Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Behöver öppna upp sig för flertalet främmande personer

Jag var inlagd på slutenvård efter intox i suicidsyfte. Jag gick motvilligt med på att på psykiatrisk slutenvård dagen efter då jag var ”somatiskt färdigbehandlad”. Jag har stora sociala svårigheter och autism & ADHD, trots det så var det två ST-läkare, en ssk-student, en ssk, någon annan student och en överläkare med på mitt läkarsamtal. Alltså jag och sex professionella. Fick ingen fråga om det var okej för mig att delta. Sedan fick jag direkt ingående berätta om mitt suicidförsök och jag sa att jag mådde lite bättre. Överläkaren sa ”du verkar inte må så bra, hur är du när du mår bra då? Är du alltid såhär blyg?” Och jag säger ”mm”. Här sitter jag alltså med sex helt främmande människor och ska berätta om det svåraste. ”Du får prata högre, jag är gammal så jag hör dåligt” sa hon och de två läkarna smålog mot varandra. Det låter kanske inte så farligt, men med tanke på att mina problem sedan väldigt nyligen har bortförklarats med ”blyg” hela mitt liv, så kände jag mig förnedrad och återupplevde alla gånger jag varit med om det. Att ens sätta mig i den situationen (jag förstår att utbildning krävs osv) när man i den senaste anteckningen från öppenvården kan läsa att jag inte ens klarar av en ny kontakt med EN person, får mig faktiskt att bli väldigt besviken på vården. Attityden från läkaren fick mig också att vilja springa därifrån. Jag har varit med om liknande situationer både innan och efter diagnos, och mår dåligt bara av att tänka på dessa situationer  .

För komplicerad för att få vård

Jag var inlagd för min anorexi och gjorde en psykiatrisk utredning samtidigt, de kom fram till att jag har PTSD & ADHD. När ADHD diagnosen var satt började jag på en medicin som kapade min aptit nästan rätt av. Det var otroligt svårt att kunna äta när jag inte kände någon hunger alls, trots personalvak. Jag hade även problem med magkatarr & hade sura uppstötningar och kände mig mätt hela tiden. När jag kom hem och skulle hantera maten helt själv var det så jäkla tufft att äta utan kroppens normala hungersignaler. Sedan ansåg äs enheten att jag hade ”för många diagnoser” eller var ”för komplicerad för dem” så jag hamnade utan vård några veckor efter jag kommit ut från slutenvården. Jag fick sedan bra vård tack och lov men de var inte alls inriktade på ätstörningar. Det var ren tur att jag inte föll tillbaka med tanke på omständigheterna.

”I kontakten med psykiatrin är det jag som sitter på mest kunskap”

Från 9 års ålder har jag lidit av psykisk ohälsa i form av utmattning, återkommande depressioner, ångest och anorexia men först vid 24 år fick jag en ADD-diagnos och vid 28 år Aspergers syndrom. Anledningen till jag inte fick en Asperger-diagnos från början var pga för god social kompetens, om psykiatrin haft tillräcklig kunskap om tjejer med Asperger skulle de haft koll på vad kamouflering är. I snart 3 års tid har jag krigat mot psykiatrin för att få den vård jag har rätt till, men jag är för högfungerande och de kan bara erbjuda samtalsstöd till personer som är suicidala. I kontakten med psykiatrin är det jag som sitter på mest kunskap om tjejer med NPF och det är inte kunskap som jag fått genom erfarenhet utan som jag läst mig till.

KBT gav mig PTSD

KBT har gett mig CPTSD. Jag växte upp i en sekt där mina tankar skulle kontrolleras och min magkänsla ignoreras. När jag lyckades lämna det utanförsamhället för att delta i det riktiga samhället så fick jag samma behandling av psykriatrin m.h.a. KBT. Mina tankar skulle dissikeras och det skulle letas efter errors. Den lilla magkänslan jag hade analyserades men alltid till fel slutsats. Jag togs inte på allvar utan blev istället gaslightad och nedtryckt. Det var mig det var fel på fick jag lära mig av KBTn. Jag önskar att jag kunde ta tillbaka alla de 15år av psykriatrins sketna självförgörande KBT men det har format mig så pass mycket att jag skulle inte längre vara jag, utan det. Jag blev feldiagnotiserad med Borderline men det jag egentligen har är CPTSD och jag är AuDHD.

”De vill att jag skärper mig”

I flera år skickades jag fram och tillbaka i öppen psykiatrin utan att få hjälp. Flera utredningar påbörjades men ingen avslutades, läkare läste aldrig på innan möten och samtalskontakt kunde bytas utan att meddela mig som patient. En sköterska talade om för mig att jag mådde dåligt för att jag ville det och sökte uppmärksamhet- och det var bara att lägga av med det och sluta slösa på hennes tid. Gång på gång ville psykiatrin flytta mig till andra vårdgivare och uttryckte tydligt att jag var ett problem för dem med hur jag mådde och att jag ställde för hårda krav på att kommunikationen behövde förbättras. Efter närmare 15år av slussande, osamarbetsvilliga psykiatrikontakter, kränkningar, medicinering under hot och perioder psykiatrin ”glömt av” mig, så tvingades utomstående myndigheter agera.

Psykiatrin gick med på att ”ta över vårdansvaret” för mig – men hur kan man ta över ansvar för en patient man redan haft i över 15år?
Mediciner drogs in och man avslutade en av tiotalet utredningar. Man beslöt att ADHD utredningen var svaret på allt och man rekommenderar mig att ta promenader för att må bättre. Alla utredningar rörande PTSD problematik ses nu som överflödigt och psykiatrin ger numera svaret ”passar det inte, gå någon annanstans”. Jag har aldrig varit så sjuk som när jag hamnade hos öppenpsykiatrin, men har inget val att gå någon annanstans heller då ingen anser sig vara ansvariga för att hjälpa mig. De vill att jag slutar störa och skärper mig.

Utredningarna är utformade efter män

Min första utredning gav endast subklinisk ADD. Alltså att alla kriterier för att kunna sätta en ADD diagnos inte var uppfyllda. Det blev en besvikelse, för jag kände ju på mig att jag var annorlunda. Någonting kändes fel. Ca. 1,5 år senare träffade jag en läkare i slutenvården som tyckte att det skulle göras en komplettering, eftersom – jag citerar – ”utredningarna är utformade efter män” (jag är kvinna).
Så en komplettering gjordes och jag fick diagnosen ADD. Så många bitar föll på plats, och det var början på att återfå en betydligt bättre livskvalitet. Jag önskar bara att jag hade fått diagnosen tidigare, och sluppit mycket lidande.

Elvanse utan diagnos

Jag får elvanse trots jag inte har varken adhd eller ADD. Ett tag sov jag nästan ingenting då de gav mig en dos på eftermiddagen men när vi tog bort den kunde jag sova bättre. Har sedan jag börjat ta den varit mycket piggare och vaken mer än innan jag tog den

13 år av chanser

Jag träffade min första kurator när jag var 9 och gick på lågstadiet. Henne fortsatte jag träffa även på högstadiet fast det var en annan skola, på grund av att jag blev deprimerad när jag var 11 och började självskada. Men det var inte till någon stor hjälp för att det kändes som att hon fortfarande såg mig som ett barn och inte en tånåring så mina problem och tankar var inte tagna seriöst trotts jag blev inlaggd 2 gånger innan jag blev 14.
Senare i livet när jag var 16 så funderade jag på om jag kanske var autistisk då en nära nyss blivit diagnoserad och jag kände igen mig.
Jag fick ett samtal med en man där jag försökte förklara vad jag kände osv och han sa till mig. ”Du värkar lite förvirrad över vad du känner, kanske du ska gå hem och komma tillbaka när du listat ut det mer” så jag gick hem och kom alldrig tillbaka för jag var ju bara ”förvirrad” och ”ville känna mig speciell”.
Jag blev diagnoserad med Autism och ADD när jag nästan var 22 år gammal och för dem så värkade det solklart. Jag må vara kvinna men hur kunde jag gått med samtalskontakter i 13 år utan att någon snappat upp på det? Säger att jag är kvinna för att vi ska vara svårare att snappa upp men det fanns så många chanser. 13 år av chanser. Mitt liv och nuvarande situation kunde vart så anourlunda och jag sörjer det, ingen lyssnade värkligen förens det var på gränsen till försent.

BUP sa att jag skulle googla information om min autismdiagnos

Jag fick min autismdiagnos när jag var 15 år och det är ändå relativt tidigt för att vara tjej med den diagnosen. BUP sa att om jag vill veta mer om den diagnosen så får jag googla. De sa till mig att det jag upplevde var ångest och jag hade då gått med ångest i tre år utan att veta vad det var men även om jag nu hade ett namn på det så hade jag ingen aning om vad det innebar och BUP förklarade inte heller vad det var för mig.
Jag trodde att min autismdiagnos var ett sett för dem att leta fel på mig. Det var det enda jag såg och ingen lyssnade på vad jag hade att säga. Mina föräldrar försökte se till att jag skulle få stöd på olika sett i och med den diagnosen men ingen tyckte att jag behövde ett stöd. Varken skolan eller vården anpassade sig efter mina svårigheter och jag fick ofta höra ”det märks inte att du är autistisk” från alla i min omgivning och jag började då tänka att jag har nog inte den diagnosen.

Jag försökte läsa mig till i vuxen ålder vad det innebar och det som jag såg då på nätet var en beskrivning av de med den diagnosen som gjorde att jag inte kände igen mig alls. Jag var inte fyrkantig, jag hade varken svårt för ljud eller lukter.
För ca 2 år sedan läste jag en bok skriven av en tjej med den diagnosen och det var inte förrän då som jag började känna igen mig.
Jag gick alltså med en diagnos i 10 år som jag inte trodde att jag hade för att vården inte förklarade för mig vad det innebar för mig från början.
Jag utvecklade både ett självskadebeteende och en ätstörning vilket jag idag vet är vanligt att tjejer med någon form av NPF diagnoser utvecklar om de inte får rätt stöd från början.
Jag fick även en adhd diagnos för några månader sedan. Jag har ingen aning om hur jag hanterar mina känslor och jag glömmer alltid bort mig själv, jag vet inte hur man gör lite och jag tänker och känner allt för mycket hela tiden. Jag önskar vården hade fångat upp mig tidigare för jag växte upp med att inte kunna hantera något, speciellt inte min ångest. Jag blev en person som hamnade och sedan nästan bodde på psyk. Ett självskadebeteende över styr och tankar på att ständigt vilja dö för att jag aldrig hade energi eller orken till något. Vi tjejer är annorlunda på NPF diagnoser än män och därför känner vi ofta inte igen oss i den beskrivning vi får av vården eller av det som går att läsa till på nätet. Vården behöver bli bättre på att se oss tjejer med dessa diagnoser så att vi kan få rätt stöd att fungera i vardagen tidigare än vad vi ofta får. Jag vet att jag inte är ensam, vi är för många som hamnar mellan stolarna.

Diagnosförvirring

Jag skickade nyligen in min gamla neuropsykiatriska utredning till en neuropsykiatrimottagning för att få den bedömd utifrån om man missat autism/autistiska drag. Mottagningen svarar då med att mitt underlag inte uppvisar att jag har autism eller annan neuropsykiatrisk diagnos, trots att psykologen i utredningen ställer diagnosen ADD. Då de bara kopplar fram telefonsamtal från listade patienter kan jag inte heller kontakta dem och fråga vad de baserar uttalandet att jag inte har någon diagnos på, om det är att de inte håller med om psykologens bedömning eller om de bara inte läst remissen och utredningen ordentligt. Tyvärr känns det som det senare då de inte svarar på frågorna i egenremissen, behandlar remissen och utredningen som två separata ärenden och svarar mig i tredje person. Det är så jag undrar om de driver med mig, och känslan av att jag inte är värd mer engagemang än så här får mig att undra om jag bara inbillat mig eller förstorat mina svårigheter. Uttalandet om att jag inte har någon neuropsykiatrisk diagnos alls, skrivet av någon som aldrig träffat mig, finns i och med detta nu även förevigat i min journal utan att jag vet vad det baseras på. Hade hoppats på att få reda ut frågor kring min diagnos med någon med målet att få känna mig färdigutredd, då jag aldrig fick möjlighet till någon uppföljning sedan jag blev diagnosticerad för tio år sedan. Blev bara lämnad med en diagnos. Att diagnosen inte har fått landa har gjort att jag haft svårt att berätta om den och tala för mig när det gällt mina behov i arbetslivet.