Det finns många starka historier som jag tack och lov blivit skonad från. Jag vill ändå belysa att missförhållanden kan ta olika former och att brister inom vården inte alltid är så påtagliga, men ändå kan få konsekvenser. Jag var inlagd och kämpade länge med att få till en bra medicinering och hade stöd av en fantastisk skötare och i slutet av hens arbetsvecka gick det helt ok. Hen lovade att rapportera vidare till kommande personal. Jag vet inte vem som gjorde fel, om hen inte rapporterade eller om den nya personalen inte läste, men jag fick ingen medicin längre och vågade inte be om det. Allt blev värre. Allt började om.

Vid flera tillfällen har saker lovats för att lugna mig, men allt är tomma ord. Allt har alltid fallit mellan stolarna och jag har känt mig obeskrivligt maktlös och oviktig. Vid de få tillfällen jag vågat be om något har jag fått förklarat att personalen inte har tid, alternativt att de ska bättra sig – men inget sker.

Vid varje utskrivning har läkare lovat att kalla mig till återbesök men det har aldrig hänt, trots att jag vid utskrivningstillfället har påpekat att det aldrig har blivit av och hen har lovat att det ska bli av denna gång. Läkaren har även lovat skicka remisser till öppenvården osv, men har aldrig gjort det. Nästa gång vi hörs är först nästa gång jag blivit inlagd.

Jag känner mig så utlämnad och oviktig av att alltid hamna mellan stolarna. Som om jag är en obeskrivlig börda ingen orkar ta i tu med. Jag vill inte tro att varken läkare eller skötare har för avsikt att vara elaka, men deras slarv och tomma ord gör mer skada än nytta