Opsynligas logga

Inget förtroende för psykiatrin

Jag har blivit uthängd i media med förtal och hörsägen. Traksserad, förföljd och avlyssnad. Mina bilder är hackade i min telefon. De som använt detta är en grupp av människor i min förra stad där jag bodde och blev mobbad av heöa grannskapet. Detta har jag inte blivit trodd på i den utsträckning det faktiskt gäller utan psykaitrin där jag går har istället använt detta material till sin fördel och gav mig LPT med tvångsinjektioner som påföljd. Den PTSD av detta som hänt och troligtvis fortfarande händer har förstört mitt liv för all framtid. Jag har inget förtroende för Sverige som land eller mänskligheten och def inte psykatrin.

Så att ha en psykaitrisk diagnos kan utnyttjas och användas och bli paranoida vanföreställningar tills den dag du evetuellt blir mördad av dina förföljare so m ju i deras värld enbart var paranoia. I bästa fall får du skador i form av PTSD för resten av livet. I värsta fall dör du. Att ha en diagnos kan utnyttjas och du står helt rättslös när så händer.

Var inte manisk nog – Hamnar i en psykos

Jag är bipolär, fick diagnosen hösten 2015.
Samma år hade jag varit manisk hela sommaren, utan att jag eller närstående förstod vad som hände, pga att jag inte hade någon diagnos. Till slut besökte jag vårdcentral tillsammans med mamma, i september. Läkaren där skickade oss till psykakuten, för att hon ansåg att jag var så pass manisk att jag riskerade att hamna i psykos.

På psykakuten ville de inte lägga in mig för att jag inte var manisk nog. Jag fick hota med suicid och fick då sova över en natt.

I oktober blir jag psykotisk och jag och mamma åker tillbaka till psykakuten. Jag flippar ur totalt på akutrummet, hallucinerar och skriker, men blir lite lugnare efter några timmar. Då får jag en remiss i ett kuvert och läkaren säger att jag måste åka till en annan stad för att få bli inlagd. Så jag traskar ut från psykakuten (mamma hade åkt iväg) med kuvertet i handen. Senare under dagen leder vanföreställningarna till att jag hoppar på ett tåg och åker flera timmar söderut, blir omhändertagen av polis, körd till psykakuten i staden och får LPT. Dagen efter körs jag i sjuktransport till min hemstad och är inlagd i en månad på LPT.
Allt detta hade kunnat undvikas både första och andra gången på psykakuten.

Allt handlar om vanföreställningar

Blev klassad som psykiskt sjuk med diagnoserna vanföreställningar och paranoia då jag fick mitt barn grovt utnyttjat av en pedofil, levde under hot och blev utsatt för trakasserier och överfall. Fick ingen hjälp av psykiatrin. Ingen traumabehandling, ingen kontakt med psykolog. Diagnoserna sattes utan utredningar och undersökningar. Den psykiatriska kliniken arbetade mot mig som patient men tillsammans med de som trakasserade mig. Och när jag berättade om de övergrepp och den vanvård jag var utsatt för som barn så påstod den psykiatriska kliniken att jag hade en personlighetsstörning redan som barn. Ändå visste de ingenting om vad jag varit utsatt för. I min journal har de skrivit in en hel del uppgifter som kommit från tredjehandspersoner och som inte stämmer med verkligheten. De har även i journalen utsatt mig för hån, bl a gällande en kronisk sjukdom som jag fick. De har ju hela tiden utgått ifrån att allt jag sagt och gjort handlar om vanföreställningar. Psykiatrikerna har inte trott på mig – trots att de kunnat dubbelkolla med journalerna. Hur psykiatriska kliniker kan bemöta patienter kan vara skrämmande, kränkande och farligt.

Anhörig fick inte följa med – Patient med psykos skickas hem

Under pandemin drabbades jag av psykos pga isoleringen…min anhörig som kunde berätta hur jag mådde och vad som hade hänt fick inte följa med i psykiatriambulansen och till akuten pga ”smittorisken”. Pga att jag fick åka själv kunde jag inte föra min egen talan på ett vettigt sätt…. Istället hade läkaren gjort bedömningen att min anhörige sagt via telefon att jag ”hotat med självmord” och att det var ett uttryck för EIPS…. Så jag fick åka hem. Om min anhörig fått vara med tror jag att bedömningen hade blivit mer korrekt…. väl hemma blev jag sämre och det blev fler akuta insatser som kanske kunde förhindrats om min anhörig hade fått vara med och stötta upp samtalet…. tycker att vården hade kunnat tänka om kring smittorisken och sett till konsekvenserna med att inte låta anhöriga följa med….. deras åsikter är ofta väldigt viktiga i en sån situation….

PTSD tolkades som personlighetsstörning

Fick träffa en ny läkare som sa att jag hade ”personlighetsproblem”. (De använde inte ordet -störning). Detta grundade hon på att hon läst min journal (vet inte om hon läst hela eller bara den nyaste datoriserade delen) och ansåg att jag hade ett ”fobiskt beteende”. Hon ställde diagnosen ”personlighetsstörning, ospecificerad” baserat på det hon läst i journalen.
De frågade om jag ville bli utredd vidare och jag tänkte att jag vill ju veta vad som är problemet så jag sa ja och fick göra en förenklad utredning som jag tror hette MINI-SCID- II. Det var alltså inte en hel utredning men min kurator sa att den brukar oftast ge rätt resultat.
Så hon och jag gjorde den och den visade på schizoid personlighetsstörning, vilket jag först tyckte stämde in på mig men efterhand när jag sökte mer info så förstod jag att diagnosen var komplett felaktig.
Som tur var så var det nån i kuratorns team som på en konferens de hade föreslog att jag skulle utredas för npf och det gjordes till slut och jag fick aspergerdiagnos och ADD-diagnos.
Personlighetsstörningsdiagnosen togs bort, som tur var.
Det är skrämmande att en läkare innan hon ens träffat mig hade bestämt att jag hade en personlighetsstörning, baserat på vad som står i journalen.
Mitt ”fobiska beteende” var såklart ett symtom på ptsd men psykiatrin ser mycket sällan till helheten utan de ställer diagnoser på varje enskilt symtom.

Olika ptsd-symtom som de kan förvandla till egna diagnoser:
Rädd för saker = fobisk personlighetsstörning
Drar sig undan, isolerar sig = personlighetsstörning, depression, depressiv episod, dystymi
Sömnsvårigheter= insomni, sömnstörning, depression
Ångest = ångestsjukdom, ångesttillstånd ospecificerat
Håglöshet, orkar inte göra saker = depression, depressiv episod, dystymi
Självmordstankar = depression
Aptitlöshet, svårt att äta = ätstörning
Hopplöshetskänsla = depression
Skam, skuldkänslor = depression

Så i stället för att diagnosticera varje symtom för sig borde de utgå från att det förmodligen är ett eller flera trauman som orsakar symtomen och då ska diagnosen vara ptsd, inte flera symtomdiagnoser.

Bältad i 28 timmar

jag har alltid hållit tyst. om det absolut värsta. det som trasade sönder mitt då 18-åriga jag på riktigt. det som skulle rädda mig – skadade mig istället för all evighet. för jag vet, att jag aldrig kommer läka. aldrig få någon upprättelse. det som skedde där och då var och är tydligen okej.
anmälan jag senare gjorde lades ner. enligt min så kallade läkare var jag psykotisk; ”så det var alltså befogat att ligga bältad på rygg i 28 timmar”.

vi tar det hela aningen kortfattat:
(lägg också väl märke till att jag i efterhand förstår att jag behövde hjälp. men inte att vara fastspänd under alla dessa timmar. den smärtan. den skammen. ja, allt. jag vill bara glömma. hur gör man?)

då börjar jag. det var inte första gången jag bältades denna soliga vårdag. det var en del av min vardag, på avdelningen, på sjukhuset. jag hade spenderat tretton månader inneliggandes på BUP mot min vilja. otaliga bältningar, hundratals. minst. jag var itu.
i samband med min 18-årsdag fick jag min första permission på mycket länge. jag såg detta som min chans att fly, för trots att jag nu egentligen tillhörde vuxenpsykiatrin var jag fast i BUP:s klor. jag ville bara därifrån.

permission gick utåt sett bra, ingen visste om mitt självmordsförsök den dagen men på kvällen började det märkas mer och mer. jag var tillbaka på BUP:s akutavdelning och läkaren anade att någonting inte stod rätt till. hen hade rätt. jag kände ändå att nu har det gått så pass lång tid och för varje minut som går tar kroppen mer och mer skada. jag minns såklart inte varenda av dessa sekunder och minuter tills… jag hör storlarmet gå och där kommer inte den ”vanliga” personalen springandes utan det är personal från flera olika avdelningar från vuxenpsyk. sängen rullas fram. flytten är ett faktum. straffet jag också får för att jag inte pratar – bältesläggning.

Jag minns att jag körs i bältessängen genom den kilometerlånga kulverten, det kändes som en evighet. tillslut är jag framme på en somatisk avdelning då jag försämrats ganska så kraftfullt. jag går i försvarsläge genom att inte prata. inte kolla. inte se. jag vill inte inse vad som sker. jag ville ju bara dö.

vad jag då inte visste var att jag totalt skulle vara bältad i 28 timmar, varav sju timmar nersövd på IVA i slutet då läkaren på somatiken åtminstone förstod att det här inte var okej. alla mina rättigheter försvann. jag fick inte ens gå på toa. jag fick en kateter. ”räddningen” var min mobil. jag minns hur jag liksom halvligger på rygg men är fastspänd överallt. försöker skriva/ringa mina vänner som var väldigt oroliga. fick prata i telefon och smsa. jag kan bara inte förstå. hur fick jag ligga så många timmar mot min vilja, inte få någon som helst chans?

bakjouren på psykiatrin, utan att ha träffat mig, förlängde bältningsläggningen trots att jag var lugn och inte gjorde motstånd. jag fick inte ens en chans att ta emot hjälp. jag fick inga som helst mediciner förutom mot mitt fysiska tillstånd vilket gör att jag än idag minns allt så himla tydligt.
”kanske hade det fortfarande inte gjort lika ont om åtminstone fått lugnande, något som gjorde att nutiden försvann”. nu är det dåtid. men jag minns allt precis som att det sker varje dag. om och om igen.

Slutligen: Enligt IVO var detta okej, jag hade som jag skrev ovan en psykos från ingenstans vilket absolut inte stämde. det var den nya läkaren som satte den diagnosen, antagligen för att kunna fortsätta bältesläggningen.
nu viker jag mig av ångest och sorg. det här absolut det mest förnedrande jag varit med om. och det värsta är ensamheten. önskar ingen denna smärta.

Är psykofarmaka svart magi?

för länge sedan
(har vatt 22år inom psykpatient hanteringen)
var jag på slutenvården

de gav mig leponex/klozapin att äta

jag befann mig i en korridor vid allrummet på blåavdelning
plötsligt vek jag mig i 45graders vinkel me överkroppen och börja störtrusa genom korridoren utan kontroll

jag krashade i ett element som gick sönder (det går säkert finna reparationsfakturan på elementet för det gick sönder, för tid och datum)

jag reste mig upp, vände mig om
sen hände samma sak igen!

45 gradersvinkel och tjurrusning genom korridoren
när jag närmade mig allrummet, satt en kvinna där, framför mig 5 meter,
jag skrek och varna henne och fällde knäna mina samtidigt
hasade fram och ramla i hennes famn

ursäkta, förlåt mumla jag

psykofarmaka är farmacia som är sorcery – svartmagi.

och leponex kan döda en.

Laglös och misstrodd

Inlagd på psykosavdelning. Vem tror på mig? När jag berättar om kränkningar och övergrepp. Allt man säger är paranoia.

Finns personal som provocerar fram bråk för att kunna sätta spruta i röven. Jag är rädd för dem.

Schizofreni. Laglös. Misstrodd. Övergiven. Ickeexisterande.  Obetrodd. Förminskad. Oallvarligt.

Anmälde pedofil – fick diagnosen paranoia

Blev oerhört kränkt av psykiatrin efter att jag gjort en orosanmälan avseende sexuella övergrepp på mitt barn. De etablerade kontakt med den anmälda pedofilen och de angav honom som referens till min psykiska hälsa – utan att vare sig informera mig om det eller be om mitt samtycke. Jag fick diagnosen ”paranoia” i enlighet med referensen. Senare, då jag och mitt barn blev utsatta för förföljelse och hot, så fick jag diagnosen ”paranoia av förföljelsekaraktär”. Jag hade bl a blivit hotad till livet och mitt barn och jag levde under hotet av besök av pedofilen på dagiset. Psykiatrin har aldrig ställt en enda fråga till mig. De har dömt mig utan att känna till händelser. Senare när jag och mitt barn blev beskjutna  på väg hem från dagis så fick jag diagnosen ”vanföreställningar”. Psykiatrin har dömt mig efter hörsägen och inga utredningar är gjorda som underlag till diagnoser. En vårdpersonal har läst mina dokument avseende hoten och bekräftar att det jag uppgett stämmer. Något som psykiatrikerna inte ens tagit notis om.
Upplever mig inte enbart som oerhört kränkt utan även respektlöst och patientosäkert. Utsatt för förtal och ryktesspridning av psykiatriker på så sätt att de när jag söker primärvården för fysisk ohälsa kontaktar psykiatriker dem och talar om att jag har ”vanföreställningar” och därmed får jag inte den vård jag är i behov av.
Jag visste inte att psykiatrisk sjukvård kan fungera så illa!

Psykiatrin lyssnade bara på förövaren

Har en miserabelt dålig erfarenhet av psykiatriker efter att jag anmält en pedofil och därefter levt under allvarliga hot, trakasserier och förföljelse.
Det första felet psykiatrin gjorde var att släppa in bl a den jag anmält och som hotade mig i min s.k. vård. De gjorde det utan att vare sig fråga eller informera mig. Den jag anmält var en klassificerad narcissist, extremt aggressiv och manipulativ. När han smutskastade mig och påstod att jag var allvarligt psykiskt störd så lyssnade psykiatrikern på det. Utan något vetenskapligt underlag fick jag den diagnos som narcissisten påstod att jag led av – paranoia. Ingen psykiatriker pratade med mig om vad som låg bakom min anmälan. Utan att känna till min historia så dömde de mig. När jag senare påtalade att denna narcissist hotade mig och förföljde mig så fick jag diagnosen ”paranoia av förföljelsekaraktär”. När jag hävdade att jag visst var utsatt för hot och trakasserier och att jag även flera gånger blivit överfallen samt även beskjuten så fick jag diagnosen ”kroniskt vanföreställningsssyndrom”. Fortfarande känner inte psykiatrikerna till någonting om vad jag varit med om. De ställer inga frågor och kommunicerar inte med mig över huvud taget. De för dock kommunikation med narcissisten och andra tredjehandspersoner. Vad de säger får jag inte reda på eftersom det är sekretesskyddat gentemot mig. Jag kan inte bemöta detta flöde och flödet uppmuntrar därmed till allehanda smutskastning och förtal. I journalen skriver en psykiatriker ”Vanföreställningarna är extra starka mot fadern (=den anmälda narcisdisten). Psykiatrin gjorde därmed sitt ställningstagande för förövaren och mot offren (jag och mitt barn). Jag fick vare sig träffa psykolog eller terapeut. När jag förmedlade att jag som barn var utsatt för diverse övergrepp och vanvård så notetades det i journalen att jag sannolikt hade en personlighetsstörning sedan jag var barn. Fortfarande ställs inga frågor till mig och de dömer mig/diagnostiserar mig utan att känna till någonting om vad jag var med som barn. Eftersom de inte frågar mig någonting om vad jag var utsatt för som barn så spekulerar psykiatrikern själv och namnger fel person angående de sexuella övergreppen i journalen. Senare släpper de in en person som jag bröt kontakten med 20 år tidigare i ”planeringen” av min vård (som inte existerade). Även detta utan att vare sig fråga eller informera mig. När man släpper in en co-narcissistisk borderline personlighet så kan det inte gå annat än illa. Nu fick jag inte bara diagnoser utan alla möjliga negativa personlighetsdrag. Mycket var hämtad från henne själv. Jag blev inte enbart offer för narcissister utan även vad man kallar för ”gaslightad” av psykiatriker som utan att blinka noterade alla påstådda personlighetsdrag i journalen. När jag sedan får nog och påtalar att jag inte vill ha något mer med dem att göra så sprider denna klinik ut till andra enheter/kliniker att jag inte känner förtroende till psykiatrin över lag – trots att jag uppgivit att det gäller enbart denna klinik. Nu när jag tagit avstånd från denna miserabla klinik så gaslightar de mig och förtalar mig till andra sjukvårdsinrättningar såsom primärvården. Till primärvården har en psykiatriker spridit ut att jag är en farlig person och jag blir därmed nekad sjukvård, även för kronisk sjukdom. Är det sådan här psykiatri vi vill ha i Sverige? En psykiatri som inte enbart smutskastar patienten utan även förtalar denna i syftet att förstöra relationen med primärvården.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.