Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Att bli tagen på allvar

Jag har varit inlagd på LPT ett antal gånger. Sällan har jag varit inlagd enligt HSL då mina behandlare har menat att de inte lägger in folk med diagnosen borderline. Jag berättade om mina självmordstankar och maktlösheten jag känner inför dem, och till svar får jag att jag knappast ser suicidal ut och att det faktiskt är mitt val. MITT VAL. Jag säger alltså att jag inte kan styra över mina tankar och mitt agerande och jag har konstant röster som säger åt mig att ta livet av mig. ”Men du måste faktiskt våga leva,” får jag som svar. Så jag går därifrån, känner mig inte alls validerad och har tappat hoppet om allt för inte ens mina behandlare tror att de kan hjälpa mig. Så vart ska en suicidal person vända sig som inte orkar ta upp fajten längre mot alla behandlare/läkare/skötare?

Man ska inte behöva göra ett suicidförsök för att bli tagen på allvar, och om ens då. Att vart man än är så slösar man på folks tid där. Tydligen bedömer också läkarna allvarlighetsgraden i ens suicidförsök, så mina försök räknas knappt ens. Jag säger inte att psykiatrin gör fel och är inkompetenta (fast ibland har man faktiskt oturen att stöta på dessa personer också), men jag önskar att alla som jobbar inom psykiatrin och bemöter alla oss personer som mår så dåligt, att personalen ska bli bättre på att validera en. Att man inte ska behöva känna sig som en utomjording eller känna sig totalt missförstådd när man försöker förklara hur dåligt man mår, vilket bara förvärrar ens situation. Ofta är psykakuten ens sista utväg, och då ska man inte behöva höra att man slösar bort deras tid, att man blir hemskickad med orden att ”du har ju ändå en öppenvårdskontakt”. På grund av det bemötandet tidigare gånger så har jag gett upp om psykakuten och får sån stark ångest bara av att tänka på om jag skulle hamna där.

Sen undrar de varför jag aldrig ber om hjälp. Kanske hade det varit lättare för mig att göra det om bemötandet vore bättre. Men en person som redan befinner sig på botten orkar inte fajtas för att göra sig förstådd och fatjas för sin rätt om att få vård, och speciellt inte när man redan känner att man inte förtjänar deras hjälp.