Opsynligas logga

Ska jag komma i en liksäck?

Jag tog kontakt med psykiatrin första gången kring 2009 då jag flyttade hemifrån, då var jag 22 år.
Mitt första minne är något år senare;  Jag hade varit inlagd under en tid men fått permission över helgen. Under natten tog min kompis en överdos mediciner, hon kontaktade mig kort efter att hon gjort de. Jag åkte me i ambulansen till akuten. Jag mådde väldigt, väldigt dåligt pga det. På den tiden bodde jag väldigt nära sjukhuset så efter återigen en sömnlös natt gick jag tillbaka till avdelningen då jag inte klarade av att vara ensam hemma. Jag var väldigt spontan och rädd att jag skulle ta livet av mig då jag försökt flera gånger förut. Då jag kom in på avdelningen satt jag och kollade på tv resten av natten med skötarna som jobba natt. Efter att morgonpersonalen kom o dom hade haft sitt lilla möte så bad en skötare att få prata me mig vid sidan av. Han sa ordagrannt ”…det här är inte en fritidsgård dit man kan komma o gå till o skaffa vänner”. Jag blev hemskickad men kom tillbaks på måndagen, dagen efter, då permisen va slut o jag hade läkarsamtal…

Idag är jag 35 år och har än idag kontinuerlig kontakt med psykiatrin. Genom åren har jag mått väldigt dåligt med flera inläggningar (bla. LPT), ätstörning, självmordsförsök och självskadebeteende.
Jag har dock aldrig fått nån direkt hjälp, de enda dom har erbjudit är olika mediciner. Jag har provat en del genom åren men ingen av dom har hjälpt, på sikt. Jag har också haft en himla massa olika samtalskontakter, men mötena ger inget, jag har aldrig fått nåt konkret tips att jobba me som kan förbättra mitt mående.
Dom har aldrig erbjudit eller tipsat om nån hjälp typ KBT,  ätstörningsklinik eller liknande.
Den senaste samtalskontakten jag hade slutade höra av sig. Vi hördes strax före sommaren 2020 men efter nyår 2021 så hade jag fortfarande inte hört nåt. Jag fick hjälp av boendestöd som ringde nån chef o de visade sig att han slutat pga att han inte skötte sitt jobb. Jag hade dock inte fått veta nåt.
Jag blev erbjuden nån jour-kontakt, bestående av 3st skötare som vi kom överens om skulle ringa en gång i veckan för o höra hur de va me mig. De va 10 frågor, väldigt likt ett polisförhör o aldrig några följdfrågor. Fastän jag sa att jag mår skit o inte vet om jag vill leva så sa hon. ”…då hörs vi nästa vecka, hör av dig om de blir sämre.”
Hur mycket sämre ska man må tänker jag!? Ska jag komma i en liksäck?

År 2021 gjorde jag ett försök att själv kontakta en ätstörningsklinik i en närliggande kommun me hjälp av egenvårdsremiss, jag blev uppringd via telefon, jag förklarade läget o hon skulle prata om det nästa gång dom hade rond. Jag blev uppringd en vecka senare o då sa hon att jag inte fick komma. Jag skulle istället kontakta psykiatrin i min hemkommun (vilket jag redan sagt att jag försökt i mer än 6 år, men att jag inte får nån hjälp då dom inte tar mig på allvar)…

I september 2021 blev jag på egen hand varse om den grundläggande orsaken till mitt mående och min ätstörning. Jag är trans. Nu när jag visste orsaken till mitt mående så kontaktade jag åter igen psykiatrin o förklarade. Sen dess har de gått otroligt sakta, men FRAMÅT iallafall.

Sist jag hade kontakt me psyk var i början av december 2022. Jag mådde väldigt dåligt då, mycket stress, så jag bad om en tid efter nyår istället då de lugnat ner sig lite. Min samtalskontakt skrev i journalanteckningarna att han skulle höra av sig efter nyår o erbjuda en ny tid men jag har inte hört ett ljud.
Jag kommer nog ringa honom själv till veckan o förklara läget då jag hunnit ha ett annat möte sen dess. Egentligen vill jag inte ha me honom o göra. Pga min autism har jag haft ett samtalsstöd me mig. Han har redan skrytit me sin 40 åriga erfarenhet. Dock verkar han tro att han kan allt. Han tar orden ur munnen på mig o låter mig inte prata klart.
Jag är inte ensam om att inte tycka han är bra. Dock är de bara han inom psykiatrin här, som har hand om könsidentitetsfrågor.

Felkönad

efter ett självmordsförsök på grund av könsdysfori så blev jag inlagd på psyket. men så fort jag och min pappa kommer dit och ska skrivas in så felkönar läkaren mig. han kallar mig för ”hon” och ”dotter” när han pratar med min pappa även fast vi rättar honom och jag sitter där och har så mycket ångest och panik. hade en panikattack under det mötet pga att han felkönade mig men inte brydde han sig om det.

det var då jag helt tappade tilliten till slutenvården, min första upplevelse av slutenvården var ett inskrivningsmöte som inte kunnat gå sämre.

”Väntat 3 år på att veta om jag får en diagnos eller ej”

Skickade egenremiss för könsutredning hösten 2019. Fick svar att väntetiderna är längre än vanligt och att det skulle ta ca 1 år tills ett första möte. Träffar läkare via video januari 2021. Hon screenar mig för olika psykiatriska diagnoser, som de gör, och säger att resultatet av såna screeningar är ”färskvara” då de handlar om hur en mått de senaste 3 månaderna. Jag förstår idag inte riktigt varför vi alls ägnade ett möte åt det då nästa tid skulle bli våren 2022, ytterligare ett drygt år senare. Screeningresultaten är alltså helt inaktuella nu.

Jag träffar i a f en kurator ett par gånger och får bl a göra ”skattningar” om vad jag gillar/ogillar med min kropp. Sen får jag veta att nästa läkarmöte kommer dröja till hösten. Då kommer jag alltså ha väntat i 3 år på att ö h t veta om jag får en diagnos eller ej. Förstår att det är långa köer och att personalen gör vad de kan, men det är otroligt tärande att vänta och inte ens veta om jag kommer kunna få behandling.

”Är du okonventionellt heterosexuell?”

Jag har haft både bra och dåliga erfarenheter av att bli bemött som bisexuell person när det kommit på tal, men upplever generellt en enorm brist på kunskap.

Å den positiva sidan har flera psykologer använt sig av könsneutralt språk om de frågar om eventuella förhållanden, eller anpassat sitt språk om jag själv säger något i stil med ”han/hon/hen” eller ”partner”. De har inte heller frågat mig om jag verkligen är säker på att jag är bi, utan litar på att jag kan bedöma det själv.

Å den negativa sidan har jag haft en psykolog som pratade om att risken för suicid är speciellt hög hos bisexuella, men erkände sig inte ha någon annan kunskap utöver det, vilket jag tyckte var märkligt.

En annan psykolog frågade om jag var ”okonventionellt heterosexuell” efter att jag använt könsneutrala pronomen för att beskriva eventuell partner och i förbigående nämnt en tidigare kärlek till en person som jag då trodde var av samma kön, (men som senare kom ut som icke-binär). Jag kände att psykologen var skeptisk över möjligheten att bisexualitet finns ”på riktigt”. Det hade varit trevligare med en öppen fråga eller en fråga som förutsätter att det finns mer sannolika alternativ än ”någon exotisk variant av heterosexuell”.

De två situationerna jag nämnt ovan var på verksamheter som fått HBTQ certifiering… Jag vet inte om jag ställer för höga krav, men blev ändå lite besviken.

Jag skulle önska att man ser över HBTQ diplomeringen för att säkerställa att den informerar om bemötande som gynnar alla HBTQIA+ personer, samt också specifikt om bisexualitet (och andra mindre uppmärksammade identiteter som t.ex asexualitet). Att en psykolog är påläst om homofobi kommer inte garantera ett bra bemötande för de som är bi/pan/annat, eftersom homofobi inte är samma sak som bifobi.

Bättre vård för adopterade

Jag är adopterad och sökte psykisk hjälp mellan 2007 och 2017. Jag mötte tre psykiatriker och fem olika psykoterapeuter och psykologer genom den offentliga vården, varav två som jag betalade privat för. Ingen av dem  adresserade de upprepade, permanenta separationerna från olika omsorgspersoner som jag utsattes för under mitt första år i livet. Det tycker jag är direkt undermåligt.

Det har genom studier länge varit ett välkänt faktum att adopterade har sämre psykisk hälsa än befolkningen i allmänhet. Ändå har det inte funnits något stöd att få. Inte ens någon stödgrupp. Den intresseorganisation startad av adoptivföräldrar, Adoptionscentrum, som ansvarar för de flesta adoptioner i Sverige har inte ens kunnat tipsa om något stöd. Som vuxen adopterad har du inte haft någonstans att vända dig för kompetent hjälp.

Idag har adopterade därför kämpat sig till rätt till kostnadsfri terapi. Tyvärr upphandlades den billigaste formen, KBT på distans, trots att adopterades egen organisation avrådde från just KBT som terapiform i sitt remissvar.

”Pratterapi” som KBT fungerar för många, men sällan för adopterade och andra traumatiserade, eftersom det (kortfattat) är andra delar av hjärnan och nervsystemet som aktiveras av trauma. Men i Sverige erbjuder den offentliga vården inga andra alternativ än KBT och möjligtvis psykodynamisk terapi. Att betala privat för traumainriktad terapi är för många adopterade inte ekonomiskt möjligt, då man på grund av traumat har svårt att få ihop livet.

Vårdcentralens psykiatriker rekommenderade mig att betala privat för schematerapi, som beskrevs som en vidareutveckling av KBT ”för de som KBT inte fungerar för” (och som den offentliga vården inte hjälper). Schematerapeuten skrattade mig rakt i ansiktet när jag föreslog att vi skulle prata om min adoption. ”Adoption är inget trauma!” fastslog hon. Inte konstigt med tanke på att adoption inte tas upp alls på psykologiutbildningar i Sverige. De traumamottagningar som finns fokuserar på de som varit med om krig eller sexuella övergrepp.

När jag för första gången sökte hjälp hade jag några månader tidigare blivit lämnad av min långvariga partner, blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp och genomgått en abort. Jag var för avstängd för att själv göra kopplingen mellan dessa händelser och min nedstämdhet. Jag tog inte upp det självmant, och det gjordes ingen screening, så vi talade inte om detta i den terapi jag erbjöds.

Jag förstår inte varför vården i Sverige, till skillnad från i USA där jag nu bor, inte screenar för traumatiska livshändelser och livssituationer. Särskilt som det är välkänt att traumaoffer tar på sig skulden och ofta inte förstår att de varit med om någonting traumatiskt.

När jag senare blev kliniskt deprimerad av obehandlad celiaki fick jag efter diagnosen ingen psykisk hjälp. Jag fick heller ingen förklaring till varför ett av huvudsymptomen för celiaki är just depression. Däremot fick jag veta att det kan ta upp till två år för tarmen att läka om man lägger om kosten. Två år är en lång tid att känna sig så sänkt som jag var, utan någon hjälp.

Efter att på egen hand ha läst mig till att serotonin bildas i tarmen (som omvandlas till melatonin) förstod jag bättre varför jag mådde sämre än någonsin och dessutom för första gången i livet hade svårt att sova. Jag tjatade till mig SSRI av min husläkare. Efter att ha läst in mig ytterligare slutade jag medicinera på egen hand då jag kände mig mer balanserad. Längden på behandlingen var ingenting jag och min läkare diskuterade. Inte heller utsättningssymptom.

Ett problem jag haft i mötet med vården är att jag som adopterad alltid strävat efter att anpassa mig (en omedveten överlevnadsstrategi för att inte riskera att bli övergiven på nytt). Jag är väldigt duktig på att verka glad och resonabel. Det är förvånande att personer jag mött i vården, med både utbildning och erfarenhet, inte kunnat genomskåda detta. ”Är du säker på att du är deprimerad?”, sa en psykiatriker.

Jag har haft stora problem med både fokus och affektreglering, liksom många adopterade. Hamnat efter med vuxenblivandet, att skaffa mig försörjning och familj, som många adopterade. Att oproportionerligt många adopterade får psykiatriska diagnoser som ADD, ADHD, bipolaritet och faktiskt även könsdysfori (blir HBTQ-personer) ser jag som ytterligare ett tecken på att vården saknar helhetsperspektiv. Det är inte beteendet som är grundproblemet. Det är traumat bakom. Man måste sluta behandla symptomen!

De fick mig att känna mig trygg, sedd och viktig

Jag fick en tandböld när jag var inlagd på slutenpsykiatrin en gång. De beslutade att skicka ned mig till sjukhustandvården. Då jag har PTSD så har jag svår vårdskräck, och det är också därför jag fick min tandböld. Jag vågar inte gå till tandläkaren. Läkarna gav en ur personalen i uppgift att följa med och stötta mig. Hen var väldigt snäll, lugn och positiv och ville göra allt hen kunde för att jag skulle fixa det. Hen hade läst i mina journaler och frågade vilket pronomen jag föredrog, då jag är transperson. Hen var den första inom slutenvården som någonsin rättkönat mig. Vi pratade mycket på vägen ned, jag kommer inte ihåg om vad. När vi kom dit så fick vi träffa tandläkaren, som ofta hade psykiatripatienter. Hen var jättesnäll och tålmodig med mig. Skötaren som följde med satt i rummet hela tiden och när tandläkaren skulle lägga bedövningen frågade hen om jag ville hålla hen i handen. Jag svarade att jag inte visste och hen tog min hand ändå och höll den hårt och pratade lugnande med mig, medan tanden drogs ut. Efteråt kände jag mig snudd på euforisk för att jag hade klarat av att dra ut en tand. På vägen tillbaka sade hen att det hade varit kul att ta en öl ihop, om jag inte hade varit hens patient. Jag kände mig inte som ett psykfall den gången, utan som en vanlig människa som fick tröst och stöd av en annan vanlig människa.

Vid samma vårdtillfälle så hade jag en ansvarig kontaktperson i personalen som gjorde stor skillnad. Vi satt ofta och pratade om allt och ingenting på mitt rum och när jag orkade gick vi på promenad, rökte och pratade. Hen berättade en del om sin egna livshistoria och det visade sig att den inte var helt olik min. När jag blev inlagd ett halvår senare så kom hen in på mitt rum. Klockan var runt fyra på morgonen och jag hade precis blivit inskriven. Hen hade känt igen mitt namn och ville se hur jag hade det. Vi pratade jättelänge om allt som hänt i mitt liv sedan sist och hur illa jag blivit behandlad av psykiatrin. Hen förstod, trodde mig och sympatiserade med mig och berättade om hur hen hade varit där själv och lyckats ta sig ur det och sade att jag var tio år yngre än henom, att det inte är för sent för mig att ta mig ur det och att jag kommer att kunna göra det. Det slutade med att jag berättade om mitt trauma för henom. Ett par dagar senare jobbade hen natt igen. Jag hade blivit förkyld och fått feber. Det var väldigt triggande för mig då det påminner om mitt trauma. När nattpersonalen kom och hälsade vädjade jag till dem att ta mig på allvar ifall jag skulle bli allvarligt sjuk. Hen kom uppenbarligen ihåg vad jag hade berättat sade ”Det är klart att vi har koll på dig, inget kommer att hända, du behöver inte oroa dig, vännen.”. Jag kände mig trygg när jag visste att hen visste, att hen trodde mig.

Okonventionellt att inte vara hetero 2015

Jag var inlagd på en psykosavdelning, för utredning. Utredningen var otroligt otydlig, och jag fattade inte att den ens hade börjat, förrän den avslutades efter 2 veckor.
Överläkaren var också konstig och frågade konstiga frågor kring mina trauman. Men värst var det ändå när han skulle ”utreda” min sexualitet, vad det hade med psykosutredningen att göra förstår jag inte, och det är därför jag minns det samtalet än idag.
–       Jag har en ganska okonventionell fråga, börjar den manliga läkaren, och ser obekväm ut, men gillar du kvinnor eller män?
Jag blir förvånad och förbannad, det spelar väl ingen roll om jag är hetero, homo, bi, queer eller något annat?
Så jag svarar:
–       Jag tänker inte välja.
Läkaren blir arg och frustrerad.
–       Du måste välja!
–       Nej, det tänker jag inte göra.
–       Vem vill du helst ha sex med, en kvinna eller en man?
–       En MÄNNISKA! svarar jag.
Och då blir det äntligen tyst på läkaren. Läkaren beter sig sedan osäkert i kring mig när han pratar med mig, som om han inte kan bemöta mig, när jag inte talar om min sexuella läggning. Jag tycker det är fullkomligt irrelevant och kränkande. Dessutom, det finns fler kön än två, och detta var 2015, på ett stort sjukhus, där personalen borde vara kompetent nog att förstå bättre. Är det alltså okonventionellt att inte vara hetero 2015?!

”Barn tycker om att experimentera”

När jag var 10 år kontaktade en av mina föräldrar BUP för hen trodde att jag kanske hade autism. Det enda de sa var att det är vanligt för barn att vara blyga. Fyra år senare tvingar en förälder mig att gå dit för hen hittade rakbladen jag använde för att skada mig. Jag har skadat mig själv sedan jag var ett barn, men började skada mig med just rakblad efter att jag blev elva år. Blev diagnostiserad med autism när jag var 16. Även fast jag är 100% säker på att jag hade depression och ångest då, lade de aldrig till det i min journal. Efter att jag blev 18 så sa BUP att jag skulle få prata med den enda vuxenpsykiatrin som finns där jag bor. De hörde aldrig av sig, och min psykiska ohälsa rasade samman otroligt snabbt. När jag gick på gymnasiet hade jag noll kontakt med all slags vård. Varje dag hade jag panik attacker och autistiska meltdowns på toaletterna i skolan. Varje dag. En gång försökte jag till och med hänga mig där men lyckades inte. Jag skadade mig själv grovt varje dag men ingen hjälpte mig, även fast en av mina föräldrar ringt till chefen på vuxenpsyk flera gånger. När jag väl fick kontakt där efter kanske ett eller två år, så blev jag inte tagen på allvar. En gång träffade jag en doktor och hen sa ”du vet väl att man ska skära sig vertikalt om man vill dö?” till mig efter att jag sa at jag skär mig varje dag. Jag och min förälder anmälde hen men patientnämden sa bara att de skulle prata med hen, för det fanns inget bevis. Den doktorn jobbar fortfarande där, har sett hen i korridoren när jag varit där på uppföljning av medicin.

Jag tog också upp att jag ville ha någon slags terapi där, vad som helst, men allt jag föreslog blev ignorerat. ”Samtalsterapi där man går igenom hela sitt liv skulle inte passa dig” fick jag höra mycket. Men vad visste de om mig? Jag fick inte ens någon annan terapi som förslag.

Pga allt detta + situationen hemma försökte jag ta mitt liv 10+ gånger under 2017. Varje gång fick jag stanna på sjukhuset en natt, prata m doktor dagen efter och sedan åka hem. Rinse and repeat, varje gång. Ingen verkade ta mig på allvar. Fick höra av en förälder att jag njöt av all uppmärksamhet, att jag inte skulle ha dött av att ta si och så många piller, mm.

När jag var i 20 års åldern så bad jag om DBT behandling och de på vuxenpsyk ringde min gamla psykolog från BUP och jag fick träffa hen igen efter minst tre år bara så att hen kunde säga till mig att jag inte behövde DBT behandlig för ”jag såg inte ut som att jag behövde det.” Hen sa också att det inte skulle hjälpa, även fast hen inte hade träffat mig på flera år.

Efter ett tag fick jag en ny fast kontakt med en sjuksköterska. Hen var hemsk och jag ville aldrig se hen i ögonen. Vid ett tillfälle erkände jag att jag hade skadat mig själv igen och hen gjorde ett ljud som man gör när man tycker synd om någon. Sen sa hen ”hur skulle du må om en vän sa nåt sånt till dig? så känner jag just nu”. Hen fick mig att känna mig skyldig. En annan gång sa hen att alla mår dåligt ibland efter att jag sa att jag ville ta livet av mig.

Har blivit inlagd ett par ggr efter detta. Några ggr när jag ville bli inlagd fick jag prata med en sjuksköterska för bedömning. Jag ville dit för jag hade inget annat val, men jag fick bara höra: ”men du ler ju, så då mår du ju bra. du får åka hem nu” och ”jag kommer skicka hem dig, prata med din partner istället”.
De gångerna jag faktiskt blev inlagd så kunde jag gråta våldsamt på nätterna men de som jobbade där sa bara godnatt och gick. En annan gång när jag blev inlagd blev jag tillsagd av en doktor att jag inte var psykiskt sjuk och att jag är helt frisk. Mår man bra om man är inlagd och har försökt ta livet av sig varje månad under ett helt år? Nej, precis. Jag fick hålla mig för att inte skrika i hens ansikte för jag var så arg. Pga saker som hände hemma vågade jag aldrig/kunde jag aldrig säga åt någon om de hade fel för jag visste ändå att ingen skulle förstå mig; inte ens mina föräldrar gjorde det. Det är fortfarande likadant. Jag fick hela tiden höra att allt var pga min autism och det var det. De gjorde aldrig någonting. Inte mina föräldrar eller psykiatrin. Hela mitt liv har folk sopat mina känslor och tankar under mattan. Psykiatrin (och andra i mitt liv) har fått mig att känna som att jag är helt galen och att jag inbillar mig att det är något fel på mig. Att jag bara vill ha uppmärksamhet. Så ska det inte vara. Varje gång de frågar om jag har tankar på att ta mitt liv så är jag ärlig och säger ja, men de slutar bry sig så fort jag säger att jag inte har en konkret plan. Bara för att jag inte har en klok plan betyder det inte att de kan slappna av. Alla mina försök har varit impulsiva.

Jag kände mig otroligt sårbar en gång så jag berättade för en sjuksköterska om mitt sexuella trauma (som fortfarande påverkar mig) från när jag var ett barn men hen sa ”barn tycker om att experimentera.” Sedan dess har jag aldrig sagt det till någon annan inom sjukvården, för jag vet att ingen bryr sig ändå.

Jag är en transman, och jag har sagt det till psykiatrin många gånger. Men de säger fortfarande ”hon” till mig. Fick läsa igenom min krisplan på en av deras datorer en gång, och då stod det att mina pronomen vad han/hen. Men i resten av dokumentet använde de bara feminina pronomen för mig. Även fast det stod i början av dokumentet att jag inte var ok med det… Min flickvän var på samma psykiatri en gång, och då frågade en överläkare henne vad jag var för kön för hon kallade mig för ”partner” som är neutralt. När hon sa att jag var en transman så frågade överläkaren vilket kön jag föddes som och då var hon tvungen att säga kvinna. Resten av mötet kallade överläkaren mig för ”hon” och ”flickvän”.

Just nu är den enda hjälpen jag får samtal på en habilitering pga min autism varannan vecka. Jag får en slags KBT behandling, men vi gör bara problemlösningar osv för vardagliga saker. Vi pratar aldrig om mina psykiska problem och min pågående självskada som är förmodligen roten till allt. Jag har skadat mig själv allvarligt i elva år nonstop och varit deprimerad i mer än hälften av mitt liv. Och jag är nästan helt övertygad om att jag kommer må och bli behandlad såhär tills jag ger upp.

”Homosexuella tjejer får inte ätstörningar”

Som 16-åring berättar jag för psykologen på BUP att jag haft problem med ätstörningar sen jag var 9 år och att jag nu vill ha hjälp med att bli frisk från anorexin. Psykologen ser bekymrad ut och frågar varför jag inte bett om hjälp tidigare. Jag svarar att det är min nya flickvän som har uppmuntrat mig. Psykologen andas ut, hon är märkbart lättad.
– Men du, homosexuella tjejer får inte ätstörningar, så du behöver inte vara orolig!
Innan jag hinner säga något fortsätter hon skrattande:
– Du borde ju veta att man vill ha lite att ta i när det gäller kvinnor!

Det tog fem år till innan jag fick någon ätstörningsbehandling och då vågade jag inte bjuda in min partner till anhörigstödet ifall de skulle misstro mig igen.

Trodde inte på att jag var lesbisk

Jag samlade mod för att berätta för en skötare att jag är lesbisk. Jag har växt upp i en miljö där det inte var tillåtet, till och med farligt, så det är svårt för mig att berätta. Svaret jag fick var att jag inte alls är lesbisk, ”Det tror du bara för att du har blivit utsatt för övergrepp och är rädd för män.”

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.