Jag var 18 år och gick i dagvård för ÄS UNS. Ca 6 veckor in berättade jag för min kontaktperson att jag har det väldigt jobbigt med motivationen och att jag är rädd för återfall när dagvårdsperioden tar slut. Istället för att få stöd eller tips får jag höra att min kp pratat med resten av personalen och dom undrade om jag ens borde fortsätta dagvården om jag tänkte så. Jag började gråta, kände mig totalt oönskad och inte tagen på allvar – kände mig därefter otrygg med personalen och valde att avsluta behandlingen tidigare.
Visst jag förstår att de inte kan behandla någon som inte vill – men jag ville ju bli bättre och jag sökte ju stöd när min motivation var låg. Är fortfarande sjuk och går ännu en gång i dagvård.
