Jag hade svår ångest och gick på en dagsvårdsbehandling där personalen beslutade att vi skulle till psykakuten för att jag mådde sämre och mitt självskadebeteende eskalerade. Kuratorn, som för övrigt har hjälpt mig otroligt mycket, följde med och väntade i en timme. När jag till slut fick träffa läkaren så hade min kurator behövt gå och läkaren sa att de inte kunde hjälpa mig. En läkarstudent som var med på samtalet stannade kvar och tog min hand och sa att hon såg att jag mådde jättedåligt och att hon inte höll med läkaren. Hon stod upp för mig och sa ifrån till överläkaren. Det gjorde att jag blev inlagd och fick hjälp. Jag är så tacksam att hon vågade, trots att hon ”bara” var en student.