Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Ska jag bollas runt resten av mitt liv?

Efter att fått stå i kö ca 2 år till en psykiatri kom det fram till att det inte var deras jobb att rätta upp mig, de sände mig då till habiliteringen.. De ville alltså inte hjälpa mig trots att jag hela tiden sa att jag ville dö,”för vadå du har ju asperger, det är inte vårt jobb”, sa läkaren där. Därefter hamnade jag i psykoso hade nog vart i en länge och höll i sig långt efter. Jag flyttade tillbaka till hemtraktera.
Jag har så mycket luckor av att inte minnas.. men ett besök hos akut psykiatrin minns jag att de sa till mig, ”att skärp dig nu, vadå vill du ha uppmärksamhet? Åk hem nu”. De lämnade mig i väntrummet och kom aldrig tillbaka. Där efter har jag en minneslucka. Idag har jag haft psykos liknande symptom i perioder, det är krångel med medicin och har fortfarande läkare som säger saker som ”att jag inte vill bli frisk”, ”vad är ditt problem” etc. Jag har asd, add och en trolig bipolär personlighets störning som ska utredas. Jag vill må bra, det är inte enkelt att ha det såhär.. jag vill må bra annars hade jag inte haft vårdkontakt alls. Det är underligt för mig att de tycker att JAG hela tiden förväntas veta vad jag behöver.. Nyligen i samband med den här obehagliga läkaren pratade jag med en enhetschef som ville ta reda på vad problemet var. Hon skrattade och sa att han är väldigt passionerad, samm sak händer igen, hon tycker att jag ska skickas till habiliteringen ”för de har ju hand om aspbergern, vi kan ju inte hjälpa dig”… vården ska ha kontakt med varandra. Vården ska inte bolla en patient fram och tillbaka och skylla på att de inte har hand om de ena eller det andra. Jag flyttade hem för 5 år sedan, det tragiska är att jag sedan dess blivit bollad fram och tillbaka och för 2 år sedan sa habiliteringen upp min kontakt, anledningen var att ”om du mår dåligt är det inte vårt jobb”. Ska jag bolls fram och tillbaka resten av mitt liv?! Varför vill ingen hjälpa?! Alla kontakter jag mött gör allt för att hitta en anledning till att inte behöva ta ansvar.

Okonventionellt att inte vara hetero 2015

Jag var inlagd på en psykosavdelning, för utredning. Utredningen var otroligt otydlig, och jag fattade inte att den ens hade börjat, förrän den avslutades efter 2 veckor.
Överläkaren var också konstig och frågade konstiga frågor kring mina trauman. Men värst var det ändå när han skulle ”utreda” min sexualitet, vad det hade med psykosutredningen att göra förstår jag inte, och det är därför jag minns det samtalet än idag.
–       Jag har en ganska okonventionell fråga, börjar den manliga läkaren, och ser obekväm ut, men gillar du kvinnor eller män?
Jag blir förvånad och förbannad, det spelar väl ingen roll om jag är hetero, homo, bi, queer eller något annat?
Så jag svarar:
–       Jag tänker inte välja.
Läkaren blir arg och frustrerad.
–       Du måste välja!
–       Nej, det tänker jag inte göra.
–       Vem vill du helst ha sex med, en kvinna eller en man?
–       En MÄNNISKA! svarar jag.
Och då blir det äntligen tyst på läkaren. Läkaren beter sig sedan osäkert i kring mig när han pratar med mig, som om han inte kan bemöta mig, när jag inte talar om min sexuella läggning. Jag tycker det är fullkomligt irrelevant och kränkande. Dessutom, det finns fler kön än två, och detta var 2015, på ett stort sjukhus, där personalen borde vara kompetent nog att förstå bättre. Är det alltså okonventionellt att inte vara hetero 2015?!

”Hej jag har droger, säg vilka du vill ha”

Jag ligger övervakad på en så kallad suicidpreventionsplats, för patienter som skadar sig och/ eller är självmordsbenägna. Samtidigt som jag läggs in på avdelningen, läggs en narkoman in, bland alla oss andra, då det tydligen inte fanns platser på avdelningen för missbrukare.
Han får gå runt bland oss helt oövervakat på avdelningen, och har med sig droger som han vid ett tillfälle tar en överdos av. När han kommer fram till mig så säger han: ”Hej! Jag har droger, säg vilka du vill ha.” Därefter pratar han vitt och brett om alla brott han begått och att han suttit inne för dråp. Därför skrämmer han livet ur både mig och en medpatient.
Jag skriver till cheferna för avdelningen och anmäler även händelsen till IVO. Cheferna tycker ”att det vore bra att ha en särskild beroende-akutenhet, men politikerna prioriterar inte detta just nu.” Och ”Det är väldigt intressant att få höra patienternas erfarenheter.”
Det handlar alltså om pengar, och att pengar för att skydda icke drogmissbrukare, som är psykiskt sjuka, inte är lika viktigt. Vad hade hänt om jag tagit emot drogerna? Och blivit missbrukare, eller psykotisk? Vad hade de sagt då?
IVO tyckte inte att en vårdskada skett, då ”hen mest blev rädd”. Vad hade krävts för att det hade blivit en vårdskada? Att jag, som också har en psykosdiagnos, hade tagit emot drogerna om jag varit i ett psykotiskt tillstånd? Hur kan man vilja riskera detta?

År av vanvård

Jag har varit aktuell inom psykiatrin (slutenvården och öppenvården) i mer än halva mitt liv.  Under den tiden har jag varit med om många kränkningar, sexuella övergrepp, mobbing och även en tortyrliknande situation som gett mig vårdrelaterad PTSD. Nu tänkte jag berätta om min situation sedan ca 2013. Sedan dess har jag i princip haft ”vak” av närstående, dygnet runt hemma, pga att vården inte velat behandla mig. Många turer fram och tillbaka, in och ut på slutenvårdsavdelningar med LPT och även frivillig inläggning tidvis.
Problemet började ca 2013 när jag fick en psykos, men jag misstroddes, och uppgavs simulera. Trots att jag berättade om hörsel- och synhallucinationer och slutade äta och dricka och var livrädd att någon skulle komma och tortera, våldta och föra bort mig, även då jag var inlagd på avdelning. Jag gick ner 11 kg på en vecka för att jag varken åt eller drack mer än det lilla vatten personalen tvingade i mig med medicinerna jag stod på. Jag var helt personlighetsförändrad, och närstående som kom på besök skrek jag åt och trodde att de var demoner. Jag skulle livnära mig på ”livsenergi”. Jag pratade även med röster, och ville vid ett tillfälle skrivas ut barfota. Men då satte som tur var den vikarierande överläkaren LPT, och jag blev kvar på avdelningen.
Där, på avd, mobbades jag av både patienter och personal, som inte trodde på mig. De satt utanför mitt rum i korridoren och hade högljudda diskussioner om huruvida jag simulerade eller inte.
Det hela kulminerade i en bältning som var mycket märklig. Hela situationen var konstig. Det blev tyst på avdelningen och man började smälla i dörrar. En sska som jag kände sedan innan kom in på mitt rum och betedde sig annorlunda mot hur hon brukade vara, och gav mig mat som jag är allergisk mot, som det står i journalen att jag är allergisk mot. Därför kunde jag även ha fått en allergisk reaktion mot maten, vilket är livshotande.
Jag blev orolig av den konstiga stämningen som var på avd, och klättrade då upp i ett fönster och började banka på det för att ta mig ut. En skötare kom då, och bad mig gå ner, och när jag skulle gå ner från fönstret, så ramlade jag ner och slog huvudet i golvet. När jag öppnade ögonen så stod tre skötare över mig och hånflinade.
Jag sprang ut från mitt rum och försökte ta mig ut från avd, på diverse sätt. Lång historia kort; Jag blev bältad på det mest inhumana sätt och när jag vaknade nästa morgon låg jag kvar i bältessängen. Inte fastspänd längre, dock utan att någon satt hos mig och jag låg kvar där i bältessängen.
Efter det här fick jag efter många månaders in och ut från slutenvårdsavdelningar, en psykosdiagnos. Och började behandlas med antipsykotika, inte den medicinen som jag förut fick, som förvärrar psykoser.
Lång historia kort, igen: Jag revs upp från mitt boende, och skickades till ett gruppboende i ett annat län, som inte klarade av att ta hand om mig, trots att jag hade vak där också, konstant. Så de skickade ut mig i hemlöshet. Inget boende, behandlingshem eller dylikt, i hela landet ville ta emot mig.
Min 70+ förälder förbarmade sig över mig, och tog hem mig. Och sedan 2015 har min förälder bedrivit högspecialiserad vård hemma hos sig, med mig. Hen har alltså suttit vak, dygnet runt, sedan 2015. Min åldrande förälder sover på soffan utanför mitt rum, för att säkerställa att jag inte hoppar ut från ett fönster, eller går ut och tar livet av mig på annat sätt. Detta kan ske när jag dissocierar, eller blir psykotisk, att jag försöker ta livet av mig eller skada mig allvarligt. (Jag har ett avancerat självskade- och suicidbeteende sedan tonåren.)
Därför är nästintill hela hemmet säkrat som en slutenvårdsavd. Glasrutor på dörren till balkongen och vitrinskåpen är försedda med okrossbart skydd, kökslådan med knivar, saxar och tändstickor är låst med nyckel, medicinerna är inlåsta i ett kassaskåp i ett rum med låsbar dörr. Det finns ingenting framme som är av glas, och min anhörig har ständigt på sig en väska med akutmedicin att ge mig om jag råkar i svår dissociation eller ångest.
Jag kan inte lämnas ensam sedan psykosen 2013, pga risken för självskada/suicid, och har därmed alltid haft vak, sedan jag skrivs ut från slutenvården, hemma.
Problemet har varit att vi stått helt utan hjälp mellan 2015 och 2021. Jag fick ingen att prata med längre, då den läkaren jag hade i mitt tidigare landsting, bara bestämde, mot min vilja, att jag skulle byta landsting. Vi vädjade om hjälp hos den nya överläkaren, men hen ville inte hjälpa oss. Vi bad om planerad inläggning, men det sa hen att de inte gjorde här. När vi desperat ringde en gång och sa: ”Hjälp oss, snälla hjälp oss!” Så var hens svar: ”Vad ska jag hjälpa er med då?”
På 6 år hade jag ingen vårdpersonal att prata med. De förvägrade mig all hjälp, trygghet och omsorg. Vi var helt utelämnade till oss själva. Jag fick medicin, men ingen vård. Och jag blev sämre och sämre. Jag trodde att jag var avlyssnad och att det fanns agenter på gatan, jag satt och lyssnade på röster helt avskärmad. Jag kissade på mig och skrek så grannarna kom och knackade på. Jag slutade duscha på ca 1 år när jag var riktigt deprimerad. Min anhöriga tvättade av mig med våtservetter och vi tvättade mitt hår i handfatet.
Vi sökte aldrig akut när det var som värst, för vi hade gett upp. Det fanns ingen vård för mig, det fanns ingen som ville hjälpa mig. Det här har gett mig svåra men, och jag förstår inte hur man kan vanvårda en person som var så svårt sjuk, som jag var. Oavsett hur mycket vi skrek på hjälp fick vi ingen.

Läkare hånskrattar åt patient

Under mitt missbruk för några år sedan hade jag mycket problem med psykoser, stora som små. En gång när jag kommer in till psykakuten för att söka hjälp och när jag förklarade hur allting runt mig kändes (vilket var helt overkligt, som att jag var med i en film/simulator). Läkaren som jag pratade med när jag berättade det hånskrattade åt mig samtidigt som han vräkte ur sig en kommentar som fick mig att känna mig ännu mer osäker på min omgivning.

Tomma löften om psykolog

Efter sex helvettesår av depression, ångest, självmordstankar och självskadebeteende och en inläggning på grund av självmordsförsök börjar mitt tålamod ta slut för vården och min kropps tålamod för depressionen. En förbättring skedde där jag upplevde många mycket extrema fysiska symtom såsom sänkt förmåga att tänka och hantera information, och också en del gränspsykotiska symtom. Jag ringde till vårdcentralen som som vanligt får panik så fort man nämner ordet självmordsbenägen och de fick mig lova att kontakta psykiatrins akutmottagning, vilket jag gjorde. Då det inte finns något mellanting mellan absolut panik och totalt avisande försökte personen i andra änden av luren övertala mig att istället kontakta unga vuxna där jag är skriven sedan ett år tillbaka. Jag började såklart gråta av frustration med tanke på att unga vuxna inte gjort ett skit för att ge mig någon typ av behandling som har effekt och hela tiden kommer med tomma löften om att en dag få prata med psykolog. Eftersom folk är dåliga på att hantera gråtande kvinnor gick de med på att låta mig komma in till akuten. Efter några timmar av väntan fick jag möta den mest underbara läkaren jag träffat; hen tog alla mina observationer på allvar och kände till och med igen mig sedan tidigare. Hen sa att de skulle se över min värdelösa medicin som inte fungerar och utreda mig lite mer. Dock ville hen lägga in mig under natten. Morgonen efter skulle jag träffa en specialist, och ögonblicket jag såg denne förstod jag att det var den typen att skicka hem någon med brutet ben för att inte hela benet var avkapat och då inte behövde vård. Hen avvisade direkt psykostanken, och sade bara takt av att jag inte hade några psykossymtom (varför tyckte den andra läkaren det kunde man undra?) och hens lösning på mitt dåliga mående var att höja min medicin ytterligare. Jag informerade hen om att jag ligger långt över gränsen då den bör vara verksam och att det enda den gjorde med mig var att plocka bort min aptit. Jag sa också att jag avskydde abstinenssymtomen jag fick ifall jag missade en dos och att jag inte ville fortsätta med den medicinen. Hens svar var ”du kan inte säga att det inte funkar fören du testat maxdos” vilket var ungefär vad de sa till mig när jag var på fluoxitin innan, vilket resulterade i några besök hos psykakuten. Vid den punkten gav jag upp totalt eftersom det inte fanns någon som helst poäng med att käfta tillbaka. Hen sa även att de skulle trakassera unga vuxna ytterligare så de skulle ge mig en förbaskad tid för att kolla upp mina mediciner för första gången på tre månader sedan de höjde den sist. Hen lovade även att de skulle fixa så de gav mig en riktig psykologtid. Jag uttryckte min misstro över att det faktiskt kommer hända något, då akutvården tidigare hade försökt prata med dem utan att några återfärder vidtogs. Jag sade att jag kände att jag hade varit hos dem alldeles för länge med alldeles för dåliga resultat, eftersom de igen gång på gång lovat mig behandling inom en viss tidsram och inte levererat. Hen svarade i princip att ett år inte var så länge att vara inskriven och ignorerade att jag hade varit skriven hos BUP i flera år innan utan fungerande vård.

Så nu sitter jag hemma utan att må något bättre och försöker bara förtrycka mina känslor tills jag får prata med en psykolog. Privat då såklart.

När hela systemet fallerar

En nära vän till mig som sedan länge varit diagnostiserad med Bipolär typ 1, med en tidigare historik av bland annat självmordsförsök, drogmissbruk, psykoser och längre sjukhusvistelser fick en psykos för ungefär 2 år sedan.

I flera månader var hon omöjlig att få tag i, varken jag, hennes föräldrar eller hennes bror visste vart hon var eller vad hon gjorde. En dag hörde hon plötsligt av sig till mig och uttryckte stor rädsla över vad som höll på att hända henne och sa uttryckligen att hon varit psykotisk och inte visste vad hon skulle göra. Jag stämde träff med henne och hon var orolig över att denna lucka av sjukdomsinsikt inte skulle vara länge. Vi kom fram till att det vore bäst att vi gick till psykakuten, innan hon förlorade sig själv psykosen igen. Jag följde henne dit och satt i väntrummet i ca 6h in på natten. När hon togs emot av personalen gick jag hem.

Någon timme senare hör hon av sig igen till mig och berättar att hon blivit hemskickad med ett par lergigan och meddelande om att ett ”psykosteam” kommer att ringa henne dagligen och göra hembesök om hon inte svarar. Detta var ca 2 på morgonen. Dagarna därpå när jag ber henne om uppdateringar berättar hon att psykosteamet plötsligt slutat höra av sig.

Kort därpå faller hon in psykosen igen och jag får höra från hennes pojkvän att hon har försvunnit. Hon anmäls som saknad till polisen. Hon är försvunnen under ca 3 månader mitt i vintern och psykotisk. Vad jag senare fått berättat från henne kan summeras med att hon är livrädd pga vanföreställningar om att alla i hennes närhet vill döda henne, hallucinationer och har sovit på en bänk i skogen och levt i stort sett på stulet smågodis.

Under denna vinter hittas hon om vart annat av polisen som för henne till psykiatriakuten, som inte lägger in henne utan anser att hon är frisk nog att släppas ut. Tillslut hittas hon av sin egen mamma som för henne till psykakuten, igen, och hon läggs in. Ett par dagar senare hör hennes mamma av sig till psykiatrin för att få en uppdatering, och får då veta att hon släppts ut bara några timmar efter att hon lagts in och har då varit saknad i flera dagar utan att någon anhörig vetat om det. Efter påtryckningar från mig och hennes familjemedlemmar beslutar sig psykiatrin för att själva göra en anmälan till polisen — då polisen vid det här laget står fast vid att hon är försvunnen av egen vilja i och med psykiatrins påstående om att hon är frisk nog att fatta ett sådant beslut.

Hon hittas aldrig utan tar sig självmant till psykiatrin och lyckas få hjälp i form av massa tunga mediciner efter ca 1 år av psykos.

De ville inte hjälpa mig

Ibland vet jag inte vad som är värst; att inte få hjälp eller att veta att hjälpen inte går att få på grund av politikens satsningar på allt förutom psykisk ohälsa.

Det är 2010 och jag har varit självmordsbenägen länge. Jag har själgvskadat och min ringer psykakuten. Efter mycket om och men kommer jag dit, får vänta i timmar med min lilla packade väska, bara för att träffa personal som hånar mig och skickar hem mig igen. Några veckor senare tog jag min första överdos.

Även den gången möttes jag av ovillig personal, att det inte alls var något fel på mig och att jag överdrev. Ja tills blodproverna kom tillbaka och dom hittade mängder av medicin i mitt blod. Jag fick ligga inne i tre veckor, till dom – utan att meddela mig – bestämde sig för att skriva ut mig. Lyckades tjata till mig en ytterligare dag, så jag kunde bli hämtad.

Efter det följde år av självskador, självmordsförsök och en psykvård som sket fullständigt i mig.

Mitt ena försök kom nära. Jag var medvetslös i några dagar och fick efter IVA ligga på en demensavdelning. För psyk var fullt. Jag fick ingen samtalsvård, ingen medicinering, ingenting. Blev utskriven och hemskickad. Fick träffa min psykiatriker några veckor senare, som undrade varför jag var tillbaka och varför hen skulle hjälpa mig. All skuld las på mig. Sol vanligt.

Jag bytte hemort och sökte hjälp igen. Men ingen ville ta i det ens med tång. Har tappat räkningen på hur många gånger jag hamnade på akuten. Hur många självskattningsblanketter jag fyllt i, utan uppföljning. Hur många diagnoser jag fått utan utredning. Jag minns hur en läkare på vårdcentralen gav mig antipsykotisk medicin och medicin mot schizofreni, utan utredning. Hur många gånger min psykoterapeut vägrade att prata om mina trauman utan bara blicka framåt. Hur många gånger samma psykoterapeut sa att jag inte ska lägga någon vikt vid diagnoserna och att det inte var viktigt. Jag minns hur den där läkaren på vårdcentralen sa att sådana som mig var manipulativa och att jag ska vara tacksam att jag bor i Sverige, för i andra länder hade dom struntat i mig. Hur vårdcentralen vägrade behandla mig på grund av inkompetens inom området och hur psykiatrin inte tyckte jag mådde tillräckligt dåligt för att gå till dom, för att sedan återremittera mig till vårdcentralen. Hur psykologen på psykiatrin andra gången vi skulle ses hade glömt bort det, upprepade allting hen sa gången dessförinnan och hur jag borde uppsöka samtal hos en diakon. Hur jag där och då bestämde mig för att försöka privat och om det inte fungerade, helt ge upp. Men jag är kvar. Jag fick hjälp. Men jag fick inte hjälp av dom vårdinstanser som ska hjälpa människor i min situation. Vad ska det egentligen krävas för att få vård? Tydligen en tjock plånbok och en energi att kräva hjälp. Den energin så få i min situation har.

Man vinner inte mot psykiatrin

Jag varnar, detta är mörkt..
Och det är svårt att skriva om..
Jag far hemskt illa över detta, även om det var flera år sen det hände..
Och även om jag vet att jag var otroligt sjuk, far jag fortfarande illa över detta..
Jag ger bara min egen bild av detta, och vill inte ha problem med någon för att jag skriver det här..
Jag har varit, i mina, och många andras ögon, orättvist frihetsberövad under flera år, Jag vet folk som kanske haft det ännu värre.. Psykiatrin kan vara en hemsk plats. Så jag ställer inte detta över någon annans historia.
Jag och min familj har gråtit floder över detta i vilket fall..
Frågan jag ställer mig är hur kunde detta hända mig?..
Och hur vården skyller allt på mig, och själva är de onåbara..

Jag har haft perioder då allt funkat i min tillvaro, men också hemska, brutala perioder utan motstycke..

Det börjar så här..
Jag var inlagd inom psykiatrin. Mina föräldrar skjutsade mig efter att jag förberett att bränna mig själv på Bol, och skriva Free Tibet på en skylt framför mig, som den första europé som gör något liknande det de gör, för landet Tibet, under ockupation av Kina..
samt tänkte jag skänka alla mina pengar till en familjemedlem med dålig ekonomi.. skrev det också..
Mina föräldrar kom dock på mig..
Efter många år av psykisk ohälsa, kom jag in i ett psykotiskt och ohållbart, hemskt tillstånd. Jag sprang fram och tillbaka i mitt rum och dunkade huvudet i väggen, hade kramper i hela kroppen, och Jag ringde mina föräldrar var femte minut för att veta att de var okej.. Jag trodde att rymdskepp skulle komma o hämta dem, och att de skulle torteras i evighet, samt trodde jag att Jorden skulle lämna solen, och att det var mitt fel.. allt höll på och upplösas, och svarta former flög runt i mitt rum, och försökte skada mig, och jag trodde jag skulle förlora min själ.. Jag höll på att tappa förståndet. Och min självkontroll. Jag fick höra av röster jag då hade konstant, från kanske 20 olika osynliga individer att jag var tvungen att skada någon för att rädda både min familj, och jorden..
Att tillägga är att jag aldrig i mitt liv har skadat någon.. innan och efter detta.. Jag är en gammal hippie, som springer runt och sprider glädje och kärlek. Och det är så folk känner mig. Ingen som känner mig skulle någonsin kunna tro att jag skulle skada någon med mening, men jag ringde iaf min far och syster, då läget var mer än kritiskt och jag höll på att tappa självkontrollen, och sade att nu är jag väldigt labil, och är en risk för mig själv och andra.. Ni måste göra något, innan något hemskt händer.. Min syster och far ringde in till psykiatrin, och berättade vad jag hade sagt.. De hade pga mitt tillstånd redan vak på mig, men det var en personal som satt vak.. Denna personal gick på toaletten och glömde att be någon ta över, straxt efter att min syster och far ringt.. Jag går helt sonika ut ur rummet som i trans. Går in i rökrummet, och lägger en tröja jag har i handen, om halsen på en äldre medpatient.. Det hela känns som ett tv-spel, och jag förstår efter dagar av hallucinationer, inte att detta är på riktigt.. först när mannen ligger ned och lyfter sin hand mot mig, så ser jag hans skakande hand med en ring på, jag ser på ringen, och jag grips av panik.. Detta är på riktigt.. Jag släpper mannen som ligger på golvet, och springer in på mitt rum.. Jag står och tittar, och försöker ta in vad som just hänt.. De hittar honom inom vad som känns som några sekunder, och de släpar iväg honom för att tvätta honom och kolla till honom. Jag börjar skrika hur är det med ….  Hur är det med honom!? Jag har aldrig i mitt liv skadat någon så.. Jag tror på kärlek och harmoni och vänskap.. De håller mig undan honom, och jag får inte vara där.. Jag tycker om denna man.. Genuint.. Jag tror på Peace Love and understanding, och denna man är kristen, och lyckoönskar alla människor hela tiden, att Gud ska vara på deras sida och så.. Detta är hemskt.. Jag hade aldrig gjort något som detta om jag varit frisk.. i rätten vill de få mig att säga att jag inte var mig själv.. Att detta var inte jag.. Då jag är livrädd för detta uttalande, vilket menar på att jag skulle varit besatt skrämmer mig utav bara helvete, både att ha varit, vara eller bli det.. och då jag självcecurerar mig själv, säger jag inte detta.. De beskyller mig istället för att ha slutat för att jag blivit äcklad av denna man, och blodet. som om jag vore en hemsk psykopat utan samvete, eller helt oempatisk och ond.. kommer till detta senare. Men jag upplever att de målar upp en bild av mig som absolut inte stämmer.. Mer och mer. Jag har i rättegångar fått gräva i detta, om och om igen, och de har bett mig att minnas detta hemska. Och de har förvrängt historian. Det har tagit år för mig att lära mig hantera detta minne.. och tycker fortfarande det är jobbigt  att skriva om, och vill få allt rätt.. Och det har varit jättesvårt för mig att sluta dömma mig själv..
Det var först efter det hände, som jag förstod att detta var på riktigt.. Efter detta inträffat fick jag ett möte med en polis.. hen har en pärm med bilder på mannens skador, och jag mådde dåligt, och for illa.. Hur kan jag ha gjort något sådant, frågar jag mig själv om och om igen.. Polisen frågar om hen ska ta bort några sidor åt mig, så jag slipper se det hela.. jag frågar om det påverkar, eller har någon inverkan över den rättsliga biten, minns inte exakt mina ord, men hen säger att det gör ingen skillnad.. Efter detta så frågar hen mig varför jag gav mig på denna man.. jag hade ju ingen aning och är fortfarande i chock, så jag sade att därför att han var äldst.. För polisen kräver ett svar..

Senare i rätten, inför varje möte, så möter jag mannen jag skadat, och kramar honom.. och han kramar mig.. Han skylde på min medicinering, och jag på vården.. Jag hade ju ringt vården, och sagt till.. Jag är en fara för mig själv och andra.. Min familj är hela tiden med mig, och stöttar mig.. De vet liksom jag att det brustit i vården, och framförallt i kommunikationen Men jag döms för detta.. Jag fattade någonstans att det fanns en risk då jag var sjuk, och jag bad om vak. Hade de haft en person på vak, hade detta aldrig hänt..
Både jag och denna man skyllde på vården.. Och han vill ha pengar i ersättning från vården..
Man sätter inte en personal på vak vid en farlig människa, och hen ska absolut inte gå på toaletten utan att meddela någon som byter av.. Jag beskyller inte hen, men jag är ledsen att jag fick skulden..
I rätten sade de att jag slutade strypa denna man för att jag kände mig äcklad av hans blod.. Var i helvete fick de det ifrån? Jo från papperna jag inte ville se, då det var för tungt att se.. Det skulle inte inverka sa polisen.. De målar upp sin egen bild. Så smidigt för dem..
Min far gjorde vad han kunde, och fick tag på en framstående advokat, och bad honom om råd..
Man vinner inte mot psykvården sade han.. Så var det.. Vården kan inte ha fel.
Då måste de anmäla sig själva antar jag.. jag är ingen rättslig expert..
I vilket fall
Efter att detta inträffat, släpper de mig i april, då jag mer eller mindre är frisk.. och släpper mig som om ingenting hänt.. och jag inväntar en rättegång som ska vara i november.. Jag åker till Mongoliet med en vän, för att träffa en shaman, en riktig, vars, yrke gått i arv sen tio generationer tillbaka.. en stor resa, för att för gott bli av  med mina problem som varit med mig sen år tillbaka, fast översättningen är katastrofal. Problemen som varit med mig, ibland större, ibland mindre fortsätter… och sen blev det Korea där en vän bor, tillsammans till Japan, och sist åker jag själv till Thailand, och får en fruktansvärd psykos igen.. Alla guesthousets hundar sov bredvid mig. Åtminstone Fem stycken.. Jag ligger i vattnet och tittar på rymdskepp, och öppnar upp transdimensionella dörrar i mitt rum, till olika universum.. Och grannöarna spelar musik för mig, samt träden.. Jag är dock i detta inte farlig för någon denna gång..
Men mår väldigt dåligt.. Jag böjer och vrider på universum, och besöker en massa planeter.. och ser igenom min mun, och hör musik från hela universum, medans det håller på att kollapsa.
Alla livsformer från andra galaxer skyller på mig, och jag blir konstant lurad, och är i oerhörd förvirring..

Jag kommer hem till Sverige själv, trots att familjen nära på, åkt till Thailand för att hämta mig.. Jag träffar min moster, och blir mer eller mindre direkt frisk.. Jag är med familjen, någon jag känner och lyckas vakna ur min psykos.. Jag har rättegången, och livet fortsätter.. i början nästa år är jag hos en nybliven flickvän, och kan inte sova på flera dygn, som så många ggr tidigare, men försöker låsa in mig på rummet och ta två kartor Imovane, för att göra slut på eländet, och letar efter vassa föremål att avsluta mitt liv med..
Min syster och flickvän beslutar att ringa det mobila teamet.. och jag är därefter frihetsberövad för år framöver.. De sätter mig efter förflyttning på en avdelning som är rättspsykiatrisk, men skickar upp mig på en vanlig avdelning, och ner på rättspsykiatrisk igen.. om och om igen.. varje gång jag flyttas, får jag tio minuter på mig att plocka ihop mina grejor.. Detta är omöjligt, så saker hamnar lite varstans i förråd.. när jag går ut för att titta på klockan i korridoren på natten när jag vaknar, då jag tappat bort min klocka, skriker de till mig att gå in på mitt rum, och pekar.. När man ber om hjälp, sitter sju personer o tittar på tv, de tittar på varandra, tills någon suckar och reser sig upp.. Alla ser ut som dörrvakter.. Det är en hemsk och oförlåtande miljö.. som känns som om den är byggd för att man ska lida. Det var dock en o annan person där som var snäll.. Men man är helt totalt inlåst.. bara en korridor att gå i.. och så är det i månad efter månad.. Det finns ett team som gör utflykter med patienterna, men bara några timmar om dan,  några ggr i veckan.. dessa människor som ansvarade för detta var underbara.. Men detta team finns vad jag vet inte längre..
Jag flyttas dock efter en tid till en bättre plats, och då min syster efter på våren, för första gången får se mig utanför byggnaden, står hon med en bukett blommor till mig, och gråter, hennes underläpp skakar, hon försöker att inte gråta, men det går inte, och jag som har fått gjuta mig själv till sten, för att gå igenom detta helvete, fäller också en liten tår.. Glömmer aldrig detta.. Min Familj har varit med mig genom alla svårigheter.. Jag tackar dem så för det, de skulle följt mig till månen och tillbaka om så krävdes.. Jag är nu nästan helt fri, men detta kommer hänga med mig länge.. Det var aldrig meningen att jag skulle skada mannen.. Är så ledsen för detta.. Och vill bara ha fred och frid nu, för alla.. Vill så väl, och ändå allt detta.. Kram

Psykakuten nekade min bästa vän. Hon sköt sig.

Min bästa vän ringde mig en morgon och var helt förtvivlad då hennes kille varit otrogen mot henne. Hon hade sedan tidigare en missbruksproblematik samt diagnosen schizofreni. Jag sade till henne att direkt åka in till psykiatriakuten, då jag hörde hur dåligt hon mådde vilket hon sa att hon skulle göra. Några timmar senare ringde hon och sa att det inte tagit emot henne… Jag bad henne komma över till mig eller möta henne ute men hon sa att allt var ok igen och att hon var hos sin kille och pratade. På natten sköt hon sig själv på sin killes telefonsvarare. Jag är helt säker på att det hade kunnat undvikas om hon hade blivit inlagd, i alla fall den gången. Det är ett stort problem att de söker hjälp hos psykiatrin inte alltid tas emot. Jag tror ingen självmant söker sig dit om man inte själv upplever att man behöver hjälp, då borde man tas emot!!