När jag var inlagd på slutenvården blev jag tilldelade ett dussin diagnoser utan utredning eller ordentliga grunder. Man skyllde sina misstag på att jag hade EIPS, ADHD och mycket mer och ville ha uppmärksamhet. När jag blev utskriven blev jag utredd och det visade sig att jag inte alls hade EIPS, ADHD eller andra diagnoser de satt på mig. 2 månader av icke-existerande vård baserades på diagnoser jag inte hade.
Känns som att psykiatrin straffat mig
Jag hamnde inom psykiatrin när jag var ung vuxen och har blivit illa behandlad många gånger Ingen har lyssnat på mig känns det som och jag har blivit straffad på något viss av psykiatrin när psykiatrin inte vetat vad dom ska göra med mig Iallafall kändes det så Jag gick frivilliga till psykiatrin när jag var ca 20 år pga haft en tuff uppväxt Men tyvärr så fick jag ingen bra hjälp Jag hade en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende som inte jag själv visste hur jag skulle hantare och psykiatrin gjort igentligen bara det värre Jag var mycket inlag på vård avd psy och behandling hem som både var frivilliga och imellåt med lpt Och jag har försökt ta mitt liv Många gånger trots jag igentligen inte ville dö Allt kändes bara så hopplöst och ingen som bryde sig Ofta kändes det som att när jag var inlag på vård avd psy Att det var en förvaring av någon som dom inte visste vad dom skulle göra med Även min tid på behandling hem var en förvaring Ingen form av behandling Iallafall inte någon annan än medicin och ECT och lagd i bälte Jag var aldrig våldsamma mot någon Jag skadade mig själv aldrig någon annan Och åren gick Och jag mådde sämre och sämre och jag förstod oftast inte varför mitt liv inte fungerar så bra Som med skolan och vänner mm Men efter ca 25 år inom psykiatrin kom en vändning Jag fick en adhd diagnos och ptsd och emotionell peronlighets störning Och till en början inte mycket mer än adhd medicin Men till slut fick jag äntligen bra hjälp Jag börjar i Dbt och trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Och jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt på ca 3 år Och nu har jag ” bara ” en adhd diagnos och ptsd och ångest speciellt bland folk Men att någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Det gav mig en chans att börja min återhämtning på riktigt På bara 3 år blev jag av med mina destruktiva beteenden genom att någon lyssnar fullt ut Jag är nu också medicin fri förutom min adhd Och lite melatonin för sömnen Och jag har haft mycket medicin från psykiatrin Nu mår jag bättre än jag gjort i mitt liv Och har jobb kvar att göra med min återhämtning Men nu kan jag börja leva på något viss Jag har trauma pga det Psy har gjort mot mig och att jag haft en tuff barndom Men jag lever på ett mycket bättre viss nu Och visst kan jag vara bitter och arg på psykiatrin att det skulle behövas ta så lång tid Många saker är för sent nu pga min ålder Men jag har ett liv
Flickor med osynlig ångest
Nu har man alltid fått utstå denna press. Vem har inte hört talas om ”Duktig flicka” ett syndrom.
Jag är bara duktig, när siffran på vågen, visar att jag har gått ner i vikt.
Jag är bara duktig när jag gör mitt yttersta.
Jag har ångest,över alltid ska vara perfekt!
Men när blir något 100 % OK!
Om man sen helt plötsligt, inte kan hålla upp den fasaden?
Du alltid så lungn och glad.
Men inombords är man helt slut!!
Ingen sömn, obefintligt liv.
Stress & ångest. När duger man?
Jag kan inte vara bäst på allt.
Jag vill bara få andas!
Jag vill bara få vara JAG!
Vi är inte ”duktiga flickor”
För inte säger någon ”dumma pojkar”
”Dumma pojkar, dom få bara vara”
Det är inte könet, som ska avgöra om man tas på allvar.
När man söker vård eller stöd.
Skämta bort ens känslor!!
En känsla är alltid det som känns.
Då är det på riktigt!
Flickor har ADHD & Ångest men det syns inte alltid. Osynlig ångest som man kan lära sig gömma för ”alla” .
Någon dag råka man tappa kontrollen.
Då går allt åt helvetet!
Vården lyssnar inte på någon som vågar visa att man är svag.
Man måste vara frisk, för få vara sjuk!
Kampen fortsätter tack vare psykolog
Jag är extremt högfungerande har jag fått veta efter utredning (2020) och nu(2023) en extra utredning för psykologen jag har nu tycker att psykiatrin gjort fel, ett himla tjabbel… iallafall, jag blir arg bland folk, jag skriker fula och otrevliga ord, jag knuffar mig fram och blir allmänt jobbig. Och jag vet själv, det är inte jag, egentligen. Brände ut mig på jobbet väldigt fort och fick sluta, har sen studerat konst och det hat varit en fröjd, men nu är det ju att hitta ett jobb, och jag vet inte vad jag klarar av ens. En väldigt osäker situation. Jobbigt. Press från allmänheten om jobb, pengar, sociala saker jag blir tokig. Låser in mig och släcker ofta ner innan lunch för jag vill inte veta av nånting mer. Ilskan kommer ofta från ingenting alls, mina tårar likadant, starka och snabba ändringar gör att jag känner mig osäker. På mig själv, vem jag är, vad håller jag ens på med, jag vet inte längre. Jag har för tillfället rätt hjälp tacka fan för det… så det går år rätt håll men i flera år, tror från 12 till 20år som jag kände att nått inte stämmer med mig, nått är fel. Det känns fel. Vrider och vänder mig , massa ångest och grejer… Allt blir tillslut för mycket. Därav, jag gick in i väggen och slutade jobba för det funkade inte…
Många sa att jag va biolplär. Men jag har gjort min läsning och det är inte samma grejer, dom kan gå hand i hand vissa gånger ja. Men jag är säker på att jag bara har adhd. Men alla jag träffat säger ”adhd, skojar du?” Dim tror mig aldrig för jag är så pass högfungerande att det märks aldrig, men jag kämpar och kämpar och kämpar och fan jag vet snart inte hur jag ska orka… tur jag har rn bra psykolog som förstår mig nu. Hade varit sämre utan den.
Tre år med tvångsvård, skickas till rättspsyk
Jag har haft lång erfarenhet av psykiatrin nu. Fick min första diagnos 2011. Det blev depression. Min berättelse kanske blir hoppig och förvirrande. Jag ber om ursäkt för det!
Mitt första möte med slutenvården var fruktansvärd. Jag höll på att arbeta ihjäl mig. Jag jobbade från 7 på morgonen till midnatt 7 dagar i veckan innan jag ringde läkaren på företagshälsovården för jag ville bara dö.
Jag var på jobbet när jag fick problem med en uppdatering av en databas som jag jobbade med då. Jag gick till min kollega för att fråga henne om hon kunde hjälpa mig. Hon kläckte ur sig en väldigt elak kommentar och jag bröt ihop. Så jag ringde läkaren för jag hade precis börjat med antidepressiva läkemedel och vi hade kommit överens om att jag skulle ringa om jag ville ta mitt liv. Hon sa att jag måste ta mig till psykakuten och att hon skulle vara med mig i telefonen hela vägen dit.
Jag satt på bussen och folk stirrade på mig. När jag väl kom fram till psykakuten sjönk jag ihop på golvet precis innanför dörren och personalen kom fram och frågade hur det var med mig. Jag kunde inte svara så jag bara räckte över telefonen. Jag fick ganska snabbt träffa en läkare och blev inlagd på en gång. När personalen från avdelningen kom så fick jag först gå igenom en metalldetektor som de har på flygplatser. Sedan var jag tvungen att klä av mig alla mina kläder. Det var så förbannat förnedrande. Det var två manliga skötare och jag är kvinna. De slet av mig kläderna för jag vägrade att klä av mig. Jag förstod inte varför jag skulle klä av mig. Fick kläder av dem när de var nöjda. Sedan fick jag komma in på avdelningen. De sa till mig att jag inte skulle prata med de andra patienterna. De gav mig ingen information om mattider, medicintider, eller något annat som kunde vara bra att veta. De gav mig en säng och lämnade mig sedan. Jag tror jag kom till avdelningen strax efter lunch. Jag satt på min säng hela dagen och bara stirrade. Jag kände mig så vilsen. Ingen bad mig komma och äta middag. Vid kvällsfikat kom en patient och frågade om jag var hungrig. Jag är så tacksam för att hon kom. Hon berättade allt som jag behövde veta.
Jag hade aldrig trott att jag skulle hamna i psykiatrin. Det fanns inte i min värld. Min första inläggning varade i en vecka. Sedan skickade de hem mig med ett recept på väldigt mycket tabletter. Det skulle de inte ha gjort.
Jag hämtade ut alla mediciner som de skrivit ut och proppade i mig allt. Det var inte så smart och jag hamnade nedsövd på intensiven i tre dygn. Efter det var jag inlagd i tre hela år på LPT. Det är helt sjukt. Jag hade någon enstaka permission under de åren. Varje gång jag kom ut från avdelningen tog jag en ny överdos oftast av Alvedon. Min lever mår inte så bra och jag får skylla mig själv för det. Jag blev bältad mycket under de här åren för jag ville bara dö. En månad blev jag bältad 30 gånger på 30 dagar. Vården har fått hård kritik från IVO för det.
Ja, när de tre åren var slut tror jag att vården hade tröttnat på mig och de beslutade att de inte kunde göra mer för mig så de bestämde att jag skulle till rättspsyk. Jag fick åka till rättspsyk bältad i en taxi med två skötare, en sjuksköterska och tre ordningsvakter. Det var mitt i vintern och taxins värme fungerade inte. Fy, vad jag frös. Jag var på rättspsyk i två år utan att vara dömd för något. Det var också en hemsk upplevelse.
Sista halvåret som jag var på rättspsyk fick jag vara hemma hos mina föräldrar på permission. Vi var tvungna att prata med överläkaren på avdelningen i telefon en gång i veckan. Jag behövde bara åka tillbaka ett par gånger för att mamma och pappa inte klarade av min ångest och mitt självskadebeteende.
När jag blev utskriven från rättspsyk hamnade jag på ett ”behandlingshem”. Det var ingen ”behandling” där. Det var bara ett sälle att bo på när jag inte var inlagd på psykiatrin. Jag var där i två år. Övervägande delen av tiden var jag inlagd. Bältning var vardagsmat.
Jag fick en massa diagnoser under alla dessa år. Depression, GAD, emotionell instabil personlighetsstörning, autism, ADHD, PTSD. Jag vet ärligt talat inte vilka diagnoser som stämmer. De har proppat mig full med mediciner. Ett tag hade jag 17 olika mediciner samtidigt för att sova men jag sov ändå inte.
Jag är tacksam för att jag nu har fått en läkare som vågat ta bort alla mediciner och börja om från början. Nu har jag bara ADHD medicin. Det fungerar väl sådär.
Förlåt för att jag är rörig i min historia. Nu ska jag sluta babbla. Ha en riktigt bra dag eller kväll beroende på när ni läser detta. Kämpa på! Ni är fantastiska!
Behöver öppna upp sig för flertalet främmande personer
Jag var inlagd på slutenvård efter intox i suicidsyfte. Jag gick motvilligt med på att på psykiatrisk slutenvård dagen efter då jag var ”somatiskt färdigbehandlad”. Jag har stora sociala svårigheter och autism & ADHD, trots det så var det två ST-läkare, en ssk-student, en ssk, någon annan student och en överläkare med på mitt läkarsamtal. Alltså jag och sex professionella. Fick ingen fråga om det var okej för mig att delta. Sedan fick jag direkt ingående berätta om mitt suicidförsök och jag sa att jag mådde lite bättre. Överläkaren sa ”du verkar inte må så bra, hur är du när du mår bra då? Är du alltid såhär blyg?” Och jag säger ”mm”. Här sitter jag alltså med sex helt främmande människor och ska berätta om det svåraste. ”Du får prata högre, jag är gammal så jag hör dåligt” sa hon och de två läkarna smålog mot varandra. Det låter kanske inte så farligt, men med tanke på att mina problem sedan väldigt nyligen har bortförklarats med ”blyg” hela mitt liv, så kände jag mig förnedrad och återupplevde alla gånger jag varit med om det. Att ens sätta mig i den situationen (jag förstår att utbildning krävs osv) när man i den senaste anteckningen från öppenvården kan läsa att jag inte ens klarar av en ny kontakt med EN person, får mig faktiskt att bli väldigt besviken på vården. Attityden från läkaren fick mig också att vilja springa därifrån. Jag har varit med om liknande situationer både innan och efter diagnos, och mår dåligt bara av att tänka på dessa situationer .
För komplicerad för att få vård
Jag var inlagd för min anorexi och gjorde en psykiatrisk utredning samtidigt, de kom fram till att jag har PTSD & ADHD. När ADHD diagnosen var satt började jag på en medicin som kapade min aptit nästan rätt av. Det var otroligt svårt att kunna äta när jag inte kände någon hunger alls, trots personalvak. Jag hade även problem med magkatarr & hade sura uppstötningar och kände mig mätt hela tiden. När jag kom hem och skulle hantera maten helt själv var det så jäkla tufft att äta utan kroppens normala hungersignaler. Sedan ansåg äs enheten att jag hade ”för många diagnoser” eller var ”för komplicerad för dem” så jag hamnade utan vård några veckor efter jag kommit ut från slutenvården. Jag fick sedan bra vård tack och lov men de var inte alls inriktade på ätstörningar. Det var ren tur att jag inte föll tillbaka med tanke på omständigheterna.
”I kontakten med psykiatrin är det jag som sitter på mest kunskap”
Från 9 års ålder har jag lidit av psykisk ohälsa i form av utmattning, återkommande depressioner, ångest och anorexia men först vid 24 år fick jag en ADD-diagnos och vid 28 år Aspergers syndrom. Anledningen till jag inte fick en Asperger-diagnos från början var pga för god social kompetens, om psykiatrin haft tillräcklig kunskap om tjejer med Asperger skulle de haft koll på vad kamouflering är. I snart 3 års tid har jag krigat mot psykiatrin för att få den vård jag har rätt till, men jag är för högfungerande och de kan bara erbjuda samtalsstöd till personer som är suicidala. I kontakten med psykiatrin är det jag som sitter på mest kunskap om tjejer med NPF och det är inte kunskap som jag fått genom erfarenhet utan som jag läst mig till.
KBT gav mig PTSD
KBT har gett mig CPTSD. Jag växte upp i en sekt där mina tankar skulle kontrolleras och min magkänsla ignoreras. När jag lyckades lämna det utanförsamhället för att delta i det riktiga samhället så fick jag samma behandling av psykriatrin m.h.a. KBT. Mina tankar skulle dissikeras och det skulle letas efter errors. Den lilla magkänslan jag hade analyserades men alltid till fel slutsats. Jag togs inte på allvar utan blev istället gaslightad och nedtryckt. Det var mig det var fel på fick jag lära mig av KBTn. Jag önskar att jag kunde ta tillbaka alla de 15år av psykriatrins sketna självförgörande KBT men det har format mig så pass mycket att jag skulle inte längre vara jag, utan det. Jag blev feldiagnotiserad med Borderline men det jag egentligen har är CPTSD och jag är AuDHD.
”De vill att jag skärper mig”
I flera år skickades jag fram och tillbaka i öppen psykiatrin utan att få hjälp. Flera utredningar påbörjades men ingen avslutades, läkare läste aldrig på innan möten och samtalskontakt kunde bytas utan att meddela mig som patient. En sköterska talade om för mig att jag mådde dåligt för att jag ville det och sökte uppmärksamhet- och det var bara att lägga av med det och sluta slösa på hennes tid. Gång på gång ville psykiatrin flytta mig till andra vårdgivare och uttryckte tydligt att jag var ett problem för dem med hur jag mådde och att jag ställde för hårda krav på att kommunikationen behövde förbättras. Efter närmare 15år av slussande, osamarbetsvilliga psykiatrikontakter, kränkningar, medicinering under hot och perioder psykiatrin ”glömt av” mig, så tvingades utomstående myndigheter agera.
Psykiatrin gick med på att ”ta över vårdansvaret” för mig – men hur kan man ta över ansvar för en patient man redan haft i över 15år?
Mediciner drogs in och man avslutade en av tiotalet utredningar. Man beslöt att ADHD utredningen var svaret på allt och man rekommenderar mig att ta promenader för att må bättre. Alla utredningar rörande PTSD problematik ses nu som överflödigt och psykiatrin ger numera svaret ”passar det inte, gå någon annanstans”. Jag har aldrig varit så sjuk som när jag hamnade hos öppenpsykiatrin, men har inget val att gå någon annanstans heller då ingen anser sig vara ansvariga för att hjälpa mig. De vill att jag slutar störa och skärper mig.
Senast tillagt
- Traumabehandling efter suicidförsök
- Läkares råd fungerar inte
- ”Jag blev aldrig frisk med hjälp av den behandlaren”
- ”Det här är ingen akutverksamhet!”
- ”vi har patienter här som faktiskt mår dåligt, till skillnad från dig”
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många historier att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.