Opsynligas logga

Stämplad med diagnoser

Nu när jag skriver så har jag varit självskadefri i lite över två år. När mitt självskadebeteende ökade ännu mer i vuxen ålder så stämplades jag med EIPS. Vilket sedan resulterade i att jag stämplades av vården. Jag stämplades av en diagnos som innebar dömande blickar och vägran om att sy mig med bedövning. Jag hade gjort det mot mig själv så jag skulle stå ut med mer. Jag var en person som ville ha uppmärksamhet, när det i själva verket handlade om att reglera ångesten och även tvångstankar. Jag har haft skötare från en avdelning kolla på mina armar och påstå att jag gör dem åt fel håll om jag vill dö. Jag ville inte dö av de sjäkvsladorna. Jag har hört djupa inandningar av shock för att jag har ärr på min kropp. Nu två år senare och jag måste än idag kämpa emot människors blickar. Men jag tog mig ur ett självskadebeteende på egen hand med viss stöttning från vården. Jag hittade egna och långvariga strategier till att kunna göra det. Än idag tänker jag tanken men jag gör det inte. Vården gjorde mig tyvärr sjukare än vad jag redan var genom sina kommentarer, genom sitt agerande eller kanske brist på agerande. Genom att få mig att skämmas för mig. Jag tänker aldrig någonsin be om ursäkt eller skämmas för att jag överlevde på det enda sett jag visste hur. Jag tänker inte låta vården vara dem som förstörde mig här, jag skulle kunna låta dem, men jag vägrar. Jag gjorde aldrig något för uppmärksamhet, jag gjorde det för att reglera en storm av känslor. Jag har idag ingen EIPS diagnos och jag genomgår traumabehandling som en början till att få ett normalt liv. Ett normalt liv med en kropp fylld med ärr från mitt förflutna, men jag vägrar skämmas för mitt förflutna. Vården fick mig att skämmas men dem har fel. Jag har en kropp fylld med ärr och ett huvud fylld med minnen av skötare som greppar tag i mig på ett sett som gav mig panik av att någon tog i mig. Jag har minnen av övergrepp och ord som etsat sig fast i mitt inre som ett eko. Det enda jag behövde var kärlek och mänsklighet , lite förståelse och snälla ord. Inte bekräftelse på att jag var äcklig, liten och smutsig. Ni som självskadar idag: låt rakbladen få vila, låt din själ få vila. Låt ärren bli krigsärr och lär dig veta att du är stark och kapabel. Tillsammans är vi en arme som trotsar vårdens syn på oss, vi är en arme av förändring och förståelse för andra människor. Vi är så många fler som blivit utsatta av vården och stämplade med diagnoser som kanske varit fel utan att få en behandling eller förståelse till varför vi gör detta. Det finns en väg framåt ut ur självskadeträsket. Det finns människor inom vården som är fulla av förståelse men dem är tyvärr färre än vad de bör vara men dem finns.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.