Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

När hela systemet fallerar

En nära vän till mig som sedan länge varit diagnostiserad med Bipolär typ 1, med en tidigare historik av bland annat självmordsförsök, drogmissbruk, psykoser och längre sjukhusvistelser fick en psykos för ungefär 2 år sedan.

I flera månader var hon omöjlig att få tag i, varken jag, hennes föräldrar eller hennes bror visste vart hon var eller vad hon gjorde. En dag hörde hon plötsligt av sig till mig och uttryckte stor rädsla över vad som höll på att hända henne och sa uttryckligen att hon varit psykotisk och inte visste vad hon skulle göra. Jag stämde träff med henne och hon var orolig över att denna lucka av sjukdomsinsikt inte skulle vara länge. Vi kom fram till att det vore bäst att vi gick till psykakuten, innan hon förlorade sig själv psykosen igen. Jag följde henne dit och satt i väntrummet i ca 6h in på natten. När hon togs emot av personalen gick jag hem.

Någon timme senare hör hon av sig igen till mig och berättar att hon blivit hemskickad med ett par lergigan och meddelande om att ett ”psykosteam” kommer att ringa henne dagligen och göra hembesök om hon inte svarar. Detta var ca 2 på morgonen. Dagarna därpå när jag ber henne om uppdateringar berättar hon att psykosteamet plötsligt slutat höra av sig.

Kort därpå faller hon in psykosen igen och jag får höra från hennes pojkvän att hon har försvunnit. Hon anmäls som saknad till polisen. Hon är försvunnen under ca 3 månader mitt i vintern och psykotisk. Vad jag senare fått berättat från henne kan summeras med att hon är livrädd pga vanföreställningar om att alla i hennes närhet vill döda henne, hallucinationer och har sovit på en bänk i skogen och levt i stort sett på stulet smågodis.

Under denna vinter hittas hon om vart annat av polisen som för henne till psykiatriakuten, som inte lägger in henne utan anser att hon är frisk nog att släppas ut. Tillslut hittas hon av sin egen mamma som för henne till psykakuten, igen, och hon läggs in. Ett par dagar senare hör hennes mamma av sig till psykiatrin för att få en uppdatering, och får då veta att hon släppts ut bara några timmar efter att hon lagts in och har då varit saknad i flera dagar utan att någon anhörig vetat om det. Efter påtryckningar från mig och hennes familjemedlemmar beslutar sig psykiatrin för att själva göra en anmälan till polisen — då polisen vid det här laget står fast vid att hon är försvunnen av egen vilja i och med psykiatrins påstående om att hon är frisk nog att fatta ett sådant beslut.

Hon hittas aldrig utan tar sig självmant till psykiatrin och lyckas få hjälp i form av massa tunga mediciner efter ca 1 år av psykos.

De ville inte hjälpa mig

Ibland vet jag inte vad som är värst; att inte få hjälp eller att veta att hjälpen inte går att få på grund av politikens satsningar på allt förutom psykisk ohälsa.

Det är 2010 och jag har varit självmordsbenägen länge. Jag har själgvskadat och min ringer psykakuten. Efter mycket om och men kommer jag dit, får vänta i timmar med min lilla packade väska, bara för att träffa personal som hånar mig och skickar hem mig igen. Några veckor senare tog jag min första överdos.

Även den gången möttes jag av ovillig personal, att det inte alls var något fel på mig och att jag överdrev. Ja tills blodproverna kom tillbaka och dom hittade mängder av medicin i mitt blod. Jag fick ligga inne i tre veckor, till dom – utan att meddela mig – bestämde sig för att skriva ut mig. Lyckades tjata till mig en ytterligare dag, så jag kunde bli hämtad.

Efter det följde år av självskador, självmordsförsök och en psykvård som sket fullständigt i mig.

Mitt ena försök kom nära. Jag var medvetslös i några dagar och fick efter IVA ligga på en demensavdelning. För psyk var fullt. Jag fick ingen samtalsvård, ingen medicinering, ingenting. Blev utskriven och hemskickad. Fick träffa min psykiatriker några veckor senare, som undrade varför jag var tillbaka och varför hen skulle hjälpa mig. All skuld las på mig. Sol vanligt.

Jag bytte hemort och sökte hjälp igen. Men ingen ville ta i det ens med tång. Har tappat räkningen på hur många gånger jag hamnade på akuten. Hur många självskattningsblanketter jag fyllt i, utan uppföljning. Hur många diagnoser jag fått utan utredning. Jag minns hur en läkare på vårdcentralen gav mig antipsykotisk medicin och medicin mot schizofreni, utan utredning. Hur många gånger min psykoterapeut vägrade att prata om mina trauman utan bara blicka framåt. Hur många gånger samma psykoterapeut sa att jag inte ska lägga någon vikt vid diagnoserna och att det inte var viktigt. Jag minns hur den där läkaren på vårdcentralen sa att sådana som mig var manipulativa och att jag ska vara tacksam att jag bor i Sverige, för i andra länder hade dom struntat i mig. Hur vårdcentralen vägrade behandla mig på grund av inkompetens inom området och hur psykiatrin inte tyckte jag mådde tillräckligt dåligt för att gå till dom, för att sedan återremittera mig till vårdcentralen. Hur psykologen på psykiatrin andra gången vi skulle ses hade glömt bort det, upprepade allting hen sa gången dessförinnan och hur jag borde uppsöka samtal hos en diakon. Hur jag där och då bestämde mig för att försöka privat och om det inte fungerade, helt ge upp. Men jag är kvar. Jag fick hjälp. Men jag fick inte hjälp av dom vårdinstanser som ska hjälpa människor i min situation. Vad ska det egentligen krävas för att få vård? Tydligen en tjock plånbok och en energi att kräva hjälp. Den energin så få i min situation har.

Man vinner inte mot psykiatrin

Jag varnar, detta är mörkt..
Och det är svårt att skriva om..
Jag far hemskt illa över detta, även om det var flera år sen det hände..
Och även om jag vet att jag var otroligt sjuk, far jag fortfarande illa över detta..
Jag ger bara min egen bild av detta, och vill inte ha problem med någon för att jag skriver det här..
Jag har varit, i mina, och många andras ögon, orättvist frihetsberövad under flera år, Jag vet folk som kanske haft det ännu värre.. Psykiatrin kan vara en hemsk plats. Så jag ställer inte detta över någon annans historia.
Jag och min familj har gråtit floder över detta i vilket fall..
Frågan jag ställer mig är hur kunde detta hända mig?..
Och hur vården skyller allt på mig, och själva är de onåbara..

Jag har haft perioder då allt funkat i min tillvaro, men också hemska, brutala perioder utan motstycke..

Det börjar så här..
Jag var inlagd inom psykiatrin. Mina föräldrar skjutsade mig efter att jag förberett att bränna mig själv på Bol, och skriva Free Tibet på en skylt framför mig, som den första europé som gör något liknande det de gör, för landet Tibet, under ockupation av Kina..
samt tänkte jag skänka alla mina pengar till en familjemedlem med dålig ekonomi.. skrev det också..
Mina föräldrar kom dock på mig..
Efter många år av psykisk ohälsa, kom jag in i ett psykotiskt och ohållbart, hemskt tillstånd. Jag sprang fram och tillbaka i mitt rum och dunkade huvudet i väggen, hade kramper i hela kroppen, och Jag ringde mina föräldrar var femte minut för att veta att de var okej.. Jag trodde att rymdskepp skulle komma o hämta dem, och att de skulle torteras i evighet, samt trodde jag att Jorden skulle lämna solen, och att det var mitt fel.. allt höll på och upplösas, och svarta former flög runt i mitt rum, och försökte skada mig, och jag trodde jag skulle förlora min själ.. Jag höll på att tappa förståndet. Och min självkontroll. Jag fick höra av röster jag då hade konstant, från kanske 20 olika osynliga individer att jag var tvungen att skada någon för att rädda både min familj, och jorden..
Att tillägga är att jag aldrig i mitt liv har skadat någon.. innan och efter detta.. Jag är en gammal hippie, som springer runt och sprider glädje och kärlek. Och det är så folk känner mig. Ingen som känner mig skulle någonsin kunna tro att jag skulle skada någon med mening, men jag ringde iaf min far och syster, då läget var mer än kritiskt och jag höll på att tappa självkontrollen, och sade att nu är jag väldigt labil, och är en risk för mig själv och andra.. Ni måste göra något, innan något hemskt händer.. Min syster och far ringde in till psykiatrin, och berättade vad jag hade sagt.. De hade pga mitt tillstånd redan vak på mig, men det var en personal som satt vak.. Denna personal gick på toaletten och glömde att be någon ta över, straxt efter att min syster och far ringt.. Jag går helt sonika ut ur rummet som i trans. Går in i rökrummet, och lägger en tröja jag har i handen, om halsen på en äldre medpatient.. Det hela känns som ett tv-spel, och jag förstår efter dagar av hallucinationer, inte att detta är på riktigt.. först när mannen ligger ned och lyfter sin hand mot mig, så ser jag hans skakande hand med en ring på, jag ser på ringen, och jag grips av panik.. Detta är på riktigt.. Jag släpper mannen som ligger på golvet, och springer in på mitt rum.. Jag står och tittar, och försöker ta in vad som just hänt.. De hittar honom inom vad som känns som några sekunder, och de släpar iväg honom för att tvätta honom och kolla till honom. Jag börjar skrika hur är det med ….  Hur är det med honom!? Jag har aldrig i mitt liv skadat någon så.. Jag tror på kärlek och harmoni och vänskap.. De håller mig undan honom, och jag får inte vara där.. Jag tycker om denna man.. Genuint.. Jag tror på Peace Love and understanding, och denna man är kristen, och lyckoönskar alla människor hela tiden, att Gud ska vara på deras sida och så.. Detta är hemskt.. Jag hade aldrig gjort något som detta om jag varit frisk.. i rätten vill de få mig att säga att jag inte var mig själv.. Att detta var inte jag.. Då jag är livrädd för detta uttalande, vilket menar på att jag skulle varit besatt skrämmer mig utav bara helvete, både att ha varit, vara eller bli det.. och då jag självcecurerar mig själv, säger jag inte detta.. De beskyller mig istället för att ha slutat för att jag blivit äcklad av denna man, och blodet. som om jag vore en hemsk psykopat utan samvete, eller helt oempatisk och ond.. kommer till detta senare. Men jag upplever att de målar upp en bild av mig som absolut inte stämmer.. Mer och mer. Jag har i rättegångar fått gräva i detta, om och om igen, och de har bett mig att minnas detta hemska. Och de har förvrängt historian. Det har tagit år för mig att lära mig hantera detta minne.. och tycker fortfarande det är jobbigt  att skriva om, och vill få allt rätt.. Och det har varit jättesvårt för mig att sluta dömma mig själv..
Det var först efter det hände, som jag förstod att detta var på riktigt.. Efter detta inträffat fick jag ett möte med en polis.. hen har en pärm med bilder på mannens skador, och jag mådde dåligt, och for illa.. Hur kan jag ha gjort något sådant, frågar jag mig själv om och om igen.. Polisen frågar om hen ska ta bort några sidor åt mig, så jag slipper se det hela.. jag frågar om det påverkar, eller har någon inverkan över den rättsliga biten, minns inte exakt mina ord, men hen säger att det gör ingen skillnad.. Efter detta så frågar hen mig varför jag gav mig på denna man.. jag hade ju ingen aning och är fortfarande i chock, så jag sade att därför att han var äldst.. För polisen kräver ett svar..

Senare i rätten, inför varje möte, så möter jag mannen jag skadat, och kramar honom.. och han kramar mig.. Han skylde på min medicinering, och jag på vården.. Jag hade ju ringt vården, och sagt till.. Jag är en fara för mig själv och andra.. Min familj är hela tiden med mig, och stöttar mig.. De vet liksom jag att det brustit i vården, och framförallt i kommunikationen Men jag döms för detta.. Jag fattade någonstans att det fanns en risk då jag var sjuk, och jag bad om vak. Hade de haft en person på vak, hade detta aldrig hänt..
Både jag och denna man skyllde på vården.. Och han vill ha pengar i ersättning från vården..
Man sätter inte en personal på vak vid en farlig människa, och hen ska absolut inte gå på toaletten utan att meddela någon som byter av.. Jag beskyller inte hen, men jag är ledsen att jag fick skulden..
I rätten sade de att jag slutade strypa denna man för att jag kände mig äcklad av hans blod.. Var i helvete fick de det ifrån? Jo från papperna jag inte ville se, då det var för tungt att se.. Det skulle inte inverka sa polisen.. De målar upp sin egen bild. Så smidigt för dem..
Min far gjorde vad han kunde, och fick tag på en framstående advokat, och bad honom om råd..
Man vinner inte mot psykvården sade han.. Så var det.. Vården kan inte ha fel.
Då måste de anmäla sig själva antar jag.. jag är ingen rättslig expert..
I vilket fall
Efter att detta inträffat, släpper de mig i april, då jag mer eller mindre är frisk.. och släpper mig som om ingenting hänt.. och jag inväntar en rättegång som ska vara i november.. Jag åker till Mongoliet med en vän, för att träffa en shaman, en riktig, vars, yrke gått i arv sen tio generationer tillbaka.. en stor resa, för att för gott bli av  med mina problem som varit med mig sen år tillbaka, fast översättningen är katastrofal. Problemen som varit med mig, ibland större, ibland mindre fortsätter… och sen blev det Korea där en vän bor, tillsammans till Japan, och sist åker jag själv till Thailand, och får en fruktansvärd psykos igen.. Alla guesthousets hundar sov bredvid mig. Åtminstone Fem stycken.. Jag ligger i vattnet och tittar på rymdskepp, och öppnar upp transdimensionella dörrar i mitt rum, till olika universum.. Och grannöarna spelar musik för mig, samt träden.. Jag är dock i detta inte farlig för någon denna gång..
Men mår väldigt dåligt.. Jag böjer och vrider på universum, och besöker en massa planeter.. och ser igenom min mun, och hör musik från hela universum, medans det håller på att kollapsa.
Alla livsformer från andra galaxer skyller på mig, och jag blir konstant lurad, och är i oerhörd förvirring..

Jag kommer hem till Sverige själv, trots att familjen nära på, åkt till Thailand för att hämta mig.. Jag träffar min moster, och blir mer eller mindre direkt frisk.. Jag är med familjen, någon jag känner och lyckas vakna ur min psykos.. Jag har rättegången, och livet fortsätter.. i början nästa år är jag hos en nybliven flickvän, och kan inte sova på flera dygn, som så många ggr tidigare, men försöker låsa in mig på rummet och ta två kartor Imovane, för att göra slut på eländet, och letar efter vassa föremål att avsluta mitt liv med..
Min syster och flickvän beslutar att ringa det mobila teamet.. och jag är därefter frihetsberövad för år framöver.. De sätter mig efter förflyttning på en avdelning som är rättspsykiatrisk, men skickar upp mig på en vanlig avdelning, och ner på rättspsykiatrisk igen.. om och om igen.. varje gång jag flyttas, får jag tio minuter på mig att plocka ihop mina grejor.. Detta är omöjligt, så saker hamnar lite varstans i förråd.. när jag går ut för att titta på klockan i korridoren på natten när jag vaknar, då jag tappat bort min klocka, skriker de till mig att gå in på mitt rum, och pekar.. När man ber om hjälp, sitter sju personer o tittar på tv, de tittar på varandra, tills någon suckar och reser sig upp.. Alla ser ut som dörrvakter.. Det är en hemsk och oförlåtande miljö.. som känns som om den är byggd för att man ska lida. Det var dock en o annan person där som var snäll.. Men man är helt totalt inlåst.. bara en korridor att gå i.. och så är det i månad efter månad.. Det finns ett team som gör utflykter med patienterna, men bara några timmar om dan,  några ggr i veckan.. dessa människor som ansvarade för detta var underbara.. Men detta team finns vad jag vet inte längre..
Jag flyttas dock efter en tid till en bättre plats, och då min syster efter på våren, för första gången får se mig utanför byggnaden, står hon med en bukett blommor till mig, och gråter, hennes underläpp skakar, hon försöker att inte gråta, men det går inte, och jag som har fått gjuta mig själv till sten, för att gå igenom detta helvete, fäller också en liten tår.. Glömmer aldrig detta.. Min Familj har varit med mig genom alla svårigheter.. Jag tackar dem så för det, de skulle följt mig till månen och tillbaka om så krävdes.. Jag är nu nästan helt fri, men detta kommer hänga med mig länge.. Det var aldrig meningen att jag skulle skada mannen.. Är så ledsen för detta.. Och vill bara ha fred och frid nu, för alla.. Vill så väl, och ändå allt detta.. Kram

Psykiatrin nekade min bästa vän, hon sköt sig

Min bästa vän ringde mig en morgon och var helt förtvivlad då hennes kille varit otrogen mot henne. Hon hade sedan tidigare en missbruksproblematik samt diagnosen schizofreni. Jag sade till henne att direkt åka in till psykiatriakuten, då jag hörde hur dåligt hon mådde vilket hon sa att hon skulle göra. Några timmar senare ringde hon och sa att det inte tagit emot henne… Jag bad henne komma över till mig eller möta henne ute men hon sa att allt var ok igen och att hon var hos sin kille och pratade. På natten sköt hon sig själv på sin killes telefonsvarare. Jag är helt säker på att det hade kunnat undvikas om hon hade blivit inlagd, i alla fall den gången. Det är ett stort problem att de söker hjälp hos psykiatrin inte alltid tas emot. Jag tror ingen självmant söker sig dit om man inte själv upplever att man behöver hjälp, då borde man tas emot!!

Gå till en lövskog

När jag var inlagd, för ett svårt depressivt skov i min schizoaffektiva sjukdom, bad jag att få prata med en i personalen. Jag hade kraftig psykotisk ångest och bara självmordstankar i huvudet. För det första fick jag samtalet i korridoren med ingen möjlighet till sekretess. Efter att försökt berätta hur jag mådde fick jag rådet att gå i lövskog, det skulle hjälpa! Det viktiga var just ”löv”skog. Likaså gå på en stenig strand. Där satt jag inlåst på en psykavdelning, med kraftig ångest och självmordstankar. Det var så kränkande och allt blev med ens ännu mer hopplöst. Jag var för dålig för att säga något. Jag slöt mig än mer inom mig. Det var en specialistsjuksköterska, psykiatrisjuksköterska, som jag pratade med.

Skrivas ut eftersom ”hen inte vill leva”

××××××Journalanteckning×××××××
”Sammanfattningsvis bedömer vt [avdelningens överläkare] att patienten är färdigbehandlad, varken ECT eller antidepressiva kan bidra till att hindra pat från upprepade suicidförsök då hen har bestämt sig för att hen inte vill leva.”
××××××××××××××××××××××××××××
Detta var överläkarens beslut efter att kommunen inte beviljat behandlingshemsvistelse. Psykiatrin hade erbjudit sig betala hälften av kostnaderna. Kommunen sa nej, då jag inte hade något missbruk utan ”bara” psykisk sjukdom. Hur kan man som överläkare ta ett beslut att jag var färdigbehandlad, då jag hade kvarstående självmordsrisk och som byggde på psykotiska symtom? Färdigbehandlad = utskrivning från avdelningen.

Bakgrund och nutid: Sedan 2007 (till journalanteckningen 2010) hade jag varit inlagd mer tid än jag var hemma. Mycket svåra depressioner med psykotiska symtom med flera självmordsförsök. Jag har varit i ”grönsaks tillstånd” majoriteten av inläggningarnas början. Kraftig ångest, med dissociationer, depersonalisering och derealisering och då också psykotiska hallucinationer och vanföreställningar där självmord var den enda lösningen som jag hade. En tidig psykologutredning visade inte på någon personlighetsstörning, ändå fick jag efteråt 3 olika sådana diagnoser vid 3 olika slutenvårdstillfällen. Med sådana diagnoser i journalen blev jag aldrig bra bemött när jag var inlagd. Det var också bara slutenvården som hävdade dessa diagnoser.

Sedan 2016 har jag diagnosen Schizoaffektiv sjukdom. Jag har haft fler långa slutenvårdstillfällen efteråt, men nu har jag bättre medicinering och hjälp av öppenvården. Rätt diagnos = rätt och bättre hjälp! Öppenvården har alltid trott på mig och varit en grundtrygghet. Jag har haft samma sjuksköterska, samtalskontakt och psykiater i nu 13 år! Men inom mig finns en rädsla och ångest att behöva bli inlagd igen, med risk för nya trauman