För fyra år sedan fick jag en akuttid till bup efter att min skolkurator upptäckte mitt självskadebeteende. Min familj och jag tyckte att vi hade sån tur med att få komma dit så snabbt, då vi hört om så många som behövt vänta betydligt mycket längre. Ju längre tid som gick, desto längre blev tiden mellan besöken. Efter två år av besök som inte hjälpt över huvud taget ville vi att jag skulle utredas för add/adhd. Min psykolog höll med om att det vore lämpligt men skickade inte någon remiss för detta trots upprepade påminnelser. Han sa att det inte var någon idé eftersom jag skulle behöva vänta så länge. Efter 6 månader av tjat hade fortfarande inget hänt och jag hade blivit sämre. Jag var rädd för mig själv och suicidal. Mina föräldrar tog mig till bup akuten där de skickade hem mig med en piggelin i handen och sa att jag skulle tänka positivt. Däremot skickade de en akutremiss till bup angående adhd utredning. Efter det tog det ca 1 månad tills jag utreddes. Jag diagnostiserades med med add och fick börja på medicin som inte fungerade bra för mig. Vi bestämde att jag ska testa en ny medicin. Nu kommer det värsta: eftersom jag fyller 18 ska jag flyttas till vuxenpsykiatrin och bup vill att jag ska påbörja ny medicin där. Problemet är att min läkare glömde skicka min remiss för 6 månader sen till vuxenpsykiatrin och de säger nu att väntetiden för att jag ska få påbörja ny medicin är ca 8 månader. Utan medicin blir jag otroligt trött, till den nivån att jag knappt klarar mig igenom en skoldag, och om jag gör det slutar det ofta med att jag bryter ihop väl hemma eller inne på skoltoan. Att jag ska klara mig genom sista året på gymnasiet utan medicin känns i dagsläget som en omöjlighet. Min skolgång påverkas av bups misstag. Jag önskar bara att köerna kan kortas ner.
15 år från första kontakt till rätt hjälp och insatser
Hej,
Vill beskriva min reda till ADHD diagnos sent i livet vid 26 år pandemitid. Nu 29. Vill kanske inte sätta dit någon för tror att alla jag har mött gjort ett så bra jobb utifrån de förutsättningar och forskning som fanns. Men belysa vikten av att få rätt hjälp i tid. Och att psykiatrin måste prioriteras.
Första kontakten med BUP 14 pga hetsätning träningsberoende låg vikt. Anorexi diagnos som jag aldrig kände igen mig i. Kunde aldrig sitta still.
Hyperaktivitet togs upp men följdes inte vidare. Unga vuxna livet tampats med överaktivitet som dämpats med rörelse träning relationer som gått itu. Impulsitivitet som lett till utbrändhet. Följts periodvis inom ätstörningsvården pga låg vikt pga aldrig kunna vara still. Aldrig sluta starta upp nya grejer. Alltid på gång. Alltid känt mig så ensam i allt vad är det för fel på mig varför slutar aldrig motorn snurra. Samtidigt genomgått läkarutbildningen plus haft massa extra jobb projekt osv.
Fick förslag kortverkande cs medicin vid diagnos men inga övriga verktyg. Försök gjordes få över till neuropsyk men accepterades inte pga fortsatt låg vikt. Efter flytt sökte privat vård som skrev ut lång verkande cs som jag bett offentlig vård om men inte fått kontakt inom neuropsykiatri då den gamla (som jag fortsatt vill hävda aldrig stämt) anorexi diagnosen över allt. Fick Elvanse utskrivet – jag lugnade ner mig på första gången i typ hela mitt liv fick normalt BMI sov åt. Blev en människa. Bekostade privata psykiatrin själv för 10.000 kronor. De hjälpte mig sedan över till offentlig neuropsykiatri där jag nu vid 29 års ålder får alla de insatser som jag kanske hade behövt när jag var 14 – arbetsterapeut, rehabkoordinator, sjuksköterska, läkare. Ett team. Det har alltså tagit 15 år från första kontakt med psykiatrin till rätt hjälp och insatser. Då är jag ändå utbildad inom vården och kan som både vart på gott och ont för egen del som patient hur systemet funkar.
Skriver detta för jag önskar ingen det jojo land jag levt i. Jag önskar ingen vara så dåligt satt ekonomiskt jag är i som ligger dels i diagnosen och impulsivitet men också i att behövt bekosta privat vård för att få rätt hjälp (vad hade hänt annars? Ytterligare fördröjning 10-15 år?) , emotionellt, psykiskt, relationer med nära som tagit så mycket stryk.
Se tjejerna och kvinnorna. Se alla såklart. Men se hur mycket som kan döljas bakom högfungerande utåt sett men som med välutvecklade egna ”självhjälps” strategier kan ha maskerat hela sin diagnos för omgivning och inte fattat vad allt beror på. Genom normer har vi inte blivit utåtagerande eller synts hörts lika mycket. Vårat tjejernas självmedicinerings mönster för hantera ADHD symptom kanske ser annorlunda ut än hur det stereotypiska mönstret är. Se oss. Och ge oss rätt hjälp. För vi har också trots att vi aldrig vill erkänna det för varken oss själva om man är mitt i det eller att omgivningen vill se att man har begränsad kapacitet vad man klarar av att bära. Vården bär ett ansvar att lyssna på patienten och jag hade önskat att jag hade fått hjälp blivit accepterad av neuropsykiatri tidigare, fått ta medicin tidigare så att jag inte hade behövt leva med benskörhet, otaliga fallolyckor etc. För att jag ständigt har utsatt mig själv extremt fysiskt och psykiskt när det som behövdes var rätt adhd medicin för att lugna ner mig plus ett team som lär en hur ens hjärna funkar.
Nekas vård p.g.a komplex problematik
Jag hade blivit remitterad till en annan mottagning för att utredas för ptsd. Den mottagningen tog inte emot mig eftersom att de ansåg att jag har för komplex problematik i och med min samsjuklighet (autism, adhd).
Istället föreslog de att jag skulle börja gå på Fountain House eller liknande.
Om specialistpsykiatrin inte kan behandla personer med ”för komplex problematik”, hur tror de då att Fountain House eller liknande verksamhet ska klara av att hjälpa personer med denna komplexa problematik?
Jag hade också en dröm
Jag är så skadad i själen och i min barndom var det anhörig som skadad mig och inte brydd sig om mig alls och sen gjorde psykiatrin lika dant När jag tog mod till mig och sök hjäl Mitt liv har varit konstigt på många viss Jag blev utatt för sexuellt övergrepp i barndomen Men det värsta var att ingen bryde sig om mig och jag tog bort mig själv total tidigt i livet Och börja skada mig själv mycket och i många år och psykiskt löste min ångest och stress och oro med medicin lpt mm Utan prata med mig om hur jag mådde på riktigt Jag bältade och fick tvångs mediciner ofta Och detta händer när jag tex blev ledsen av någon anledning Ingen Peronalen på avd psy prata med mig Utan oftast blev det medicin eller lagd i bälte Och jag var aldrig våldsamma på något viss Och mycket längre fram i livet fick jag adhd ptsd och lätt atisum dignos Men detta hjälp inte mig att få bra hjälp av psykiatrin ändå Jag försöka på ett bra sätt att be om hjälp av psykiatrin Nu Jag skadar inte mig själv längre och jag ber om hjälp om och om igen Ingen tycks ta det på allvar Är rätt gamal nu och livet har varit en kamp hela tiden Psykiatrin kan säga att jag kämpa bra Men dom ger mig inte så mycket hjälp Har en samtal kontakt i psykiatrin som har tid att träffas mig ca 2 ggr i månaden Jag har skickat på 1177 om och om igen och bet om hjälp men inget händer Jag är helt slut i både kropp och själ och är i grunden så trasig Så att få det liv jag drömde om som barn är nu så långt borta och inte ens lite av mina drömmar har jag fått Pga att ingen bryr sig Inte psykiatrin heler Vi lever i ett modernt samhälle och vården är bra här säger många Men inte psykiatrin iallafall Jag har inte jobbat sedan jag var mycket ung och detta pga mitt psy dåligt mående och inte fått någon hjälp Har bara tagit imot pengar från försäkringskassan i många år Men jag ville så mycket med mitt liv Jag hade också en dröm Nu drömmer jag ofta Mardömmar istället om alla min trauma i livet Och så fungerar psykiatrin Jag psykiatrin har bestämt mycket över mig i mitt liv genom lpt och varit på behandling hem utan någon form av behandling Dom tog mitt liv igång mig och jag har inte gjort någon fel alls Jag har aldrig tagit droger eller gjort något brott Men blivit utsatt för många olika trauma som ingen vill hjälpa mig med känns det som
Man måste kämpa själv med allt
Jag har haft en tuff uppväxt och än idag har jag det mycket tufft Jag har nog haft dom flesta diagoser psykiatrin kan ge en men utan så mycket utredning om dom stämmer På sen are tid har jag fått en behandling av psykiatrin och utredning för adhd Och atisum Och jag har både adhd Och lätt atisum och ptsd också pga mitt liv varit tufft och är tuff och tyvärr så har psykiatrin också get mig fler trauma än jag hade innan jag frivilligt sökte upp psykiatrin som ung vuxen Jag har som sagt fått en behandling av psykiatrin trots jag varit inom psykiatrin i ca 35 år nu Och behandling hjälp mig mycket blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt och efter denna behandling så hade vi ett överlämning möte i min ordinarie psy Jag och en terapeut som gav mig min enda bra behandling För att då kanske psykiatrin kunde hjälpa mig mer sa den terapeut Men tyvärr så händer det igen på något viss Psykiatrin har svårt att hjälpa mig och kan skylla på långa köer till bla trauma behandling Men psykiatrin berättar inte heller hur man ska gå till väga för att få en trauma behandling Min läkare sa att dom som mår sämre kommer först till trauma behandling men så är det inte Man måste ställa sig i en kö för att kunna få hjälp med trauma Så småningom Jag hade kunnat stå i den kön längre redan om någon sagt detta Och visst har jag nu fått utredning och en kontaktperson i psykiatrin Men när jag mår exta dåligt nu Har jag ingen att prata med Min kontakt person inom psykiatrin har ju inte alltid tid med mig Hon har ju fler brukar att ta hand om Och min läkare i psykiatrin Har jag ibland svårt att få igenom saker med Tex ville ha en sip men sa ifrån för länge sedan Om detta Och jag har inte hört något om detta Det värsta är att jag bli trött och trött pga måste kämpa själv med allt
”Hur ska man någonsin lita på folk och lita på psykiatrin”
Jag tog själv Kontakt med Psykistin som ung vuxen trots att min närmaste anhöriga ofta sagt Att dom som jobbar på psykiatrin är ”onormala ” Inte fungerar så bra själv Ändå tog jag sjäv kontakt med Psykistin som ung vuxen Jag mådde så dåligt och mitt liv var koas med en ätstörning och självskade mig själv Och jag hade aldrig blivit lyssna på Och blivit älskar av någon och ingen hade sagt till mig Du duger som du är Jag visste inte vad jag skulle ta vägen eller vad som gjorde att mitt liv inte fungerar så bra Jag blev till sist inlagd på våren avd psy frivilliga och dom börjar prata med mig om hur jag mådde och hur mitt liv varit i barndomen mm Jag börjar öppna mig mer och mer Berätta för första gången om att jag blivit utsatt för övergrepp som barn och hur mitt liv sett ut Personalen på avd Tog mig till polisen och jag fick göra en anmälan mot en person som gjort mig illa i barndomen Och polisförhör var tufft att genomföra Men jag gjorde det Personalen fanns där i början Sen kändes det som dom inte ville lyssna på mig mer eller förstå mig Som börjar proppa i mig medicin Om den ena inte hjälp så provade dom någon annan Jag hade mycket medicin och olika medicin Jag har nog också haft många olika diagnoser utan att det gjorts någon form av utredningen av mig Och jag har fått ECT På tvång och legat inne med lpt och tvingats i olika medicin Psykiatrin gjort mitt liv mycket värre än det varit på många viss Framförallt lyssna dom inte på mig utan gjort lite som du vill ville Och gav mig fler trauma än jag hade när jag frivilliga tagit kontakt med Psykistin Och så fortsätter det i ca 30 år Sen kommer en vändning Jag får en adhd diagnos och lätt atisum dignos Och får chansen att börja Dbt Och blir av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt på bara 3 år Någon lyssna fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Jag har även en Ptsd diagnos pga hur mitt liv sett ut Hur ska man någonsin lita på folk och lita på psykiatrin Psykiatrin har fördärvat mitt liv Jag sökte hjälp som ung vuxen och han bli mycket äldre innan psykiatrin gav mig bra hjälp Jag önskar att ingen ska behöva gå genom det jag gjorde i mitt liv Och speciellt inte bli behandlad så fel av psykiatrin Psykiatrin tog mitt liv igång mig Dom bestämde mycket Dom kunde säga om du gör så här Då blir det bättre Ta denna medicin eller ta emot denna hjälp Men det blev bara värre och värre Psykiatrin gjort mig till någon form av medicin missbrukar eller vad man ska säga Jag har testat så mycket olika medicin och inget har hjälp mig Nu har jag adhd medicin bara från psykiatrin Och jag kommer nog aldrig att bli en ” hel ” Människa pga alla trauma i livet Och jag kan ibland tänker Vad hade jag varit i livet nu Om jag inte kontakt psykiatrin som ung vuxen Och det ända jag ville igentligen Var att bli lyssnad på Och bli trodd
Vårdkö ledde till amfetaminmissbruk
Jag har ett perspektiv jag vill lyfta som berör många gällande det här temat. Personer som inte kan prata om det.
Jag har levt med odiagnosticerad ADHD hela mitt liv. Vid 20 började jag självmedicinera med amfetamin. På så vis kunde jag börja få min vardag att fungera och jag kunde börja jobba terapeutiskt med mina trauman. Psykiatrin har aldrig erbjudit samtalsterapi eller ADHD-utredning, det är bara köer. Med hjälp av ADHD-medicin har jag kunnat sätta upp mål och genomföra projekt. Det har gett mig något att vara stolt över, det har hjälpt mig växa och bli någon jag står ut med. Min läkare vet att jag medicinerar men kan omöjligt skriva ut på grund av de strikta reglerna. Jag vill inte tänka på var jag hade varit idag om det inte vore för det preparatet.
PTSD tolkades som personlighetsstörning
Fick träffa en ny läkare som sa att jag hade ”personlighetsproblem”. (De använde inte ordet -störning). Detta grundade hon på att hon läst min journal (vet inte om hon läst hela eller bara den nyaste datoriserade delen) och ansåg att jag hade ett ”fobiskt beteende”. Hon ställde diagnosen ”personlighetsstörning, ospecificerad” baserat på det hon läst i journalen.
De frågade om jag ville bli utredd vidare och jag tänkte att jag vill ju veta vad som är problemet så jag sa ja och fick göra en förenklad utredning som jag tror hette MINI-SCID- II. Det var alltså inte en hel utredning men min kurator sa att den brukar oftast ge rätt resultat.
Så hon och jag gjorde den och den visade på schizoid personlighetsstörning, vilket jag först tyckte stämde in på mig men efterhand när jag sökte mer info så förstod jag att diagnosen var komplett felaktig.
Som tur var så var det nån i kuratorns team som på en konferens de hade föreslog att jag skulle utredas för npf och det gjordes till slut och jag fick aspergerdiagnos och ADD-diagnos.
Personlighetsstörningsdiagnosen togs bort, som tur var.
Det är skrämmande att en läkare innan hon ens träffat mig hade bestämt att jag hade en personlighetsstörning, baserat på vad som står i journalen.
Mitt ”fobiska beteende” var såklart ett symtom på ptsd men psykiatrin ser mycket sällan till helheten utan de ställer diagnoser på varje enskilt symtom.
Olika ptsd-symtom som de kan förvandla till egna diagnoser:
Rädd för saker = fobisk personlighetsstörning
Drar sig undan, isolerar sig = personlighetsstörning, depression, depressiv episod, dystymi
Sömnsvårigheter= insomni, sömnstörning, depression
Ångest = ångestsjukdom, ångesttillstånd ospecificerat
Håglöshet, orkar inte göra saker = depression, depressiv episod, dystymi
Självmordstankar = depression
Aptitlöshet, svårt att äta = ätstörning
Hopplöshetskänsla = depression
Skam, skuldkänslor = depression
Så i stället för att diagnosticera varje symtom för sig borde de utgå från att det förmodligen är ett eller flera trauman som orsakar symtomen och då ska diagnosen vara ptsd, inte flera symtomdiagnoser.
”2 månader av icke-existerande vård baserades på diagnoser jag inte hade”
När jag var inlagd på slutenvården blev jag tilldelade ett dussin diagnoser utan utredning eller ordentliga grunder. Man skyllde sina misstag på att jag hade EIPS, ADHD och mycket mer och ville ha uppmärksamhet. När jag blev utskriven blev jag utredd och det visade sig att jag inte alls hade EIPS, ADHD eller andra diagnoser de satt på mig. 2 månader av icke-existerande vård baserades på diagnoser jag inte hade.
Känns som att psykiatrin straffat mig
Jag hamnde inom psykiatrin när jag var ung vuxen och har blivit illa behandlad många gånger Ingen har lyssnat på mig känns det som och jag har blivit straffad på något viss av psykiatrin när psykiatrin inte vetat vad dom ska göra med mig Iallafall kändes det så Jag gick frivilliga till psykiatrin när jag var ca 20 år pga haft en tuff uppväxt Men tyvärr så fick jag ingen bra hjälp Jag hade en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende som inte jag själv visste hur jag skulle hantare och psykiatrin gjort igentligen bara det värre Jag var mycket inlag på vård avd psy och behandling hem som både var frivilliga och imellåt med lpt Och jag har försökt ta mitt liv Många gånger trots jag igentligen inte ville dö Allt kändes bara så hopplöst och ingen som bryde sig Ofta kändes det som att när jag var inlag på vård avd psy Att det var en förvaring av någon som dom inte visste vad dom skulle göra med Även min tid på behandling hem var en förvaring Ingen form av behandling Iallafall inte någon annan än medicin och ECT och lagd i bälte Jag var aldrig våldsamma mot någon Jag skadade mig själv aldrig någon annan Och åren gick Och jag mådde sämre och sämre och jag förstod oftast inte varför mitt liv inte fungerar så bra Som med skolan och vänner mm Men efter ca 25 år inom psykiatrin kom en vändning Jag fick en adhd diagnos och ptsd och emotionell peronlighets störning Och till en början inte mycket mer än adhd medicin Men till slut fick jag äntligen bra hjälp Jag börjar i Dbt och trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Och jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt på ca 3 år Och nu har jag ” bara ” en adhd diagnos och ptsd och ångest speciellt bland folk Men att någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Det gav mig en chans att börja min återhämtning på riktigt På bara 3 år blev jag av med mina destruktiva beteenden genom att någon lyssnar fullt ut Jag är nu också medicin fri förutom min adhd Och lite melatonin för sömnen Och jag har haft mycket medicin från psykiatrin Nu mår jag bättre än jag gjort i mitt liv Och har jobb kvar att göra med min återhämtning Men nu kan jag börja leva på något viss Jag har trauma pga det Psy har gjort mot mig och att jag haft en tuff barndom Men jag lever på ett mycket bättre viss nu Och visst kan jag vara bitter och arg på psykiatrin att det skulle behövas ta så lång tid Många saker är för sent nu pga min ålder Men jag har ett liv
Senast tillagt
- Inte vana med ”såna som jag”
- Glömde skicka min remiss
- Tomma ord
- Mina problem anses inte vara tillräckligt allvarliga
- Avslutade DBT-behandlingen
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många historier att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.