Jag har upplevt flera olika bemötanden av läkare inom psykiatrin, men alla har något gemensamt och det är att man inte bryr sig om mig som patient.

Vid flera tillfällen när jag sökt akut pga självmordstankar och att jag mått så dåligt psykiskt att jag blivit fysiskt sjuk. Så har läkare jag träffat varit nedlåtande, misstroende och rent arroganta vid samtal.

Läkare har vid flera tillfällen fällt kommentarer som att ”om du verkligen ville ta livet av dig borde du försökt bättre”. Eller gett effektiva tips på hur man ska göra, vilket gör att jag nu sitter med vetskapen om hur exakt jag ska gå till väga om jag vill göra slut på allt.

Som kvinna möts man också uteslutande av nedlåtande och minimerande kommentarer. Man jämförs med andra i liknande situationer och hur ”andra inte överreagerar” på samma sätt eller ”inte gnäller” om hur de mår. Man får höra att det är normalt som kvinna att må dåligt ibland och att man ska sluta känna efter så mycket.

Inom psykiatrin är läkare de som jag har allra minst förtroende för, för man känner sig osedd och förminskad sekunden man träffar dom. Och man vet att oavsett vad jag säger eller berättar så kommer de inte tro mig eller säga till mig att sluta gnälla då andra har det sämre.

Man får mer tips om hur man kan ta livet av sig från läkare inom psykiatrin än andra vårdinstanser. För de bemöter dig som om du stör deras vardag och de vill att du faktiskt försvinner.