Jag fick diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning efter två veckor på en avdelning. Hade aldrig i hela mitt liv varit där förut och jag kunde inte prata om hur jag kände eller mådde. Tidigare hade jag den som misstänkt diagnos i ett annat län och på BUP när jag sedan blev inlagd på ett nytt sjukhus mot min vilja valde de att sätta den diagnosen utan någon som helst utredning. Jag mådde dåligt och självskadade och ville dö men jag tror faktiskt inte jag har diagnosen såhär flera år senare. Att de satte den som diagnos har gjort att folk inte tar mig på allvar. Jag är bara ”hon med eips”. Idag går jag ändå i DBT och har bott på behandlingshem. Dbt har dock aldrig känts som det hjälpt mig och jag har försökt förmedla det till vården utan att de lyssnar.