Jag hamnade på IVA efter ett suicidförsök (värt att nämna att detta var 3e försöker inom loppet av en vecka). Kommer en psykiatriker och gör en bedömning, klockan är 23 samma dag som allting skedde, han låter 18-åriga mig gå hem ensam. Jag berättar för honom att jag har fortsatta tankar om att avsluta mitt liv, att jag ser suicid som enda lösning etc. Han säger att jag inte vill dö påriktigt för då hade jag inte ringt 112 och säger att om jag verkligen hade velat dö hade jag inte sagt det till honom. Berättar även att han också var ”bråkig i sin tonår”.