövde jag ta beslutet att skriva ut mig i förtid pga avdelningens bristande bemötande och kommunikation. Jag orkade helt enkelt inte med deras otrevliga och arga bemötande när jag fick ångest över att de ständigt missade att informera mig om förändringar. I journalen står det under utskrivningsorsak ”Inte längre i behov av slutenvård” Jag önskar att de någon gång bara kunde vara ärliga i journalen. Erkänna att de misslyckats, istället för att hela tiden bara försöka mörka saker.