Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Man vinner inte mot psykiatrin

Jag varnar, detta är mörkt..
Och det är svårt att skriva om..
Jag far hemskt illa över detta, även om det var flera år sen det hände..
Och även om jag vet att jag var otroligt sjuk, far jag fortfarande illa över detta..
Jag ger bara min egen bild av detta, och vill inte ha problem med någon för att jag skriver det här..
Jag har varit, i mina, och många andras ögon, orättvist frihetsberövad under flera år, Jag vet folk som kanske haft det ännu värre.. Psykiatrin kan vara en hemsk plats. Så jag ställer inte detta över någon annans historia.
Jag och min familj har gråtit floder över detta i vilket fall..
Frågan jag ställer mig är hur kunde detta hända mig?..
Och hur vården skyller allt på mig, och själva är de onåbara..

Jag har haft perioder då allt funkat i min tillvaro, men också hemska, brutala perioder utan motstycke..

Det börjar så här..
Jag var inlagd inom psykiatrin. Mina föräldrar skjutsade mig efter att jag förberett att bränna mig själv på Bol, och skriva Free Tibet på en skylt framför mig, som den första europé som gör något liknande det de gör, för landet Tibet, under ockupation av Kina..
samt tänkte jag skänka alla mina pengar till en familjemedlem med dålig ekonomi.. skrev det också..
Mina föräldrar kom dock på mig..
Efter många år av psykisk ohälsa, kom jag in i ett psykotiskt och ohållbart, hemskt tillstånd. Jag sprang fram och tillbaka i mitt rum och dunkade huvudet i väggen, hade kramper i hela kroppen, och Jag ringde mina föräldrar var femte minut för att veta att de var okej.. Jag trodde att rymdskepp skulle komma o hämta dem, och att de skulle torteras i evighet, samt trodde jag att Jorden skulle lämna solen, och att det var mitt fel.. allt höll på och upplösas, och svarta former flög runt i mitt rum, och försökte skada mig, och jag trodde jag skulle förlora min själ.. Jag höll på att tappa förståndet. Och min självkontroll. Jag fick höra av röster jag då hade konstant, från kanske 20 olika osynliga individer att jag var tvungen att skada någon för att rädda både min familj, och jorden..
Att tillägga är att jag aldrig i mitt liv har skadat någon.. innan och efter detta.. Jag är en gammal hippie, som springer runt och sprider glädje och kärlek. Och det är så folk känner mig. Ingen som känner mig skulle någonsin kunna tro att jag skulle skada någon med mening, men jag ringde iaf min far och syster, då läget var mer än kritiskt och jag höll på att tappa självkontrollen, och sade att nu är jag väldigt labil, och är en risk för mig själv och andra.. Ni måste göra något, innan något hemskt händer.. Min syster och far ringde in till psykiatrin, och berättade vad jag hade sagt.. De hade pga mitt tillstånd redan vak på mig, men det var en personal som satt vak.. Denna personal gick på toaletten och glömde att be någon ta över, straxt efter att min syster och far ringt.. Jag går helt sonika ut ur rummet som i trans. Går in i rökrummet, och lägger en tröja jag har i handen, om halsen på en äldre medpatient.. Det hela känns som ett tv-spel, och jag förstår efter dagar av hallucinationer, inte att detta är på riktigt.. först när mannen ligger ned och lyfter sin hand mot mig, så ser jag hans skakande hand med en ring på, jag ser på ringen, och jag grips av panik.. Detta är på riktigt.. Jag släpper mannen som ligger på golvet, och springer in på mitt rum.. Jag står och tittar, och försöker ta in vad som just hänt.. De hittar honom inom vad som känns som några sekunder, och de släpar iväg honom för att tvätta honom och kolla till honom. Jag börjar skrika hur är det med ….  Hur är det med honom!? Jag har aldrig i mitt liv skadat någon så.. Jag tror på kärlek och harmoni och vänskap.. De håller mig undan honom, och jag får inte vara där.. Jag tycker om denna man.. Genuint.. Jag tror på Peace Love and understanding, och denna man är kristen, och lyckoönskar alla människor hela tiden, att Gud ska vara på deras sida och så.. Detta är hemskt.. Jag hade aldrig gjort något som detta om jag varit frisk.. i rätten vill de få mig att säga att jag inte var mig själv.. Att detta var inte jag.. Då jag är livrädd för detta uttalande, vilket menar på att jag skulle varit besatt skrämmer mig utav bara helvete, både att ha varit, vara eller bli det.. och då jag självcecurerar mig själv, säger jag inte detta.. De beskyller mig istället för att ha slutat för att jag blivit äcklad av denna man, och blodet. som om jag vore en hemsk psykopat utan samvete, eller helt oempatisk och ond.. kommer till detta senare. Men jag upplever att de målar upp en bild av mig som absolut inte stämmer.. Mer och mer. Jag har i rättegångar fått gräva i detta, om och om igen, och de har bett mig att minnas detta hemska. Och de har förvrängt historian. Det har tagit år för mig att lära mig hantera detta minne.. och tycker fortfarande det är jobbigt  att skriva om, och vill få allt rätt.. Och det har varit jättesvårt för mig att sluta dömma mig själv..
Det var först efter det hände, som jag förstod att detta var på riktigt.. Efter detta inträffat fick jag ett möte med en polis.. hen har en pärm med bilder på mannens skador, och jag mådde dåligt, och for illa.. Hur kan jag ha gjort något sådant, frågar jag mig själv om och om igen.. Polisen frågar om hen ska ta bort några sidor åt mig, så jag slipper se det hela.. jag frågar om det påverkar, eller har någon inverkan över den rättsliga biten, minns inte exakt mina ord, men hen säger att det gör ingen skillnad.. Efter detta så frågar hen mig varför jag gav mig på denna man.. jag hade ju ingen aning och är fortfarande i chock, så jag sade att därför att han var äldst.. För polisen kräver ett svar..

Senare i rätten, inför varje möte, så möter jag mannen jag skadat, och kramar honom.. och han kramar mig.. Han skylde på min medicinering, och jag på vården.. Jag hade ju ringt vården, och sagt till.. Jag är en fara för mig själv och andra.. Min familj är hela tiden med mig, och stöttar mig.. De vet liksom jag att det brustit i vården, och framförallt i kommunikationen Men jag döms för detta.. Jag fattade någonstans att det fanns en risk då jag var sjuk, och jag bad om vak. Hade de haft en person på vak, hade detta aldrig hänt..
Både jag och denna man skyllde på vården.. Och han vill ha pengar i ersättning från vården..
Man sätter inte en personal på vak vid en farlig människa, och hen ska absolut inte gå på toaletten utan att meddela någon som byter av.. Jag beskyller inte hen, men jag är ledsen att jag fick skulden..
I rätten sade de att jag slutade strypa denna man för att jag kände mig äcklad av hans blod.. Var i helvete fick de det ifrån? Jo från papperna jag inte ville se, då det var för tungt att se.. Det skulle inte inverka sa polisen.. De målar upp sin egen bild. Så smidigt för dem..
Min far gjorde vad han kunde, och fick tag på en framstående advokat, och bad honom om råd..
Man vinner inte mot psykvården sade han.. Så var det.. Vården kan inte ha fel.
Då måste de anmäla sig själva antar jag.. jag är ingen rättslig expert..
I vilket fall
Efter att detta inträffat, släpper de mig i april, då jag mer eller mindre är frisk.. och släpper mig som om ingenting hänt.. och jag inväntar en rättegång som ska vara i november.. Jag åker till Mongoliet med en vän, för att träffa en shaman, en riktig, vars, yrke gått i arv sen tio generationer tillbaka.. en stor resa, för att för gott bli av  med mina problem som varit med mig sen år tillbaka, fast översättningen är katastrofal. Problemen som varit med mig, ibland större, ibland mindre fortsätter… och sen blev det Korea där en vän bor, tillsammans till Japan, och sist åker jag själv till Thailand, och får en fruktansvärd psykos igen.. Alla guesthousets hundar sov bredvid mig. Åtminstone Fem stycken.. Jag ligger i vattnet och tittar på rymdskepp, och öppnar upp transdimensionella dörrar i mitt rum, till olika universum.. Och grannöarna spelar musik för mig, samt träden.. Jag är dock i detta inte farlig för någon denna gång..
Men mår väldigt dåligt.. Jag böjer och vrider på universum, och besöker en massa planeter.. och ser igenom min mun, och hör musik från hela universum, medans det håller på att kollapsa.
Alla livsformer från andra galaxer skyller på mig, och jag blir konstant lurad, och är i oerhörd förvirring..

Jag kommer hem till Sverige själv, trots att familjen nära på, åkt till Thailand för att hämta mig.. Jag träffar min moster, och blir mer eller mindre direkt frisk.. Jag är med familjen, någon jag känner och lyckas vakna ur min psykos.. Jag har rättegången, och livet fortsätter.. i början nästa år är jag hos en nybliven flickvän, och kan inte sova på flera dygn, som så många ggr tidigare, men försöker låsa in mig på rummet och ta två kartor Imovane, för att göra slut på eländet, och letar efter vassa föremål att avsluta mitt liv med..
Min syster och flickvän beslutar att ringa det mobila teamet.. och jag är därefter frihetsberövad för år framöver.. De sätter mig efter förflyttning på en avdelning som är rättspsykiatrisk, men skickar upp mig på en vanlig avdelning, och ner på rättspsykiatrisk igen.. om och om igen.. varje gång jag flyttas, får jag tio minuter på mig att plocka ihop mina grejor.. Detta är omöjligt, så saker hamnar lite varstans i förråd.. när jag går ut för att titta på klockan i korridoren på natten när jag vaknar, då jag tappat bort min klocka, skriker de till mig att gå in på mitt rum, och pekar.. När man ber om hjälp, sitter sju personer o tittar på tv, de tittar på varandra, tills någon suckar och reser sig upp.. Alla ser ut som dörrvakter.. Det är en hemsk och oförlåtande miljö.. som känns som om den är byggd för att man ska lida. Det var dock en o annan person där som var snäll.. Men man är helt totalt inlåst.. bara en korridor att gå i.. och så är det i månad efter månad.. Det finns ett team som gör utflykter med patienterna, men bara några timmar om dan,  några ggr i veckan.. dessa människor som ansvarade för detta var underbara.. Men detta team finns vad jag vet inte längre..
Jag flyttas dock efter en tid till en bättre plats, och då min syster efter på våren, för första gången får se mig utanför byggnaden, står hon med en bukett blommor till mig, och gråter, hennes underläpp skakar, hon försöker att inte gråta, men det går inte, och jag som har fått gjuta mig själv till sten, för att gå igenom detta helvete, fäller också en liten tår.. Glömmer aldrig detta.. Min Familj har varit med mig genom alla svårigheter.. Jag tackar dem så för det, de skulle följt mig till månen och tillbaka om så krävdes.. Jag är nu nästan helt fri, men detta kommer hänga med mig länge.. Det var aldrig meningen att jag skulle skada mannen.. Är så ledsen för detta.. Och vill bara ha fred och frid nu, för alla.. Vill så väl, och ändå allt detta.. Kram