Jag fick diagnosen borderline (nu EIPS) för ungefär tjugo år sedan. Jag har aldrig känt igen mig i beskrivningar av diagnosen eller diagnoskriterierna men jag har självskadebeteende och det har räckt för att få diagnosen. I mer eller mindre 20 år har psykiatrin, särskilt akut och slutenvården, bemött och behandlat mig som om jag uppfyller exakt alla kriterier och  inte lyssnat på mig när jag ifrågasatt det. Två gånger har jag lyckats bråka mig till en utredning av diagnosen, första gången för åtta år sedan då visade det sig inte överraskande att jag absolut inte uppfyllde diagnoskriterierna. Tyvärr brydde sig inte psykiatrin om det utan fortsatte behandla och bemöta mig som jag hade diagnosen. Efter sju års brukande till utreddes jag igen och inte heller den här gången uppfyllde jag kriterier nog för diagnos och den togs bort. Mindre än en månad senare stod den i journal igen efter ett akutbesök. Jag kommer aldrig bli av med den och det gör att vården jag får inte fungerar för mig eftersom den är anpassad efter en diagnos jag inte har.