När jag gjorde en ADHD-utredning ville psykiatrikern jag träffade ge mig en ätstörningsdiagnos istället. Motiveringen till detta var att jag tidigare haft en ätstörning, och att jag nu låg på gränsen till undervikt. När jag bad dem att fokusera på ADHD-utredningen, och förklarade att maten inte längre var ett problem (jag hade tidigare bulimi, men har aldrig haft dysmorfi eller anorexi). Vi bestämde att läkaren skulle följa upp min vikt, och lämnade därefter ämnet. Någon vecka senare kommer en preliminär sammanställning av utredningen. Psykiatrikern skriver där att ”jag har uppenbar ätstörningsproblematik men saknar insikt” och att ”de kognitiva svårigheterna som påvisades i testen under utredningen (som dessutom var helt i linje med ADHD-problematik) kunde bero på näringsbrist”. Jag var totalt oförberedd på detta, och kände mig ännu en gång otroligt besviken på psykiatrin. Tack vare att jag under denna tid blivit läkarstudent var jag i en position där jag kunde ifrågasätta beslutet, och bad därför om en annan psykiaterns utlåtande på mottagningen. Denna psykiater ogiltigförklarade ätstörningsdiagnosen, och gav mig en ADHD-diagnos. När jag pratade med den nya psykiatern, och frågade hur hens kollega kunde ge mig en helt felaktig diagnos, svarade hen att kollegan jobbat på en ätstörningsklinik och ”var van vid manipulativa patienter”, och färgad från arbetet där. Som om det skulle vara en ursäkt.